Det ligger i sakens natur att kommer de genomgripande förändringar i marknadssektorns struktur och sätt att arbeta som jag har beskrivit min bok Det exploderande storföretaget (SNS, 2004) att också förverkligas, ja då kommer inte bara företagsstrukturen och allt som har med marknaden att göra att påverkas på djupet, utan också samhället i stort. Det nya företaget skapar utmaningar för politiken av en dignitet som vi knappast har upplevt sedan förra gången ett produktionssystem ersatte ett annat. Mera precist när fabrikssystemet under några decennier i slutet av 1800-talet ersattes med storföretagssystemet. Det nya företagets samhälle får stå som samlingsbeteckning för det nya samhället och dess politiska utmaningar.

Låt oss bara helt kort antyda en del av de förhållanden som skapar nya förutsättningar för politiken.

*Företaget blir mindre och mindre distinkt som aktör i samhället. Det följer av många skäl. Företaget kommer bl a att vara mindre mätt i antal anställda. Det är tankeväckande att år 2003 har Microsoft, den nya tidens ikon, 50 000 anställda medan General Motors, storföretagssystemets gigant, som mest hade 850 000 anställda (och idag har mindre än hälften så många, 350 000 anställda).

Företaget, och i synnerhet det måttligt stora företaget, kommer sannolikt också att bli mera kortlivat. En kortare genomsnittlig livslängd hos företagen styrs av ökad konkurrens till följd av fortsatt avreglering men framförallt till följd av en allt intensivare ”kreativ destruktion” som i sin tur leder till allt snabbare strukturomvandling. Allt flera företag tycks också allt oftare få karaktär av projekt. Det är till och med tänkbart att vi kommer att få se att företagandet i ökad grad lämnar ett av Det gamla företagets tydligaste kännetecken, målet att ha ett evigt liv. Engångsföretag, den yttersta formen av tidsbegränsat företagande, kommer med all säkerhet som vi har sett att bli vanligare.

Företaget kommer också att bli mera formellt svårfångat och snårigt genom att det informella kontraktet får ökad betydelse och genom att det vi tror är ett företag i själva verket bara är ett varumärke, en fasad bakom vilken det döljs en stor mängd aktörer.

*Denna utveckling leder till att företaget som bas för och instrument i politiken kommer att ändras. Under senare decennier har företaget varit en väsentlig skattebas och ett verktyg för skatteadministrationen genom källskattesystemet. Det har också varit ett mål för vissa åtgärder inom konjunkturpolitiken och för delar av sysselsättnings- och regionalpolitiken. Vissa företag har till och med haft direkta myndighetsuppgifter (som de svenska bankerna inom valutapolitiken). Det är sannolikt att företagets roll som betydande finansiär av och verktyg för politiken inte kommer att kunna upprätthållas på samma nivå i Det nya företagets samhälle.

Till detta kommer två andra konsekvenser för politiken av en fortsatt disintegration.

*Det gamla företaget har varit en viktig inkomstutjämnande aktör i samhället. Den rollen kommer Det nya företaget sannolikt inte att vilja eller kunna ta på sig. Det är väl känt att den vanliga lönebildningsmodellen i företagen med en fast tidslön med nivåhöjande årliga påslag och en förhållandevis liten lönedifferentiering i praktiken har inneburit en inkomstutjämning. De lågproduktiva grupperna i företaget har tjänat på modellen och de högproducerande förlorat. Det finns många tecken på att denna inkomstutslätande lönebildningsmodell redan är på utgång. ”Den lågavlönade, lågutbildade arbetskraften har sedan mitten av 70-talet registrerat en stadig sänkning av sin relativlön, ett brott i en 100-årig trend och en förändring som hittills gått långsamt i Sverige på grund av den traditionella storindustrins framgångar under 80-talet”, konstaterar Gunnar Eliasson. I Det nya företaget kommer denna tendens att förstärkas.

*Företaget har varit en viktig försäkringsinstitution i samhället. Dels direkt genom mängder av försäkringslösningar för olycksfall, sjukdom, ålderdom etc. med företaget som finansiär eller, i vissa fall, som försäkringsgivare. Dels, och sannolikt långt viktigare, har företagens lönemodeller försäkrat mot stora kortsiktiga fluktuationer i inkomst. Och anställningsformerna, särskilt den stora andelen tillsvidareanställning (fast anställning), har försäkrat mot de långsiktiga fluktuationerna i inkomst. Det finns variationer mellan olika länder men på det hela taget har alla OECD-länder under senare decennier haft en dominerande lönemodell med ett stort fastlöne-inslag. Fastanställning i någon form har varit den vanligaste anställningsformen.

