karl-henrik pettersson

karlhenrikpettersson.se

Filosofiska tankar om företagande och ekonomi

Vilket samhälle vill vi ha? Hur mycket marknad? Hur mycket politik? Varför dessa ekonomiska orättvisor?

Är demokratin överlägsen en modern autokrati typ Ryssland? Absolut


Med demokrati menar jag i det här sammanhanget en liberal demokrati, ett samhällssystem av västerländskt snitt med liberala friheter, rättsstat, fria val och kapitalism. Lås oss säga som i USA, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna.

En modern autokrati å andra sidan är den form av auktoritärt samhälle på relativt hög BNP per capita-nivå som blivit vanligare de senaste decennierna, och som har flera av den liberala demokratins kännetecken inklusive mer eller mindre fria val. Statsvetare talar om elektorala autokratier. Ryssland är ett exempel. Turkiet ett annat. När Viktor Orban, den ungerske premiärministern, i sitt uppmärksammade tal 2014 argumenterar för illiberal demokrati berättar han inte vad det konkret skulle betyda, bara att den illiberala demokratin är bättre för ett land som Ungern än den liberala västerländska demokratin. Och han menar att länder som Kina, Turkiet och Ryssland är de verkligt intressanta förebilderna nuförtiden (”the stars of international analysis”). Jag väljer att inte betrakta Ungern som autokrati (även om landet uppenbarligen är på väg i den riktningen). Ryssland får här istället stå som arketypen för en modern autokrati.

*

Autokratin har flera argument på sin sida vid en jämförelse med en demokrati, i synnerhet om vi kan föreställa oss en ”välskött” autokrati med en någorlunda fungerande kapitalism (jfr vad som sägs om ”Rättssäker autokrati” i närmast föregående essä):

Beslutskraften kan vara större. Man kan högst sannolikt besluta och genomföra mycket stora, spektakulära och samhällsändrande beslut (för att till exempel tackla klimatkrisens utmaningar) på kortare tid än vad som skulle vara möjligt i en demokrati. Priset betalas i form av korruption, åsidosatt äganderätt, överkörningar av människor, företag och lokala politiska grupper etc. Rysslands framgångsrika genomförande av Sotji-olympiaden är ett exempel. Ett annat exempel kan vara det mycket omfattande kinesiska snabbtågsnätet. Det har byggts ut snabbare än vad som helt säkert skulle ha varit möjligt i vilken västdemokrati som helst.


Tidshorisonten för politiken kan vara längre. I teorin kan man tänka sig att en autokrati kan ha ett tidsmässigt mycket långt perspektiv i politiken, väsentligt längre än de korta tider, bara några få år, som för det mesta ligger mellan demokratiska val. Det kommunistiska partiet i Kina är onekligen mycket långsiktig i delar av sitt strategiska politiska agerande. Sidenvägsinitiativet (”Belt and Road Initiative”) är verkligen att tänka stort och långsiktigt, en global vision som ska omstöpa världsekonomin med hjälp av infrastrukturbyggen, handel och politiska överenskommelser.

*

Demokratin å andra sidan är överlägsen autokratin på ett antal andra, betydelsefulla områden:

Reglerna för maktskifte är kända. Vi vet att om ett regeringsparti i en demokrati förlorar ett val, då får vi så gott som alltid ett odramatiskt skifte. Barack Obama beskriver i sin första memoardel hur exemplariskt George W. Bush överlämnade Vita huset till sin efterträdare vid valet 2008. Vi har blivit så vana vid att så skall det se ut i ett västerländskt samhälle att när det inte sker som efter Donald Trumps valförlust i november 2020 blir vi chockade. Plötsligt slår det oss hur fragil demokratin är. Men också i nästa steg hur värdefullt det är att ha regler för maktbytet som är entydiga och – om de skulle ifrågasättas – ha en rättsstat som dömer med integritet. (Att USAs domstolar stod upprätt när Donald Trumps hejdukar gjorde sina attacker mot valresultatet är för övrigt, tycker jag, en av demokratins stora segrar på senare år.)

