Under senare decennier har inkomstgapet mellan olika grupper i USA vidgats. Mellan 1980 och 2009, grovt sett tre decennier, har den femtedel som tjänar mest ökat sina realinkomster med sammantaget 55%. De tjänade 2009 som minst $112 500 per år. I den andra änden av skalan sjönk inkomsterna under perioden. Den femtedel av inkomsttagarna som tjänar minst (mindre än $ 26 900 2009) fick se sina realinkomster sjunka med 4%. Och däremellan fanns de övriga tre femtedelarna av inkomsttagarna med en viss höjning, men efter sjunkande skala där de med högre inkomster fick högre inkomstökningar.

Granskar man bara dem med superinkomster, den procent av hushållen med de högsta inkomsterna, kan man med en lätt överdrift tala om ”Winners Take All”. Efter skatt har den gruppen ökat sin andel av den samlade inkomstkakan med dryga 120%  mellan 1980 och 2007.  Gruppen med de 20% högsta hushållsinkomsterna har också ökat sin andel (men bara med mer måttliga 25%). Alla andra, fyra femtedelar av hushållen, har fått en minskad andel av de samlade inkomsterna.

Vad vidgade inkomstklyftor betyder socialt och för samhällskontraktet är en sak. Det är inte den frågan jag skall ta upp här utan den sneda inkomstfördelningens ogynnsamma effekter för tillväxten. Det är en ofta förbisedd konsekvens. Men faktum är att en någorlunda jämn inkomstfördelning är bra för BNP-tillväxten. Ett land blir, allt annat lika, rikare om inkomsterna inte är orimligt snett fördelade. John Kenneth Galbraith, välkänd nationalekonom, talar till och med om skäliga inkomstskillnader som en grundförutsättning för en fungerande kapitalism. ”En av de minst omtalade och mest obehagliga ekonomiska sanningarna för de riktigt förmögna är att en rimligt jämn inkomstfördelning i samhället är ytterst funktionell.”

Grunden för resonemanget är det som brukar kallas Say´s lag (efter en fransk 1700-tals företagare och filosof, Jean-Baptiste Say), detta att ur försäljningen av varje produkt föds medlen för att köpa produkten på marknaden. För i det man betalar för varan ingår allt från materialkostnader, lönekostnader, räntekostnader och vinst (eller förlust) och det är, självklart, exakt det som krävs för att köpa varan. Så på aggregerad nivå, och för ett slutet system, så gäller Say’s lag förutsatt att alla inkomster används för att köpa de varor som bjuds ut. Det är bara det att så ideal är inte världen. Den påverkas av hur tiderna är, vid dåliga tider blir de flesta försiktiga och väntar med att köpa. Och det påverkas av hur inkomsterna är fördelade i samhället.

Om det finns många inkomsttagare, låt oss säga att vi talar om alla utom den femtedel som har högst inkomster, som känner att de inte har tillräckligt för att konsumera det de skulle vilja konsumera, och som inte har kredit, sjunker efterfrågan i samhället och därmed, allt annat lika, BNP-tillväxten. Det följer av att när det finns så lite pengar i plånboken för en så stor del av befolkningen att det bara räcker för det allra nödvändigaste, säljs det mindre varor, många företag får mindre att göra, folk får sluta sina arbeten och på samhällsnivå ökar arbetslösheten. Eller den vill åtminstone inte sjunka. Det är exakt den situationen vi har i USA idag. Bara med det tillägget att situationen är extra besvärlig eftersom 2008/2009 års kris radikalt sänkte värdet på de tillgångar som den här gruppen äger, i praktiken det egna huset. Genomsnittligt har priset för amerikanska småhus gått ned med mer än 30% sedan toppen 2006. För de familjer i den här gruppen som belånade sitt hus under go-go åren i början av 2000-talet, och det var många, är läget än allvarligare. De skall, förutom till allt annat, också få fram pengar till räntor och amorteringar.

Efterfrågan kan sjunka också därför att de med höga inkomster, de som verkligen skulle ha råd att konsumera, kanske tycker att de har tillräckligt och föredrar att spara en stor del av sina inkomster. Att det blir så är ofrånkomligt om vi talar om dem med verkligt höga inkomster, säg den procent som tjänar mest. De kan rimligen inte konsumera mer än en mycket liten del av det de tjänar. Det är svårt att tänka sig att man kan äta, bo och leva för mer än några få miljoner dollar om året. Ändå tjänar vissa storföretagschefer och andra med superinkomster mycket mer än så, många tiotals miljoner dollar om året, eller till och med hundratals miljoner dollar. Och även om en person med superinkomster har råd att ha ett eget boende i all världens storstäder och på en massa mondäna ställen, eller köper konst för hundratals miljoner dollar, blir det i praktiken placeringar som vid försäljning ofta ger tillbaka mera tillbaka än det de kostat (inklusive driftskostnader). Eller också placeras pengarna som inte spenderas i finansiella tillgångar, till exempel aktier eller fonder, och inte så sällan, eftersom ansvaret ganska säkert är delegerat till professionella förvaltare, i utlandet där den förväntade avkastningen är högre än i USA. Det är klart att det inte är bra för den amerikanska tillväxten.

