Jag gjorde i höstas en lång resa i USA, till största delen i västkuststaterna. Det här är en anteckning från den 5 november om ett högst intressant samtal som jag hade med Dick Lamm, välkänd amerikansk fd politiker, tre gånger guvernör i Colorado och nu professor vid universitetet i Denver.

Det blev en lång och intressant lunch. Dick Lamm är verkligen en ovanlig toppolitiker. Han är eftertänksam, resonerande och frågvis. Han har till och med skägg, bara det är unikt i det här landet, åtminstone för en fd guvernör. Jag hade tänkt vara den som ställde frågorna men det blev tvärtom. Dick Lamm var intresserad av vad jag tyckte om amerikansk ekonomi och politik. Så här satt alltså två äldre herrar, Dick Lamm är nästan på dagen två år äldre än jag, intensivt diskuterande dessa frågor. Lunchen varade i knappa två timmar. Stämningen var mycket god. Efterhand som samtalet gick vidare, och frågorna blev alltmera komplicerade, tog Dick Lamm upp sin penna och använde duken att skriva på (det var en pappersduk) för komihåg och illustration. Det var av allt att döma inte första gången som han använde den tekniken.
En av de första frågorna han ställde var om jag med mitt europeiska perspektiv såg någon skillnad på USA mellan då och nu, mellan 1967 och 2009. [Bakgrunden var att jag i mitten av 1960-talet bodde ett år i USA, i samband med det hade jag också träffat Dick Lamm.] Jag sa att jag såg två skillnader, den första handfast, den andra mer subtil. Den handfasta skillnaden handlar om priserna. Som jag kommer ihåg 1967 var det minst lika dyrt att bo och leva i USA som i Sverige, och Sverige var vid den tiden ett känt högkostnadsland. Idag är priserna i USA 15-20% lägre än i Sverige. Det gäller för mat, boende och energi, till exempel bensin. Självklart kan man argumentera att det beror på den svaga dollarn men dollarns relativa värde är ju bara en spegling av den amerikanska ekonomins status versus andra ekonomier, i det här fallet relativt den svenska ekonomin.
Den mer subtila skillnaden handlar om synen på USA. Det var så att 1967, innan USAs rykte solkats ner av Vietmankriget, betraktade de flesta unga européer USA som ett ganska ”sexigt”, attraktivt samhälle. Så är det knappast idag. De flesta européer är misstänksamma mot den amerikanska politiken, inte minst efter George W. Bush-åren. Och USA är inte längre ett politiskt föredöme. Vi kan beundra dynamiken i den amerikanska ekonomin, den högre utbildningen och mycket annat. Men inte den politik som förs. Det finns något med den amerikanska politiken, och det handlar inte bara om utrikespolitiken, som gör att vi européer intuitivt är mindre attraherade.

Apropå politik kom vi att prata mycket om den pågående sjukvårdsdebatten, och kongressens alla turer nu under hösten för att reformera vårdsystemet. Återigen fick jag frågor. ”Vilket är problemet menar du med vårt sjukvårdssystem?” Jag svarade ungefär så att problemet är inte att USAs sjukvård kostar 50% mer än sjukvården i andra västländer. Problemet är den privata finansieringen av vården, kort sagt systemet med privata försäkringsbolag. Hela den ordningen är mycket ineffektiv – av två skäl. För det första kostar det mycket att administrera ett system där försäkringsbolagen hela tiden måste se till att de inte får fel risker i sin portfölj (det ekonomer kallar adverse selection). Systemet är fragmenterat och ju mer fragmenterat desto högre transaktionskostnader. För det andra blir det svårt för ett så splittrat finansieringssystem att få bra priser av utförarna, doktorerna och sjukhusen, och av läkemedelsbolagen. Det är ingen tillfällighet att USAs läkare har mycket högre löner än doktorerna i till exempel Europa och att läkemedelskostnaderna är väsentligt högre än i Kanada som exempel.
Ändå är detta inte det verkliga problemet. Det är att politikerna, som självklart förstår att det privata försäkringssystemet inte en rationell ordning, inte tycks ha förmågan att göra något åt det. Jag sa att den reform av sjukvårdssystemet som man nu kan se konturerna av kommer inte att lösa problemet. För det krävs antingen ett singel payer system av det slag som finns i till exempel Kanada eller i de nordiska länderna. Eller en reform liknande den som gjordes i Nederländerna för några år sedan. Ingendera finns vid horisonten. Det är uppenbarligen en politisk omöjlighet att åstadkomma något sådant.
Det är om man tänker efter allvarligt. För det betyder i realiteten att en stor del av den amerikanska ekonomin, vården i USA svarar snart en femtedel av BNP, inte sköts så rationellt som är möjligt. Och jag tror inte att ett land på sikt har råd med en sådan ordning. Det kanske är så att vi européer intuitivt känner att här finns ett problem med det amerikanska politiska systemet som gör det mindre attraktivt i våra ögon.
Dick Lamm höll med mig i det här resonemanget, och förstärkte det genom att säga att båda de stora partierna är alltför nära lierade med speciella intressegrupper som gör det svårt eller, som i fallet med vården, omöjligt att ta de beslut som skulle kunna göra skillnad.

