Nej, det är inte av Gud givet att finanssektorns tillväxt skall följa BNP-utvecklingen. Men det ligger naturligtvis nära till hands om man ser till finanssektorns tre samhällsuppdrag:
• Att allokera krediter till real sektor
• Att ta hand om hushållens och företagens sparande och likviditet
• Att ansvara för samhällets betalningssystem

Att den amerikanska finanssektorn har brutit sambandet med BNP antyder att den tagit på sig nya uppgifter. Det måste i princip handla om endera av två områden. Antingen har man framgångsrikt erbjudit hushållen eller företagen eller båda förädlingsvärdehöjande finansprodukter som inte har med krediter, sparande och betalningar att göra. Det är svårt att se vad det skulle kunna vara. Möjligen avancerad problemlösning kopplad med sofistikerad teknologi, till exempel riskmanagement för företag. Eller om produkter som bygger på trading.

Eller också handlar det om ”interbankaffärer”, om att finanssektorn inom sig skapar marknader för olika produkter. Det har man av allt att döma gjort. Framför allt gäller det på tradingsidan. Men eftersom det är marknader där professionella aktörer gör affärer med varandra, och marknader där det finns obetydligt utrymme för att genom produktutveckling hitta temporära monopol, borde den marknaden i allt väsentligt vara ett nollsummespel, i varje fall borde de riskjusterade vinsterna på lång sikt vara mycket begränsade. Det hänger samman med att risknivån i sådana affärer definitionsmässigt är hög. Det handlar om (bortsett från renodlat arbitrage) spekulationsaffärer.

För övrigt, vad menas med spekulation? Begreppet är inte kristallklart. Men i finansiella sammanhang betyder det nog för de flesta att man investerar i ett värdepapper på kort sikt. Kortsiktighet är spekulationens viktigaste kännetecken. Och man gör investeringen eftersom man tror att det blir en lönsam affär (i bankerna sker det numera oftast genom att en dator algoritmiskt säger att affären kan göras). Motsatsen att man vet något med säkerhet finns givetvis inte. Men en investering på lång sikt grundad i fundamental analys har i varje fall hög sannolikt för att bli en bra affär. Spekulation är med andra ord liktydigt med att genom en kortsiktig investering ta, relativt sett, hög risk. Den som spekulerar ökar ofta risken medvetet, till exempel genom belåning eller genom stora volymer.

Min slutsats är således att dessa ”interbankaffärer” i sin huvuddel handlat om spekulation så definierat. Finanssektorns stora relativvinster, att vinsterna särskilt under 2000-talet kopplat loss från de andra samhällssektorerna, är med andra ord grundade i högt risktagande. Det betyder att vinstexplosionen är en anomali. Vinstnivån kommer på ett eller annat sätt att återföras till ”ordningen”. Eller sagt på annat sätt. Jim Reid hade rätt när han 2008 talade om ”A Trillion Dollar Mean Revision”. Det betyder också att det är rimligt att finanssektorns tillväxt på det hela taget, och på lång sikt, följer tillväxten i real sektor, grovt sett liktydigt med BNP-tillväxten.

Vi har därmed kommit så långt i analysen att den grundläggande frågan – om finanssektorn i sig är en bubbla – bör kunna besvaras. Det skall jag göra i nästa avsnitt (5).