Det mest anmärkningsvärda är således att räntegapet just idag har ökat med nästan två procentenheter. Det måste ha hänt något. Det hör till bilden att den här oroande utvecklingen har varit på gång under lång tid, flera månader som den andra, nedre bilden visar. Finns det något här som ännu inte kommit ut i media?  Är det kanske inte bara Grekland som är statsbankrutt?

Titta på samtalet här (ca 60 minuter)

Blev vi klokare? Behöver vi då skapa en ny kapitalism? Så formulerad är frågan fel ställd. Om vi med kapitalism menar det ekonomiska system som vi håller oss med västvärlden för att effektivt producera de varor och tjänster vi behöver så kan vi enkelt konstatera att kapitalismen befinner sig i ständig omvandling – och är mycket bra på just det. Det blir med andra ord trivialt att fråga om kapitalismen behöver omskapas. Den ändras ständigt.

Att spelreglerna för kapitalismen, alltså de ramar för kapitalismen/marknadsekonomin som politikerna beslutar om, behöver ändras, är väl däremot alldeles klart. På en punkt är det särskilt tydligt. Den globala finanssektorn har blivit en gökunge i det ekonomiska systemet i den meningen att den har blivit för stor, för spekulativ och därmed för riskfylld. Det konkreta beviset för det är att kopplingen till real sektor försvunnit. Med andra ord, finanssektorns utveckling följer inte längre BNP-utvecklingen. Att det är ett politiskt problem hänger samman med att stabiliteten i den globala ekonomin försämras. Eller uttryckt mera konkret. Risken för en ny finanskrasch ökar.

Frågan som Jonas Sjöstedt tog upp, att bankerna i dag bedriver en stor spekulativ verksamhet, har jag skrivit om i flera sammanhang (bland annat här). Ju mer man tittar på den frågan, desto allvarligare  framstår konsekvenserna av bankernas spekulerande verksamheter om något går snett. Talar vi om de stora amerikanska bankerna, “Too-big-to-fail”-bankerna, handlar det om risker som berör hela den globala ekonomin.

Marc Faber

Titta på intervjun här (7 minuter)

Med tanke på att Kyotoavtals-frågan gällde miljö- och klimathotet var det samtidigt förvånande att USA inte ville vara med. Det måste ha framstått lika självklart för Bush-adminstrationen som för alla andra att miljö- och klimatfrågan måste lösas gemensamt av världens länder. Ändå valde man att ta den politiska kostnad som följde med att stå utanför. Det berättar något om ”American Exceptionalism” och vad det begreppet står för. (Det är värt att notera att Condoleezza Rice enligt en artikel i New York Times i samband med sina just publicerade memoarer betraktar det beslutet, och att det inte presenterades ett alternativ från amerikansk sida, som ett misstag, ”A self-inflicted wound”.)

Jag skall i den här essän diskutera miljö- och klimathotet som en global politisk utmaning men göra det med särskild inriktning mot vad som krävs av USA:s politiker. Min hypotes är att miljö- och klimathotet är en politisk utmaning av särskild dignitet om måttstocken är det vi varit vana vid under industrialismen. Det går därutöver. Världen kommer exempelvis av allt att döma inte att klara av miljö- och klimatfrågan utan ”Big government”, mer av gemensamma investeringar, och mer av politisk styrning än vi har idag i OECD-länderna, och kanske mer än vi någon gång haft under i vart fall det senaste århundradet. Den framtiden måste vara provocerande för dagens amerikanska politiker, den går på tvärs mot de frihetsvärderingar som i så hög grad styr amerikansk politik. Ändå finns där ett hot som ingen ansvarskännande politiker kan bortse från.

Låt mig börja med det generella.

Vi agerar som individer inte särskilt kortsynt

Det är lätt att finna exempel på kortsynthet. De miljontals amerikaner med jobb och goda inkomster, oftast unga män, som frivilligt har valt att inte sjukförsäkra sig är ett tydligt belägg. ”Jag blir inte sjuk, den dagen den sorgen” är inställningen. (Ett av huvudsyftena med president Obamas sjukvårdsreform 2010 var att få bort det här fenomenet.) Ungefär samma kategorier av människor, unga män, med ungefär samma lättvindiga inställning till livets risker, är det som i Sverige idag hoppar av arbetslöshetsförsäkringen, A-kassan.

