Gary Gorton, bankprofessor vid Yale, har nyligen skrivit ett intressant papper: Slapped in the Face by the Invisible Hand: Banking and the Panic of 2007 där han bland mycket annat också myntar begreppet ”Den tysta perioden”. Med det menar han att sedan den amerikanska banklagstiftningen efter 1930-talskrisen fanns på plats kring 1935 har det i stort sett fram till den senaste krisen varit lugnt i amerikanskt bankväsende (om med ”lugnt” menas att antalet bankkonkurser varit få). Den här figuren (klicka för större bild) är hämtad från hans artikel.
 

Den första fråga man ställer sig är vad det var för politik som så drastiskt ändrade på bilden. 1930-talets amerikanska politiker lyckades faktiskt ta tag i den minst sagt volatila banksektorn årtiondena före 1930 (kolla figuren!) och transformera den till det bankväsende som därefter under åtminstone 50 år, fram till sparbankskrisen kring 1980, på det hela taget fungerat utan bankpaniker och utan anhopningar av bankfallisemang. Det är i sig ett tankeväckande stycke ekonomisk historia.

1930-talets amerikanska bankreform

1930-talets amerikanska bankreform, som verkligen var djupgående, hade två huvudelement. Dels infördes, intressant nog mot president Roosevelts egen önskan, ett inlåningsförsäkringssystem, dels fick Federal Reserve ett tydligare ansvar för penningpolitiken och en konsoliderad organisation som gjorde slut på den tidigare, uppsplittrade federativa organisationsmodellen. Till det kom ett batteri av kompletterande lagstiftning på två områden.

För det första gällde att få bort de missförhållanden och det missbruk som det finansiella systemet tidigare hade lånat sig till (ny lagstiftning om jävsregler för styrelseledamöter och bankanställda, federal tillsyn av de amerikanska aktiebörserna inkl bildandet av Securities Exchange Commission (SEC) och inte minst den så kallade Glass-Steagall Act som gjorde det omöjligt för bankerna att delta i emissioner eller handla i vissa värdepapper etc.).

För det andra var syftet med lagstiftningen att hålla lönsamheten uppe i de befintliga bankerna. De strikta reglerna för rikstäckande, så kallade nationella banker (som hade införts 1928) behölls till exempel  och konsekvensen blev att bankkonkurrensen över delstatsgränserna i praktiken eliminerades. De delstatliga restriktionerna för kontorsetablering skulle respekteras. Ett av argumenten var att de små bankerna som hade överlevt 1930-talets bankkris måste skyddas från utomdelstatlig, särskilt storbankernas, konkurrens. Ett annat element i lagstiftningen med samma mål att värna om bankernas lönsamhet och överlevnad var inlåningsräntetaket, en prisreglering som innebar att ingen bank kunde betala mer än en viss föreskriven ränta på inlåningen från allmänheten. Under lång tid var procentsatsen tre (3) och det var ett av elementen i talesättet “3-6-3” Det stod för att amerikanska banker hade det enkelt nog. De betalade 3 % på inlåningen, lånade ut till 6 % och det gjorde att de alltid kunde stänga banken och gå till golfklubben klockan 3 på eftermiddagen.

Raljerandet döljer en kärna av sanning. De amerikanska bankerna gick efter 1935 in i en period av stabilitet och trögflytande förändring.  Det är det som Gary Gorton syftar på med ”Den tysta perioden”. Han menar att den perioden har varat ända fram till dagens kris. Det kan man ifrågasätta men att 1930-talets bankreform var radikal, och på ett radikalt sätt gjorde om förutsättningarna för bankverksamheten så att det blev färre bankkonkurser, det kan man inte ifrågasätta.

Den principiellt intressanta frågan är naturligtvis om det här har varit en bra lagstiftning om det mäts i samhällsekonomiska termer. Att den har varit framgångsrik i meningen stabil behöver man inte tveka om. Men det är inte hela bilden. Den andra sidan av myntet är effektivitet. Och det kan ju mycket väl vara så att den extrema stabiliteten hos det amerikanska bankväsendet åtminstone fram till 1980-talets början (eller tråkigheten som många vill kalla det), kanske också är förknippad med en hög samhällsekonomisk kostnad.

Utmaningen för dagens lagstiftare

Hur som helst är det den här balansen mellan stabilitet och effektivitet som politikerna idag måste försöka hitta. Det finns säkert personer som gärna skulle se att dagens politiker försökte ta samma fasta grepp som på 1930-talet och ”reglera ner” finanssektorn till en alltigenom stabil och osexig verksamhet. Liksom det lika säkert finns debattörer i den andra änden av spektret, personer som menar att släpp alla särskilda regleringar av finanssystemet och låt marknaden själv bestämma vilka företag som skall klara sig, och därmed hur finanssektorn skall se ut. Men det senare är ett val bara i teorin. Som finanssystemet i USA ser ut med ett antal ”too-big-to-fail”-banker finns inte det handlingsalternativet i praktiken.

Finge jag önsketänka skulle dagens amerikanska politiker vara lika radikala som föregångarna var på 1930-talet men radikaliteten skulle ha en annan inriktning. Syftet skulle inte vara att nagla fast bankerna med allt fler regleringar och allt effektivare tillsyn utan istället skulle man ifrågasätta själva grunden för instabiliteten, banken som organisation. Eller uttryckt på annat sätt, politikerna skulle försöka hitta andra former för sparande och betalningar än nominellt värderad (1 krona in=1 krona ut), omedelbart uppsägningsbar inlåning. För det är den här parivärderingen som lägger grunden för instabiliteten. Det är faktiskt inte av Gud givet att det vi sparar på lönekontot eller checkräkningen skall vara nominellt värderat. Det går att spara i andelar i fonder och koppla kort, checkar och andra betalningssätt till en sådan fond. Och bygger man ett banksystem på den principen, ökar stabiliteten radikalt utan att man betalar med minskad effektivitet. Och det behövs ingen inlåningsförsäkring.

Det skall sägas att Gary Gorton tycker att man skall gå i andra riktningen. Hans grundtes är att 2007 års bankpanik utlöstes inom skuggbankssystemet och att framtidens bankreform bör inriktas mot att bankernas inlåningsförsäkring vidgas till att omfatta också skuggbankssystemets ”inlåning”, de värdepapper som fungerar som säkerheter i den enormt omfattande kortfristiga repofundingen, den som drabbades av panik under 2007 och 2008.

En sak kan man vara säker på. Det som kommer ut ur den pågående lagstiftningsprocessen i Washington, man planerar för ett kongressbeslut under de närmaste månaderna, kanske redan i sommar, kommer inte att tillgodose vare sig mig eller Gary Gorton. Det kommer att bli en ganska omfattande bankreform men den kommer inte att kallas radikal av morgondagens historiker. Vi får vänta till nästa finanskris innan den politiska radikaliteten på finansområdet tvingas fram.