Med tanke på att Kyotoavtals-frågan gällde miljö- och klimathotet var det samtidigt förvånande att USA inte ville vara med. Det måste ha framstått lika självklart för Bush-adminstrationen som för alla andra att miljö- och klimatfrågan måste lösas gemensamt av världens länder. Ändå valde man att ta den politiska kostnad som följde med att stå utanför. Det berättar något om ”American Exceptionalism” och vad det begreppet står för. (Det är värt att notera att Condoleezza Rice enligt en artikel i New York Times i samband med sina just publicerade memoarer betraktar det beslutet, och att det inte presenterades ett alternativ från amerikansk sida, som ett misstag, ”A self-inflicted wound”.)

Jag skall i den här essän diskutera miljö- och klimathotet som en global politisk utmaning men göra det med särskild inriktning mot vad som krävs av USA:s politiker. Min hypotes är att miljö- och klimathotet är en politisk utmaning av särskild dignitet om måttstocken är det vi varit vana vid under industrialismen. Det går därutöver. Världen kommer exempelvis av allt att döma inte att klara av miljö- och klimatfrågan utan ”Big government”, mer av gemensamma investeringar, och mer av politisk styrning än vi har idag i OECD-länderna, och kanske mer än vi någon gång haft under i vart fall det senaste århundradet. Den framtiden måste vara provocerande för dagens amerikanska politiker, den går på tvärs mot de frihetsvärderingar som i så hög grad styr amerikansk politik. Ändå finns där ett hot som ingen ansvarskännande politiker kan bortse från.

Låt mig börja med det generella.

Vi agerar som individer inte särskilt kortsynt

Det är lätt att finna exempel på kortsynthet. De miljontals amerikaner med jobb och goda inkomster, oftast unga män, som frivilligt har valt att inte sjukförsäkra sig är ett tydligt belägg. ”Jag blir inte sjuk, den dagen den sorgen” är inställningen. (Ett av huvudsyftena med president Obamas sjukvårdsreform 2010 var att få bort det här fenomenet.) Ungefär samma kategorier av människor, unga män, med ungefär samma lättvindiga inställning till livets risker, är det som i Sverige idag hoppar av arbetslöshetsförsäkringen, A-kassan.

Det finns dessutom en stor grupp människor i alla samhällen som handlar obetänksamt och oklokt av ekonomiskt tvingande skäl. De har helt enkelt inte råd att till exempel köpa den försäkring mot olyckor och incidenter som de borde köpa, och som dom skulle ha köpt om pengarna hade funnits. Fattigdom är kortsynthetens vapendragare.

Ändå menar jag att på det hela taget agerar människan för egen räkning förnuftigt i meningen långsiktigt klokt. Många av de exempel som vi kan hitta på motsatsen faller i kategorin ungdomligt oförstånd, eller bara okunskap. Till det kommer att det som vid första påseende kan verka kortsiktigt och tanklöst i själva verket är ett högst rationellt beteende. Det är helt enkelt ofta ekonomiskt vettigt att, bokstavligt talat, ta det säkra för det osäkra, att acceptera till exempel 10 000 kronor i handen idag istället för dubbelt så mycket om ett år ”om allt går som man räknat med”. Det är tillämpad riskhantering.

Till människans stöd för att stå emot kortsiktighetens frestelser har det utvecklats konventioner och institutioner. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen” och annat i samma anda berättar för oss att det är dumt att vara alltför girig (som ofta är synonymt med kortsiktig). Och när vi talar om för våra barn att: ”Du måste skaffa en utbildning.” eller ”Du måste se till att ha lite pengar på banken”, är det inget annat än goda råd för att undvika kortsynthet.

Och ännu viktigare, det har med tiden utvecklats mängder med institutioner, både informella och formella, för att stötta människan i hennes val mellan kortsiktighet och långsiktighet. Eller om man vill uttrycka det så, i hennes val mellan oförstånd och klokskap. Fast lön är ett exempel. Det kan ses som ett slags försäkringsarrangemang. Löntagarna accepterar en något lägre ersättning än vad som motsvarar deras bidrag till företaget eller organisationen, ”vad de egentligen skulle vara värda”, mot att lönen inte varierar med konjunkturella och andra svängningar. Det är klart att en institution som fast lön ”förhindrar tillfällen till kortsiktighet.”  Och det finns ett stort antal andra institutioner i samhället som också i praktiken leder människan in i ett långsiktigt beteende.

Så i sammanfattning kan jag inte se att människan i sitt egennyttiga perspektiv agerar irrationellt i meningen kortsynt. Att hon avskalad sina konventioner och institutioner kanske skulle göra det är en annan sak. Men det har ju å andra sidan ingenting med verkligheten att göra.