Det finns dessutom en stor grupp människor i alla samhällen som handlar obetänksamt och oklokt av ekonomiskt tvingande skäl. De har helt enkelt inte råd att till exempel köpa den försäkring mot olyckor och incidenter som de borde köpa, och som dom skulle ha köpt om pengarna hade funnits. Fattigdom är kortsynthetens vapendragare.

Ändå menar jag att på det hela taget agerar människan för egen räkning förnuftigt i meningen långsiktigt klokt. Många av de exempel som vi kan hitta på motsatsen faller i kategorin ungdomligt oförstånd, eller bara okunskap. Till det kommer att det som vid första påseende kan verka kortsiktigt och tanklöst i själva verket är ett högst rationellt beteende. Det är helt enkelt ofta ekonomiskt vettigt att, bokstavligt talat, ta det säkra för det osäkra, att acceptera till exempel 10 000 kronor i handen idag istället för dubbelt så mycket om ett år ”om allt går som man räknat med”. Det är tillämpad riskhantering.

Till människans stöd för att stå emot kortsiktighetens frestelser har det utvecklats konventioner och institutioner. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen” och annat i samma anda berättar för oss att det är dumt att vara alltför girig (som ofta är synonymt med kortsiktig). Och när vi talar om för våra barn att: ”Du måste skaffa en utbildning.” eller ”Du måste se till att ha lite pengar på banken”, är det inget annat än goda råd för att undvika kortsynthet.

Och ännu viktigare, det har med tiden utvecklats mängder med institutioner, både informella och formella, för att stötta människan i hennes val mellan kortsiktighet och långsiktighet. Eller om man vill uttrycka det så, i hennes val mellan oförstånd och klokskap. Fast lön är ett exempel. Det kan ses som ett slags försäkringsarrangemang. Löntagarna accepterar en något lägre ersättning än vad som motsvarar deras bidrag till företaget eller organisationen, ”vad de egentligen skulle vara värda”, mot att lönen inte varierar med konjunkturella och andra svängningar. Det är klart att en institution som fast lön ”förhindrar tillfällen till kortsiktighet.”  Och det finns ett stort antal andra institutioner i samhället som också i praktiken leder människan in i ett långsiktigt beteende.

Så i sammanfattning kan jag inte se att människan i sitt egennyttiga perspektiv agerar irrationellt i meningen kortsynt. Att hon avskalad sina konventioner och institutioner kanske skulle göra det är en annan sak. Men det har ju å andra sidan ingenting med verkligheten att göra.

Samhällsperspektivet

Frågan är då om människan också som social varelse, som en del av ett kollektiv, ett samhälle, handlar ansvarsfullt och avstår från ett alltför kortsiktigt beteende. Det är en svårare fråga att svara på. Ändå tror jag att man kan hävda att den västerländska människan i modern tid, säg från 1600-talet och fram till och med 1900-talet, på det hela taget handlat rationellt och långsiktigt klokt.

Den här utvecklingen har skett med stöd av de tankebyggen som vi brukar kalla ideologier. Den konstitutionella liberalismen kom först, från sent 1600-tal och framåt. Den var den mest avgörande. Den såg till att vi som medborgare steg för steg blev fria från kungars och andra dåtida överheters rätt att bestämma över våra liv och det vi ägde (äganderätt, yttrandefrihet, religionsfrihet etc.). Och vi fick som medborgare – även om det tog lång tid, särskilt för kvinnor – också rätten att ha del i politisk makt (demokrati). I ett andra steg, från mitten av 1700-talet och framåt, utvecklades den ekonomiska liberalismen. Den tog idémässigt död på merkantilismen och såg till att statliga regleringar och ingrepp på marknaderna togs bort, och att andra hinder för en väl fungerande ekonomi, till exempel skråväsendet, försvann. Vid mitten av 1800-talet hade vi i frontlinjeländerna, i första hand England och Tyskland, en dynamisk kapitalism med stor produktionsförmåga men också med en snabb omvandling av samhället med många avarter och sociala problem typ barnarbete och fattigdom som följd. Det ledde till politiska motrörelser, i första hand socialismen och kommunismen. Det kommunistiska manifestet publicerades 1848. Och konservatismen, som idémässigt hade utvecklats av Edmund Burke under sent 1700-tal som en reaktion på den franska revolutionen, var också en slags motrörelse. Efterhand utvecklades ideologierna och steg för steg blev samförståndet, åtminstone i praktisk politik, mellan liberalism och socialism (även om vi då talar om socialdemokrati, den reformistiska varianten av socialism) mycket stort. Ett av skälen var att den ekonomiska och politiska modell som vuxit fram under den här processen gav människor i gemen ett materiellt mycket bättre liv, och så småningom också tillgång till gemensamma välfärdsresurser (vård-skola-omsorg) och socialförsäkringar.

