Rapporten visar att USA spelar i en egen liga vad gäller hur stor del av ett lands inkomster som går till en liten grupp med superinkomster (definierat som ”the top 0,1%”, kring 150 000 personer i USA). Den gruppen har fyrdubblat sin andel av de samlade inkomsterna (exklusive kapitalinkomster) från 1980 och fram till idag. Inget annat västland kommer ens i närheten av en sådan utveckling. De med superinkomster i till exempel Tyskland, Frankrike och Japan har överhuvudtaget inte ökat sin andel av totalinkomsterna sedan 1980. Rapporten visar också att gruppen med superinkomster i USA består av i runda tal 60% höga företagschefer, de allra flesta verkställande direktörer i storföretag. Listan i övrigt domineras av advokater, fastighetsmagnater, entreprenörer, mediaprofiler och sportstjärnor, i den ordningen.

Verkställande direktörerna i S&P 500 företagen tjänade 2010 i genomsnitt $11,4 miljoner, drygt 70 miljoner kronor. Av det var lite drygt $1 miljon lön. Tilldelade aktier och aktieoptioner var i snitt $6 miljoner. Andra resultatrelaterade ersättningar och inbetald pension var resterande $4 miljoner. 

Att ersättningarna är höga, eller snarare extremt höga när de jämförs med hur det ser ut i andra jämförbara länder, är en sak. Och den är nog så intressant. Men på sätt och vis ännu intressantare är att ersättningarna till amerikanska verkställande direktörer formligen har exploderat efter 1980. De femtio största amerikanska företagens direktörer tjänade enligt en uppmärksammad studie (se Frydman & Jenter, figuren hämtad från den rapporten, klicka för större bild) i stort sett kring $1 miljon om året från slutet av 1930-talet och fram till och med 1970-talet. (Allt räknat i fasta priser, 2000 års dollar). Därefter, från 1980, har direktörerna i storbolagen på 30 år ökat sin ersättning tiofalt, till omkring $10 miljoner. Det är en nästan obegripligt stor höjning, i synnerhet när man vet att den reala medianlönen i USA under samma tid ökat med mindre än 1% per år. Jag skall försöka reda ut hur det kom sig.

Åren kring 1980 var på många sätt en brytpunkt i västvärldens ekonomier. Ett nytt ekonomisk-politiskt tankebygge slog igenom i början av 1980-talet, först i USA och England med Reagan och Thatcher, senare under 1980-talet undan för undan i andra västländer. Den nya politiken gav större spelutrymme för marknaden och mindre för politisk inblandning. Privatiseringar och avregleringar blev nyckelord. Avregleringarna gällde också arbetsmarknaden som blev friare i bland annat lönesättningen. Det låg i linje med det nya tänkandet att högpresterande, och det gällde på alla nivåer, skulle få större relativinkomster. Facket fick en svagare ställning, inte minst i USA. Den nya politiken luckrade upp gamla strukturer på många områden. Säkert medverkade den också till att VD-lönerna vände uppåt.

Under 1980-talet kom också andra typer av ersättningar att betyda mera. Förutom lön och bonus blev det vanligt att toppledningarna också fick stora belopp i form av aktier och aktieoptioner. En av de mest uppmärksammade fallen i USA var när Disney-chefen Michael D. Eisner under 1980-talet fick $16 miljoner i aktieoptioner (som för övrigt senare gav honom mycket stora vinster när Disney-aktien gick upp). Storleksordningen på kompensationen var något nytt.

Det här var två faktorer som bidrog till att de amerikanska topplönerna gick upp efter 1980. Men samtidigt påverkade dessa förhållanden hela västvärlden. Marknadsorienteringen pågick på liknande sätt i andra OECD-länder. Och även europeiska företag började tidigt under 1980-talet att ge sina högsta ledningar aktier och optioner. Ändå kan man konstatera att vad gäller VD-ersättningarna var USA efter 1980 i en klass för sig. Enligt amerikanska Economic Policy Institute (Michel et al) var den kontanta ersättningen år 2003 till verkställande direktörer i andra västländer 20-40% av vad den amerikanske verkställande direktörens fick i lön och bonus samma år. Och inräknat aktier och optioner (som inte omfattades av jämförelsen) var gapet med all säkerhet ännu större.

Det måste med andra ord finnas någon annan orsak till de amerikanska extremlönerna. Och den förklaringen måste vara kulturell snarare än ekonomisk. För hur kan det annars komma sig att styrelserna i de amerikanska storföretagen fattar beslut om ersättningar till sina toppledningar som ligger långt utöver vad som gäller i andra jämförbara länder trots att det inte är nödvändigt? Det finns helt enkelt inga rationella ekonomiska skäl. Det stod till exempel klart för alla att stora företag i andra västländer kunde skötas framgångrikt med mycket lägre ersättningsnivåer till direktörerna. Relationen genomsnittlig VD betalning till genomsnittlig arbetarlön brukar tas som ett mått på snedvridningen av inkomsterna i ett företag. För några år sedan var den för storföretagen 25:1 i England, 13:1 i Sverige, 11:1 i Tyskland och ännu lägre i Japan. Samma år var den 364:1 i USA! Det var ännu värre om man tog bara företagen med de högsta chefsersättningarna. År 2000 hade enligt New York Times företagen med de 10% högst betalda verkställande direktörerna i USA relationen 700:1. Forskningen kunde dessutom visa att det inte fanns något entydigt samband mellan hög relativavkastning och de högsta ersättningarna till direktörerna. Det kunde till och med vara tvärtom. Enligt en studie (Cooper et al) som omfattade 1500 amerikanska företag och avsåg perioden 1994 till 2006 kunde man konstatera att de 10% av företagen som hade de högsta VD-ersättningarna hade en sämre relativavkastning än företagen med de 10% sämst betalda verkställande direktörerna.

Det amerikanska frihetstänkandet in absurdum

Det finns bara en tänkbar förklaring. Den individualism som sköljde över västvärlden från 1970-talet och framåt tog sig extrema former i USA. Det kom att växa fram en uppfattning att den som gjorde extraordinära insatser, också skulle ha extraordinär belöning. Eller snarare hade rätten till en extraordinär belöning. Den uppfattningen slog rot i USA mycket tidigt, och mycket mera tydligt än i Europa. Det är lätt att idag glömma bort att i Sverige i början av 1980-talet var det näst intill fult att tala om att en chef kunde vara betydelsefull för ett företags framgång, det vi idag närmast betraktar som en truism.

