Det finns åtminstone fem tunga förklaringar, ingen av dem är egentligen viktigare än någon annan, till varför den amerikanska finanssektorns vinster exploderat.

(1) Avregleringen. Under den gångna tjugoårsperioden har det skett betydande avregleringar på de finansiella marknaderna i USA. Visserligen började avregleringen av finansmarknaderna väsentligt tidigare, redan i slutet av 1970-talet om vi talar om ränte- och kreditvolymregleringar (som för övrigt aldrig haft samma betydelse i USA som i Europa, de svenska regleringarna togs bort 1985). Det gällde också de avregleringar som möjliggjorde en modern penning- och kapitalmarknad. Men det dröjde innan de fick genomslag i meningen att företagen kunde tjäna pengar på de ökade frihetsgraderna. Under 1990-talet tillkom ett antal viktiga nya avregleringar. Att Glass-Steagall Act upphörde att gälla 1999 är antagligen den viktigaste. Det betydde att nu kunde, precis som i Europa, amerikanska banker i ett och samma företag bedriva både sedvanlig bankverksamhet och investmentbanking. Det har accelererat utvecklingen på vissa områden, till exempel trading mot egen portfölj (”proprietary trading”). Det är i sin tur en del av bakgrunden till vinstexplosionen. Mera generellt behöver man inte tveka om att avregleringarna har bidragit till att vinstutvecklingen i den amerikanska finanssektorn under de gångna 15-20 åren ser ut som det gör. Eller uttryckt på annat sätt. Finansinstituten har steg för steg genom avregleringarna fått nya marknader att arbetat på och man har gjort det framgångsrikt i meningen att, allt annat lika, vinsterna har stigit.

(2) Det har funnits gott om billiga krediter, och tidvis har det varit mycket goda tider. Inte minst under 2000-talet, från 2002 och fram till 2007, har penningpolitiken i USA varit mycket lätt. Federal Reserve, läs Allan Greenspan, höll de korta räntorna låga, under långa perioder på nivån kring 1 procent. Och USAs stora finansiella obalanser, inte minst bytesbalansunderskottet, gjorde att det fanns gott om pengar i systemet. Efter 2003 har det rått högkonjunktur. Tiderna har varit goda, och stämningen på till exempel aktie-och bostadsmarknaden har varit upprymd, tidvis euforisk. Kreditexpansionen har varit mycket stark. Det här är omständigheter som självfallet har bidragit till finanssektorns relativa vinstexplosion.

(3) Bostadsbubblan. De extrema prisuppgångarna på bostäder för privatpersoner i USA efter år 2000, och den allt mera hektiska bolånekarusellen, gynnade bankernas vinster. Det betydde i praktiken mycket kraftiga volymökningar vad gäller bostadslån, de ökade under några få år, från år 2000 till 2008, från nivån 15% av BNP till nivån 25%, (se figur, klicka för större bild). Räknat i absoluta tal ökade bolånestocken i USA från nivån $1 500 miljarder år 2000 till nivån $3 500 miljarder 2008. En nästan ofattbart stor ökning (jfr Sveriges BNP 2009 ca $400 miljarder).

Parallellt utvecklade finanssektorn andra, i första hand provisionsbaserade, metoder för att tjäna pengar på bostadsbubblan. Bostadslånen var exempelvis ofta kortsiktiga och måste då och så sättas om, varje sådan transaktion öppnade för nya avgiftsuttag av låntagarna. Men framförallt handlade det om värdepapperiseringen, en av de viktigaste finansiella innovationerna under senare decennier.