Den västerländska människan har under dessa århundraden ordnat sitt samhälle så att det haft en historiskt unikt hög – och ständigt växande – produktionsförmåga, det vi idag kallar tillväxt. Det har varit kapitalismens bidrag till samhällsbygget. Men vi har också, och det gäller för hela västvärlden, haft den politiska förmågan att ordna det kollektiva på ett någorlunda rimligt sätt, både genom att via lagstiftning skapa det formella regelverket, lagarna, för ett framsynt och fungerande samhälle, och genom att varje år ta en stor del av tillväxten, förädlingsvärdet, och använda det för det gemensamma, för rättsväsendet, försvaret, skolan, vården etc., och för att via transfereringar omfördela, och via skattefinansierade försäkringar hjälpa, den som hamnar i behov av hjälp. Det har, hur man än mäter, varit en historiskt sett helt unik framgångshistoria.  Och det har det varit trots alla de ofullkomligheter som naturligtvis har funnits – och som fortfarande finns (hög arbetslöshet, växande ekonomiska orättvisor etc.).

Så i sammanfattning, och om vi talar om västerlandets utveckling under industrialismen, har vi lyckats hitta en fungerande balans mellan det kortsiktiga och det långsiktiga. Framgången för den västerländska samhällsmodellen har i själva verket varit så stor att statsvetaren och filosofen Francis Fukuyama för ett tjugotal år sedan skrev boken Historiens slut. Han menade att när nu det kalla kriget var slut, när muren rämnat och socialismens viktigaste samhällsbygge, Sovjetunionen, låg i spillror, var det tid att fråga sig om inte den politiska liberalismen i kombination med demokratin och den moderna kapitalismen var den ultimata samhällsmodellen. Inte så att den inte skulle vidareutvecklas både i sin politiska och ekonomiska del, men det var svårt, menade Fukuyama, att på idéplanet se något verkligt alternativ till demokrati och kapitalism. Frågan är om Fukuyama har rätt på den punkten. Jag skulle säga att han har delvis rätt.

“Land is considered the inexhaustible gift of nature”

Det är tankeväckande att de politiska ideologierna, och det gäller för allt från libertarianism till socialism, bygger på en mer eller mindre underförstådd förutsättning – att det inte finns några gränser för det möjliga, och därmed för vårt välstånd. Och inte minst viktigt att de resurser vi behöver ta från naturen är outtömliga. Tidigare i historien var det uttalat. “Land is considered the original and inexhaustible gift of nature” som det står i gamla läroböcker. Klassisk ekonomi ser inte det som något problem. I den mån vi tar ut mera ändliga resurser än som motsvarar utbudet kommer marknaden att se till att det åtgärdas. Priserna stiger, det blir mer lönsamt att öppna nya gruvor eller vad det kan vara och bygga nya förädlande anläggningar, det kommer ut mera av varorna på marknaden, priset sjunker och utbud och efterfrågan i balans. Men bara för en kort tid, sedan kommer nästa störning och samma process körs ytterligare ett varv. Och så fortsätter processen varv efter varv.

Det är bara det att om det är ändliga resurser vi talar om, till exempel vissa metaller eller olja, så måste förr eller senare det komma en tidpunkt då det är ekonomiskt och fysiskt mer eller mindre omöjligt att öka uttaget. Där är vi idag för vissa ändliga produkter. ”Peak oil” har redan inträffat, eller är nära att inträffa enligt de flesta seriösa bedömare. Och det är långt ifrån den mest allvarliga delen av ändlighetens problematik. Det är i stället att vi under århundradena av industriell utveckling har använt naturen som soptunna, som en plats där vi utan att tänka oss för, och i stort sett utan kostnader, kan släppa ut diverse avfall och substanser som vi inte har behov av. Luften och de stora vattnen har blivit en slags det utvecklade västsamhällets avstjälpningsplats. Det har vi hållit på med så länge och i så stor omfattning att en majoritet av forskarsamhället med kunskap på det här området idag anser, tydligast uttryckt i IPPCs rapporter, att planeten börjar bli överansträngd, och att det är bråttom att åtgärda. En global temperaturhöjning pågår som mycket sannolikt beror på människans utsläpp av växthusgaser. Havsnivån fortsätter att stiga liksom temperaturen i Arktis.

