Carl Bildt har skrivit en ny bok, Den nya oredans tid. Är imponerad. Kanske inte så förvånande. Få politiker i världen har idag så lång och mångfacetterad erfarenhet av internationell politik som Bildt. Säkert ännu färre kan skriva om saken så kunnigt, faktatungt och spänstigt som han gör. Dessutom är han – tycker jag – statsmannalikt klok och balanserad. Helt klart en mycket läsvärd bok för alla som är intresserade av vart världen är på väg.

Settingen för den värld som Carl Bildt beskriver är i min tolkning ungefär den här: Västvärldens människor, och i synnerhet ”folket” (skilt från etablissemanget) är ”feed up”. Mer eller mindre ”feed up” beroende på var man befinner sig på den socioekonomiska skalan. Har mist tålamodet med sina politiker och samhällen. Finns två grundproblem bakom ”feed up”-känslan skulle jag säga: Det går för fort är det första. Samhällsutvecklingen formligen forsar fram. Till synes i ökande takt. Som människor reagerar vi på det (skriver mer om det här!). Men det är inte allt. För strukturutvecklingen efter 1980 gör att samhället också blir för orättvist. I första hand ekonomiskt. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna växer i alla västländer. Också på annat sätt upplevs våra samhällen alltmer orättvisa mot stora grupper. Glesbygdens utarmning kan vara ett exempel. Problemet dryftas inte bara Sverige. Nästan exakt samma diskussion förs i till exempel Tyskland.

Orsakerna till att vi fått den här utvecklingen är flera. Fyra skäl sticker ut. Globaliseringen är det första. Sannolikt den viktigaste så långt. Den digitala revolutionen är det andra. Är bara i sin början men har ändå redan bidragit till att förändringstakten ökat. Till det kommer all annan ny teknik som ständigt invaderar oss. Globaliseringen och ny teknologi tillsammans förklarar nästan ensamma de växande ekonomiska klyftorna de senaste decennierna (skriver med om det här). Krig och terror är den tredje. Särskilt eftersom det är källan till att människor flyr och söker nya möjligheter. Som invandringsvågen mot Europa 2015. Frestar på det befintliga samhället både ekonomiskt och kulturellt. Blir själva sinnebilden av att ”det går för fort”. Slutligen klimatkrisen. Är hittills påfrestande mest på ett teoretiskt plan för det stora flertalet i väst. Men den inbäddade existentiella frågan om planetens överlevnad gör den kraftfull på ett sätt som jag inte tror att vi riktigt ännu uppfattat effekten av.

Carl Bildt talar om två megatrender som följer av det här. Globaliseringen försvagas är den första. Han skriver inte att det är slut med globaliseringen som förra gången, tidigt 1900-tal, då första världskriget abrupt satte punkt. Snarare att vi sett en gradvis inbromsning efter krisen 2009. Efter 2016 med Trump, Brexit och annat liknande är tendensen uppsnabbad. Särskilt gäller det för sådant som politikerna styr. Som att det multilaterala samarbetet knakar i fogarna. Handelspolitiken. Klimatpolitiken. Nato-samarbetet. FN etc.

Politikens djupa förändring är den andra megatrenden enligt Bildt. Ideologierna är på utgång. Särskilt de socialistiska ideologierna. Inkluderar socialdemokratin. Möjligen även liberalismen (även om Bildt inte säger något om det). De politiska partierna försvagas. Blir svårare att hålla ihop kring ett visst program. Politiken fragmenteras. Liksom politikerna som blir ”sina egna”.

Vad som kommer i stället? Ja, uppenbart är den konservativa vind som blåser över västvärlden en logisk konsekvens. Går det för fort blir människan konservativ även politiskt. I Sverige röstar man då på moderater och kristdemokrater. Det nya är att det inte räcker för en stor, och snabbt växande grupp människor. Idag så där 20-30% av valmanskåren. De klassiska konservativa partierna kompletteras längre ut till höger av populistiska rörelser. Eller karismatiska ledare för fogliga partier. I Sverige har vi fått SD. I Tyskland AFD. England har fått Boris Johnson och USA Donald Trump etc.

Läser jag Carl Bildt rätt tror han att den här utvecklingen mot ett försvagat, ideologilöst och fragmenterat politiskt system – dock i väst fortfarande i form av en representativ demokrati – gör att våra länder blir mer svårstyrda. Samtidigt också mer inåtvända, mer nationalistiska och patriotiska. Det multilaterala samarbetet ersätts gradvis med det bilaterala. Var nation för sig är budskapet. Trumps ”America first” ligger så att säga i tiden. I det globala perspektivet tonar en mulitipolär ordning fram där ekonomisk och militär makt, inte internationella regelsystem och överenskommelser, bestämmer. Framtidens värld och verklighet kommer enligt Bildt att i hög grad kretsa kring vad USA, Europa, Ryssland, Kina, och Indien tar sig för.

Min tolkning är att vad länder som Sverige tycker och tänker om den utvecklingen kommer att väga lätt. Småländer typ de vi har i Norden kan nog räkna med kärvare tider. Den relativt gränslösa, ekonomiskt liberala samhällsordning som vi haft de senaste decennierna har varit mumma för Norden. Ingen tillfällighet att de nordiska länderna ständigt har hamnat högt i alla rankinglistor över välfärd och livskvalitet. Kanske är det slut med det nu.

Carl Bildt är pessimistisk om framtiden. Så läser jag honom. Inte minst om hur Europa skall klara sig. Han verkar ifrågasätta de europeiska politikernas förmåga att ta sig samman. Eller som han uttrycker sig: ”Det brukar sägas att Europa består av små länder och länder som ännu inte inser att de är små, och i detta ligger en betydande sanning. Nostalgi över en tid som svunnit är ingen bra grund för att erövra den tid som kommer.”

Jag gillar den här boken.