Jag tittade häromkvällen (återigen) på filmen Revolutionary Road på en av TV-kanalerna. Det gjorde jag i första hand eftersom boken med samma namn är en av mina amerikanska bokfavoriter. 1950-talets USA, mera precist lägre medelklassliv i Conneticut, är miljön för boken och filmen.

Jag påminns om en sak när jag ser filmen – att Frank Wheeler, historiens huvudperson, sett med dagens ögon har ett mycket omodernt förhållande till sitt arbete. Arbetet är ett nödvändigt ont för honom, det gäller att göra så lite som möjligt, och helst skall man slippa tänka. ”Jag har världens tristaste jobb”, säger han, och nöjer sig med det. Attityden känns förlegad. För Frank Wheeler är ingen person på samhällets botten. Tvärtom, han är ung, collegeutbildad och har fast arbete.

Mera precist levde Frank Wheeler med hustru April och två barn medelklassliv i eget hus på Revolutionary Road i ett förortsområde till New York någonstans i Connecticut. April var hemmafru, och Frank tog varje morgon tåget till stan och arbetet på Knox Kontorsmaskiner. Han arbetade på ”Marketing” på femtonde våningen på huvudkontoret i, det som typiskt amerikanskt kallas, Knox Building.

Han kunde inte förneka att han hyste en viss tillgivenhet för själva stället, Femtonde Våningen. Genom åren hade han upptäckt att den påverkade honom på ett annat sätt än de andra våningarna; den var varken mer eller mindre trivsam, men den var annorlunda eftersom den var “hans”. Den var hans dagliga, dryga uthållighetsprov, hans personliga mått på leda. Den hade lärt honom nya sätt att fördela timmarna under dagen — snart dags att åka ner och ta en kopp kaffe, snart dags att gå ut och äta lunch, snart dags att åka hem — och de tröstlösa, bortkastade timmar som interfolierade dessa nöjen hade han kommit att anpassa sig till på samma sätt som en sjukling anpassar sig till en obevekligt återkommande smärta. Den var en del av honom.

En sak får man klart för sig. Det är inte bara Frank som har den här synen på arbetet. Alla på Marketing på Knox Kontorsmaskiner, åtminstone alla icke-chefer, verkar tycka att arbetet är trist, att man måste arbeta eftersom det är enda sättet att överleva men att det är en sport att försöka komma undan med så lite ansträngning som möjligt, det gäller att få tiden att gå. Arbetet erbjuder ingen utmaning, framförallt ingen intellektuell utmaning. Eller som Frank uttrycker det: ”Jag menar att den stora fördelen med ett ställe som Knox är att man liksom kan stänga av hjärnan klockan nio varje morgon och låta den vara avstängd hela dagen, och ingen märker ett dugg.”

Om man accepterar att Richard Yates, författaren till Revolutionary Road, faktiskt ger en sann beskrivning av hur den amerikanska lägre medelklassmannen såg på sitt arbete, och betedde sig på sitt arbete, blir den logiska följdfrågan – hur gick det till, hur var det överhuvudtaget möjligt att år ut och år in kunna ha den här legära attityden till det egna arbetet? För det tillhör bilden, att på den här tiden var det inte ovanligt att det arbete en person hade i trettioårsåldern, det var det arbete han (för det var nästan alltid en man som lönearbetade) räknade med att kunna behålla till pensionen.

Det finns egentligen bara en tänkbar förklaring till varför Frank Wheelers uppförande på arbetsplatsen för oss idag verkar så främmande – synen på arbetet är helt enkelt en annan numera. Jag tror att vi har glömt att det faktiskt bara är några få decennier sedan anställda ganska allmänt, alls inte bara i USA utan i västvärlden i stort, hade den inställning till arbetet som Frank Wheeler står för. Då fanns det också mer av motsättningar mellan chefer och underställda, mer av ”vi mot dom”, högre chefer och ägare mot de anställda. Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle i början av 1980-talet deltog i en företagsledarutbildning i Schweiz med verkställande direktörer från hela världen. Något av det mest slående var att vi som kom från Nordeuropa var de enda som ifrågasatte det kloka i att se på arbetskraften som ”motståndare” till företagets ledning. För verkställande direktörer från USA, Sydamerika och för den delen, Sydeuropa, var det något främmande, ”vi mot dom”-attityden var fortfarande en självklarhet. Personalen, definierat som i stort sett alla som inte var högre chefer, var något som måste kontrolleras och hållas i strama tyglar. Det är bara tre decennier sedan. Visst, det finns givetvis även idag ett motsatsförhållande mellan arbete och kapital när det gäller fördelningen av överskottet, kort sagt hur stor löneandelen skall vara, men den tiden är borta sedan länge i välskötta organisationer när ”vi mot dom”-känslan fick prägla vardagen.

Det finns också en mer handfast förklaring Tiderna var extraordinärt goda. 1950- och 1960-talen var ”de två gyllene decennierna”, det var vad de kallades i USA men också på sina håll i Europa, till exempel i Sverige. BNP- tillväxten var mycket hög, och talar vi om USA vet vi att en stor del av tillväxten gick till medelklassen. Med andra ord, Frank Wheeler och medelklassamerikanen mera allmänt, såg varje år sina reallöner stiga. Enkelt kan man säga att det fanns inga incitament att arbeta flera timmar eller mera hängivet, löneökningarna kom ändå. Det var det ena. Det andra hade att göra med det produktionssystem som dominerade vid den här tiden – det vertikalt integrerade storföretaget. ”Storföretagseran” nådde sin höjdpunkt vid den här tiden. Med andra ord, storföretaget var en ännu ohotad produktions- och vinstmaskin som producerade standardiserade varor och tjänster till en massmarknad och gjorde det så effektivt och lönsamt att det även på företagsplanet saknades incitament att ta sig an den slack, och de ineffektiviteter, som uppenbarligen fanns i så gott som varje organisation. Allt det här kom att radikalt ändras ett par årtionden senare, från 1980-talets början och framåt.

Jag skall inte säga att jag är säker på den här analysen. Men mycket talar ändå för att den är korrekt, att den syn på arbetet som en ”normaliserad” anställd har idag i till exempel Sverige, och för den delen även USA, är radikalt annorlunda än den som Frank Wheeler hade för drygt 50 år sedan. Och ”vi mot dom”-tänkandet har, om inte försvunnit, långt från samma substans som det hade under 1950- och 1960-talen. Det är alltså min hypotes att vi i väst på bara några decennier har genomlevt en slags revolution på det här området. Möjligen har förändringen gått så långsamt att vi knappt märkt att det faktiskt skett ett paradigmskifte i synen på arbetet.

Litteratur:

Yates, R., 2009, Revolutionary Road, Norstedts, Stockholm;