Det är på den här punkten som jag tror att vi inte längre har konventioner och institutioner och ideologier som är kraftfulla nog för att se till att vi människor inte agerar kortsynt. Det kanske är som evolutionsbiologen Richard Dawkins har kommit fram till att hållbarhet inte är något som vi människor har, som han uttrycker det, ”naturlig fallenhet för”. Det är ett annat sätt att säga att människan är kortsynt när det gäller planeten. Visst, vi håller på att bättra oss. Vi förstår att naturens resurser är ändliga, och att vi inte får förorena naturen. Miljömedvetenheten är hög, särskilt hos barn och unga människor. Och företag och politiker fattar mängder med beslut för att förbättra miljön och undvika ytterligare påfrestningar på naturen.

Men det sker lite med vänster hand, försiktigt med den underförstådda inställningen att de västerländska demokratierna historiskt har visat en otrolig förmåga att klara av stora utmaningar, att kapitalismen är extremt anpassningsbar, och bra på att utveckla ny teknologi. Så förmodligen kommer det att ”ordna sig” också den här gången. Kan vi räkna med det?

Klarar vårt politiska system av hotet mot planeten?

De politiska åtgärder som måste till för att rädda planeten (definierat som de politiska åtgärder som IPCC föreslår) är så omfattande att dagens politiska system kan få svårigheter att klara det. Låt oss titta på vad som ganska säkert krävs. Och låt oss betrakta det ur ett amerikanskt perspektiv.

(1) Vi måste skapa hög medvetenhet hos människorna om miljö- och klimathotet. Det kan verka som en uppgift som redan är avklarad i västvärlden. Men så är det inte. Jag tillbringade en stor del av senhösten 2009 i USA, just innan klimattoppmötet i Köpenhamn. I Europa var Köpenhamnmötet en stor medial fråga. I USA fick man leta efter uppgifter i tidningar och andra media om vad som var på gång. Och någon bred miljödiskussion som i Europa fanns inte, och finns fortfarande inte i USA. Ett år senare, hösten 2010, var jag i Australien och Nya Zealand. Det är få politiker i dessa länder som hårt driver miljö- och klimatfrågorna, och om det finns sådana (till exempel förre australiske premiärminstern Kevin Rudd som ville beskatta gruvindustrin) är risken för politiska bakslag hög. Båda dessa länder, och i synnerhet Australien, lever gott på att exportera ändliga naturresurser. Och Australien anstränger också naturen hårt genom utsläpp. Nästan hela Australiens energiproduktion är baserad på svartkol och brunkol. Allt sammantaget sätter detta sätter tonen i den australiska miljödebatten.

(2) Ekonomisk tillväxt är ett måste. Det kan, åtminstone för en ekonom, verka en självklarhet att skall vi klara de ekologiska utmaningarna måste marknaden arbeta för full maskin, och ekonomin växa. Det är inte en självklarhet för till exempel Tim Jackson (som skrivit den uppmärksammade boken Välfärd utan tillväxt). Han kallar ekonomer för ”ekologiskt illiterata”. De förstår inte att tillväxten, den ständiga strävan efter högre produktivitet, och den kreativa destruktionen, är hot som måste undanröjas. För min del är detta, för att svara med samma språkliga mynt, ”ekologisk bullshit”. Tim Jackson, och alla andra som tycker som han att vi för att rädda planeten måste sträva efter välfärd utan tillväxt, har helt enkelt fel. Hur skulle vi kunna ha någon chans i världen att klara planetens hållbarhetsutmaningar utan att marknadsekonomin fick arbeta för full maskin? Ekonomisk tillväxt är ett måste.

På den här punkten har jag svårt att se att något västland kan vara bättre rustat än USA. Politiken är fokuserad på att skapa bästa möjliga förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

(3) Det måste skapas ekonomiska incitament för strukturell omvandling som stärker miljön och klimatet. Den processen är ständigt pågående. Marknaden ser helt enkelt till att incitamenten ändras. Det sker genom att människor och företag i ökad grad efterfrågar produkter och tjänster som är bra för miljön och den ekologiska balansen. Eller från utbudssidan genom att knapphet pressar upp priserna. Problemet är att det marknaden gör av allt att döma inte räcker till som situationen ser ut. Det behövs ännu starkare incitament (för ökad sparsamhet med energi, ändliga råvaror etc., och mot farliga utsläpp i naturen och annan miljöförstöring), och ännu snabbare strukturomvandling (av sättet att resa, att bygga, att värma upp, att kyla ned, att producera mat etc.). Problemet med marknaden är att den är förhållandevis närsynt. Marknaden är bra på att via priset skapa drivkrafter som tillgodoser efterfrågan i det korta perspektivet. För behov som ligger, säg, längre bort än 3-5 år fungerar marknaden dåligt, eller inte alls. Det är ett problem när tidsperspektivet vad gäller miljön och klimatet är mycket längre än så.

