karl-henrik pettersson

karlhenrikpettersson.se

Filosofiska tankar om företagande och ekonomi

Vilket samhälle vill vi ha? Hur mycket marknad? Hur mycket politik? Varför dessa ekonomiska orättvisor?

(2) Om varför amerikansk politik står inför gigantiska utmaningar. Oortodoxe Trump kanske är lösningen

trumpFör några år sedan reste jag runt i USA, härs och tvärs över landet, nästan 2000 mil, och blev, minst sagt, överraskad av digniteten på det amerikanska samhällets problem – allt från dålig infrastruktur till en fattigdom och misär som man inte trodde fanns i ett västland. Jag satte mig ner för att läsa och försöka begripa, och av resandet och läsandet blev det Dagbok från USA – anteckningar om en samhällsmodell i fritt fall som kom ut 2012.
(Kan laddas ner här.)

Nedanstående text från boken (sid 262-276) är, liksom den föregående artikeln (1), en sammanfattning av de politiska utmaningar USA:s politiker står inför så som jag uppfattade dem för några år sedan. Det finns en väsentlig skillnad, den här texten är skriven på plats, närmare bestämt på mitt hotellrum i Miami Beach en helg i november 2011. Jag skrev den som en del av dagboken, med andra ord är den skriven direkt från den känsla, och kunskap, som jag då hade efter dessa långa resor och myckna läsande och analyserande. Det ger den en viss fräschör. Det är minst sagt tänkvärt att Trump-adminstrationen står inför exakt samma utmaningar som jag skriver om. Inget har egentligen hänt på dessa år. Den politiska låsningen i Washington har varit total. Kanske kan en oortodox Donald Trump, i kombination med en chockad och därmed mer open minded kongress, åstadkomma det som Obama-administrationen i stort sett misslyckades med, att påbörja reparationen av det amerikanska samhället.

Det är dags för uppsummering av mina fyra veckors, 910 mil långa rundresa genom de östra delarna av USA (komplementet till min tidigare lika långa resa på västkusten). Jag skall göra det i fyra delar. Den första handlar om symptomen på att allt inte står rätt till med det amerikanska samhället. För det finns många sådana tecken. Det jag då diskuterar har, liksom hittills, fokus på ekonomi och politik, och på hur vanliga amerikaner har det. Den andra delen handlar om varför USA inte längre vid en jämförelse med andra västländer framstår som ett särskilt attraktivt land i mina ögon. Det är USA och Nordeuropa som jag då jämför. Så när jag i fortsättningen skriver Europa menar jag Nordeuropa – Frankrike, Nederländerna, Belgien, Tyskland, Österrike och de Nordiska länderna. Vid en sådan jämförelse framstår USA, kanske tvärtemot vad många skulle tro, som en något bedagad skönhet. Donald Rumsfeld, George W. Bushs försvarsminister, talade med visst förakt i tonen om det gamla Europa (som i och för sig då handlade om stödet för Irakkriget). Jag skulle vilja säga att det är dags att börja tala om det gamla USA. I den tredje delen skall jag försöka precisera problemet, vad det är som gör att USA, detta fabulöst resursrika och högt utvecklade land, faktiskt som jag ser det befinner sig på ett sluttande plan vad gäller samhällsutvecklingen. Den som läst dagboken så långt vet att problemet finns i Washington DC, i det federala politiska systemets oförmåga att fatta kloka, långsiktiga beslut, eller fatta beslut överhuvudtaget. Den fjärde delen till sist handlar om förutsättningarna för USA att komma ur den politiska återvändsgränd som jag menar att landet befinner sig.

