Vill man få fram ett svar på frågan om andra kulturers möjlighet att moderniseras (i samma takt och med samma effektivitet som i väst) måste man granska vad de olika civilisationerna står för, vilka värderingar och institutioner som styr. Låt oss ta den kinesiska civilisationen som exempel.

”För ostasiaterna beror framgångarna främst på deras tonvikt på kollektivet i stället för på individen”, skriver Samuel Huntington. Konfucianismens värderingar som delas av de flesta länderna i regionen, handlar om sådant som sparsamhet, familjen, enighet, arbete och disciplin. Och framför allt om ett tydligt avståndstagande från individualism. Han skriver om en vitbok som Singapores regering tog fram i slutet av 1980-talet och där landets ”gemensamma värderingar” sammanfattades i fem punkter:

• Nationen före [den etniska] gruppen och samhället före individen
• Familjen som samhällets grundval
• Respekt och samhällets stöd för individen
• Konsensus i stället för tvist
• Harmoni mellan raser och religioner.

Tankeväckande nog kom den tredje punkten, den om samhällets stöd till individen, till först efter en debatt som bland annat handlade om risken för svågerpolitik och korruption om individens rätt var underordnad gruppens. Det fanns uppenbarligen ett behov av att släppa lite på kollektivets, familjernas och klanernas makt till förmån individen. Sammanfattningsvis har vi här en civilisation där kollektivet i meningen nationen/staten är överordnad gruppen och individen, där familjen är en grundsten, där konsensus är viktigare än konflikt, och där det sätts högt pris på arbete och disciplin.

Vad finns det för risker med dessa värderingar om måttstocken är ekonomi och tillväxt? Eller modernitet om vi vill uttrycka det så. En risk är att staten i en sådan civilisation styr för mycket och det blir brister i allokeringen, kort sagt att man satsar för mycket, eller för lite eller på fel saker. Det finns en del som tyder på att just felallokering kan vara ett växande problem för den kinesiska ekonomin. En annan risk är att entreprenörskap och individuell kreativitet blir lidande. Om individen känner sig fjättrad av gruppen eller familjen eller traditionen eller myndigheterna blir det troligtvis mindre nyskapande. Medborgaren i gemen kan också komma i kläm. Nationens intressen kommer före individens och det kan betyda låga inkomster, dåliga arbetsförhållanden, svaga fackliga rättigheter etc. Det är ingen tillfällighet att den privata konsumtionen i Kina hålls på en mycket låg nivå (mätt som andel av BNP), mycket lägre än i snart sagt alla andra länder. Det är heller ingen tillfällighet att medbestämmande, demokrati och mänskliga rättigheter är lågprioriterade områden i Kina.

Till dessa risker kan läggas sådant som har att göra att rättsstatens svagare ställning. Otydlig äganderätt är exempelvis inte ett okänt fenomen i det kinesiska samhället och vi vet att det, allt annat lika, sänker effektiviteten och produktiviteten. Det gör också höga transaktionskostnader till följd av korruption och höga kontrollkostnader som mycket väl kan bli följden i ett samhälle vars privata sektor bygger på familjeföretag och klanimperier.

Men har inte den kinesiska kultursfären också vissa fördelar visavi väst om vi talar om att ekonomi och tillväxt? Självklart är det så, den mest uppenbara fördelen är det auktoritära samhällets beslutskraft i vissa kritiska situationer för ekonomin som till exempel när den globala finanskrisen slog till. Eller i framtiden om miljö- och klimathotet blir en påträngande verklighet. (Vad dessa fördelar hittills har betytt konkret kan man läsa om i Fareed Zackarias bok The Post American World.) Och att de konfucianska värderingarna kan innebära att det är lättare att få fram en modern och effektiv infrastruktur, att göra relativt sett stora satsningar på utbildning, forskning och utveckling och att komma ifatt vad gäller viss basindustri (typ stålproduktion) är uppenbart. Men också, om den politiska viljan finns, när det gäller att bygga upp en effektiv välfärdssektor. Det kan, kort sagt, finnas konkurrensfördelar kopplade till den kinesiska civilisationen för investeringar i det vi kallar ”offentlig sektor”, och i den gråzon som finns mellan sfären för genuint kollektiva varor och marknaden.

Vilken slutsatsen blir? Ja, det är inte kristallklart. Men resonemanget antyder att den västerländska civilisationen har vissa fördelar vad gäller att fortsätta och bygga ett modernt samhälle med hög levnadsstandard till alla, och med uthållig tillväxt. Det kan möjligen vara så att när andra civilisationer börjar närma sig västerländsk nivå mätt i BNP per capita kommer fördelarna att visa sig än tydligare. Den västerländska civilisationen har också en helt annan konkurrensfördel, detta att det är en självklarhet i västländerna idag att medborgarna skall vara involverade i sin politik och sina företag via demokrati och medbestämmande. Och det är ganska säkert en fördel ju längre tiden lider eftersom alla blir bättre utbildade, reser mer, har tillgång till information etc. Att vi som upplysta individer, och det gäller oavsett kultursfär, i längden skulle nöja oss med att vara utan medbestämmande och undertryckta den politiska eller ekonomiska makten eller religionen är inte sannolikt. Och det är lika lite sannolikt att mannen i längden kan förtrycka kvinnan, majoriteten förtrycka minoriteten etc. Det handlar bara om tid.