Också dessa kännetecken för Det gamla företaget håller på att försvinna. ”Employers are getting out of the pension business” skrev Lester Thurow om förhållandena i USA redan under 1980-talet. Den trenden har fortsatt under 1990-talet. I själva verket är det företagsbaserade pensionssystemet, mest utvecklat i USA och England, i allvarlig underfinansieringskris i början av 2000-talet, givetvis en återspegling av aktiemarknadens kraftiga tillbakagång efter år 2000. Det finns ingen anledning tro att vi kommer att få se en återgång till gamla tider när aktiemarknaden normaliseras. En modell där arbetsgivaren har ansvaret för en stor del av pensionen är en anakronism i Det nya företagets samhälle.

Att löne- och anställningsmodellen kommer att ändras är en självklarhet.
Det nya företagets arbetsmarknad
Tendenserna på arbetsmarknaden i en ekonomi kännetecknad av disintegration och nätverksföretagande är förhållandevis lätta att urskilja.

Ett av dessa kännetecken kommer att bli, allt annat lika, att antalet arbetade timmar av egen personal sjunker. Vi kommer att få se färre heltidsarbetande fast anställda. Mot det står ett växande antal anställda hos nonstop- och adhoc-leverantörer eller inhyrd personal. Det är denna utveckling som Charles Handy har kallat ”treklöverorganisation”.

Det kommer att utvecklas nya löneformer med starkare inslag av såväl resultat- och produktivitetsrelatering som frihet för den anställde att välja mellan avkastning och risk i ersättningen. En växande del av företagets ”totala lönekostnad” kommer att betalas ut som arvode.

Formell anställningstrygghet i traditionell mening kommer att saknas för alla utom gruppen ”kärnpersonal”. Kollektivavtal kommer att finnas men inte för lönebildning och ersättningsnivåer. En mycket stor andel av den fast anställda personalen kommer att ha skräddarsydda, individuella anställningskontrakt.

*Sett i ett politiskt perspektiv betyder disintegration bl a att arbetsmarknadens institutioner kommer att radikalt ändras. En av de följder utvecklingen får är att avtalsrätten kommer att få ökad betydelse på arbetsrättens bekostnad. Eller som en författare uttryckt det apropå ett stort företag. ”Några tusen anställningsavtal kan kanske ersättas med några dussin affärsavtal”, (Bodin, 1996).

*En annan konsekvens är effekterna på inkomstfördelningen i samhället. En allt snedare inkomstfördelning är en av de tydligaste tendenserna på OECD-ländernas arbetsmarknad efter 1980 (jfr OECD Economic Outlook 1996). Till stor del kan de växande inkomstklyftorna förklaras av samma ekonomiska krafter som förklarar disintegrationen. De personer eller team som svarar för merparten av produktiviteten och förädlingsvärdeskapandet utnyttjar sin starka förhandlingsposition och höjer sina inkomster, antingen genom högre relativlöner i företaget eller som ”rent-seekers” på öppna marknaden.

*En tredje konsekvens är att arbetet inte längre kan vara den ”krok” som politiken på många områden hängs upp på. Arbetet för individen tycks gå alltmera mot en portfölj av olika sysselsättningar, en portfölj som dessutom då och då ändras, nästan motsatsen till Det gamla företagets ideal med livslånga heltidsanställningar och karriärer. Den utvecklingen kommer att göra det svårt att hålla fast vid arbetet som grund för politiken. Det kan gälla allt från försäkringsskydd för ålderdom och sjukdom till utbildning.

*En fjärde konsekvens, nya förutsättningar för försäkringsskyddet för individen, har vi redan berört. Det kanske är den viktigaste frågan i ett politiskt perspektiv. För att vinna legitimitet och därmed för att framgångsrikt kunna bidra till tillväxten kommer Det nya företagets samhälle att kräva annorlunda försäkringsformer än dem som vi har förknippat med välfärdssamhället. En del av dessa försäkringar måste samhället stå för. Det gäller försäkringar för att täcka de icke-försäkringsbara riskerna (som 1990-talets fastighets- och bankkris). Det gäller också system för att skydda de svaga grupperna i samhället, de som inte har råd att betala marknadsmässiga försäkringspremier. Det övriga försäkringsskyddet bör skötas av marknaden. Det nya företaget kommer att leda till system med individuella försäkringar mot ålderdom, sjukdom, arbetslöshet, olycksfall etc. De allra flesta medborgare kommer att ha råd att betala dessa försäkringspremier  och de kommer ganska säkert att se till att de är skyddade.

Allt detta är frågor som jag utförligt diskuterar i Det nya företagets samhälle (SNS, 2004).