Sambandet risk-avkastning, detta att ökad avkastning förutsätter ökad risk, är välkänt och väl belagt både i finansekonomins teori och empiri. Och är det för någon del av samhällsekonomin som sambandet risk-avkastning borde vara särskilt starkt så är det för finanssektorn. Med andra ord är det rimligt att anta att den relativa vinstexplosion som finanssektorn visar upp, särskilt under 2000-talets första hälft, till stor del kan förklaras av ökat risktagande.

Symptomen på att det handlar om ökat risktagande är många. För det första har finanssektorns skuldsättning ökat snabbt och mycket, och det är så gott som alltid ett tumregelstecken på ökat risktagande. I själva verket har utvecklingen varit dramatisk. Den amerikanska finanssektorns upplåning har sedan 1990 ökat från nivån 40% av BNP till idag, i början av 2010, en bit över 100% av BNP, (se figur, klicka för större bild). Och än mera intressant är att denna expansion är långt snabbare än för någon av de andra tre samhällssektorna (hushållen, det offentliga, icke-finansföretag).

Den framgår inte av bilden men skulle vi ha plottat in också skuldsättningen i företagen (icke-finansiella företag) skulle den utvecklingen i stort sett ha följt hushållens skuldsättning fram till omkring 2000. Något som motsvarar bolånebubblans effekter för hushållens skulder, knixen uppåt på kurvan i början av 2000-talet, finns inte för företagen. Deras skulder har i stort sett efter år 2000 följt BNP. Att det ser ut på det sättet är tankeväckande. Det betyder, sagt på annat sätt, att finanssektorn vad gäller sin skuldsättning till stor del ”har levt eget liv”. Skulderna i finanssektorn måste ha ökat eftersom man inom sektorn gjort affärer som krävt krediter. Vill man uttrycka sig polemiskt kan man säga att det vi ser i den snabba ökningen i finanssektorns skuldsättning efter millennieskiftet i allt väsentligt förklaras av antingen bolånebubblan eller ”byta-pengar-med-varandra”-verksamhet. Båda har definitivt karaktär av spekulation.

Den ökade skuldsättningen är det viktigaste tecknet på att finanssektorn tagit ökade risker. Men det finns andra. Nya finansiella produkter, inte minst derivat av olika slag och alla de produkter som har med värdepapperiseringen att göra, har åtminstone skapat förutsättningar för ökat risktagande i bankerna, och för den delen också för minskat risktagande.  Det är en gissning att nettoeffekten har betytt ökat risktagande. Nya, snabbt växande marknader, till exempel krediter till stater, har bevisligen höjt risknivån (apropå Grekland). Det är sannolikt också så att företagskulturen i bankerna har blivit mer riskbenägen i takt med att tradingverksamheten fått större utrymme. Spekulationsgraden samvarierar dessutom positivt med den allmänna konjunkturen. Är det goda tider för ekonomin, och det har det varit under stora delar av 2000-talet, är bankerna, liksom bankernas kunder, beredda att ta större risker.

Min slutsats blir att ökad risk i väsentlig grad har bidragit till finanssektorns relativa vinstexplosion. Om det har byggts upp en bubbla, och om den bubblan sprack i och med subprime-krisen, är en annan sak.

Om det är givet att finanssektorns tillväxt, och vinster, skall följa BNPs utveckling tar jag upp i nästa avsnitt (4).