Men i USA var det alltså annorlunda. Ett libertarianskt frihetsbegrepp slog tidigt under 1980-talet igenom i amerikanska direktörskretsar. Med det menas ett frihetsbegrepp som i sin mest extrema form ger individen, direktören i det här fallet, oinskränkt frihet att ta för sig (förutsatt att allt gått rätt till). Med andra ord, om jag som ny direktör för ett storföretag och på ett legitimt sätt förhandlat mig till en jättelön är det i mina ögon rätt och riktigt. Liksom det är för alla personer som tänker på det sättet. Följderna för rättvisa, moral och samhällskontrakt berör andra, inte mig. Den praktiska konsekvensen blir också att min rätt till denna jättelön gäller oavsett om det är bra för företaget eller inte (apropå att forskningen närmast entydigt visat att det inte finns något samband mellan höga VD-löner och ekonomisk relativ framgång). Jag bryr mig inte heller om vad politiker, media och vanliga människor tycker. Det outtalade budskapet blir: ”Jag är värd den lön jag har. Basta”.

Sina mest absurda uttryck fick det här sättet att se på saken efter finanskraschen 2008/2009. Trots att i princip alla amerikanska storbanker (möjligen med undantag för JP Morgan) var konkursmässiga och måste få statliga ägartillskott för att överleva, utbetalades varje år mycket stora ersättningar till cheferna. För bara New York-bankerna handlade det för 2009 och 2010 om miljarder dollar i ersättningar. Det verkade som om bankdirektörerna var helt immuna mot politikernas och människornas fördömanden. ”Jag skiter i vad ni tycker, jag är värd mina miljoner.”

Den är min tes att den här friheten in absurdum, en slags överdriven individualism, kom att växa sig in i de amerikanska styrelse- och direktörsrummen steg för steg efter 1980, och så småningom göra extrema VD-löner till något ”naturligt”.  Och att detta är den helt avgörande förklaringen till varför kurvan över ersättningarna vände kraftigt uppåt efter 1980. Att inte samma utveckling spred sig till Europa kan, tror jag, förklaras med att detta brinnande frihetstänkande överhuvudtaget inte finns här. Och förmodligen ingen annan stans utanför USA.

Vän av ordning kan säga att fenomenet berör bara på sin höjd 150 000 amerikaner (om vi utgår från samtliga i gruppen superrika enligt tidigare definition). Och kan tillägga att det verkar som om de värsta excesserna faktiskt minskat under 2000-talet. Det är sant. Men jag är övertygad om att man kan visa att direktörerna med superinkomster i USA bara är ”toppen på isberget”. Mängder av andra amerikaner, och inte minst de välutbildade och etablerade i karriären, tänker på samma sätt men kanske inte lika extremt. Att det är rätt att alltid ta för sig. Att blunda för att andra får mindre när jag får mer. Att inte bry sig om att det själviska beteendet är moraliskt tveksamt. Att samhällskontraktet kan komma i fara. Frihet in absurdum kostar ganska säkert mer än det ger för ett samhälle. Det tycker jag att man kan se i USA.

Litteratur:
“Breakaway Wealth”, 2011, Special Report, Washington Post, September 2011;
Cooper, M. J. et al, 2009, “Performance for pay? The relationship between CEO incentive compensation and future stock price performance”, working paper, Purdue University, December 2009;

Frydman, C. & Jenter, D., 2010, CEO Compensation, Dec 2010, Annual Review of Financial Economics 2(1), December 2010;

Michel, L. et al, 2005, State of Working America 2004/2005, Economic Policy Institute, Cornell University Press;
Pearlstein, S., 2011, “Why they’re winning on CEO pay”, Washington Post, June 25th, 2011;

Frågan är vad det trendmässigt sjunkande kapacitetsutnyttjandet i amerikansk industri beror på. Det måste finnas en strukturell förklaring, och den måste ha något att göra med att det har investerats för mycket, uppenbarligen mer än vad som motsvarar efterfrågan. Jag kan tänka mig ett antal förklaringar till varför det har blivit så:

För höga vinster, företagen har helt enkelt haft för gott om pengar. Det är ingen hemlighet att företagen, och det gäller inte bara för amerikanska företag, under senare decennier har haft en avkastning som är högre än vad marknaden egentligen skulle kräva givet priset för kapitalet (den riskfria realräntan), inflationsförväntningarna och risken. Särskilt inflationen har ju sjunkit dramatiskt från 1970-talet och framåt och någon nedjustering i industrins avkastning till följd av lägre inflationsförväntningar har vi knappast sett. För övrigt bekräftas bilden av för höga vinster i marknadssektorn av att den så kallade kapitalandelen, den andel av BNP som går till kapitalägarna, trendmässigt har sjunkit från 1970-talets början. Alltså under samma period som kapacitetsutnyttjandet har sjunkit.

Bad management, eller om man vill uttrycka sig mer vårdat, brister i ägarstyrningen. Och det gäller inte minst i USA. Michael Jensen, en av finansekonomins mest välrenommerade och intressanta ekonomer (och amerikan), har gjort vissa beräkningar vad gäller kvalitén på de amerikanska storföretagens investeringar under 1980-talet. De antyder gigantiska felbedömningar från ledningarnas sida. De resultat som redovisas är uppseendeväckande. Skräckexemplet är General Motors (GM). Jensen beräknar att företaget under 1980-talet gjort en felbedömning i storleksordningen $100 miljarder (som grovt sett motsvarade 1,5% av USAs BNP under 1980-talet!). Hade GM i stället placerat de resurser som satsades på investeringar i den industriella verksamheten på ”bank” skulle med andra ord aktieägarna ha varit $100 miljarder rikare. Clayton Christensen, en annan välkänd amerikansk professor, har visat att amerikanska AT&T genom tre misslyckade strukturaffärer under 1990-talet ”brände” cirka 350 miljarder kronor ($50 miljarder) och, som han tillägger, ”…destroyed even more in shareholder value”.

För lätt att få krediter. De flesta företag kan inte helt självfinansiera sina investeringar utan tar hjälp av bankerna eller kapitalmarknaden för att fullt upp finansiera sig. Det är inte uteslutet att det under den här perioden, och särkskilt efter det att kredit- och kapitalmarknaderna blev friare under 1970- och 80-talen, har varit så lätt för företagen att externt finansiera sina investeringsprojekt att bankerna i allt för hög grad släppt igenom investeringar som företagsekonomiskt inte borde ha släppts igenom. Under vissa perioder, under senare delen av 1990-talet när IT-yran var som värst, och efter 2003 fram till 2008, har det i USA rått rena go-go-stämningen på de finansiella marknaderna. Det kan ha bidragit till felinvesteringar som i sin tur, allt annat lika, bidragit till sjunkande kapacitetsutntyttjande. 

Ett mer svårkontrollerat produktionssystem. En ytterligare förklaring i ett utbudsperspektiv kan vara att storföretagssystemet, detta att industriproduktionen domineras av vertikalt integrerade storföretag, under den här perioden ersatts med ett helt annorlunda, nätverksbaserat – och svårstyrt – produktionssystem (läs mera om det i min bok Det exploderande storföretaget). Det gamla vertikalt integrerade storföretaget (typ hur den amerikanska bilindustrin var organiserad under 1950-talet) hade antagligen lättare att ha kontroll på sina investeringar, att undvika omotiverade kapacitetshöjande investeringar, än vad som de facto gäller för ett nätverk av samarbetspartners.

