Världens politiker och centralbanker med USA i spetsen ingrep under 2008 mot finanssektorn med en kombination av kapitalförstärkningar, ökad likviditet och radikala sänkningar av de korta räntorna. Det var globalt det största stimulanspaketet någonsin. Fallet i finanssektorns marknadsvärde stoppade upp. Vändningen kom i mars 2009. Ungefär samtidigt vände också den reala sektorn upp (om den mäts efter aktiemarknadens beteende, de stora börserna började sin återhämtning i mitten av mars 2009).

Varför ingrep politikerna så kraftfullt? Det enkla svaret är att de inte hade något val. Det finns systemrisker i finanssektorn (”faller en faller alla”). Risken för en konkurs i till exempel en stor bank är ett hot mot hela ekonomin.  Konsekvenserna i real sektor kan bli extremt allvarliga. Det gäller inte för andra företag. Om ett stort industriföretag, även landets största företag, skulle gå i konkurs blir spridningseffekterna jämförelsevis begränsade. Finanssektorn är ”oljan i maskineriet”, det vill säga utan en väl fungerande finanssektor där människor och företag får de krediter de behöver, och kan göra sina betalningar, blir det omedelbart allvarliga bekymmer. Det var precis vad som hände under 2008. När kreditmarknaden på mycket kort tid ”torkade upp” (orsaken till det är ett eget ”kapitel” som det inte finns utrymme för här) betydde det också att arbetslösheten ökade. De företag som tillverkade produkter som krävde krediter för att kunna säljas, till exempel bilindustrin, fick problem direkt. Krisen spred sig snabbt till andra sektorer. Politikerna kände att det var nödvändigt att ingripa, och att göra det kraftfullt.

Idag kan vi säga med säkerhet att hade inte den amerikanska regeringen och Federal Reserve gjort dessa stora stimulans- och nödhjälpsinsatser, förstärkt av vad andra regeringar och centralbanker gjorde, hade flertalet, om inte alla, de stora bankerna i landet gått i konkurs. Dessa banker var helt enkelt ”too-big-to-fail”.

”Too-big-to-fail”-bankerna är inte många. I USA kan de nästan räknas på ena handens fingrar. Bank of America, JPMorgan, Citigroup, Wells Fargo, Goldman Sachs och Morgan Stanley. Samtidigt är det inte vilka banker som helst. De har tillgångar som tillsammans uppgår till storleksordningen 60% av USAs BNP. Och ännu mer tankeväckande är att den siffran har vuxit i och med krisen. Bank of America absorberade Merrill Lynch och Countrywide (och balansräkningen växte från $1,7 triljarder vid utgången av 2007 till $2,3 triljarder i september 2009), JPMorgan köpte Bearns Sterns, Wells Fargo tog över Wachovia etc.

“Too-big-to-fail”-bankerna är inte många men tillräckligt många för att i princip hota hela det finansiella systemet. När Ben Bernanke intervjuades av Time Magazine efter det att han blivit utsedd till ”Man of the Year” 2009 (läs intervjun här) fick han bland annat frågan om vad han mest oroades för nu när den akuta finansiella krisen hade klarats av på ett så framgångsrikt sätt. Han svarade ”too-big-to-fail”-problemet. Eller som han uttryckte det: “I want to be very, very clear: too big to fail is one of the biggest problems we face in this country.” Bakgrunden till varför Bernanke var så tydlig i sitt språkbruk, varför ett finanssystem med ett antal ”too-big-to-fail”-banker är ett gigantiskt problem för USA, och därmed för västvärlden, har jag tidigare skrivit om (läs mera här).

Nästa avsnitt (7) är artikelseriens sista. Jag redovisar Jim Reids uppdaterade figur som visar att den amerikanska finanssektorns vinster återigen lämnat förankringen i real sektor. Eller sagt på annat sätt, storbankerna tycks ingenting ha sett och ingenting ha lärt. Min slutsats blir dyster, den sammanfattas i avsnittets rubrik. ”Vi kan vänta oss en ny finanskris inom 1-2 år”.