Något är fel med det amerikanska samhället

Det första som slår en besökare från Europa är att allt är så billigt. Det är billigt att hyra bil. Det är billigt att bo. Det är billigt att äta. Idag åt jag lunch på en Food Court på Aventura Mall och betalade $7 för en tallrik med ris, kyckling och grönsaker, alldeles tillräckligt och dessutom gott. Samma tallrik serverad i motsvarande miljö i Sverige, och förmodligen överallt i Europa, skulle kanske kosta dubbelt så mycket. Bensinen är väsentligt billigare. Genomsnittligt har jag betalat $3.50 per gallon, det motsvarar ungefär 5:50 kronor per liter, grovt sett en tredjedel av priset i Sverige. Likaså kostar jämförbara kapitalvaror överlag mindre än i Europa. Det går att delvis förklara de lägre priserna för mat, boende, transporter och kapitalvaror med skalekonomi och med att konkurrensen på den amerikanska marknaden är tuffare än i Europa. Men det är inte hela förklaringen. Prisnivån är också en spegel av vad marknaden tål, vilken ekonomi som köparna har. Vill man förenkla kan man säga att en stor majoritet av de amerikanska konsumenterna inte har råd att betala mera för det man handlar. Eller för att se det ur ett annat perspektiv. Att resa runt i Europa för en amerikan med medelinkomster skulle uppfattas som mycket dyrt.

De stora skillnaderna mellan hur människor har det, hur de lever sitt dag-till¬-dag-liv, är en andra iakttagelse som man gör. Med det menar jag att det är näst intill uteslutet att man i Europa skulle få se så stora skillnader mellan rika och fattiga som man gör här. Eller mellan stad och landsbygd. Eller mellan storstad och mindre stad. Det är ibland som skilda världar. Märkligt nog lever dessa skillnader då och då sida vid sida. Vid åtminstone två tillfällen har jag sett verkligt stora villor, närmast slottsliknande ”mansions”, vilka som granne har haft enkla, mobila småhus. Det är ett trivialt tecken på att skillnaderna i ekonomiskt välstånd är enorma. Det sticker i ögonen på en besökare från Europa.

Den stora lönespridningen, detta att USA är ett land där man för ett heltidsjobb antingen kan tjäna osannolikt mycket eller extremt lite, är också något som slår en. Eller rättare sagt, man slås av att så många är så dåligt betalda (människorna med superinkomster träffar inte en besökare på). Det kan vara kvinnorna bakom disken på ett snabbmatställe som Waffle House, eller mannen som vänder skylten från Stop till Slow vid något vägarbete. Lågbetalda jobb av det slaget finns inte någonstans i Europa skulle jag vilja hävda. Därför reagerar man.

Det är också för en europé överraskande att husen som vanliga amerikaner bor i ofta är mindre än de hus vi har i Europa, och än mer överraskande är det att husen, precis som jag upplevde tidigare idag, så ofta är dåligt underhållna. En förklaring till att boendeytan i många småhus är liten kan vara att den andel av människorna här som bor i flerfamiljshus är lägre, det leder rimligen till att flera som skulle bo i enrums- och tvårumslägenheter i till exempel Sverige, bor i små småhus i USA. Men det kan inte vara hela förklaringen. Och det förklarar definitivt inte varför så många småhusområden bokstavligen är nedgångna, och jag har sett många av dem både i vissa tätorter ute i landet och i de stora städernas förorter. En annan observation är att många hus, antingen de är nybyggda eller äldre, antingen de är välskötta eller vanskötta, är av enklare slag. Under den senaste veckan har jag åkt i varje fall 50 mil längs Highway 17, en väg som grovt sett går i nord-sydlig riktning genom North och South Carolina, inte så långt från kusten. Mitt intryck var att åtminstone tre av fyra hus längs vägen var mobila, de flesta av den mer avancerade sorten, jag tog reda på att det som nytt kostar kring $100000. Att det inte ser ut så här i landet i sin helhet är en annan sak. Genomsnittspriset för nya småhus sålda i USA i september 2011 var $250000. Det finns såvitt jag vet ingen prisstatistik över vad det i snitt kostar att bygga ett nytt enfamiljshus i Sverige. Men genomsnittspriset för ett svenskt småhus på andrahandsmarknaden var 2010 ca $300000 (2 miljoner kronor). Det bör betyda att kostnaden för ett nytt småhus i Sverige som ett genomsnitt är väsentligt högre än så, sannolikt över $400000.

