Jag har skrivit en bok om mitt liv, En bankdirektör med skägg, som kommer ut våren 2015 på Ekerlids Förlag (utgivningsdag 17 februari). Även om jag inte tycker om ordet självbiografi, det låter egenkärt i överkant, är det nog just självbiografi de allra flesta skulle kalla det. Jag skriver helt enkelt om vad som har hänt mig i den stora världen under livet, och det har hänt mycket (kolla nedan vad några som redan läst boken tycker). Boken kommer att finnas både som pappersbok och e-bok, och kan på vanligt sätt köpas i bokhandeln.

Kort presentation (“baksidan”)

Läs vad några som redan har läst boken tycker

Köp boken t ex här

Om möten man inte glömmer

Olof Palme ; Jan Wallander ; Per Åsbrink (1) ; Per Åsbrink (2) ; Ingvar Trogen, Sören Mannheimer, Bengt Tengroth mfl ; Gunnar Sträng ; Härje Stenberg ; Göran Johansson ; Richard Normann ; Erik Huss ; Carlo Derkert : Ragnar Lassinantti, Zolo Östlund, Rune Ångström, Börje Hörnlund mfl ; Mara Radic ; Thage G. Peterson

Om att leda företag

Om varför jag tycker att Jan Wallander är en av de verkligt stora företagsledarna

Vad har jag lärt mig av att vara VD?

Om politik och kanslihus

Krister Wickman, Rune B. Johansson, Nils G. Åsling

Varför var den svenska industrin krisförföljd under 1970-talet?

Sensmoralen (mina erfarenheter av den aktiva näringspolitiken)

Vad krävs av en kanslihustjänsteman?

Hur gick det med karriären?

Vad är så speciellt med kanslihuset som arbetsmiljö?

Algotskonkursen och Aktiespararna

Om 90-talets bank- och fastighetskris

Varför förstod vi inte allvaret i krisen?

Vad hade jag som bankVD för ansvar?

Borde jag inte ha sett krisen komma?

Så här skriver jag i boken (sid 261-262) om den frågan.

”Man kan tycka att jag kan ta lätt på den frågan eftersom ingen i det finansiella Sveriges etablissemang förutsåg krisen. Ingen bankchef, ingen fastighetsvärderare, ingen tjänsteman i Bankinspektionen eller Riksbanken, ingen nationalekonom, ingen fastighetsekonom, ingen journalist, ingen politiker, hade före hösten 1990 öppet och klart sagt ifrån att den kommersiella fastighetsmarknaden i Sverige var på väg in i en bubbla som när som helst kunde spricka. En av de mest avslöjande dokumenten är anteckningarna om vad som sas vid Bankmötet, affärsbankernas årliga manifestation, den 24 oktober 1990, på dagen en månad efter ”den svarta måndagen”. Den allmänna uppfattningen bland bankcheferna är att någon allvarlig bankkris som den i Norge knappast kommer att drabba Sverige, på sin höjd får vi ”…en liten släng av den norska sjukan”. (”De svenska bankerna inför 90-talet”, 1990, Sven-ska Bankföreningen.) Och att det skulle röra sig om en kris som skulle komma att få det svenska banksystemet att skaka i sina grundvalar, det förstod de flesta inte förrän långt senare, in på våren 1992, ett och ett halvt år efter ”den svarta måndagen”.

Det som stör mig är att jag inte kunde min ekonomiska historia bättre. Det var först någon gång under 1992 – under arbetet med Bankkrisen inifrån – som jag lärde mig om 1920-talets svenska bankkris. Det borde jag ha gjort långt tidigare, då hade jag förstått att tillgångspriser som med krediter som bränsle stiger mycket och snabbt, också kan komma ner lika mycket och lika snabbt. Och jag hade, om jag läst uppmärksamt, nästan fått ett facit till vad som skulle komma att hända med de svenska bankerna under 90-talskrisen.

Nu hade det inte spelat någon roll för Första Sparbanken om jag hade haft den kunskapen. Det skulle i praktiken ha varit omöjligt för en bank-VD – hur kunnig han eller hon än skulle ha varit om uppspelet till 1920-talets bankkris – att till exempel 1988 eller 1989, mitt i den euforiska yran, säga till sin kreditorganisation, och till sin styrelse: ”Jag anser att banken ska sluta ge krediter mot säkerhet i kommersiella fastigheter. Det finns risk för stora prisfall, det var vad som hände under 1920-talskrisen. Jag tycker mig se paralleller.” Styrelsen skulle ha ställt sig frågande. Kunder som ville göra affärer med kommersiella fastigheter, och de var vid den tiden många, skulle ha hotat att gå till en annan bank. Och det skulle ha kommit tusen motargument från den egna personalen som ville göra affärer, och tjäna pengar åt banken. Det här fenomenet kallas numera: ”Så länge musiken spelar måste man dansa”-syndromet (efter att Charles Prince år 2007, då VD för amerikanska Citibank, med just det uttrycket försvarade varför banken fortsatte sin utlåning trots en oro inför framtiden på finansmarknaden).”