Vi pratade också en del om klimatfrågan och de ekonomiska orättvisorna. Jag berättade ungefär det jag skrivit om tidigare att det är tre saker som gör att vi i Europa i dag lever, tycker jag, ett bättre liv än amerikanen. För det första att vi tar ut en större del av tillväxten i fritid, längre semester etc. För det andra att vi har ett mer ekonomiskt rättvist och jämlikt samhälle. Och för det tredje att vi är mer politiskt alerta vad gäller miljön och klimathotet. Här är det så gott som tyst om miljöfrågorna. Det är det inte Europa. Det är symptomatiskt att när Angela Merkel höll ett anförande häromdagen inför kongressens båda kamrar i Washington ägnade hon huvuddelen av sitt tal åt klimatfrågan.
Det var uppenbart att Dick Lamm köpte dessa argument, åtminstone de två senare. Han ställde frågan – hur skall vi bära oss åt för att skapa ett mer ekonomiskt rättvist samhälle? Det hade jag inget annat svar på än att säga att det kommer att krävas högre skatter. ”Jag tycker att ni är alldeles för rädda i det här landet för höga skatter.” Det är bara det allmänna som genom politik kan åstadkomma en utjämning, och det kostar pengar.

Jag förstod så småningom under samtalet att Dick Lamm är ganska pessimistisk vad gäller USAs framtid. Den ekonomiska krisen kan fördjupas. Vi riskerar att få en global klimatkris. Dessutom har USA, menar han, egna problem med en pågående ”balkanisering”. Med det avser han att det finns idag en risk för att USA splittras upp i etniska segment – spansktalande för sig, afroamerikaner för sig, vita för sig etc. – och om den utvecklingen får gå för långt kommer det förr eller senare att bli en social och politisk kris. Den risken förstärks av att stora delar av dessa folkgrupper är dåligt utbildade och dåligt integrerade i det övriga samhället. ”Vad händer med en nation som inte längre har ett dominerande språk, vi är på väg åt det hållet?”
På en punkt kunde jag lugna. Det kommer knappast att bli någon djupare ekonomisk kris än att politikerna klarar av den. De kommer sannolikt att se till att en finansiell kris av den dignitet som vi hade hösten 2008, inte kommer att kunna upprepas. Sådan lagstiftning är på gång i många länder. Och en kris i finanssektorn är det enda reella hotet mot den globala ekonomin i ett överskådligt tidsperspektiv. Inte minst USA har ett bra läge. Den amerikanska ekonomin är mer flexibel än till exempel den europeiska. USA har en mycket stor tillgång i sin förmåga till förnyelse. Inget annat land är ens i närheten av USA vad gäller entreprenörskap, tillämpad forskning, effektiv riskkapitalmarknad etc.
Kortsiktigt är det utan tvivel problem i ekonomin. Men det går snart över. Dick Lamm bekräftade för övrigt min misstanke om att konsumtionsfesten, och den parallella investeringsfesten i nya shoppingcentra, hotell och liknande, är en verklighet i Denver-regionen. ”Dessa företag har jättestora problem för närvarande.”

Det här är skrivet bara några timmar efter lunchen. Det gör det till en god beskrivning av hur samtalet faktiskt utvecklade sig, och av vad det handlade om. Det slår mig att en sak vi inte kom att tala om var hur det kommer sig att politikerna inte kan komma till skott, till exempel i vårdfrågan. Jag tror att det finns två förklaringar. En handlar om värderingar. En om struktur.
När man läser amerikanska tidningar, tittar på politiska TV-shower eller lyssnar på politiska debatter i radio, återkommer rädslan för ”government”. Eller ”big goverment” som det ofta uttrycks. Till det lägger man kanske en kommentar i stil med att ”det är alltid bättre att låta individen bestämma hur hans pengar skall användas än att låta någon Washington-byråkrat göra det”. Det är i första republikaner, och konservativa debattörer, som uttrycker sig så. Men också de flesta demokrater verkar tycka att det är ett rimligt sätt att argumentera. Ifrågasättandet är i varje fall ljumt. I grunden avslöjar detta en mycket hög värdering av individens frihet. Den bör inte inskränkas. Eller uttryckt på annat sätt, allmänintresset måste vara mycket uppenbart för att man politiskt skall göra ingrepp i individens frihet.
Den strukturella förklaringen har med det politiska systemet att göra. Det finns stora trögheter. Dels genom att politikerna i båda partierna är insnärjda i ekonomiska och andra beroendeförhållanden med olika intressegrupper, det som Dick Lamm talade om. Det gör att manöverutrymmet, och i synnerhet för radikala reformer, blir inskränkt. Dels genom att den politiska processen i meningen samspelet mellan regering och parlament i USA är mera komplicerad och tungrodd än i många andra länder. I Sverige lägger regeringen en proposition, ett färdigt lagförslag, som utskottsprocessas och sedan går till beslut, för det mesta med bara smärre justeringar. Så går det inte till i USA, i varje fall inte alltid. Vårdreformen är ett gott exempel. Presidenten formulerar allmänna principer för den reform han vill åstadkomma och lämnar till kongressen att utarbeta förslag. Och det görs både här där. Av enskilda ledamöter och av diverse utskott. Till intill helt nyligen fanns åtminstone fem olika reformförslag, tre i representanthuset och två i senaten. Bara för några dagar sedan presenterades det slutgiltiga förslaget (på över 2 000 sidor) från demokraterna i representanthuset. När senatens demokrater också enats om ett förslag skall dessa båda arbetas ihop till det som slutligen kan komma att bli kongressens beslut.
Dessa båda strukturella förhållanden gör det svårare att komma till beslut. I vissa frågor blir det inte ens möjligt. Vårdens finansiering har varit i stöpsleven under snart 50 år.

Läs hela dagboken här.