Det gungar under bankerna mer än på länge. Men nu är det inte subprimekris eller dåliga krediter i Baltikum som står i fokus. Det är världens politiker som försöker bestämma sig för hur framtidens bankregleringar skall se ut.

Det finns i teorin två alternativ. Antingen fortsätter politikerna regleringsvägen. Det betyder i praktiken mer regleringar över fler institut. Basel 1, Basel 2, Basel 3 etc. Det är uppenbart att politikerna i alla västländer idag tänker i dessa banor. De vill ha bättre kontroll över och insyn i bankerna. Men också över det allt viktigare skuggbanksystemet, den del av finanssystemet som inte är banker. Vi talar om hedgefonder, investmentbanker, ömsesidiga fonder etc.

Eller också väljer politikerna Tvärtomvägen, mot mindre regleringar och mindre tillsyn av finanssystemet. Låt oss kalla det avregleringsalternativet. Det är tillsvidare enbart ett alternativ i teorin. Det finns inte många politiker, om ens någon, som tror att något sådant skulle vara möjligt. Eller som ens har tänkt tanken. Det är synd eftersom många andra faktiskt har tänkt tanken, och eftersom det sannolikt är framtidens modell. Men där är vi inte nu. Så vi kan vara så gott som säkra på att avregleringsalternativet den här gången inte kommer upp till seriös prövning. Men nästa gång vi får en global finanskris, och den kan komma snabbare än vi anar, skulle jag gissa att avregleringsalternativet hamnar i fokus. Det blir helt enkelt oundvikligt om vi vill åstadkomma ett både effektivt och stabilt finanssystem. Det betyder i praktiken ett finanssystem utan den typ av regleringar, tillsyn och statliga stödfunktioner (till exempel inlåningsförsäkring) som vi har idag.

Jag skall kort kommentera den principiella tanken bakom avregleringsalternativet och vad som krävs för att det skulle kunna bli verklighet.

Att dagens politiker väljer regleringsvägen är inget konstigt. Tvärtom, det är i högsta grad logiskt. Av historisk erfarenhet vet vi att skulle vi lämna dagens banker utan särskild reglering, tillsyn och centralbank skulle vi få mängder av problem och instabiliteter. Runs mot banker var under 1800-talet i många västländer mer vanligt än ovanligt. Det fanns inga inlåningsförsäkringar och det betydde att många människor och företag på det sättet förlorade sina besparingar. Och innan centralbankerna etablerats, och innan ”lender of last resort”-institutionen fungerade som det var tänkt (att ekonomiskt sunda banker inte skulle behöva gå i konkurs till följd av likviditetsbrist), kan man inte tala om att vi hade ett effektivt och någorlunda stabilt banksystem. Man skulle kunna säga att modern banking är ett joint venture mellan privat sektor och offentlig sektor. Banksystemet fungerar inte effektivt och stabilt utan att politikerna erbjuder två kollektiva varor – implicit eller explicit inlåningsförsäkring respektive centralbankens ”lender of last resort”. Banking som det idag fungerar är helt enkelt inte en renodlat privat angelägenhet. Det är legitimt att det allmänna ”lägger sig i”, påverkar och vill ha inblick i vad som sker i bankerna.

Nyckeln till det konstaterandet är ”banking som det idag fungerar”. En bank, den centrala byggstenen i det finansiella systemet, är definitionsmässigt en instabil organisation. Det blir så eftersom bankens balansräkning på tillgångssidan består av i praktiken ouppsägbara, eller näst intill ouppsägbara, tillgångar med långa löptider (=låneportföljen) som på skuldsidan till stor del motsvaras av omedelbart uppsägningsbara, nominellt värderade skulder (=inlåningen). Dessutom sker detta i en balansräkning med mycket lite buffert, det som på ekonomspråk kallas ”fractional reserve banking”.   Det behövs inte så mycket fantasi för att förstå att ett finanssystem dominerat av banker blir instabilt, och behöver dessa två kollektiva varor, inlåningsförsäkring och ”lender of last resort”-försäkring, för att fungera någorlunda störningsfritt. 

Med den insikten är det lättare att se vad som skulle krävas för den som vill konstruera ett avregleringsalternativ, alltså ett finanssystem som är effektivt och stabilt utan att dessa två kollektiva varor måste erbjudas (och därmed utan särskilda lagar och tillsyn). Vi kan inte behålla banken som huvudaktör i finanssystemet. Eller mera rakt uttryckt. Bank som organisation måste försvinna, eller i vart fall ges en mycket mindre framträdande roll i systemet. Finns den möjligheten i sinnevärlden? Absolut. Men det förutsätter ett visst omtänkande från oss kunder. Vi måste på ett helt annat sätt än idag acceptera att våra finansiella tillgångar, till exempel vårt sparande, marknadsvärderas, inte parivärderas (”en krona in=en krona ut”). Det är mindre radikalt än det kan låta. Så gott som alla sparar vi i fonder eller aktier. Och då accepterar vi utan vidare att av de, låt oss säga, 1 000 kronor som vi satte in är just idag bara 950 kronor kvar eftersom kursen har gått ner. (När det går åt andra hållet, när de 1 000 kronorna genom kursuppgång blivit 1 050 kronor, har vi självfallet inga invändningar.) Det är just detta, att tillgångens värde tillåts variera efter den risk vi har valt och efter vad marknaden anser är det verkliga värdet, som är innebörden av marknadsvärdering

En modern bank har tre huvuduppgifter. Den erbjuder sparandeprodukter, kort sagt inlåningskonton av olika slag där vi säkert kan spara de pengar vi inte behöver just för dagen. Den har ansvaret för att hushåll, företag och organisationer kan göra sina betalningar på ett effektivt sätt. Det handlar om sådant som checkkonton, kort, uttagsautomater etc. Och den beviljar krediter. Utan att bli alltför teknisk kan man säga att det är lätt att föreställa sig ett finanssystem utan banker där vi kan erbjuda kunderna dessa tre produkter, och göra det så att systemet fungerar både effektivare och stabilare än ett bankcentrerat system. Vi kan lätt erbjuda, det görs redan i dag, ett helt spektrum av ”sparandeprodukter” från så gott som ingen marknadsrisk alls (näst intill samma som parivärdering) till mycket risk (och hög avkastning), alltså risk efter smak om man uttrycker sig så. Det är också fullt möjligt att konstruera ett betalningssystem som grundas, inte på banker, utan på till exempel ömsesidiga fonder eller andra depåer av marknadsvärderade tillgångar. Vi har ett embryo till ett sådant system när vi ansluter ett Visa- eller MasterCard-kort till den egna aktiedepån eller en fond, och betalar med det kortet. Och vad gäller bankernas kreditgivning kan den tas om hand av speciella kreditinstitut, finansbolag skulle vi kanske kalla dem idag, där finansieringen helt sker på penning- och kapitalmarknaden, det vill säga utan att blanda in inlåning från allmänheten.

Vad finns det för fördelar med ett finansiellt system utan banker? Ja, den helt övergripande vinsten är att systemrisken minskar drastiskt. Vi skulle rimligen inte behöva uppleva någon ny global finanskris. Det är med råge värd alla kostnader för den strukturförändring som måste till. Och att vi som kunder måste sluta med parivärderad inlåning, att vi med andra ord måste lära oss att sparar vi en krona är det inte säkert att vi har exakt en krona att ta ut den dagen det är aktuellt, borde i sammanhanget vara en lätt börda att bära.

Det finns många som idag funderar i dessa banor. Jag har för min del föreslagit en sådan här modell i boken Banker – behövs dom? (SNS, 1993). Läs mera om det här.