Efter att ha kört bil en vecka i Minnesota tog jag tillbaka min kritik från 2009 mot de amerikanska vägarna. För när jag körde runt i Kalifornien, Nevada, Arizona, för att inte tala om New Mexico, fanns det, tyckte jag, anledning att kritisera en del av vägarna, och vägunderhållet. Men vägarna i Minnesota var utmärkta och det omdömet gäller även för resten av den här resan. Interstate-vägsystemet är föredömligt, men även övriga vägar som jag har åkt på håller god klass. Det jag däremot har fäst mig vid är att gatorna och vägarna i städerna förvånansvärt ofta är undermåliga i meningen att vägbanan är bucklig, och lappad och lagad. Med lite otur, som i Lexington KY, kan man mitt i centrala stan få vänta på att tåget skall passera och bommarna lyfta. Och talar vi om infrastruktur som förvånar en besökare från Europa är det alla luftledningar. Det är flera årtionden sedan vägarna och gatorna i Sverige hade luftledningar vid sin sida. Kostnaderna för att få ner alla ledningar i marken måste vara astronomiska. Kanske är det en del av förklaringen till varför ASCE har räknat ut att underinvesteringarna i den amerikanska infrastrukturen är i storleksordningen 15% av BNP, $2200 miljarder? Eller också kommer framtidens trådlösa teknologier att göra fasta ledningar onödiga, och därmed har USA genom att vara sena i steget gjort ett samhällsekonomiskt klipp!

Allt detta sammantaget – att priserna är så låga vid en jämförelse med Europa, att skillnaderna mellan den som har och den som inte har är så uppenbart stora, att så många amerikanska hushåll, även familjer i medelklassen, kanske till och med i övre medelklass, har svårt att få pengarna att räcka till, att den vanliga amerikanen bor så enkelt (och inte verkar ha råd att underhålla sitt hus, eller bara underlåter att göra det), att infrastrukturen på sina håll är uppenbart underinvesterad – är tecken på att det finns allvarliga problem i det amerikanska samhället.

Som ekonom kan jag lägga till ett antal andra symptom på kris. Det ständiga bytesbalansunderskottet, vilket i klarspråk betyder att USA:s affärer med omvärlden varje år går med minus, är ett tecken. Ett annat är regelmässiga årliga budgetunderskott. Man får gå tillbaka till Bill Clintons presidenttid i mitten av 1990-talet för att hitta det år då statsbudgeten senast gick ihop, inkomster och utgifter balanserade. Budgetunderskotten har i sin tur med tiden lett till en statsskuld som idag är i samma storleksordning som BNP. Det finns också annat att lägga till listan, till exempel TBTF-problemet, detta att USA:s största banker är så stora att det är samhällsekonomiskt alltför kostamt att låta dem gå under om de hamnar i kris. Överhuvudtaget har finanssektorn i USA blivit för stor och för spekulativ visavi den reala sektorn. Den sysslar med för mycket ”destructive creation” istället för ”creative destruction” som Jagdish Bhagwati uttryckte saken. Finanssektorn svarar idag för nästan 40% av alla vinster i landet. De höga vinsterna i finanssektorn har blivit följden av ökat risktagande vilket i sin tur i ett senare skede kan bli en bubbla som spricker med allvarliga följder för ekonomi och sysselsättning. Det problemet delar USA med många västländer men som så ofta är problemen större i USA än i andra länder.

Jag tycker också att det hör till symtombilden att så många intellektuella amerikaner själva uttrycker att det amerikanska samhället visar tecken på allvarlig kris. Tankeväckande nog finns dessa personer på båda sidor av det politiska fältet. Jeffrey Sachs och Pat Buchanan, den förste liberal ekonom, den senare konservativ historiker, är två exempel på författare som på senare tid givit ut böcker på det temat. Andra som jag läst och tycker gjort goda analyser av det amerikanska samhället är Francis Fukuyama och Fareed Zakaria, båda statsvetare och samhällstänkare. Liksom ekonomer som Brad deLong, Tyler Cowen, Paul Krugman och Joseph Stiglitz, de två senare Nobelpristagare. Tyler Cowen för ett intressant resonemang om ”how America ate all the low-hanging fruit” och blev sjukt. Jag tror det ligger mycket i det.