Till det kommer en helt annan aspekt på ett samhälle som det amerikanska som koncentrerar en stor del inkomsterna i toppen. Det skapas en för ekonomin kostsam osäkerhet om hur höginkomsttagarna kommer att använda sina pengar. Om kanske 40% av de samlade inkomsterna hanteras av de redan rika, så är det i USA, är den osäkerheten ett reellt hot mot stabiliteten i ekonomin. Enligt klassisk nationalekonomi investeras och spenderas höginkomsttagarnas inkomster lika säkert som de pengar som går till livsmedelsaffären för vanligt folk. Så är det alltså inte i verkligheten. Höginkomsttagarna har en möjlighet att välja. När de varken spenderar eller investerar i den egna ekonomin på en nivå som motsvarar vad de tjänar uppkommer ett nytt jämviktsläge på grund av den minskade efterfrågan. Det skapar svängningar och osäkerhet i ekonomin.

Robert Reich, idag statsvetarprofessor vid Berkeley och tidigare bland annat arbetsmarknadsminister i Clinton-administrationen, har i sin nya bok Aftershock en berättelse om Kenneth Lewis, 2007 VD för Bank of America, som illustrerar det här resonemanget med en nästan genial pedagogik:

”Consider the nearly $100 million Kenneth Lewis earned as CEO of Bank of America in 2007, as he was leading the bank toward a subsequent bailout by the federal government. To spend it all, Lewis would have had to buy $273,972.60 worth of goods and services every day that year, including weekends. If he had devoted twelve waking hours a day to the task, he’d have had to spend $22,831 every hour, $380.52 every minute…

Now suppose Ken Lewis’s $100 million had instead been divided among five hundred people, each of whom took home $200,000 that year. Assume that each spent $150,000—hardly difficult in and around New York City, or in other big cities—and saved $50,000. Total spending by those five hundred would have added up to $75 million, most of it supporting jobs in the United States. Take the logic a step further. Suppose Lewis’s $100 million had been paid instead to two thousand people, each of whom took home $50,000—just about what the typical American family earned in 2007. Each of those two thousand families is likely to spend all, or nearly all, of that money. The lion’s share will be for services. Most of that $100 million would have gone directly into the U.S. economy, sustaining jobs.”

Vilken slutsatsen blir? Ja, om inkomsterna fördelas mera rättvist, så rättvist att den stora gruppen inkomsttagare, säg alla frånsett den femtedel som tjänar mest (som naturligtvis ändå kommer att klara sig utmärkt), känner att inkomsten man får räcker för de behov man har, betyder det i praktiken att samhällsekonomin närmar sig den ideala situation som Say´s lag beskriver. Den helt övervägande delen av den disponibla inkomsten används för att konsumera, och eftersom det gäller för 80% av inkomsttagarna får det omedelbart positiva effekter på den samlade efterfrågan. Företagen får sälja mer, de anställer fler och ekonomin snurrar allt snabbare och BNP-tillväxten stiger. På köpet minskar den osäkerhet som följer av att man aldrig riktigt vet vad de rika gör med sina inkomster.

PS Resonemanget kan möjligen missförstås. Ingen hävdar att det inte skall finnas inkomstskillnader i ett samhälle och att vissa skall kunna ha mycket höga inkomster relativt genomsnittet. Det är bra för dynamiken och därmed tillväxten. Och så ser det ut även i de mest jämlika västländer typ Sverige. Det är de extrema inkomstskillnaderna – som i USA – mellan de rika i toppen som tar hand om en oproportionerligt stor andel av inkomstkakan och resten av inkomststagarna, från de fattigaste upp till de högst betalada i medelklassen, som leder till lägre relativtillväxt. Att dessa inkomstdifferenser dessutom ökar med tiden, det har de således gjort i USA under de gångna tre decennierna, bidrar till en psykologisk effekt som också sannolikt dämpar tillväxten.

Även om det finns ekonomer (och naturligtvis politiker) som hävdar att det positiva sambandet mellan extrema inkomstskillnader och lägre relativ tillväxt inte finns, har dessa i stort sett all empiri emot sig. Det finns gott om skeden i USAs historia som visar att en mer jämn inkomstfördelning mycket väl kan gå hand i hand med hög tillväxt, och det finns internationella data som visar samma sak.

Litteratur:

Galbraith, J. K., 1996, Min ekonomiska historia, Ordfront, Stockholm;
Reich, R. B., 2011, Aftershock, Vintage Books, New York;