Det är bara genom en politisk process som dessa incitament för det långsiktiga beteendet kan komma fram. Vad det skulle kunna vara konkret? Ja, till exempel subventioner till företagen för uthållig energiproduktion, för avfallshantering, för teknisk utveckling av till exempel miljöteknik, hållbara energisystem etc. Eller incitament för hushållen att spara energi och på annat sätt uppträda miljövänligt. Med andra ord mycket av det som redan finns men i väsentligt större skala.

Det är på den här punkten utmaningen för USA är som störst. För med amerikansk måttstock blir innebörden ”Big government”. Att ingripa i marknaderna för att förändra incitamenten ligger så långt från dagens dominerande ekonomisk-politiska tankebygge, den postmoderna klassiska ekonomin, som man kan tänka sig. Och inte minst gäller det för den amerikanska varianten av paradigmet, den libertarianska politik vi har haft i USA efter 1980. Det är dessutom inte den enda utmaningen som miljö- och klimathoten leder till. Det finns ytterligare en punkt.

(4) Investeringarnas andel av det vi producerar måste öka. Det är i praktiken detsamma som att säga att konsumtionen måste minska, det gäller mest uppenbart för de länder som redan idag har hög konsumtion och samtidigt har lånat mycket. I USA går över 70 procent av det som produceras till privat konsumtion. Det är 10-15 procentenheter mer än vad andra OECD-länder konsumerar. Det antyder att omställningen för USA blir mer djupgående. Till det kommer att en annan störande faktor. En stor del av dessa miljö- och klimatinvesteringar kommer inte marknaden att klara av, beloppen är för stora, tidsperspektivet för långt och risken för hög. De kan förverkligas bara genom politiska beslut och offentlig finansiering. Och eftersom USA redan har en betydande statsskuld, och alla är överens om att den måste reduceras, blir slutsatsen att dessa investeringar kan inte bli verklighet utan större skatteuttag. Återigen ett uttryck för ”Big government”.

Kort sagt, att relativt sett dra ned på konsumtionen och öka investeringarna med det huvudsakliga syftet att skydda de ändliga naturresurserna och reducera utsläppen, och dessutom göra det på förhållandevis kort tid, kanske på några få decennier, är en gigantisk politisk utmaning för alla länder. Politikerna kommer att värja sig, och det gäller för i stort sett alla de stora, traditionella partierna oavsett ideologi. Fyrpunktsprogrammet går mycket längre än vad västvärldens politiker varit vana vid.

Inte minst går det längre än vad amerikanska politiker varit vana vid.

PS Det kanske krävs en femte punkt för att politikerna skall ta miljö- och klimathotet på fullt allvar.

(5) Människan måste chockas. Nobelpristagaren Paul Krugman deltog sommaren 2011 i en TV-debatt (Charlie Rose, Bloomberg, 3 juni 2011) om den amerikanska ekonomin, och argumenterade för, som den Keynesian han är, att mycket mer kraftfulla åtgärder från politikernas sida skulle behövas för att få fart på ekonomin, och för att få ner arbetslösheten. ”Tänk tanken att vi oväntat skulle få veta att det finns ett hot mot planeten, och mot USA, genom en invasion från rymden (’aliens’), vi skulle omedelbart fatta beslut om mycket omfattande program och dagens arbetslöshet på 9% skulle vara borta på nolltid.”

Det är säkert helt korrekt resonerat. Det finns verkliga förebilder, till exempel vad som skedde i många västländer i samband med att andra världskriget bröt ut. Och man kan därifrån spekulera i att vad världen idag skulle behöva för att på allvar ta sig an klimat- och miljöhotet skulle vara en chockartad upplevelse, parallellen till hotet om en rymdinvasion eller ett världskrig, där planetens sårbarhet blev tydlig för var och en. Vad det skulle kunna vara? Ja, man kan bara gissa. Kanske något som för en tid fick det globala jordbrukets avkastning att sjunka dramatiskt, och som gjorde klart att det kan bli ännu värre nästa gång. Kanske något helt annat.