Samhällsperspektivet

Frågan är då om människan också som social varelse, som en del av ett kollektiv, ett samhälle, handlar ansvarsfullt och avstår från ett alltför kortsiktigt beteende. Det är en svårare fråga att svara på. Ändå tror jag att man kan hävda att den västerländska människan i modern tid, säg från 1600-talet och fram till och med 1900-talet, på det hela taget handlat rationellt och långsiktigt klokt.

Den här utvecklingen har skett med stöd av de tankebyggen som vi brukar kalla ideologier. Den konstitutionella liberalismen kom först, från sent 1600-tal och framåt. Den var den mest avgörande. Den såg till att vi som medborgare steg för steg blev fria från kungars och andra dåtida överheters rätt att bestämma över våra liv och det vi ägde (äganderätt, yttrandefrihet, religionsfrihet etc.). Och vi fick som medborgare – även om det tog lång tid, särskilt för kvinnor – också rätten att ha del i politisk makt (demokrati). I ett andra steg, från mitten av 1700-talet och framåt, utvecklades den ekonomiska liberalismen. Den tog idémässigt död på merkantilismen och såg till att statliga regleringar och ingrepp på marknaderna togs bort, och att andra hinder för en väl fungerande ekonomi, till exempel skråväsendet, försvann. Vid mitten av 1800-talet hade vi i frontlinjeländerna, i första hand England och Tyskland, en dynamisk kapitalism med stor produktionsförmåga men också med en snabb omvandling av samhället med många avarter och sociala problem typ barnarbete och fattigdom som följd. Det ledde till politiska motrörelser, i första hand socialismen och kommunismen. Det kommunistiska manifestet publicerades 1848. Och konservatismen, som idémässigt hade utvecklats av Edmund Burke under sent 1700-tal som en reaktion på den franska revolutionen, var också en slags motrörelse. Efterhand utvecklades ideologierna och steg för steg blev samförståndet, åtminstone i praktisk politik, mellan liberalism och socialism (även om vi då talar om socialdemokrati, den reformistiska varianten av socialism) mycket stort. Ett av skälen var att den ekonomiska och politiska modell som vuxit fram under den här processen gav människor i gemen ett materiellt mycket bättre liv, och så småningom också tillgång till gemensamma välfärdsresurser (vård-skola-omsorg) och socialförsäkringar.

Den västerländska människan har under dessa århundraden ordnat sitt samhälle så att det haft en historiskt unikt hög – och ständigt växande – produktionsförmåga, det vi idag kallar tillväxt. Det har varit kapitalismens bidrag till samhällsbygget. Men vi har också, och det gäller för hela västvärlden, haft den politiska förmågan att ordna det kollektiva på ett någorlunda rimligt sätt, både genom att via lagstiftning skapa det formella regelverket, lagarna, för ett framsynt och fungerande samhälle, och genom att varje år ta en stor del av tillväxten, förädlingsvärdet, och använda det för det gemensamma, för rättsväsendet, försvaret, skolan, vården etc., och för att via transfereringar omfördela, och via skattefinansierade försäkringar hjälpa, den som hamnar i behov av hjälp. Det har, hur man än mäter, varit en historiskt sett helt unik framgångshistoria.  Och det har det varit trots alla de ofullkomligheter som naturligtvis har funnits – och som fortfarande finns (hög arbetslöshet, växande ekonomiska orättvisor etc.).

Så i sammanfattning, och om vi talar om västerlandets utveckling under industrialismen, har vi lyckats hitta en fungerande balans mellan det kortsiktiga och det långsiktiga. Framgången för den västerländska samhällsmodellen har i själva verket varit så stor att statsvetaren och filosofen Francis Fukuyama för ett tjugotal år sedan skrev boken Historiens slut. Han menade att när nu det kalla kriget var slut, när muren rämnat och socialismens viktigaste samhällsbygge, Sovjetunionen, låg i spillror, var det tid att fråga sig om inte den politiska liberalismen i kombination med demokratin och den moderna kapitalismen var den ultimata samhällsmodellen. Inte så att den inte skulle vidareutvecklas både i sin politiska och ekonomiska del, men det var svårt, menade Fukuyama, att på idéplanet se något verkligt alternativ till demokrati och kapitalism. Frågan är om Fukuyama har rätt på den punkten. Jag skulle säga att han har delvis rätt.

“Land is considered the inexhaustible gift of nature”

Det är tankeväckande att de politiska ideologierna, och det gäller för allt från libertarianism till socialism, bygger på en mer eller mindre underförstådd förutsättning – att det inte finns några gränser för det möjliga, och därmed för vårt välstånd. Och inte minst viktigt att de resurser vi behöver ta från naturen är outtömliga. Tidigare i historien var det uttalat. “Land is considered the original and inexhaustible gift of nature” som det står i gamla läroböcker. Klassisk ekonomi ser inte det som något problem. I den mån vi tar ut mera ändliga resurser än som motsvarar utbudet kommer marknaden att se till att det åtgärdas. Priserna stiger, det blir mer lönsamt att öppna nya gruvor eller vad det kan vara och bygga nya förädlande anläggningar, det kommer ut mera av varorna på marknaden, priset sjunker och utbud och efterfrågan i balans. Men bara för en kort tid, sedan kommer nästa störning och samma process körs ytterligare ett varv. Och så fortsätter processen varv efter varv.