Den amerikanska samhällsmodellen en bedagad skönhet

Det är ingen tvekan om att när jag första gången kom till USA i mitten av 1960-talet, kom jag till ett land som jag upplevde som mycket mer spännande och utmanande än Sverige. Framförallt var friheten större, det var ett liberalare samhälle på alla möjliga sätt. Det var förlösande att slippa de regler och konventioner, uttalade eller outtalade, som styrde en ung människa i Sverige på den tiden. Till det kom att allt det materiella var ett steg före, den nya tekniken, ja de nya idéerna överhuvudtaget. I USA fanns det som om några år skulle komma att finnas också i Europa, och som vi såg fram emot. USA var då för mig, kort sagt, en förebild, ett fascinerande land, och det tror att de flesta svenskar i min generation tyckte.

Jag känner inte alls så idag. Tvärtom. Den amerikanska samhällsmodellen är inte längre för mig något att se upp till, eller något som vi i Europa har anledning att ta efter. Det finns några ganska uppenbara skäl till det.

Det första, och det mest självklara, är att vi i Europa lever ett bättre liv. Eller sett från andra hållet, att människor i gemen här, vanliga amerikanska familjer med medelklassinkomster, har det sämre (för att inte tala om de 20% av befolkningen som har lägst inkomster). Med det menar jag att medelklassamerikanen enligt statistiken arbetar fler timmar, har kortare semester och, viktigast, lever ett långt otryggare liv. Den ekonomiska risken är väsentligt större för en amerikansk familj än för motsvarande familj i Europa. Att bli sjuk, att drabbas en av olycka eller att mista jobbet är för många amerikaner liktydigt med ekonomisk krasch. Oväntade och höga sjukvårdskostnader är den vanligaste orsaken till personlig konkurs i USA. Som samhällsmodell är det inget som lockar.

Att de sociala problemen är så mycket större än i Europa är det andra skälet. Man skulle också kunna säga att USA är ett fattigare land i meningen att en majoritet av befolkningen både har svårare att få pengarna att räcka till och möter fler sociala problem. Hur man än mäter hamnar USA långt före Europa vad gäller graden av sociala problem. Det gäller allt från den relativa droganvändningen och barnadödligheten till den andel av befolkningen som har psykiska störningar eller sitter i fängelse. Eller för den delen antalet tonårsfödslar. Eller andelen personer med fetma, i runda tal 30% av befolkningen i USA är fet (definierad som ett BMI >30), inget land i Europa låg i samma studie högre än 20%. Och konsekvenserna av de stora sociala problemen är heller inte inspirerande eller attraktiva. Som till exempel att förtroendet mellan medborgarna i USA är väsentligt lägre än i något annat västland. Eller kanske än mera förvånande eftersom det bryter mot en förutfattad mening om USA – att den sociala rörligheten, rörligheten över generationerna, numera är sämre än i andra västländer. Allt detta kan beläggas med statistik.

Samtidigt skall det sägas att det finns indikationer på att vissa av de sociala problemen i USA har minskat under senare år. Det gäller till exempel för antalet mord, våldtäkter och rån som alla verkat ha haft en kulmen omkring 1980. Likaså har droganvändningen bland collegestudenter vänt ner, eller ligger konstant. Och det finns andra uppgifter som pekar i samma riktning. Men när det är sagt kvarstår faktum att i absoluta tal befinner sig USA i en klass för sig vad gäller sociala problem jämfört med hur det ser ut i Europa. Fallhöjden till mer jämförbara nivåer är med andra ord stor.

Det tredje är att samhällsbygget har blivit så oattraktivt. Det är format kring bilen på ett så extremt sätt att många städer, i stort sett alla som jag har träffat på under den här resan, bokstavligen är döda. Det finns inte ett levande stadscentrum där människor kan promenera runt för att handla eller bara umgås. I själva verket förefaller det som om stadscentrum i många medelstora städer lämnas till sitt öde till förmån för nyinvesterade shopping- och serviceområden runt den gamla staden. Det gäller inte för alla orter, jag har skrivit om Charleston och Savannah som exempel på charmfulla undantag, och det gäller naturligtvis inte för de stora städerna. Men för landet i övrigt har bilen tagit kommandot och förstört samhällsbygget på ett sätt som kommer att ta årtionden, och enorma investeringar, att ta sig ur. Om det ens är möjligt. Ifrågasättandet finns. Jag såg häromdagen en dokumentär på CNBC där budskapet var exakt det jag försöker formulera här.

