Johan Schück skriver i Dagens Nyheter idag (19 februari 2010) en intressant artikel om bankregleringar. Eller mera precist uttryckt, om att hårdare reglering behövs om vi skall lära oss av krisen. Jag är inte säker på att det är rätt råd till politikerna.

Så här formulerade jag grundproblemet med bankregleringar i Bankkrisen inifrån. Boken kom ut 1993 (SNS), bara något år efter den svenska 90-talskrisens kulmen.

Det är något sjukt över banksystemet. För hur skall man annars kunna förklara att bankkriser med närmast ofattbara kapitalförluster i följe måste inträffa – som LDC-krisen i början av 1980-talet, sparbanksdebaclet i USA under senare delen av 1980-talet, den pågåendejapanska finanskrisen och självfallet den nordiska bankkrisen, den kanske mest omfattande av alla? Och framför allt, hur skall man annars kunna förklara att bankkriser av denna dignitet uppstår i just den bransch – banking – där samhället har gjort störst ansträngningar att undvika kris och instabilitet? Det finns ingen annan marknadssektor som har så mycket särskild lagstiftning (banklagar, bankrörelselagar etc), så mycket myndighetstillsyn (finansinspektionen) och så mycket statlig inblandning på annat sätt (Riksbanken) som bankväsendet. Trots allt detta inträffar bankkriser till så höga kostnader för samhället och för närmast berörda att sedvanliga strukturkriser i marknadssektorn – som t ex i Sverige teko- och varvsindustrikriserna – framstår som obetydligheter.

Det måste finnas ett samband mellan å ena sidan den statliga inblandningen i bankväsendet och å andra sidan det faktum att bankkriser uppstår. Det är tankeprovocerande att kunna konstatera att bankkriser visserligen har funnits så länge banker har funnits men av allt att döma har de varit mindre omfattande och mindre allvarliga ju mindre inblandningen från samhällets sida har varit. När George Kaufman (amerikansk ekonomiprofessor) granskar och sedan sammanfattar hur det amerikanska bankväsendet klarade sig före regleringarnas tid – Federal Reserve inrättades år 1914 – skriver han: “The answer is that they did pretty well – indeed, amazingly well relative to most current inherited wisdom.” Annan bankhistorisk forskning som gäller förhållandena i 1800-talets Europa kan gå ett steg längre. Den jämför hur reglerade och oreglerade banksystem fungerade under samma tidsperiod. En av de mest uppmärksammade studierna gäller jämförelsen mellan “Scottish Free Banking” – ett välutvecklat bankväsende som under några årtionden före 1840-talet fungerade i Skottland utan statlig styrning och utan centralbanksstyrning – och det engelska banksystemet under samma tid. Slutsatsen blir densamma, bankväsendet har fungerat, och har fungerat bättre när samhället inte har blandat sig i bankverksamheten.
Betyder det att svaret är givet, att ett finansiellt system utan särskild lagstiftning och särskilda regleringar är bättre i meningen stabilare än ett system som är reglerat? Nej, så enkelt är inte svaret. Vi måste gå ett steg djupare i analysen.

Vad är egentligen en bank?

Vad är egentligen en bank? Ja, om svaret då blir att en bank är ett företag som ser ut som SE-banken, Svenska Handelsbanken eller Swedbank så är det mera rätt och sofistikerat som svar än man skulle kunna tro. En bank är en bank, en bank blir det myndigheterna bestämmer skall vara en bank. Bank som företagsidé är enligt Charles Goodhart (engelsk ekonomiprofessor. under lång tid knuten till Bank of England) närmast en historisk tillfällighet. Banker ser ut som de gör eftersom de utvecklades och formades under tider som inte kände till moderna företagsformer som värdepappersfonder.