De tydliga reglerna för maktskifte är ett tyngre argument för demokratin än vad man först kanske tänker sig. Oklarhet om successionsreglerna är helt enkelt kostsamt för ett samhälle. Mancur Olson visar i sin berömda artikel ”Dictatorship, Democracy and Development” övertygande att osäkerheten om vem som skall efterträda ledaren i en autokrati har långsiktigt negativa ekonomiska konsekvenser för landet. Men även på annat sätt kostar osäkerheten något. Det är inte svårt att föreställa sig att när Vladimir Putin laborerar med den ryska konstitutionen för att kunna sitta kvar som president så länge han önskar kommer priset att bli högt. Det cementerar en maktstruktur som redan är åldrad. Det försvårar nytänkande i politiken. Det blir fortsatt repression etc. (Däremot är det svårt att förstå hur det kinesiska kommunistpartiet kan tillåta att den strikta ordning som fanns för maktbyte av högste ledaren efter två femårsperioder byts ut så att Xi Jinping kan sitta på livstid. Det är i mina ögon ett fundamentalt feltänk.)

Demokratin är regelstyrd (”land skall med lag byggas”), i motsats till vad som gäller i en autokrati där det är människor som styr på högsta nivån och som vid behov frimodigt blundar för från lagar och regler. Det kan vara en stark ledare som Vladimir Putin, eller mer troligt ett ”Putin sistema” av handgångna människor på det sätt som jag beskrivit i en tidigare essä.

Demokratin har en massa fördelar visavi autokratin just på den här grunden. Korruptionen minskar dramatiskt. Enligt Transparency International, Världsbanken och andra kännetecknas alla moderna autokratier, relativt västdemokratierna, av mycket hög korruption. Rättsstaten är stabilare. Liksom de liberala friheterna. Så gott som alltid är yttrande-, media och demonstrationsfriheten begränsad i en autokrati. De värsta förföljer, trakasserar, slår och fängslar sina kritiker och oppositionella (som till exempel under 2020 i Belarus och Ryssland).

Demokratin är empiriskt mindre våldsam, både mot de egna medborgarna och mot andra länder. Att det finns gott om våld mot de egna medborgarna i autokratier – långt mer än vad som utmärker ett genomsnittligt västland – är väl belagt i historien. Ett aktuellt exempel är Belarus där protesterna mot ett riggat val slås ned brutalt. Att autokratier gärna tar till våld/krig mot andra länder vet vi också. Rysslands krig mot Georgien 2008 är ett aktuellt exempel. Rysslands annektering av Krim 2014 ett annat. Man kan konstatera att autokratier även på 2000-talet krigar mot varandra. Däremot, och det är tänkvärt, finns inget exempel från de senaste femtio åren på att demokratier har förklarat krig mot andra demokratier.

Demokratin är överlägset bättre på att hantera pluralism och som krishanterare. Det ligger i sakens natur att den öppenhet som följer med de liberala friheterna, ett av demokratins kännetecken, passar ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle bättre än ett land där dessa rättigheter på olika sätt är inskränkta. Men det finns också i demokratin inbyggda feed back-mekanismer som gör att även om – kan man tycka – komma i mål tar tröstlöst lång tid, kommer förr eller senare ett beslut där de flesta berörda har blivit hörda. Demokratin har en förmåga till ”muddling through” som en autokrati oftast saknar. Man kan också, som statsvetaren David Runciman, säga att demokratin är bättre på att lösa stora kriser.

Den enskilda människans värde är högre i demokratin. Människorättsprincipen, alla människors lika värde gäller definitionsmässigt inte i en autokrati.

Till sist och viktigast.
Demokratin producerar högre materiell välfärd. Med näst intill full säkerhet – det jag just har visat i essän ”Nej, Ryssland kommer inte hämta in västs ekonomiska försprång” – kommer demokratin att vara överlägsen autokratin vad gäller att ge medborgarna hög materiell välfärd mätt som BNP per capita.

En fråga obesvarad

Med alla dessa argument som talar till demokratins fördel, hur då kan man då förklara dess tillbakagång? Till exempel att demokratin i ett högt utvecklad land som Ungern håller på att dö, och att antalet demokratier i världen minskar. Enligt databasen Varieties of Democracy’s definition var det år 2017 22 länder där man kunde se att demokratin gick kräftgång. Två år senare, 2019, hade det antalet stigit till 35.