Politikerna i alla länder skulle hur som helst omedelbart initiera ett brett spektrum av ”gröna” investeringsprogram, och andra åtgärder. Det skulle samarbetas och samordnas över gränserna, ungefär som när den globala finanskrisen var som djupast hösten 2008. Finansieringen skulle inte vara någon fråga (eller rättare sagt, den skulle lösas antingen genom sedelpressen eller via hög tillväxt, eller mera troligt en kombination av båda). Och marknaden skulle omedelbart höja priserna på knappa naturresurser typ mat, olja, metaller, skogsprodukter etc. vilket i nästa steg skulle få djupgående strukturella konsekvenser med ett, absolut sett, mindre uttag av dessa resurser som konsekvens. Människorna skulle spara mera och därför konsumera mindre. Och förmodligen skulle det gemensamma få större utrymme i människors tankevärld. Så har det varit historiskt, står människan inför ett yttre hot får samhället och det kollektiva mera av hennes omtanke.

Litteratur:
Jackson, T., 2011, Välfärd utan tillväxt, Ordfront förlag, Stockholm;
Fukuyama, F., 1992. Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm;
Pettersson, K-H., 2003, Det nya företagets samhälle, SNS Förlag, Stockholm;

Kommer Italien att klara det här åtagandet? Ja, marknaden är tveksam, och har blivit väldigt mycket mera tveksam de senaste 4-5 månaderna. Det framgår av den här bilden från idag (5 oktober). Bilden visar hur mycket mera, strax under 4 procentenheter, Italien får betala för sina tioåriga statsobligationer jämfört med Tyskland (och Sverige).

Det liksom står och väger. Antingen kommer euro-politikerna men en lösning som lugnar marknaden, och det är bråttom. Eller också kommer en härdsmälta för det europeiska finanssystemet och för Europa-samarbetet.  Och det kommer att drabba den redan skakiga konjunkturen, företagen kommer att få mindre att göra, arbetslösheten kommer att stiga, vinsterna att sjunka och aktierna att falla ytterligare 20-30%. Det är absolut inte tillrådligt att köpa aktier idag om man inte har information som marknaden inte ännu känner till. Och det är en mycket sällsynt vara.

Nedåttrenden vände uppåt efter 1980. Och uppgången pågick fram till mitten av 1990-talet som den här grafen visar (klicka för större bild). Då hade statsskulden kommit upp till nivån 60-65% av BNP. Och med en viss variation från ett år till ett annat låg den sedan kvar på den nivån fram till finanskraschen 2008. Det som hänt därefter är ett eget kapitel som jag skall återkomma till.

Att staten kan hamna i stora budgetunderskott i extraordinära situationer är en sak. Det sker regelbundet och i alla länder till följd konjunkturnedgångar och recessioner och vid specifika kriser (typ den svenska bank- och fastighetskrisen i början av 1990-talet). Men det kan också, och det är värre,  vara av strukturella skäl. Att det blir ett budgetunderskott kan komma från både utgiftssidan och intäktssidan, eller från en kombination av båda. Och det kan påverkas av den ideologi och de värderingar som styr. Det senare är vad som gäller i USAs fall.

Mycket förenklat kan man säga att USA har federala budgetunderskott eftersom politikerna i Washington, och det gäller för både republikaner och demokrater, tycker illa om skatter. För tänker man efter är det ju självklart att systematiska underskott i statsbudgeten under lång tid är liktydigt med för låga skatteuttag. Man skulle till och med kunna hävda att ständiga budgetunderskott är ett uttryck för att det råder obalans mellan vad medborgarna vill ha av kollektiva varor, och vad politikerna tycker de skall få. Det är själva definitionen på ett ideologiskt ställningstagande. Medborgarna efterfrågar mer av offentliga tjänster än vad politikerna av värderingsskäl tycker sig kunna tillgodose. 

Min tolkning av den amerikanska statsskuldens utveckling mellan 1980 och fram till och med 2007 är följande: De republikanska presidenterna Ronald Reagan och George Bush, som tillsammans var presidenter åren 1981-1993, föredrog att konsekvent öka på statsskulden. Förmodligen såg de inget problem med det med tanke på att statsskulden som sagt hade varit mycket större tidigare. Och förändringarna från ett år till ett annat var måttliga. Ändå kvarstår faktum att de båda presidenterna planmässigt ökade statens utgifter utan att samtidigt låta medborgarna betala vad det kostade i form av ökade skatter eller andra uttag. Det är svårt att komma ifrån att det inte var rädslan för och oviljan mot skatter, som styrde besluten.

