Den senaste krisen, den som vi just håller på att ta oss ur, har gjort att ekonomer och andra har börjat ifrågasätta den marknadsorienterade politik som dominerat västekonomierna under de senaste 30 åren. Sedan 1900-talets början har västvärlden upplevt tre dominerande makroekonomiska idébyggen – klassisk ekonomi fram till 1930-talet, därefter Keynesianism fram till 1970-talet och från omkring 1980 till idag det Roger Farmer kallar ” the rational expectations revolution”, i praktiken en makroekonomisk modell där utrymmet för politiska ingrepp på marknaderna, eller för offentlig produktion, blivit allt mindre.  Den modellen kan möjligen behöva omprövas när erfarenheterna från debaclet 2008-09 samlas ihop.

Jag skall i tre korta inlägg kommentera den här utvecklingen med utgångspunkt från Roger Farmers nyutkomna bok ”How the Economy Works” (Oxford University Press, 2010).

Det som kom i stället [för Keynesiansimen] var återigen en mer marknadsorienterad politik, Farmer talar om ”a revival of classical thought”. Marknaderna hade stelnat under den politik som dominerade västvärlden under efterkrigsdecennierna, särskilt perioden 1945-65. Det var logiskt att följden blev hög inflation. Under 1970-talet var det inte ovanligt med inflationstakter över 10%, och med bostadsräntor på 15% och till och med mer än så. Med början kring 1980 fick vi en politik där det övergripande syftet var att få ner inflationen. En av metoderna var att genom avreglering steg för steg få marknaderna för pengar, kapital, produkter och tjänster att fungera bättre. Och genom en aktiv penningpolitik sänktes inflationsförväntningarna, en annan förutsättning för lägre faktisk inflation.

På det hela taget visade sig den mer marknadsorienterade politiken efter 1980 lyckosam om framgången mäts i tillväxt och sysselsättning, och detta trots betydande störningar i ekonomin i många länder (för svensk del till exempel den nordiska bankkrisen några år i början av 1990-talet). Framgångarna gällde för i stort sett hela västvärlden, och för större delen av perioden från 1980 fram till sekelskiftet.

Det är först under 2000-talet som den marknadsorienterade modellen kommit att ifrågasättas. Framför allt är många ekonomer skeptiska till den finansiella marknadens utveckling. Finanssektorn har sedan senare delen av 1990-talet lämnat kopplingen till BNP och lever alltmer ett eget liv frikopplat från real sektor. Den har under vissa perioder varit klart spekulativ men politikerna, inte minst i USA, har varit ovilliga att medvetet dämpa finanssektorns expansion och de tillgångsbubblor som bevisligen har skapats. Vi har haft två exempel på det under de senaste 10 åren. Först IT-bubblan i början av 2000-talet och nu senast den amerikanska husbubblan som i nästa steg blev en global finanskris som i sin tur blev en av de djupaste realekonomiska kriserna sedan 1930-talet i OECD-länderna. Det har gjort att ekonomernas kritik av den politiska modell som dominerat sedan 1980-talets början har vuxit i styrka. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz´ bok Free Fall (W.W. Norton & Comapny, 2010) kan vara ett konkret exempel på välgrundad idékritik i den andan. Detsamma gäller för Farmers bok.

Jag skall återkomma i en tredje artikel till frågan om vad vi möjligen kan komma att få istället.