Vad finns det för svar? Ja, jag tror att det är ganska enkelt. En stor del av valmanskåren i demokratierna (som i praktiken i allt väsentligt är västländer) tycker att politiken under många år, sedan 1980-talet, har varit oengagerad, otillräcklig för att inte säga impotent i för dem viktiga frågor. Inkomstklyftorna i samhället har tillåtits växa. De rika har blivit rikare. Fattigare har blivit fattigare. Till och med medelklassen har känt sig pressad på ett nytt sätt. Urbaniseringen har fortsatt. Stad har ställts mot landsbygd. Invandringen har ökat, under vissa perioder okontrollerat. De nationella värderingarna har spätts ut. Välfärdsstaten har försvagats. Inte konstigt att människorna – trots att de flesta fått det bättre ekonomiskt – tycker att politikerna inte har matchat utmaningarna.

Anledningen menar jag är att det övergripande målet för politiker i alla demokratiska länder ändrats radikalt efter 1980. Under de gyllene decennierna efter andra världskriget, säg perioden 1950-70, hade de nationella politikerna med keynesiansk ekonomiskt politik, reglerade banker och valutakontroll ett fast grepp över utvecklingen. Sverige hade en modell med knorr (”den svenska modellen”). De strukturella påfrestningarna i ekonomin var små. Tillväxten var rekordhög. De växande resurserna användes till stor del för att bygga upp offentlig sektor, vård-skola-omsorg. Politikerna solade sig i glansen. De trodde att de hade hittat en framgångsformel också för de kommande decennierna.

Men så blev det inte alls. 1970-talet blev den politiska villrådighetens period bland demokratierna, strukturella kriser började dyka upp (i Sverige teko- och varvsindustrin). Efter 1980 med nyliberalismens, avregleringarnas, privatiseringarnas och de alltmer öppna gränsernas stegvisa intåg tvingades alla nationella politiker inse, också de svenska socialdemokraterna, att frihetsgraderna blivit färre. Man tvingades till omtänk i politikens själva mål och syfte. Från inhemsk och kontrollerad välfärdsstatspolitik till omvärldsbetingad och beroende tillväxtpolitik. Nu måste politikerna göra allt för att det egna landet skulle klara sig i konkurrensen. Det övergripande målet för den nationella politiken blev hög relativ BNP-tillväxt (även om det kanske inte uttrycktes så retoriken). Marknaden och företagen sattes i fokus. Det var nytt, välfärdsstaten hade haft en anda av anti-marknad. Det blev fint med vinst, det var det inte under 1960- och 1970-talet. Tillväxtpolitik blev ett begrepp. Högre utbildning och forskning blev honnörsord etc. (Jag skriver en hel del om det här skiftet hos politiken efter 1980 i Det exploderande storföretaget.)

Men det som följde med de allt öppnare gränserna och avregleringarna, till exempel att inkomstskillnaderna i samhället ofrånkomligen började växa, och att orter, ja hela regioner avfolkades, kunde politikerna i praktiken inte göra särskilt mycket åt. Med tiden – framförallt efter den stora kraschen 2008/2009 – kom paradigmskiftet i början av 1980-talet att bli grogrund för en politisk proteströrelse i nästan alla västdemokratier, det vi idag kallar populismen. Populismen är den viktigaste förklaringen till att demokratin i många länder har det svårt, och att det tummas på principer typ yttrandefrihet, ja till och med rättsstatens oväld (som i Polen), som personer i min generation inte ens i sin vildaste fantasi kunde tänka sig var möjlig.

2010-talet har varit en ny villrådighetens period för politiken, en parallell till 1970-talet. Nu måste politiken få ett nytt övergripande mål för att demokratin skall vända den nedåtgående trenden.

Litteratur:
Dzananovic, K,, 2019, ”Ungern, en illiberal demokrati, en analys av Viktor Orbans tal…26 juli 2014”, uppsats i statsvetenskap, Mälardalens Högskola;
Obama, B., 2020, Ett förlovat land, Bonniers, Stockholm;
Olson, M., 1993, “Dictatorship, Democracy, and Development”, The American Political Science Review, Vol. 87, No. 3;
Pettersson, K-H., 2003, Det exploderande storföretaget – om företag och politik i 2000-talets samhälle, SNS Förlag, Stockholm;
Runciman, D., 2015, The Confidence Trap: A History of Democracy in Crisis from World War I to the Present, Princeton University Press, New York;

  • Facebook
  • Twitter
  • Print
  • email
2021-02-21

Skriv kommentar