Det kan också handla om strukturförändringar i efterfrågan. Man kan spekulera i att förändringarna i kundernas efterfrågan har gått så snabbt att de amerikanska industriföretagen inte hängt med i svängarna. Det borde i så fall särskilt gälla investeringstunga branscher där ledtiderna är långa mellan investeringsbeslut och färdig produktionsapparat. Bilindustrin skulle kunna vara en sådan bransch. Nu vet jag inte hur amerikanska bilindustrins kapacitetsutnyttjande utvecklats under perioden efter 1965 men om nedåttrenden ser likadan ut som för hela industrin, ja då skulle det här kunna vara en bidragande förklaring.

Och det kan naturligtvis finnas andra förklaringar. Hur som helst är bilden av ett trendmässigt sjunkande kapacitetsutnyttjade i amerikansk industri oroande. Bilden berättar om ett land där allokeringen av resurserna i industrisektorn, den viktigaste sektorn för ekonomin, inte sker på ett effektivt sätt. Det måste vara särskilt störande eftersom andra västländer inte lika tydligt visar samma tendens. I Sverige har industrins faktiska kapacitetsutnyttjande (rensat från det cykliska) enligt SCB under perioden 1980-2010 haft en svag uppåttendens, från nivån 80-85% till 85-90%.

I gårdagens artikel diskuterade jag dessa tre dominerande politiska ideal och de politiska idéer som hör till var och en. Läs artikeln här. Jag konstaterade avslutningsvis att det finns två stora, delvis motstridiga, politiska utmaningar inför framtiden. För det första måste den politiska modell som vill bli framgångsrik prioritera hög relativ ekonomisk tillväxt. För det andra måste politiken bli kraftfullare, inte minst för att kunna ta sig an den moderna tidens allvarligaste hot mot välfärd och levnadsstandard, det globala miljö- och klimathotet.

Jag skall i den här artikeln diskutera den första av dessa utmaningar, behovet av en politik som leder till hög ekonomisk tillväxt.

Den konventionella åsikten hos många, inte minst om den kommer från vänster- eller miljöhåll, är att fortsatt ekonomisk tillväxt är en omöjlighet om vi skall klara de globala utmaningarna (det hävdas i till exempel  Tillväxt till döds av Stellan Tengroth). Jag menar att det är fel. I själva verket kommer vi inte att klara av utmaningarna, och det inkluderar klimat- och miljöhoten, om vi inte gör hög tillväxt till ett övergripande mål för politiken. Låt oss börja med själva begreppet ekonomisk tillväxt.

Med tillväxt – och vi talar då om makroekonomisk tillväxt, oftast tillväxten i ett visst land, ett visst år – menas så gott som alltid bruttonationalproduktens (BNPs) tillväxt. Det är ett uttryck för hur landets samlade produktion utvecklas i termer av förädlingsvärde. Vad är då det? Ja, helt enkelt det värde i pengar som arbete och kapital gemensamt åstadkommit i ett land under en viss period, den samlade produktionens värde. Förädlingsvärdet skapas både i privat och offentlig sektor – den helt dominerande delen, i runda tal 80%, i privat sektor. Läs mera om den ekonomiska definitionen i Tillväxt – vad är det?

Av detta blir knappast någon övertygad om tillväxtens nödvändighet. Det är lättare att förstå om man granskar tre andra perspektiv på ekonomisk tillväxt.

*BNP tillväxt är för det första ett uttryck för att vi i ett visst land (eller för den delen i en grupp av länder, typ EU eller globalt) har fått mera resurser att röra oss med. Mer resurser för konsumtion och investeringar eller, om vi skulle föredra det, för kortare arbetstid eller för att ge bort mer till andra, tex genom ökat bistånd. Det är svårt att förstå den som ärligt menar att det inte är bra att ett land ökar resurserna i den här meningen. Det är lättare att förstå att många är kritiska mot hur vi använder resurserna, till exempel att vi i OECD-länderna konsumerar en så stor andel av BNP när det uppenbarligen finns stora investeringsbehov. Samtidigt kan den kritiken, hur moraliskt övertygande den än är, inte användas som argument mot ökad ekonomisk tillväxt. Det är de mekanismer och institutioner som bestämmer hur resurserna skall fördelas som är problemet. Det antyder bland annat att den politiska makten att omfördela är för tandlös. Den frågan skall jag återkomma till i nästa artikel.

*BNP tillväxt är för det andra ett uttryck för hög aktivitet i ett samhälle. Det brukar ibland sägas att ser man många byggkranar i stad är det nästintill säkert att stadens ekonomi växer snabbt. Bilden kan, kanske lite väl förenklat, skalas upp till ett helt land. Och vem kan vara motståndare till att många har arbete och  jobbar hårt, att intensiteten är hög i ekonomin, att det görs många transaktioner på marknaden etc.? Det måste rimligen alla tycka är något positivt, i synnerhet om vi har stora problem att ge oss i kast med. Invändningen blir naturligtvis att vi riktar aktiviteten åt delvis fel håll, att vi konsumerar i sådan takt att jordens ändliga resurser riskerar att ta slut, att investeringarna för att åstadkomma bättre klimat och miljö är för låga osv. Återigen, den typen av kritik skall inte riktas mot den höga ekonomiska tillväxten utan mot hur vi använder de resurser vi skapar.

*BNP tillväxt är för det tredje ett mått på god anpassningsförmåga. Eller om vi vill uttrycka det så, ett mått på hur duktiga vi är givet den värld vi lever i. För hög tillväxt är liktydigt med att arbetskraften har på det hela taget rätt kompetens, att landets företag i stor utsträckning levererar produkter och tjänster som kunderna är beredd att betala ett högt pris för, att både företag och offentlig sektor i stort sett leds skickligt och utan korruption och att det finns uppfinningsförmåga, kreativitet och riskvilja i tillräckligt hög grad för det skall fyllas på med alla de nya produkter och tjänster som ständigt krävs för att tillväxten också nästa år, och året därefter osv, skall bli hög. Det är tankeväckande att hög anpassningsförmåga, det ekonomer kallar adaptiv effektivitet, idag av allt att döma är viktigare än allokativ effektivitet för det land som vill komma högt i OECDs länderjämförelser av levnadsstandard och BNP-tillväxt. (Allokativ effektivitet är ett mått på att resurserna vi har används med hög produktivitet.) Det är Nobelpristagaren Douglass Norths uppfattning. I sin Nobelföreläsning från 1993 säger han just precis det. ”It is adaptive rather than allocative efficiency which is the key to long run growth.”  