Det fjärde är att säkerhets- och kontrollsamhället tar för stor plats. Visst, det är lätt att förstå att USA känner hotet från terrorister och andra samhällstörande element på ett helt annat sätt än Europa, och att det kräver motåtgärder. Men det blir ett kargt samhälle att leva i. Och det finns en risk att kontrollsamhället smyger sig in på områden där det kanske inte skulle vara nödvändigt. Det jag upplevde i Washington DC antyder att det skulle kunna vara så. För övrigt är det ett misslyckande för amerikansk säkerhets- och utrikespolitik att landet blivit så illa omtyckt i många länder, på sina håll även hatat, att det måste till extraordinära åtgärder för att skydda de egna medborgarna i det egna landet. Säkerhets- och kontrollsamhället är hur som helst inte inbjudande för en besökare. Det gäller även bokstavligen. Det finns väl inte en enda utländsk medborgare som inte någon gång vid ankomsten till landet blivit avsnäst av en nitisk tulltjänsteman.

Det femte är att amerikanska politiker inte verkar ta miljö- och klimathotet på allvar. Jag kan inte påminna mig att jag någon gång under besöket har hört en enda politiker ta upp miljön och planetens uppvärmning som ett problem. Däremot har jag läst om ledande politiker, bland andra Rick Perry, som med en fnysning avfärdar miljö- och klimatfrågan. Det är obegripligt för mig. Även om man som politiker inte tror på vad en stor majoritet av världens klimatforskare säger, så borde det ändå finnas anledning att med politiska medel försöka göra vad man kan för att till exempel minska koldioxidutsläppen, om inte annat som en ren försäkringsåtgärd. Att bara tiga om miljö- och klimatfrågan är ett politiskt svaghetstecken.

Det leder till det sjätte skälet till varför USA som samhällsmodell för mig inte längre är tilltalande. Politikerna i meningen Washington DC har inte svaret på hur utmaningarna för det amerikanska samhället skall tacklas. De båda stora partierna är i den praktiska politiken oense om till synes allt, och i vissa fall blir oenigheten till politisk fars som i augusti i år när det så kallade skuldtaket skulle hanteras, en i grunden trivial fråga som inte kunde lösas förrän i sista stund, under galgen, och ledde till att omvärlden log och förundrades, och till att Standard & Poor nedgraderade landet.

Det här kan missförstås. USA är bra och imponerande på mängder av områden. Dynamiken som följer med att det är ett så differentierat samhälle är något att beundra, och en tillgång både kulturellt och ekonomiskt. Den amerikanska ekonomin är enorm i sin storlek och fantastisk i sin förmåga till förnyelse. Och till att skapa nya jobbtillfällen. Den högre utbildningen och forskningen är som system, och påfallande ofta i sak, världsbäst etc.

Ändå framstår idag den amerikanska samhällsmodellen för mig som, bildligt talat, en åldrande skönhet.

Problemet finns i politiken

Vad består då problemet av mera precist? Ja, i sammanfattning skulle jag formulera det ungefär så här: Det är inte i ”produktionsapparaten”, företagen som producerar varor och tjänster, eller myndigheterna som producerar ”kollektiva varor”, som USA har problem. Om något är den amerikanska kapitalismen som system bättre än i andra västländer. Problemet finns i ”styrapparaten”. Den består förenklat sagt av två delar, det befintliga regelsystemet respektive den ordning som finns för att ändra reglerna, det politiska systemet. Det politiska systemet har också ansvaret för budgeten, alltså för skatter och offentliga utgifter.