(4) Värdepapperiseringen. Vad innebär värdepapperisering? Eller ”securitaztion” som är det engelska uttrycket? Ja, förenklat sagt betyder det att den bank som i sin balansräkning har en stor portfölj av en viss typ av krediter, till exempel just bostadslån, säljer ut portföljen som ett paket till ett annat företag som i nästa steg omvandlar portföljen till nya värdepapper. De individuella lånen i portföljen, där skillnaderna i storlek, löptid och räntevillkor från ett lån till ett annat naturligtvis är stora, återuppstår på det här sättet som värdepapper med mer precisa konturer, exakt löptid, exakt ränta, och framför allt en rating. Det gör att pappren blir handlingsbara. Det öppnas en stor marknad där de som har pengar att placera, till exempel pensionsfonder eller hedgefonder, kan hitta högavkastande, och som man trodde säkra, värdepapper att investera i. Det gjordes också i enorm omfattning. När värdepapperiseringen i USA var som mest omfattande de sista månaderna 2006 och första halvåret 2007 tillfördes marknaden ungefär $100 miljarder per kvartal i nya värdepapper. Det handlade om lån till bostadsfinansiering och kommersiella fastigheter men också om kreditkortskrediter, billån och en hel del andra krediter. I och med krisen vände intresset radikalt nedåt. Under första halvåret 2008 tillfördes det bara $5 miljarder per kvartal i form av nya värdepapperiserade tillgångar. Subprime-krisen hade slagit till.

Det är ingen tillfällighet att den period när värdepapperiseringen i USA växte fram och blev betydelsefull för finanssektorn, från 1990-talets början och fram till 2007, sammanfaller med den period då finanssektorns relativa vinstexplosion inträffade. Värdepapperiseringen utvecklade sig till en formidabel vinstmaskin för finansföretagen, inte minst för de stora amerikanska bankerna.

(5) Trading i egen portfölj. Av hävd brukar bankernas friheter att göra affärer mot den egna balansräkningen vara hårt reglerade, det har gällt i stort sett i alla OECD-länder. Med andra ord, att bankerna skulle ta risker genom att kortsiktigt investera i värdepapper, till exempel aktier eller obligationer, eller valutor har lagstiftarna ogillat (och därmed begränsat) med hänvisning till de principal-agent problem som kan uppstå. Det finns helt enkelt, menade man, en potentiell intressekonflikt mellan bankernas kunder och banken själv. Det har funnits ett viktigt undantag, de amerikanska investmentbankerna har inte haft dessa inskränkningar. De har kunnat spekulera i värdepapper i meningen att själva ta risken. Steg för steg har en allt större andel av de stora amerikanska investementbankernas vinster kommit från ”proprietary trading”. När gränserna mellan banker och investmentbanker försvann 1999 blev det i praktiken större möjligheter till trading i egen portfölj, och större möjligheter för fler institut att tjäna pengar på det sättet.

Mera trading i egen portfölj tillsammans med en intensiv produktutveckling där mängder av nya finansiella produkter och upplägg kom fram till marknaden och blev volymmässigt verkligt betydelsefulla instrument (som till exempel kreditförsäkringar, CDSs), är en viktig förklaring till att finanssektorns vinster sedan mitten av 1990-talet kunde öka snabbare än BNP, och snabbare än vinsterna i icke-finansföretag. Man skulle mera generellt kunna säga att den amerikanska finanssektorn under framför allt 2000-talet utvecklade nya strategier, nya sätt att tjäna pengar på. En allt större ”proprietary trading”-verksamhet är således ett exempel. Att den traditionella bankverksamheten blev mer och mer provisionsfokuserad är ett annat, det gällde att göra sådana upplägg i till exempel kreditgivningen att antalet transaktioner kunde öka (och därmed möjligheten att varje gång ta ut avgifter). Joseph Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi, går så långt (i sin nyutkomna bok Free Fall) som att hävda att bankernas nya fokus på att till varje pris kunna tjäna pengar, till exempel i bolåneverksamheten, har gjort att de fjärmat sig från sin samhällsuppgift. Detta att hjälpa hushåll och företag att enkelt, billigt och till lägsta möjliga transaktionskostnad låna de pengar de behöver tycks inte längre vara en självklarhet. Balansen tycks, menar Stiglitz, mer och mer svänga över mot bankernas egenintresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är samhällsuppgiften som får stå tillbaka.

Att dessa fem faktorer är tunga när det gäller att förklara varför den amerikanska finanssektorns vinster ökat snabbare än BNP sedan mitten av 1990-talet behöver man inte tveka om. Frågan är om det också har handlat om ökat risktagande? Den frågan besvarar jag (med ja) i nästa avsnitt (3).