För mig, och jag gissar för de allra flesta människor, blir dessa tre kännetecken för tillväxt – att resurserna ökar, att aktiviteten i samhället är hög och att anpassningsförmågan är god – övertygande argument för att tillväxt som politiskt mål är viktigt, ja så viktigt att det måste ställas framför andra politiska mål om vi skall klara de stora utmaningarna, till exempel hotet mot klimatet. Att tillväxten måste vara uthållig är något som gränsar till trivialitet. Uthållig tillväxt är samtidigt lättare sagt än gjort. Den frågan skall jag återkomma till i morgondagens artikel.
 
Att politikerna kommer att sätta tillväxten främst i den faktiska poltiken (men inte nödvändigtvis i de politiska programmen) kan vi vara ganska säkra på av ett helt annat skäl. Konkurrensen på den politiska marknaden kommer att se till att tillväxten hamnar högst. Förklaringen är enkel, politiska partier och program som inte levererar hög relativ tillväxt kommer inte att få medborgarnas stöd eftersom den relativa levnadsstandarden sjunker. Som medborgare gillar vi helt enkelt inte politiska partier som inte ser till att vi har det åtminstone minst lika bra, med minst lika bra socialt skyddsnät, som medborgarna i andra länder.

För att koppla tillbaka till de politiska idébyggena. Den här utmaningen, tillväxt som ett mål i sig, gynnar den nyliberala politiska modellen. Det är uppenbart att den skapar incitament hos människor att arbeta mer, vara mera kreativa, satsa mera på framtiden etc., långt starkare drivkrafter än vad både socialliberala och socialdemokratiska modeller gör. Det är emellertid inte hela bilden som kommer att framgå morgondagens avslutande artikel om framtidens politik.

Det McEwan låter Michael Beard säga är att vi skall inte inbilla oss att vi kommer att klara hotet mot klimatet genom att ifrågasätta ekonomisk tillväxt och tro på människan goda vilja och omtanke om miljön. Vad det gäller är tvärtom att göra allt vi kan för öka tillväxten men inrikta uppfinningsrikedomen och utvecklingsansträngningarna mot att lösa problemet, i det här fallet den globala temperaturhöjningen. Han säger mycket mera i anförandet men det här är som jag tycker det centrala avsnittet:

Och det för oss till den centrala frågan, den brännande frågan. Hur ska vi sakta ner och stanna [i meningen få ner de CO2-utsläpp som orsakar temperaturhöjningen] samtidigt som vi upprätthåller vår civilisation och fortsätter att lyfta upp miljontals människor ur fattigdomen? Inte genom att vara dygdiga, inte genom att gå till glasigloon och vrida ned termostaten och köpa en mindre bil. Det fördröjer bara katastrofen med ett år eller två. Varje fördröjning är bra, men det är inte lösningen. Den här frågan måste komma förbi dygden. Dygden är för passiv, för smal. Dygden kan sporra individer, men för grupper, samhällen, en hel civilisation, är det en svag kraft. Nationer är aldrig dygdiga, även om de ibland kanske tror sig vara det. För mänskligheten en masse vinner girigheten över dygden. Så i våra lösningar måste vi vara tacksamma för egenintressets vardagliga drivkrafter, och också prisa nyheten, uppfinnandets nervkittlande spänning, påhittighetens och samarbetets välbehag, profitens tillfredsställelse. Olja och kol är energibärare, och det är pengar också, i abstrakt form. Och svaret på den där brännande frågan är naturligtvis att det är just dit de där pengarna, era pengar, måste strömma – ren energi till ett överkomligt pris.

Föreställ er att jag stod framför er för tvåhundrafemtio år sedan – ni, en samling jordägande herrar och damer – och förutspådde den stundande första industriella revolutionen, och sa åt er att investera i kol och järn, ångmaskiner, bomullsspinnerier och, senare, järnvägar. Eller att jag något sekel senare, i och med uppfinnandet av explosionsmotorn förutsåg oljans växande betydelse och envist rådde er att investera i den. Eller hundra år senare i mikroprocessorer, i persondatorer och internet, och möjligheterna som de erbjöd. Så här, mina damer och herrar, är ytterligare ett sådant ögonblick. Låt er inte frestas av illusionen att världsekonomin och dess aktiebörser kan existera oberoende av världens naturmiljö. Vår planet jorden är en ändlig storhet. Ni har alla data framför er, ni har valet – det mänskliga projektet måste drivas på ett säkert och rent sätt, annars misslyckas det, det går i kvav. Ni, marknaden, kommer antingen att anta utmaningen, och bli rika under färden, eller så går ni i kvav tillsammans med alla de andra. Vi står på den här klippan tillsammans, ni har ingen annanstans att ta vägen.

Läs hela det fiktiva anförandet om Michael Beards syn på ekonomiskt tillväxt i en klimathotad värld här.

Varför ser det ut som det gör? Varför vänder inte sysselsättningen tillbaka till en trygg uppåttrend efter något år som den nästan utan undantag har gjort tidigare? Ja, det finns antagligen inget enkelt svar men tittar man i detalj på varje recession så ser man att det finns en tidsdel i mönstret i meningen att återgången till normal sysselsättningsnivå gick snabbare förr. Eller uttryckt på annat sätt, det verkar bli allt svårare att komma tillbaka till ”full sysselsättning”.

Det kan finnas flera orsaker. En förklaring kan vara att det dröjer längre innan efterfrågan kommer tillbaka idag än vad det har gjort tidigare, kanske en återspegling av att marknaderna har blivit mera globala. Ytterligare en förklaring kan vara att osäkerheten och risken är högre vilket bidrar till att företagen är försiktigare vad gäller återanställning och nyanställning. Det i sin tur kan orsakas av vi lever med ett antal olösta problem som stör världsekonomin (typ den europeiska statsskuldskrisen, oroligheterna i Nordafrika och Mellanöstern). Det kan också finnas en mer strukturell förklaring, detta att vi lever mitt uppe i övergången från ett äldre produktionssystem där vertikalt integrerade storföretag dominerade till ett nytt, mer flexibelt produktionssystem baserat på nätverk och måttligt stora produktionsenheter, det jag har kallat Det nya företaget (läs mera om det här). Den övergången har skett gradvis under de senaste 2-3 decennierna, alltså samtidigt som vi har fått det här ändrade mönstret i sysselsättningsutvecklingen. Det är åtminstone en indikation på att det kan finnas ett samband. Till det kan läggas att 2008-2009 års recession sammanföll med en djup kris i det globala finansiella systemet, det har varit förhållandevis sällsynt under efterkrigstidens amerikanska lågkonjunkturer. Genom att det var omvittnat svårt för företagen att få tag i krediter under 2009 och 2010 kan det ha bidragit till att det har anställts mindre folk.