Regelsystemet består, kort sagt, av de liberala rättigheterna (yttrandefrihet, mötesfrihet, pressfrihet etc.), konstitutionen med den representativa demokratin och existerande lagar för brotts- och civilrätt, och vissa andra regelsystem. Det är inte där problemet, i varje fall inte huvudproblemet, finns. På det hela taget är det svårt att hävda att inte USA:s konstitution, lagar och rättssystem fungerar lika tillfredsställande som motsvarande system i andra västländer (även om gårdagens beslut /14 november/från Högsta Domstolen om att man kommer att ta upp sjukvårdsreformens ”konstitutionalitet” till prövning har fått flera tidningar att idag skriva på ledarplats att det numera verkar som om också landets högsta rättsinstans blivit politiserad). Det är det politiska systemet, demokratin i praktisk tillämpning i USA, som inte fungerar enligt min (och många andras) mening, och som leder till alla de problem som det mer eller mindre dagligen ges exempel på, allt från fattigdom till fetma. I sak är det balansen mellan det marknaden gör och det som görs gemensamt i det amerikanska samhället som av allt att döma inte är optimal. Eller mera direkt sagt, det offentliga får ett för litet utrymme, och för små resurser, och följaktligen det privata ett för stort utrymme. Att det ser ut så är allvarligt för USA eftersom det kommer att drabba tillväxten och därmed levnadsstandarden (och med all säkerhet redan har gjort det). Det finns två skäl till det.

Sannolikheten är hög att det, med den politik som dominerar Washington DC idag, kommer att investeras för lite i långsiktiga, samhällsförändrande projekt, det är det första skälet. Det hänger samman med marknadens kortsiktighet. En fungerande marknad är normalt inte bra på att förutse behov som ligger mer än säg 3-5 år i framtiden. Överstiger tidshorisonten tio år är riskerna mycket stora att det blir fel, och därför är de finansiella marknaderna inte villiga att ställa upp, och projekten blir inte av. Eller det underinvesteras. Mot det står att mängder av samhällsbehov har mycket längre tidshorisonter och det är där politikerna har sitt ansvar. Ett konkret exempel på vad förutseende politiker kan åstadkomma är Interstate-vägsystemet. Men de stora samhällsproblemen, de som inte marknaden klarar av, ändrar skepnad över tid. Problemet i början av 2000-talet kanske är att en alltför stor del av USA:s transporter går på väg med negativa följder för miljön. Frågan är alltså vilka stora projekt, paralleller till Interstate-satsningarna under 1900-talets andra hälft, som idag borde vara aktuella för USA:s politiker att initiera. Det skulle kunna gälla energiförsörjningen. Eller omfattande miljösatsningar. Till det kommer att det finns särskilt stor risk för underinvesteringar i framtidsprojekt i gränslandet mellan det privata och det offentliga, mellan det marknaden klarar och det som uppenbart är en kollektiv vara. Det kan gälla allt från vård-skola-omsorg till infrastruktur. Det är, som sagt, ingen tillfällighet att USA saknar snabbtåg.

Det andra skälet är att de svaga grupperna i samhället inte kommer att tas om hand på ett generöst sätt om den offentliga sektorn underförsörjs, och det leder till ökade kostnader och förlorad tillväxt. Många amerikaner skulle tycka att det är ett svagt argument. Att var och en får klara sig själv så gott det går är en amerikansk grundsats, och det är lätt att i den politiska debatten raljera om europeiskt välfärdsstatstänkande. Men om man tänker ett varv till är den amerikanska attityden till sociala skyddsnät ohållbar, både faktiskt och moraliskt. De två huvudorsakerna till de växande inkomstklyftorna i USA, liksom i andra västländer, är globaliseringen och den tekniska utvecklingen. Och så länge USA håller fast vid att det skall vara ett öppet samhälle som handlar med omvärlden, kommer inkomstskillnaderna att växa, och därmed de sociala problemen. Eftersom fattigdomen i USA redan är utbredd hos dem med lägst inkomster, eftersom medelklassen har svårt att få ekonomin att gå ihop och eftersom amerikanen är mer sjuk än medborgaren i andra västländer, blir det till sist sannolikt ohållbart av sociala skäl att fortsätta på den inslagna vägen. Gör man ändå det kommer det att yttra sig i mer av kriminalitet, större sociala problem, ökad belastning på sjukvården, utökad kontroll och säkerhet etc., kort sagt i ökade kostnader på områden med låg produktivitetstillväxt. Ständigt vidgade inkomst- och förmögenhetsskillnader från en redan hög nivå, och följderna av det, är helt enkelt en ekonomisk hämsko för USA i konkurrensen med andra länder.

