karl-henrik pettersson

karlhenrikpettersson.se

Filosofiska tankar om företagande och ekonomi

Vilket samhälle vill vi ha? Hur mycket marknad? Hur mycket politik? Varför dessa ekonomiska orättvisor?

USAs politiska kris (11): ”Låt marknaden hållas”

Sparandekvoten, den del av den disponibla inkomsten som en person sparar, har sjunkit trendmässigt i USA sedan 1980-talets början, det visar den här grafen (klicka för större bild). Amerikanen sparar för lite, det tycks alla vara överens om. Men vad betyder det egentligen?

Det är ingen tillfällighet att sparandet började sjunka ungefär samtidigt som USA:s affärer med omvärlden började visa minus, kring 1980. Bytesbalansen som är ett mått på just det var för första gången ordentligt negativ några år in på 1980-talet (och så har det med vissa hack i kurvan varit sedan dess). Ett bytesbalansminus ett visst år betyder, förenklat sagt, att landet måste låna av omvärlden för att få utlandsaffärerna att gå ihop. En ekonom skulle säga att det inhemska sparandet inte till räcker för att finansiera landets investeringar. Det i sin tur betyder att det finns gott om utlandsägda dollar i omlopp och en del av dessa söker sig tillbaka till USA. Utlandet köper statsobligationer, aktier eller annat. Allt annat lika, pressar det upp tillgångspriserna. Det var ingen tillfällighet att aktiekurserna i USA, och i världen i övrigt, började stiga under 1980-talet. Naturligtvis också en följd av att företagen gick allt bättre, och visade högre vinster.

Det var goda tider och den genomsnittlige amerikanen började känna att det inte var nödvändigt och spara lika mycket som tidigare. Det fanns flera skäl till det.

För det första ökade de disponibla inkomsterna mätt i nominella dollar för varje år som gick. Och det började bli allt vanligare med två inkomster i familjen. Under 1960-talet var det bara 12 procent av gifta kvinnor med barn som hade ett arbete. 1990 hade den siffran stigit till 50%. Det var inte oväsentligt. Att båda arbetade kunde ses som ett försäkringsarrangemang som gjorde behovet av en ekonomisk buffert mindre.

För det andra var det lätt att låna, och räntorna var låga jämfört med hur det hade sett ut under höginflationsåren på 1970-talet. Tittar vi på hur stor andel av de amerikanska hushållens disponibla inkomster som används för att betala räntor och amorteringar var den andelen från 1980-talets början och fram till mitten av 1990-talet ganska konstant, kring 11-12%. Sedan steg som till som högst 14% just före finanskrisen 2008/2009. Det är inte en särskilt hög siffra. Man förstår att hushållen tyckte att det klassiska sparandet kunde hållas nere. Blev det kris kunde man låna.

Till det kom något ännu viktigare, hushållens förmögenhet började öka, och hushållen fick smak för att låna för att öka på förmögenheten ytterligare. Aktiekurserna fortsatte att gå upp under 1990-talet, i synnerhet mot slutet av decenniet, och fler och fler amerikanska hushåll lånade för att köpa aktier. Men framförallt lånade hushållen för att köpa sitt eget boende, eller köpa ett större hus än det man redan hade. Det gällde för hela perioden från 1980 och fram till kraschen 2008. Det var en till synes säker och lukrativ affär. Visserligen steg priserna snabbt men det var ”garanterat” att även ett hus köpt dyrt skulle inom kort kunna säljas med vinst. Och om huset inte såldes steg istället det egna kapitalet, skillnaden mellan husets marknadsvärde och lånet på huset. Och det egna kapitalet kunde belånas. Särskilt under 2000-talet kom de amerikanska hushållen att i stor uträckning använda sina hus som en slags uttagsmaskin med till synes outsinliga resurser.

Man kan inte anklaga de amerikanska hushållen för att de inte sparade lika mycket som förut. Det var i allt väsentligt ett rationellt agerande. Inte minst eftersom de kände sig rikare. För varje år som gick kunde hushållen se att gapet mellan marknadsvärdet på det de ägde och det de hade lånat för att skaffa dessa tillgångar, bara ökade. Det framgår av det här diagrammet, klicka för större bild. Då känner man sig trygg inför framtiden. Och de goda tiderna under dessa decennier, från 1980 och fram till 2008, syntes också på annat sätt. Företagen tjänade mera pengar för varje årtionde som gick. Och arbetslösheten sjönk trendmässigt från nivån kring 8-10% i början av 1980-talet till som lägst kring 4% vid ett par tillfällen under 2000-talet.

Att sparandet minskat är, förenklat sagt, samma sak som att konsumtionen ökat. Och det gjorde USA:s konsumtion under de här åren, som andel av BNP från nivån dryga 60% 1980 till dryga 70% idag. Det är en mycket stor ökning. De flesta västländer har överhuvudtaget inte ökat sin konsumtionsandel sedan 1980. Dessutom ligger konsumtionsnivån i procent av BNP lägre. Tyskland och Frankrike konsumerar idag strax under 60% av sin BNP, Sverige bara 48%.

Det är problematiskt för den amerikanska ekonomin med en så hög konsumtion och så lågt sparande. Dels eftersom USA måste låna av omvärlden för att landet skall finansiellt balansera, det jag beskrev inledningsvis. Bytesbalansunderskottet varje år har dessutom tenderat att öka med tiden. Dels eftersom det finns också inhemska obalanser. Den federala budgeten, statsbudgeten, går inte ihop. Sedan 1980-talets början har den mer eller mindre regelmässigt gått med ett underskott på 2-4% (av BNP). Idag, 2011, kommer underskottet att bli i storleksordningen 10%. Med åren har det blivit en mycket stor statsskuld, över $14 000 miljarder vid utgången av 2011, det är nästan 100% av BNP, och på samma gång ett stort politiskt problem där republikaner och demokrater i kongressen inte kan komma överens om vad man skall göra åt statsskulden. Och problemet är större än så. Det finns behov, och behov som egentligen ingen ifrågasätter, av högre federala utgifter, till exempel på infrastrukturområdet.

Om man inte kan skylla på hushållen att sparandet minskat och konsumtionen ökat vem bär då ansvaret? Det korta svaret är – politikerna. Alltsedan Ronald Reagans presidenttid under 1980-talet har den ekonomiska politiken varit starkt marknadsvänlig. Det var ett viktigt paradigmskifte i den ekonomiska politiken. Det handlade om en slags återgång till klassisk ekonomi. Marknaden sattes på ett nytt sätt i högsätet. Konkret har det bland annat betytt en generös penningpolitik med låga räntor (som har varit utmärkt för alla som skall låna), och inga försök från myndigheternas sida att undvika spekulationer och bubblor. Allan Greenspan, chef för Federal Reserve från 1987 till 2006, hade till exempel uppfattningen att det är fel av politikerna och centralbanken att försöka ingripa mot överhettningen på aktiemarknaden eller husmarknaden (även om den, som han sa, kännetecknades av ”irrational excuberance” som egentligen är ett annat ord för ”orimligt risktagande”). Och det nya marknadsvänliga paradigmet har betytt avregleringar, inte minst på de finansiella marknaderna. Att Glass Steagall Act, som sedan 1930-talet har hållit amerikanska banker och investmentbanker organisatoriskt åtskilda, togs bort 1999 kan vara ett konkret exempel.

Låt marknaden hållas har varit budskapet. Priset för den politiken var att vi fick en allvarlig finansiell krasch 2008/2009.

  • Facebook
  • Twitter
  • Print
  • email
2011-09-28

Skriv kommentar