En sak är klar. Det tycks med tiden bli allt svårare att komma ur det fenomen som brukar kallas  ”jobless growth”, det gäller för USA men ganska säkert också för Sverige och alla andra OECD-länder.

För det andra hade USA mot slutet av 1800-talet stora fördelar av att den egna marknaden var så stor. Det betydde skalfördelar i produktionen som blev allt mera väsentligt i takt med att massmarknader av olika slag utvecklades. Och dessa ”den stora marknadens fördelar” fortsatte att vara betydelsefulla för den amerikanska ekonomins relativa tillväxt under i stort sett hela 1900-talet. Det gällde också för det tredje området – de demografiska fördelar som steg för steg byggdes upp. USA hade (och har) en generös invandringspolitik och var duktiga på att integrera de nya medborgarna, och att ta vara på den kunskap, erfarenhet och energi som invandrarna tog med sig. 

Under framförallt storföretagseran, den period då mycket stora, vertikalt integrerade företag dominerande industriproduktionen, grovt sett perioden 1880-1980, gav dessa tre faktorer USA en stor relativ fördel när vi talar om ekonomi. Det var under den perioden som den amerikanska ekonomiska hegemonin byggdes upp till något som liknande total ekonomisk dominans, och i nästa steg politisk dominans.

Idag är bilden annorlunda på två av dessa tre punkter. Demografin, åldersstruktur och befolkningstillväxt, ger fortfarande USA konkurrensfördelar visavi Europa. Däremot finns inte längre det egalitära amerikanska samhällets relativa fördelar kvar, i varje fall inte i samma utsträckning som för 100 år sedan. I Europa är vi idag minst lika jämlika i meningen att vi ger människor möjligheter att göra en samhällsinsats på egna meriter i stort sett utan inblandning av klass och utan karriärkorruption. Den stora amerikanska marknaden ger inte heller längre samma relativa fördel. Marknaderna har vidgats långt utöver nationella gränser genom politiska överenskommelser, typ den inre marknaden i Europa. Skalfördelar till företag som kommer från ett land med en stor egen marknad finns inte längre på samma sätt. Det beror också på, och det är inte oväsentligt i sammanhanget, att storföretagssystemet gradvis håller på att ersättas av ett helt nytt produktionssystem (jag har kallat det Det nya företaget, läs mera här) där skalfördelar inte spelar samma roll för den relativa konkurrenskraften.

Det här betyder inte att den amerikanska ekonomin idag saknar konkurrensfördelar, inte alls. Den affärs- och utvecklingsorienterade högre utbildningen och forskningen, den effektiva riskkapitalmarknaden, kanske världens bästa, flexibiliteten på arbetsmarknaden och inte minst den allmänna dynamiken och viljan att lyckas, allt talar för att USA har goda förutsättningar att konkurrera med andra länder också idag. Men två att de tunga relativa fördelarna som historiskt har funnits, detta att alla som vill och kan har en möjlighet att lyckas, och ”den stora marknadens” fördelar, har således till stor del neutraliserats.

Till det kan sedan läggas det verkligt allvarliga, att det amerikanska politiska systemet av olika anledningar inte tycks hänga med i utvecklingen, det verkar inte kunna klara av den moderna västmänniskans krav på trygghet, välfärd, miljöhänsyn och ekonomisk rättvisa. Med andra ord, USA underinvesterar i gemensamma verksamheter och kollektiva åtaganden till följd av politiska låsningar. ”Government” är ett skällsord både för republikaner och demokrater. På ideologiska grunder väljer man till exempel privata lösningar på samhällsproblem som skulle kunna lösas mycket mera effektivt om det gjordes gemensamt.  Att man låter privata försäkringsbolag ta hand om sjukvårdens finansiering till väsentligt mycket högre kostnader än vad ett skattefinansierat ”singel payer” system kräver, kan vara ett konkret exempel. De mycket stora underinvesteringarna i  infrastrukturen kan vara ytterligare ett exempel (läs mera om USAs usla infrastruktur här).

Jag menar att detta ”politiska underskott” i USA kommer att med tiden bli alltmera tydligt, och alltmera kostsamt när vi talar om konkurrensförmåga.

Piratpartiet har via fildelningen tagit tag i en föråldrad institution, en institution som hör till Det gamla företagets samhälle, och ifrågasatt den. Och de etablerade partierna har haft uppenbart svårt att tackla den utmaningen. Man har via enkla polemiska knep som -  ”vi kan inte acceptera stöld” – försökt övertyga allmänheten om att det behövs en skärpt lagstiftning. Det blev en skärpt lagstiftning men knappast en övertygad allmänhet. Jag har inte sett någon av de stora partierna diskutera den grundläggande frågan om upphovsrätten, och för den delen patenträtten, som institution. Är upphovsrätten och patenträtten i dagens tappning något som överhuvudtaget är samhällsekonomiskt motiverat i Det nya företagets samhälle? Jag är för min del tveksam vilket jag har skrivit om i olika sammanhang, bland annat i rapporten Patent- och copyright, behövs det? Läs mera här.

Piratpartiet har lyft fram frågan. Och fått många att lyssna och ta ställning i ett val. Det är bara att gratulera.

1. Ägarstyrnings-problemet
2. Inkomst- och riskfördelnings-problemet
3. Finansiella marknadens hegemoni-problemet
4. Det intellektuella monopolet-problemet
5. En överdos av politik-problemet
6. Öka relativa tillväxten-problemet

(6) Öka relativa tillväxten-problemet

Vi vet att Sverige har haft en väsentligt sämre tillväxt i sin ekonomi än andra OECD-länder under senare decennier. Om tillväxten mätt i BNP i fasta priser år 1970 sätts till 100, nådde OECD-länderna som grupp 350 år 1998. På mindre än trettio år hade tillväxten med andra ord nästan fyrdubblats. Sverige gick under samma tid från 100 till 250. Det förefaller självklart att för de svenska politikerna finns i denna utveckling en stor politisk utmaning.
    Ändå är det inte i första hand den svenska ekonomiska kräftgången och dess politiska konsekvenser som åsyftas. Det är i stället en mer djupgående utveckling som berör alla högt utvecklade industriländer. Det tycks, kort sagt, som om relativ tillväxt har blivit ett viktigare politiskt mål i Det nya företagets samhälle än vad det har varit under den Chandlerska erans decennier.