Banker är omvandlare av finansiella tillgångar. Inlåningskundernas riskovilliga, höglikvida spar- och transaktionsmedel lånas ut och blir finansiella tillgångar med kreditrisk och låg likviditet. Denna omvandling döljer en välkänd instabilitet. Banker håller bara en del av sin inlåning i kassa och andra former av likvida tillgångar, resten har lånats ut och är inte omedelbart tillgängliga. Om då många inlåningskunder och andra finansiärer samtidigt vill ta ut sina insatta medel, och i synnerhet om förtroendet rubbas och ett rykte sprids att inte bara en bank utan många banker, kanske hela bankväsendet är i kris, ja då hamnar också banksystemet i kris. Och bankpaniker, som givetvis i princip också kan drabba andra än banker, t ex finansbolag, är vanligare än vi tror.  Idag är det inte hushållens och företagens inlåningsmedel som är mest flyktiga och som skapar likviditetskriser i denna mening. Det är penning- och kapitalmarknaden som utlöser krisen genom att inte rulla över de lån som förfaller. Det var det som gjorde att Continental Illinois 1984 – då USAs nionde största bank – på bara några dagar ställdes inför ett konkurshot. Och det var det som hösten 1990 drabbade finansbolaget Nyckeln, och utlöste den kedja av händelser som så småningom blev den svenska 90-talskrisen.

Frågan har ställts om banker är unika och just därför måste regleras eller om de är unika därför att de är reglerade. Svaret kan enligt min mening inte bli entydigt. Den typ av företag som vi känner som ”banker” är unika och behöver av allt att döma regleras av samhället, det insåg redan Adam Smith.  (Hans konkreta argumentation var att om man inte genom reglering såg till att det fanns täckning i guld för mängden utelöpande sedlar fanns risken för bankpanik, att alla banker fick problem med trovärdigheten om en misskötte sig, att det med andra ord fanns en systemrisk. Parallellen till moderna bankers instabilitetsproblem är tydlig.) Den här unikiteten är tankeväckande. Om en cykelfabrik går i konkurs är det bra för konkurrenterna.  Om en bank går i konkurs är det något som konkurrenterna fruktar. Detta, den inbyggda risken för en systemkris, är det speciella med banker.

Men banker blir unika också därför att de är reglerade.  Särskild lagstiftning och tillsyn och, än mera tydligt, pris- och volymregleringar av bankverksamheten ger, när de får verka under tillräckligt lång tid, allvarliga snedvridande effekter på bankväsendet. Banker blir unika till följd av regleringar och inte minst viktigt, banker får en företagskultur som är unik, starkt präglad av just regleringarna.

Min tes är med andra ord att bankkriser är den logiska följden av två identifierbara omständigheter. Den första är att vi har byggt ett finansiellt system där själva byggelementet – banken – i sig själv är en instabil form av företag. Det gör att hela systemet bli instabilt. Den andra omständigheten går hand i hand med den första. Om vi har byggt ett instabilt banksystem så måste det oförtröttligt kontrolleras och regleras. Det i sin tur snedvrider så småningom banksystemets struktur, beteende och företagskultur så att när förutsättningarna är de rätta, när t ex en överhettad, spekulativ samhällsekonomi under några år följs av åtstramning, då får vi en bankkris.

…och vad finns det för lösning?

Är detta ett klassiskt dilemma, ett problem där en acceptabel lösning inte finns? Om målet är att forma ett oreglerat, effektivt och stabilt finansiellt system som kan erbjuda både placerarna ett brett utbud av produkter där risk och avkastning kan varieras efter önskemål samt låntagarna en möjlighet att välja mellan olika kreditformer och olika kreditinstitut, är det målet då ouppnåbart? Jag tror inte det. Det finns lösningar på dilemmat. Jag har skrivit utförligt om det i intervjuboken Banker – behövs dom? (1993, SNS) Och den lösning som jag skisserar är, förenklat sagt, att vi slutar med att använda banker på det sätt vi gör i dag med nästan gränslösa stabilitetsproblem som följd (som vi har sett under den nu aktuella finanskrisen) och istället konstruerar ett mer effektivt, och framförallt mer stabilt, finansiellt system där ett nytt företag, en slags kombination av bank och fond, det jag kallar en fank, spelar en viktig roll.
Läs mera om det i Den nya fabeln om fanker (20 sidor).