Till det kommer en annan omständighet kopplad till stora inkomstskillnader som ofta glöms bort, jag har skrivit om det tidigare. Blir inkomstklyftorna i ett samhälle alltför stora kommer tillväxten, allt annat lika, att drabbas av det enkla skälet att alltför många riktigt rika konsumerar för liten del av sin inkomst, och alltför många med måttliga och låga inkomster konsumerar inte så mycket som de egentligen skulle vilja göra men inte har råd till. Det är ett nog så starkt ekonomiskt argument för att försöka lindra effekterna av vidgade inkomstklyftor.

Om jag hade varit ”U.S. Congress” skulle jag ha satsat på dessa två områden – mer av gemensamma framtidsinvesteringar och utökat gemensamt ansvar de för svaga grupperna i samhället. Att bli mer specifik än så är omöjligt eftersom jag inte har kunskapen. Men de handfasta förslagen är inte långt borta. Jag läste i går kväll Bill Clintons nyutkomna bok, Back to Work. Den innehåller långa listor över konkreta åtgärder, framför allt kring framtidssatsningar på energi- och miljöområdet, som på mig verkar både kloka och balanserade, och som en president och fungerande kongress borde kunna enas kring.

American Exceptionalism, glöm det!

Om den här analysen är korrekt, och låt oss utgå från att den är det, blir nästa fråga vilka förutsättningar det amerikanska politiska systemet har att komma till beslut på dessa två punkter. Det finns som jag kan se inga som helst sådana förutsättningar i dagsläget. De politiska låsningarna i den nuvarande kongressen är nästintill totala vad gäller mer grundläggande frågor. Och framtiden ser inte lovande ut.

Det republikanska partiets presidentkandidater presenterar sig för närvarande dagligen i media, och att döma av vad som sägs är den dominerande riktningen bort från den analys jag har gjort här. De fundamentalt konservativa kandidaterna (Bachman, Cain, Gingrich, Paul, Perry, Santorum) vill ha lägre skatter för alla, även för de rikaste, mindre regleringar och ännu mindre offentlig sektor. Och att det i den gruppen skulle finnas en politisk vilja att satsa på stora offentliga framtidsprojekt (såvida det inte har med det militära eller den interna säkerheten att göra), eller för ökat stöd för de svaga i samhället, är minst sagt osannolikt. Det demokratiska partiet bör ideologiskt ligga närmare min analys men av vad jag kan bedöma finns det för närvarande inga tecken på en så radikal omläggning av partiets politik som det ändå skulle vara fråga om. Demokraterna är låsta i kongressen efter det dåliga mellanårsvalet i fjol, och har fullt upp med att försöka få Barack Obama omvald i november 2012.

Det förefaller också som om det folkliga stödet för ett nytänkande är ungefär noll. De människor jag möter diskuterar inte gärna politik men i de fall jag har hört politiska kommentarer har de varit mer åt ”Tea Party”-hållet, typ ”Obama måste bort”, eller ”liberalerna är ute efter att skada det här landet”. Konfrontation med konservativa förtecken dominerar de ständigt pågående radio-talkshowerna. Och Rush Limbaugh och Glenn Beck är inte ensamma. Samtliga talkshows jag hittills lyssnat till har varit konservativa eller republikanska. Jag har inte träffat på en enda radioprogramvärd som varit pro det demokratiska partiet. Det säger antagligen något om den folkliga stämningen. Där finns inget stort utrymme för det gemensamma, eller för skattehöjningar. Jag hörde den kloke David Brooks, krönikör i New York Times, säga ungefär samma sak. Han menade att amerikanen i gemen begär mera av Washington DC än han eller hon är beredd att betala för. Att USA har haft budgetunderskott så gott som varje år under de gångna tre decennierna kan ju tolkas som ett bevis för att Brooks har rätt.

