Jag läste i dagens (14 november) NZ Herald, Nya Zeelands största dagstidning, en ganska uppgiven artikel om att de australienska bankerna har blivit för dominanta i landet. Enligt centralbankens senaste stabilitetsrapport svarar de fyra Aussie-bankerna för 64% av det nyzeeländska finanssystemets tillgångar. Och för 80% av bankernas tillgångar. Det är lindrigt sagt en stark marknadsposition.

Det är kanske inte så konstigt att det då blir kritik. Men den är inte särskilt starkt underbyggd. Artikelförfattaren menar att de utländska bankerna inte ger de krediter till företag och entreprenörer som Nya Zeeland behöver för att få igång tillväxten. Den delen av utlåningen utvecklas svagt medan däremot bostadskrediterna växer, och, menar författaren, Aussie-bankerna tjänar grova pengar. Eller som rubriksättaren sammanfattar det: ”Aussie bank´s gain is NZ business´s loss”. Men det mönstret är inte specifikt nyzeeländskt. I stort sett i hela OECD-området är det svårt att få fart på kreditgivningen till näringslivet. Däremot växer krediterna till bostadssektorn i takt med att de snabba prishöjningarna skapar nya realsäkerheter. Och den utlåningen är mycket lönsam för bankerna (så länge det inte handlar om en bubbla i vardande vilket det nog gör här och där, bland annat i Australien skulle jag gissa).

Så sakligt sett är det svårt att acceptera en så svepande kritik av de australiensiska bankerna i Nya Zeeland. Kritiken hör nog snarare hemma i det mentala facket. Det är naturligt att tycka att storebror är för stark. I princip samma artikel skulle ha kunnat publiceras i någon av de baltiska tidningarna. Men då hade den handlat om de svenska bankerna.