Tillväxt som ett mål i sig

Det finns flera effektivitetsbegrepp inom nationalekonomin. Det som används oftast är sannolikt allokativ effektivitet. Ett viktigt nyckelmått som kan förknippas med allokativ effektivitet är produktivitet.
    Skall den allokativa effektiviteten bli hög, måste marknaderna så långt som möjligt vara fria från politisk inblandning. Det får inte finnas några störningar i friheten att sätta priser, inte heller några volymbegränsningar, ja överhuvudtaget får det inte finnas några marknads- eller produktionsregleringar. Inte minst viktigt är oinskränkt etableringsfrihet men även störningsfri exit. Det är också sannolikt att en ekonom med neoklassisk läggning skulle tillägga att hög relativ allokativ effektivitet skulle förutsätta att offentlig produktion begränsas till genuint kollektiva varor. En samhällsekonomiskt hög relativ tillväxt hämmas av offentliga monopol av produktion som skulle kunna privatiseras. Allokativ effektivitet har också kallats Smithiansk-effektivitet.
    Till det kan vi lägga ett annat effektivitetsbegrepp, Keynesiansk effektivitet, ett uttryck för att ett lands samlade produktionsresurser så långt möjligt skall vara i arbete. Ett centralt nyckelmått som kan förknippas med Keynesiansk effektivitet är kapacitetsutnyttjande.
     Efter mitten av 1930-talet, givetvis påverkad de höga arbetslöshetstalen och andra uttryck för lågt kapacitetsutnyttjande, kom Keynesiansk effektivitet att bli ett viktigt mål för politiken i de flesta OECD-länder. Praktiskt betydde det att man genom finans- och penningpolitik försökte styra den samlade efterfrågan över konjunkturcykeln.
    Under de senaste två decennierna har vi fått vänja oss vid ytterligare ett effektivitetsbegrepp, adaptiv effektivitet, det kallas ibland också Schumpeteriansk effektivitet. Det handlar om, precis som begreppet antyder, att ett land som vill nå hög relativ tillväxt måste ha en hög relativ anpassningsförmåga. Det är ingen tillfällighet att tillväxtpolitik har blivit ett allt oftare använt begrepp efter 1980.
    Tillväxtpolitik handlar om att främja den adaptiva effektiviteten. Konkurrens- och strukturfrågor, innovationssystem, entreprenörsfrågor, FoU och högre utbildning är sådant som hör till tillväxtpolitiken. Men också entreprenöriell kultur och värderingar som stöder förändringar och flexibilitet. Det kan till exempel finnas, jag har diskuterat det i min bok Det exploderande storföretaget (SNS, 2004), ett positivt samband mellan högt socialt kapital och tillväxt.
    Det tankeväckande är att hög adaptiv effektivitet idag av allt att döma är viktigare än allokativ effektivitet för det land som vill komma högt i OECDs länderjämförelser av BNP-tillväxt. Det är Douglass Norths uppfattning. I sin Nobelföreläsning från 1993 säger han just precis detta. ”It is adaptive rather than allocative efficiency which is the key to long run growth.” Samtidigt bygger det rimligen på att den allokativa effektiviteten i OECD-länderna efter 1980- och 1990-talens avregleringar på det hela taget nu är acceptabelt hög. Norths tydliga ställningstagande bör rimligen också tolkas så att ett högt kapacitetsutnyttjande alltid är eftersträvansvärt. De tre effektivitetsbegreppen kan liknas vid trappstegen i en Maslowsk trappa där man inte kan komma upp på de övre stegen utan att ha klarat av de undre. Eller uttryckt på annat sätt. En hög allokativ effektivitet genom avreglerade marknader, liksom ett högt kapacitetsutnyttjande genom väl genomtänkt stabiliseringspolitik, är i dag grundförutsättningar för att ett land genom tillväxtpolitik skall kunna uppnå hög uthållig relativ tillväxt.
   Om viktiga nyckelmått som vi kan förknippa med allokativ respektive Keynesiansk effektivitet är produktivitet respektive kapacitetsutnyttjande, är det mätbara måttet för adaptiv effektivitet just tillväxt. Tillväxten blir ett mål i sig.
    Det leder över till en annan fråga.

Politikernas syn på tillväxt

    Historiskt kan man med god grund i verkligheten visa att politikernas mål för den ekonomiska politiken har varierat. Under hundraårsperioden från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet är det rimligt att säga att huvudmålet för den politik som fördes var tillväxt. Den togs i första hand ut som materiell tillväxt (men också i form av till exempel kortare arbetstid). Det gällde att på bästa möjliga sätt medverka till att det egna landets industriella produktion ökade. Det skapade ökade inkomster eftersom industrisektorn under den här perioden, i Sverige runt sekelskiftet 1900, tog över från jordbruket som dominerande näring i ekonomin. En satsning på industrin tillgodosåg medborgarnas viktigaste behov, en ökning av den materiella levnadsstandarden.
    Om materiell tillväxt under den här perioden var huvudmålet för politiken, varierade däremot de sekundära målen. Grovt sett kan man dela upp 100-årsperioden i två delar med 1930-talet som vattendelare. I Sverige, liksom i många andra länder (inklusive den ledande industrinationen England), kännetecknades perioden 1850-1930 av två huvudfåror vad gäller politikens randvillkor. Det första var lagstiftning för att lindra eller avskaffa vissa missförhållanden på arbetsmarknaden. Det kunde gälla lagar mot barnarbete, arbetstidens längd etc. Det andra var uppbyggnaden av en statlig infrastruktur inklusive myndigheter och verk. Det gällde allt från järnvägar till centralbank. Statens Järnvägar och Riksbanken (i sin moderna roll med ansvar för bland annat ränteutvecklingen i landet) är svenska institutioner från denna period. Vid slutet av perioden fanns huvudelementen av den offentliga infrastrukturen uppbyggda.
    Under den därpå följande perioden, 1930-60, fortsatte uppbyggandet av det som börjat under föregående decennier. Men tyngdpunkten låg på ett par nya randvillkor. Det första var att den allmänna välfärden skulle byggas ut, det som efter andra världskriget blev välfärdsstaten. Den politiken kännetecknades i många OECD-länder av att samhället via staten och kommunerna tog på sig en växande del av själva produktionen av välfärden.
    Det andra var att stora ansträngningar gjordes att via ekonomisk politik stabilisera sysselsättning och inkomster, ja överhuvudtaget försöka minska svängningarna i ekonomin. Det var under denna period som stabiliseringspolitiken kom i fokus. Det var också i linje med stabilitetsmålet att viktiga marknader kom att regleras. De finansiella marknaderna, särskilt, kreditmarknaden, fick i de flesta OECD-länder under dessa decennier både pris- och volymregleringar.
    Under tjugoårsperioden därefter, 1960-80, vändes den politiska målbilden upp och ner. Det som hade varit huvudmål, materiell tillväxt, blev ett randvillkor och det tidigare randvillkoret, välfärd och stabilitet, blev huvudmålet. Det är en aning polemiskt att uttrycka sig så, det var givetvis inte en uttalad politisk tågordning. Men det är sannolikt att man skulle kunna visa att i ett land som Sverige kom målet att bygga vidare på välfärdsstaten att bli så dominerande som mål, att tillväxtmålet, att värna om landets konkurrenskraft, kom i andra hand. Det var en slags hybris formad av de gyllene årens exempellösa framgångar. Det tycktes som om man kunde ta ständigt växande delar av det samlade förädlingsvärdet i anspråk för offentlig produktion och konsumtion utan att det inverkade menligt på BNP-tillväxten. Denna välfärdsstatspolitik nådde som politiskt paradigm sin kulmen under 1970-talet.
    Perioden efter 1980 kan närmast karaktäriseras som en villrådighetens era. Den politiska målbilden är forfarande i början av 2000-talet diffus. Ännu talar vissa politiker, särskilt politiker på vänsterkanten, om tillväxt som något underordnat välfärden. Det är oklart, i varje fall i den politiska retoriken, om man prioriterar effektivitet framför välfärd.
    Samtidigt är denna otydlighet en orimlighet. Dels därför att den är ohistorisk. En historiker skulle förmodligen kunna visa att inte någon gång under modern tid, säg efter år 1700, har politiken i något av de länder som i dag utgör OECD-gruppen, så tydligt som gjordes under ett par decennier efter andra världskriget prioriterat ner tillväxtpolitiken och prioriterat upp en politik som de facto till stora delar var tillväxthämmande. Det är en kvalificerad gissning att Sverige vid en sådan granskning skulle komma att framstå som en av de länder i OECD-familjen där politiken, tydligast var anti-marknad och anti-tillväxt. Priset Sverige har betalt syns bland annat i att landets relativa tillväxt och köpkraft trendmässigt har försvagats under mer än ett kvartsekel.
    Dels därför att politisk otydlighet i denna mening är katastrofal för det som är marknadens  viktigaste drivkraft – tro på framtiden och förtroende för dem som styr. De flesta politiker tycks ha en dåligt utvecklad feeling för just dessa samband. Men sanningen är den, som Keynes tidigare, tydligare och mer välformulerat än någon annan ekonom har påpekat att utan fullt förtroende för de politiker som har ansvaret minskar marknadens villighet att satsa radikalt. Det betyder i nästa steg försämrad relativ tillväxt.
    Den här resonemanget skulle kunna sammanfattas på följande sätt:

Utgångspunkten för den diskussion kring ”öka relativa tillväxten-problemet” som jag för i essän Ett radikalt politiskt program för tillväxt är därför att just på denna punkt återförs politikens målbild till den gamla ordningen där huvudmålet är att öka tillväxten. Allt annat vore ohistoriskt.

1. Ägarstyrnings-problemet
2. Inkomst- och riskfördelnings-problemet
3. Finansiella marknadens hegemoni-problemet
4. Det intellektuella monopolet-problemet
5. En överdos av politik-problemet
6. Öka relativa tillväxten-problemet

1   ”Ägarstyrnings-problemet”

Det är i praktiken fyra kontrollmekanismer som bestämmer ramarna för ett företags verksamhet. Den första är lagar och andra formella regelsystem, ibland, som för den finansiella sektorns företag, med vidhängande tillsynsmyndigheter. Den andra är de produkt- och faktormarknader som företaget är beroende av. Ett företag måste naturligtvis bete sig så att det med uthålligt acceptabel ekonomi kan sälja de produkter det tillverkar och det måste erbjuda sådana villkor att det kan rekrytera de medarbetare som krävs etc. Det ligger i sakens natur att produkt- och faktormarknadernas påverkan sker med tidsfördröjning, den dämpas av de ekonomiska buffertar som byggs upp under goda tider. Det gäller inte för den tredje kontrollmekanismen, kapitalmarknaden. Den disciplin som kapitalmarknadens olika aktörer, i första hand bankerna och aktieägarna, utövar på ett företag är på ett helt annat sätt omedelbar och också av andra skäl mycket betydelsefull. Minskar disciplinen av någon anledning leder det erfarenhetsmässigt till effektivitetsbortfall. Den fjärde är ägarstyrningen.
   
Det grundläggande syftet med dessa fyra kontrollmekanismer, om man nu kan tala om syfte i sammanhanget, är politiskt. Det handlar om att få företagen att uppträda på ett sådant sätt att samhället och medborgarna får ut största möjliga nytta ur produktionen givet de begränsningar för företagandet som finns. Eller som Michael Jensen, idag en av finansekonomins mest välrenommerade och intressanta ekonomer, mera krasst och rakt på uttrycker syftet –  “…to resolve the problems caused by a divergence between manager’s decisions and those that are optimal from society’s point of view”.
    Den av dessa kontrollmekanismer som för närvarande fungerar sämst i de högt utvecklade västländerna är ägarstyrningen.  Det är det som jag i fortsättningen kommer att kalla ägarstyrningsproblemet.
    Med ägarstyrning avses de kontrollsystem som utgår från de organ som företräder ägaren, i ett aktiebolag från bolagsstämma och styrelse. Ägarstyrningen gäller allt från att tillsätta och avsätta VD till den löpande kontrollen av verksamheten vid styrelsemöten. Praktiskt handlar det också om vilka krav styrelsen ställer på bokförings- och ekonomisystemen, hur ersättningen till framförallt VD och övrig företagsledning skall utformas och givetvis hur intern- och externrevisionen skall arbeta.
    Man kan tala om ett allmänt ägarstyrningsproblem i samhället om företagen, givet väl fungerande marknader, tenderar att bete sig så att det förr eller senare uppstår allvarliga ekonomiska bekymmer. Problemen är väsentligen av två slag. Antingen har företagen av någon anledning investerat för mycket, för lite eller fel. Det har med andra ord funnits en störning i de mekanismer som styrt investeringsbesluten. Eller också har företagen genom sina produkter eller på annat sätt uppträtt så att förtroendet hos allmänheten har skadats. Ägarstyrningsproblem har karaktär av systemfel.
     Det är viktigt att betona att ägarstyrningsproblem i ett samhälle inte har något att göra med ”bad management” i företagsspecifik mening. Att det finns företagsledningar som inte är mogna sin uppgift, som begår allvarliga felbedömningar eller som har relationsstörningar visavi sina anställda eller andra intressenter leder bara till ett ägarstyrningsproblem om respektive styrelse inte vidtar åtgärder och byter ledning. Sådana misstag förekommer givetvis men det är inte problem i enstaka företag som åsyftas. Det vi här talar om är generella ägarstyrningsproblem i samhället, eller mera sannolikt hos en viss kategori företag.
    Symptomen på att det idag finns allvarliga ägarstyrningsproblem i de högt utvecklade ländernas marknadsekonomier är många. Grovt sett kan vi dela in dem i tre kategorier.