Det finns en ännu mer störande omständighet. De värderingar som styr människorna i det här landet handlar inte om solidaritet med de svaga i samhället, eller om gemensamma satsningar. Frihetsvärderingarna går de facto på tvärs mot solidaritet och kollektiva behov. Man måste medge att den libertarianska tanken, och den ger definitionsmässigt ett minimalt utrymme för statens inblandning och för det gemensamma, stämmer mycket bättre med vad jag har kunnat iaktta av värderingar och stämningar under de här veckorna, än till exempel tanken bakom den europeiska välfärdsmodellen. Det bådar inte gott för USA:s framtid. För det betyder att de redan svåra sociala problemen i landet kommer att förvärras i relation till hur det ser ut i andra västländer. Det följer av att så som den amerikanska samhällsmodellen ser ut kommer ökad tillväxt att ge jobb till fler och ökade inkomster till alla som har jobb, men inkomstskillnaderna kommer fortsätta att växa, och gruppen med de lägsta inkomsterna kommer att få det än svårare, och därmed blir också de sociala problemen svårare. Det blir en slags ond cirkel.

Den avslutande frågan är om man i det amerikanska samhället idag kan ana något nytt vid horisonten, ett politiskt nytänkande? Occupy Wall Street-rörelsen (OWS) kommer väl då närmast. Men jag är tveksam. Dess samhällskritik, åtminstone så som den hittills formulerats, är i första hand riktad mot företagen, och i synnerhet mot Wall Street och finanssektorn mer allmänt. Om det stannar vid det, kommer OWS inte att ha särskilt stort genomslag av det enkla skälet att det finns inget bättre system än kapitalism som får arbeta fritt över gränserna. (Med kapitalism menar jag då det system vi använder oss av för att effektivt producera varor och tjänster skilt från de två andra byggstenarna i den västerländska civilisationen, de liberala friheterna och den politiska demokratin.) Då kommer rörelsen att om några år då ekonomin är bättre och arbetslösheten lägre att långsamt dö i betydelse på samma sätt som Attac och andra globaliseringsfokuserade rörelser har gjort. Skulle den däremot längre fram när dimmorna lyft vända sig mera inåt, mot USA:s hemmagjorda problem, och tydligt ta ställning för mer ”välfärdsstat” och mer av gemensamma framtidsinriktade satsningar, ja då finns möjligheten att OWS kan spela en avgörande politisk roll. Hittills har jag inte sett något av det. Senast häromkvällen lyssnade jag på ytterligare en Charlie Rose-intervju om OWS och där fanns inget uppmuntrande att hämta.

Det här får inte misstolkas. USA kommer naturligtvis att med tiden komma till rätta med dagens djupgående problem. Det är trivialt att konstatera att sträcker vi ut tidsperspektivet tillräckligt långt kommer alla länder, också USA, att ha gjort framsteg med sin samhällsmodell relativt hur det såg ut historiskt, för 50 eller 100 år sedan. Det jag menar är att för överskådlig tid, låt oss säga för kommande 2-3 decennier, är det svårt att se den radikala politiska kursomläggning förverkligad som jag menar är nödvändig för att USA återigen skulle kunna bli ett föredöme för andra länders medborgare på det sätt som det faktiskt var under till exempel 1960-talet när jag första gången besökte landet. För det krävs ett batteri av gemensamma åtgärder på båda punkterna, både framtidssatsningar och stöd till utsatta grupper, och i en skala som dagens amerikanska politiker inte vill kännas vid. Och även om den omläggningen skulle komma, till exempel genom att ett tredje politiskt parti fick stort inflytande på kort tid, är strukturerna som följer med det gamla systemet (typ de ”döda” städerna) så fast rotade, och så dyra att åtgärda, att det kommer att ta årtionden att omskapa den nuvarande samhällsmodellen.

Med andra ord, det kommer att dröja länge innan American Exceptionalism återigen blir ett begrepp med substans. Om det ens någonsin kommer att bli så. Med American Exceptionalism menar jag då det liberaler i allmänhet menar med begreppet – att USA är bäst eftersom samhällsmodellen är bäst. Att den amerikanska konstitutionen med sina ”checks and balances” är ett bättre system än vad man kan hitta på annat håll, att den begränsade staten är en överlägsen samhällsmodell jämfört med till exempel den europeiska välfärdsstaten. Och att det i sin tur leder till att medborgarna i USA lever ett bättre liv. Som jag ser det finns det inget som tyder på att det är så om jämförelsen görs med Europa. American Exceptionalism i den här meningen har inte längre för mig någon attraktionskraft. Det finns bättre samhällsmodeller på annat håll.

  • Facebook
  • Twitter
  • Print
  • email
2016-11-13

Skriv kommentar