Det finns en slags paradox i det moderna samhället. Den ekonomiska utvecklingen ger oss ökad materiell välfärd. Vi tycks för varje år som går ha råd att köpa bättre bilar, mer kraftfulla datorer, lyxigare joggingskor och allt vad det kan vara. Men utvecklingen ger oss inte lika självklart ökad personalintensiv välfärd i form av fler människor till sjuk- och åldringsvården, skolan, polisen etc. Dessutom slås vi ständigt av att priserna på personliga tjänster som vi köper på marknaden (som när vi till exempel går till frisören) tenderar att stiga för varje år som går.
    Förklaringen är egentligen ganska enkel.
    Å ena sidan möter vi detta ständigt växande utbud av ”saker och ting” – bilar, datorer, snowboards, dagligvaror etc. Men också dataprogram, snabbmat, filmframkallning och annat, kort sagt varor och tjänster som marknaden själv producerar utan inblandning från politikernas sida och som kan framställas allt effektivare med hjälp av modern teknik och dynamiska organisationsformer. Realt sett blir dessa varor och tjänster ständigt billigare, dessutom blir de kvalitetsmässigt bättre.
     Å andra sidan konfronteras vi lika ständigt med högre priser på de tjänster som kräver mycket av andra människors tid. En timmes besök av rörmokaren kostar idag (2009) åtminstone 600 kronor, sannolikt 800-1 000 kronor. Hur kan det bli så? Ja, de som arbetar med personalintensiva tjänster – och dit hör allt från rörmokare i privata firmor till skådespelare anställda av offentligfinansierade kulturinstitutioner – vill självfallet inte ha lägre lön än de som kan motivera sina löneökningar med ökad produktivitet, som en metallarbetare på Volvo. En hel mängd formella och implicita spelregler för lönebildningen ser till att det blir så att alla som arbetar ungefär lika mycket och med samma krav på erfarenhet och kompetens har, grovt sett, samma lön. Följden blir naturligtvis att de personaltunga verksamheterna i samhället för varje år som går tar en ökad andel av de samlade resurserna i anspråk. Eller om man vill uttrycka sig mera precist. Sådana tjänster och verksamheter kräver med tiden en allt större andel av BNP.
    Det vi då beskriver är Baumols lag – eller Baumols ekonomiska dilemma som det också har kallats efter titeln på hans klassiska bok från 1966, Performing Arts –The Economic Dilemma. Det William Baumol och hans medförfattare säger är att i vår typ av samhälle är teater, opera, musik och dans och andra scenkonster dömda att leva med ekonomiska svårigheter. Eller som någon begåvat har uttryckt det, ”they are in the business of losing money wisely”. Det är inbyggt i själva systemet med låg eller ingen ökning av arbetsproduktiviteten. Att idag sätta upp en Hamlet eller en Fröken Julie engagerar antagligen på teatern minst lika många människor som för 50 år sedan. Konsekvensen blir att bara för att hålla verksamheten på samma nivå som året innan måste, år ut och år in, antingen biljettpriserna eller samhällstödet höjas – eller, vilket är mest troligt, båda. Det är detsamma som att säga, det vi redan antytt, att denna typ av verksamhet med tiden tar en allt större andel av samhällets förädlingsvärde i anspråk
    Eftersom en stor del av de personalintensiva jobben i samhället är koncentrerade till offentlig sektor – i vård, omsorg, utbildning, kultur etc – kommer de ekonomiskt kärva tiderna ständigt att bli värre för de statligt och kommunalt finansierade institutionerna, det är en logisk slutsats av det Baumol har visat.  Det betyder, allt annat lika, att om ingenting görs kommer skatterna att öka i takt med att lönekostnaderna ökar – och ökade skatter har sina begränsningar, det gäller inte minst i ett högskatteland. Att vi för Sveriges del kan räkna med fortsatta åtstramningar för alla personalintensiva verksamheter som helt eller delvis är skattefinansierade är en välgrundad prognos grundad på Baumols ekonomiska dilemma.