Bill Clinton (1993-2001) tyckte uppenbarligen att statsskulden började bli i största laget och lyckades att steg för steg minska budgetunderskotten, i själva verket visade den federala budgeten överskott några år kring sekelskiftet. Eftersom det under Clintonåren förekom en diskussion bland ekonomer om nödvändigheten att reducera den amerikanska statsskulden, är det rimligt att anta att den sjunkande statsskulden hade mera att göra med gynnsamma konjunkturer och vad som var samhällsekonomiskt sunt, än med en annan syn på skatter än den som de två föregående presidenterna hade haft. Under George W. Bush  första presidentperiod (2001-2005) vände statsskulden upp igen, inte minst tillföljd av en mycket kraftig skattesänkning, och där låg den kvar fram till krisen bröt ut under 2008.

Med andra ord, den amerikanska statskuldens tillväxt efter 1980 och fram till finanskraschen 2008 avslöjar skoningslöst att USAs politiker är rädda för skatter.

Det är ingen tillfällighet att sparandet började sjunka ungefär samtidigt som USA:s affärer med omvärlden började visa minus, kring 1980. Bytesbalansen som är ett mått på just det var för första gången ordentligt negativ några år in på 1980-talet (och så har det med vissa hack i kurvan varit sedan dess). Ett bytesbalansminus ett visst år betyder, förenklat sagt, att landet måste låna av omvärlden för att få utlandsaffärerna att gå ihop. En ekonom skulle säga att det inhemska sparandet inte till räcker för att finansiera landets investeringar. Det i sin tur betyder att det finns gott om utlandsägda dollar i omlopp och en del av dessa söker sig tillbaka till USA. Utlandet köper statsobligationer, aktier eller annat. Allt annat lika, pressar det upp tillgångspriserna. Det var ingen tillfällighet att aktiekurserna i USA, och i världen i övrigt, började stiga under 1980-talet. Naturligtvis också en följd av att företagen gick allt bättre, och visade högre vinster.

Det var goda tider och den genomsnittlige amerikanen började känna att det inte var nödvändigt och spara lika mycket som tidigare. Det fanns flera skäl till det.

För det första ökade de disponibla inkomsterna mätt i nominella dollar för varje år som gick. Och det började bli allt vanligare med två inkomster i familjen. Under 1960-talet var det bara 12 procent av gifta kvinnor med barn som hade ett arbete. 1990 hade den siffran stigit till 50%. Det var inte oväsentligt. Att båda arbetade kunde ses som ett försäkringsarrangemang som gjorde behovet av en ekonomisk buffert mindre.

För det andra var det lätt att låna, och räntorna var låga jämfört med hur det hade sett ut under höginflationsåren på 1970-talet. Tittar vi på hur stor andel av de amerikanska hushållens disponibla inkomster som används för att betala räntor och amorteringar var den andelen från 1980-talets början och fram till mitten av 1990-talet ganska konstant, kring 11-12%. Sedan steg som till som högst 14% just före finanskrisen 2008/2009. Det är inte en särskilt hög siffra. Man förstår att hushållen tyckte att det klassiska sparandet kunde hållas nere. Blev det kris kunde man låna.

Till det kom något ännu viktigare, hushållens förmögenhet började öka, och hushållen fick smak för att låna för att öka på förmögenheten ytterligare. Aktiekurserna fortsatte att gå upp under 1990-talet, i synnerhet mot slutet av decenniet, och fler och fler amerikanska hushåll lånade för att köpa aktier. Men framförallt lånade hushållen för att köpa sitt eget boende, eller köpa ett större hus än det man redan hade. Det gällde för hela perioden från 1980 och fram till kraschen 2008. Det var en till synes säker och lukrativ affär. Visserligen steg priserna snabbt men det var ”garanterat” att även ett hus köpt dyrt skulle inom kort kunna säljas med vinst. Och om huset inte såldes steg istället det egna kapitalet, skillnaden mellan husets marknadsvärde och lånet på huset. Och det egna kapitalet kunde belånas. Särskilt under 2000-talet kom de amerikanska hushållen att i stor uträckning använda sina hus som en slags uttagsmaskin med till synes outsinliga resurser.