* Det görs felinvesteringar i en oroväckande hög grad – och dessa görs påfallande ofta av de allra största företagen. Clayton Christensen har, för att ta ett exempel, visat att amerikanska AT&T genom tre misslyckade strukturaffärer under 1990-talet ”brände” cirka 350 miljarder kronor ($50 miljarder) och, som han tillägger, ”…destroyed even more in shareholder value”.  Den kroniska överkapacitet som finns i vissa näringar är ett uttryck för felinvesteringar. Bilindustrin kan vara det konkreta exemplet.
    Michael Jensen har gjort vissa beräkningar vad gäller kvalitén på de amerikanska storföretagens investeringar under 1980-talet. De antyder gigantiska felbedömningar från ledningarnas sida. Utgångspunkten i Jensens studie är de amerikanska storföretagens samlade investeringar under perioden 1980-89. Investeringar definieras som summan av företagens traditionella hårdvaruinvesteringar efter avskrivningar och de samlade FoU-investeringarna. Modellens grundantagande är att detta totala investeringsbelopp investeras i ett tänkt ”bankkonto” med en årlig avkastning på 10 procent. Den samlade avkastningen på det tänkta bankkontot jämförs sedan med värdet på företaget vid utgången av perioden med avdrag för ingångsvärdena vid periodens början (och justerat för utdelningar, emissioner, återköp av egna aktier etc under perioden).
   Det resultat som redovisas är uppseendeväckande. Skräckexemplet är General Motors (GM). Jensen beräknar att företaget under de här åren (1980-89) har gjort en felbedömning i storleksordningen $100 miljarder. Hade GM i stället placerat de resurser som satsades på investeringar i den industriella verksamheten på ”bank” skulle med andra ord aktieägarna ha varit $100 miljarder rikare.
   Andra storföretag visade också upp stora minus i Michael Jensens studie, bland andra IBM, Xerox och Kodak. Intel, GE, Merck och AT&T redovisade däremot plusvärden.
   Det oroande är att misstagen i vissa fall blir nästan osannolikt stora och att samma fel görs upprepade gånger.
   Slutsatser av det här slaget kan naturligtvis ifrågasättas. Att företag gör vissa misslyckade investeringar är inget nytt eller uppseendeväckande. Det ligger i kapitalismens natur att en del av företagens satsningar måste gå fel. Det är en företagslednings ansvar att investera i framtiden och de praktiska ramarna för verksamheten gör att dessa investeringar i allt väsentligt hamnar inom det egna verksamhetsområdet. Om konjunkturer eller andra marknadsförutsättningar gör att företagets marknadsvärde minskar satsningarna till trots, är det inte nödvändigtvis ett uttryck för felbedömningar. Det är dock ett memento.
    Det som under alla omständigheter kvarstår som ett symptom på ett ägarstyrningsproblem är överkapacitetsproblemen i vissa branscher.

*Fusionshysterien i många sektorer måste också hänföras till kategorin ägarstyrningsproblem. Dels tyder mycket på att de flesta fusioner kommer till på företagsledningarnas initiativ, det tycks som om företagsledningarna har mera att tjäna på en fusion än ägarna vilket i så fall är ett systematiskt principal-agent problem. Dels därför att den empiriska forskningen ganska entydigt visar att fusioner sällan i efterhand framstår som företagsekonomiskt motiverade, i synnerhet inte för det köpande företaget. Detta är frågor som jag utförligt har diskuterat i min bok Det exploderande storföretaget (SNS, 2004).

*Förtroendekrisen är det tredje, och sannolikt allvarligaste, ägarstyrningsproblemet i det korta perspektivet. Under de två gångna decennierna har det funnits svaga signaler om en allmän förtroendekris för företagen, det har framför allt gällt de för varje år allt mer provocerande ersättningarna till företagsledningarna. Enligt Business Week hade företagsledarna i de största amerikanska företagen 1997 en genomsnittlig årslön på $7,8 miljoner – ”326 times the earning of an average factory worker”. Den bilden har därefter förstärkts i sina kontraster. Economist skriver att år 1999 tjänade cheferna för ”Fortune´s top 100” i genomsnitt $37,5 miljoner, ”or more than 1 000 times the level for ordinary workers”.
    Det som tidigare var svaga signaler har i början av 2000-talet blommat ut till allvarliga skandaler som inte bara handlat om options- och lönesystem för ledningarna utan också om den interna och den externa kontrollen. De stora amerikanska revisions- och finansmarknadsföretagen har utsatts för skoningslös kritik. Men diskussionen har också förts i Sverige, mest intensivt i samband med Skandia-affären hösten 2003.
    Business Week (och många andra) talade om kapitalismens allvarligaste kris på över hundra år. Eller som tidskriften rubricerade sin ”cover story” den 6 maj 2002: ”The Crisis in Corporate Governance: Excessive pay, corrupt analysts, auditing games: It all adds up to capitalism’s biggest crisis since the trustbuster era. What will it take to restore the public’s faith in the system?”
    Man kan naturligtvis fråga sig om Business Week är förhastad i sitt omdöme, alltför färgad av stundens känslor. Det kanske är så att det som skett i Enron och några andra amerikanska storföretag under ett par år i början av 2000-talet, och i Europa med turerna kring bland andra holländska Ahold och svenska Skandia, inte är något annat än ytterligheter och tillfälligheter vilka inte kan ligga till grund för svepande omdömen om kapitalismens kris, än mindre om kris i ägandestyrningen. Det är inte svårt att hitta exempel på ekonomer som anser att den amerikanska ägarstyrningen trots allt fungerar effektivt – minst lika effektivt som i andra länder. Bengt Holmstrom och Steven N. Kaplan, båda välrenommeade ekonomer, anser exempelvis det.
    Å andra sidan är det svårt att inte betrakta Enron och de andra skandalerna som ”toppen på ett isberg”, det gäller särskilt ersättningsnivåerna till företagsledningarna i storföretagen. Så gott som varje storföretag i varje OECD-land kan för de senaste två decennierna redovisa dramatiskt höjda löner och andra ersättningar till företagsledningarna – och dessa ersättningar har gått långt utanför ramen för vad människor i gemen i dessa länder anser är rättvist och berättigat. Och inte bara människor i gemen. Det är symptomatiskt att också företagsledare utanför storföretagens ledarskikt, ekonomer, revisorer och många andra som arbetar med företagande, kort sagt alla som i vanliga fall försvarar företagens agerande, uttrycker samma tveksamhet och förvåning över att det kunnat bli som det blev.

Tillägg
Den här texten skrevs 2003 och publicerades i Det nya företagets samhälle (SNS, 2004). Det som slår en idag, jag skriver tillägget i maj 2009, är att den nu pågående krisen passar oroväckande bra in på problembeskrivningen. GM är i skrivande stund konkursmässigt, och att ägarstyrningen brustit när det gäller västvärldens banker och andra finansinstitut är det knappast någon som ifrågasätter idag.