Man kan inte anklaga de amerikanska hushållen för att de inte sparade lika mycket som förut. Det var i allt väsentligt ett rationellt agerande. Inte minst eftersom de kände sig rikare. För varje år som gick kunde hushållen se att gapet mellan marknadsvärdet på det de ägde och det de hade lånat för att skaffa dessa tillgångar, bara ökade. Det framgår av det här diagrammet, klicka för större bild. Då känner man sig trygg inför framtiden. Och de goda tiderna under dessa decennier, från 1980 och fram till 2008, syntes också på annat sätt. Företagen tjänade mera pengar för varje årtionde som gick. Och arbetslösheten sjönk trendmässigt från nivån kring 8-10% i början av 1980-talet till som lägst kring 4% vid ett par tillfällen under 2000-talet.

Att sparandet minskat är, förenklat sagt, samma sak som att konsumtionen ökat. Och det gjorde USA:s konsumtion under de här åren, som andel av BNP från nivån dryga 60% 1980 till dryga 70% idag. Det är en mycket stor ökning. De flesta västländer har överhuvudtaget inte ökat sin konsumtionsandel sedan 1980. Dessutom ligger konsumtionsnivån i procent av BNP lägre. Tyskland och Frankrike konsumerar idag strax under 60% av sin BNP, Sverige bara 48%.

Det är problematiskt för den amerikanska ekonomin med en så hög konsumtion och så lågt sparande. Dels eftersom USA måste låna av omvärlden för att landet skall finansiellt balansera, det jag beskrev inledningsvis. Bytesbalansunderskottet varje år har dessutom tenderat att öka med tiden. Dels eftersom det finns också inhemska obalanser. Den federala budgeten, statsbudgeten, går inte ihop. Sedan 1980-talets början har den mer eller mindre regelmässigt gått med ett underskott på 2-4% (av BNP). Idag, 2011, kommer underskottet att bli i storleksordningen 10%. Med åren har det blivit en mycket stor statsskuld, över $14 000 miljarder vid utgången av 2011, det är nästan 100% av BNP, och på samma gång ett stort politiskt problem där republikaner och demokrater i kongressen inte kan komma överens om vad man skall göra åt statsskulden. Och problemet är större än så. Det finns behov, och behov som egentligen ingen ifrågasätter, av högre federala utgifter, till exempel på infrastrukturområdet.

Om man inte kan skylla på hushållen att sparandet minskat och konsumtionen ökat vem bär då ansvaret? Det korta svaret är – politikerna. Alltsedan Ronald Reagans presidenttid under 1980-talet har den ekonomiska politiken varit starkt marknadsvänlig. Det var ett viktigt paradigmskifte i den ekonomiska politiken. Det handlade om en slags återgång till klassisk ekonomi. Marknaden sattes på ett nytt sätt i högsätet. Konkret har det bland annat betytt en generös penningpolitik med låga räntor (som har varit utmärkt för alla som skall låna), och inga försök från myndigheternas sida att undvika spekulationer och bubblor. Allan Greenspan, chef för Federal Reserve från 1987 till 2006, hade till exempel uppfattningen att det är fel av politikerna och centralbanken att försöka ingripa mot överhettningen på aktiemarknaden eller husmarknaden (även om den, som han sa, kännetecknades av ”irrational excuberance” som egentligen är ett annat ord för ”orimligt risktagande”). Och det nya marknadsvänliga paradigmet har betytt avregleringar, inte minst på de finansiella marknaderna. Att Glass Steagall Act, som sedan 1930-talet har hållit amerikanska banker och investmentbanker organisatoriskt åtskilda, togs bort 1999 kan vara ett konkret exempel.

Låt marknaden hållas har varit budskapet. Priset för den politiken var att vi fick en allvarlig finansiell krasch 2008/2009.

Det andra diagrammet visar prisutvecklingen för en försäkring för ett lån till den grekiska staten. Kurvan visar samma mönster, fast på högre nivå. Ett CDS på en grekisk statsobligation kostar enligt grafen idag 2250 punkter, 22,5%, av lånesumman för varje år under löptiden. Det är detsamma som att säga finansmarknaden inte tror på den lösning för Grekland som EU-politikerna och ECB tänker sig. Det är logiskt för ingen, bortsett från EU-politikerna när de står på barrikaderna, verkar i dag tro att det inte måste till stora nedskrivningar av den grekiska statsskulden, kanske uppemot 50%, för att landet överhuvudtaget skall ha en chans att ekonomiskt normaliseras.

Vilket blir då svaret på frågan – Hur står det till med Europa idag? Ja, att läget är fortsatt allvarligt. Finansmarknaden ser av allt att döma inget ljus i tunneln. Det skall sägas att diagrammen visar hur det såg ut på marknaden i går, måndagen den 29 augusti.