Det är bara det att om det är ändliga resurser vi talar om, till exempel vissa metaller eller olja, så måste förr eller senare det komma en tidpunkt då det är ekonomiskt och fysiskt mer eller mindre omöjligt att öka uttaget. Där är vi idag för vissa ändliga produkter. ”Peak oil” har redan inträffat, eller är nära att inträffa enligt de flesta seriösa bedömare. Och det är långt ifrån den mest allvarliga delen av ändlighetens problematik. Det är i stället att vi under århundradena av industriell utveckling har använt naturen som soptunna, som en plats där vi utan att tänka oss för, och i stort sett utan kostnader, kan släppa ut diverse avfall och substanser som vi inte har behov av. Luften och de stora vattnen har blivit en slags det utvecklade västsamhällets avstjälpningsplats. Det har vi hållit på med så länge och i så stor omfattning att en majoritet av forskarsamhället med kunskap på det här området idag anser, tydligast uttryckt i IPPCs rapporter, att planeten börjar bli överansträngd, och att det är bråttom att åtgärda. En global temperaturhöjning pågår som mycket sannolikt beror på människans utsläpp av växthusgaser. Havsnivån fortsätter att stiga liksom temperaturen i Arktis.

Det är på den här punkten som jag tror att vi inte längre har konventioner och institutioner och ideologier som är kraftfulla nog för att se till att vi människor inte agerar kortsynt. Det kanske är som evolutionsbiologen Richard Dawkins har kommit fram till att hållbarhet inte är något som vi människor har, som han uttrycker det, ”naturlig fallenhet för”. Det är ett annat sätt att säga att människan är kortsynt när det gäller planeten. Visst, vi håller på att bättra oss. Vi förstår att naturens resurser är ändliga, och att vi inte får förorena naturen. Miljömedvetenheten är hög, särskilt hos barn och unga människor. Och företag och politiker fattar mängder med beslut för att förbättra miljön och undvika ytterligare påfrestningar på naturen.

Men det sker lite med vänster hand, försiktigt med den underförstådda inställningen att de västerländska demokratierna historiskt har visat en otrolig förmåga att klara av stora utmaningar, att kapitalismen är extremt anpassningsbar, och bra på att utveckla ny teknologi. Så förmodligen kommer det att ”ordna sig” också den här gången. Kan vi räkna med det?

Klarar vårt politiska system av hotet mot planeten?

De politiska åtgärder som måste till för att rädda planeten (definierat som de politiska åtgärder som IPCC föreslår) är så omfattande att dagens politiska system kan få svårigheter att klara det. Låt oss titta på vad som ganska säkert krävs. Och låt oss betrakta det ur ett amerikanskt perspektiv.

(1) Vi måste skapa hög medvetenhet hos människorna om miljö- och klimathotet. Det kan verka som en uppgift som redan är avklarad i västvärlden. Men så är det inte. Jag tillbringade en stor del av senhösten 2009 i USA, just innan klimattoppmötet i Köpenhamn. I Europa var Köpenhamnmötet en stor medial fråga. I USA fick man leta efter uppgifter i tidningar och andra media om vad som var på gång. Och någon bred miljödiskussion som i Europa fanns inte, och finns fortfarande inte i USA. Ett år senare, hösten 2010, var jag i Australien och Nya Zealand. Det är få politiker i dessa länder som hårt driver miljö- och klimatfrågorna, och om det finns sådana (till exempel förre australiske premiärminstern Kevin Rudd som ville beskatta gruvindustrin) är risken för politiska bakslag hög. Båda dessa länder, och i synnerhet Australien, lever gott på att exportera ändliga naturresurser. Och Australien anstränger också naturen hårt genom utsläpp. Nästan hela Australiens energiproduktion är baserad på svartkol och brunkol. Allt sammantaget sätter detta sätter tonen i den australiska miljödebatten.

(2) Ekonomisk tillväxt är ett måste. Det kan, åtminstone för en ekonom, verka en självklarhet att skall vi klara de ekologiska utmaningarna måste marknaden arbeta för full maskin, och ekonomin växa. Det är inte en självklarhet för till exempel Tim Jackson (som skrivit den uppmärksammade boken Välfärd utan tillväxt). Han kallar ekonomer för ”ekologiskt illiterata”. De förstår inte att tillväxten, den ständiga strävan efter högre produktivitet, och den kreativa destruktionen, är hot som måste undanröjas. För min del är detta, för att svara med samma språkliga mynt, ”ekologisk bullshit”. Tim Jackson, och alla andra som tycker som han att vi för att rädda planeten måste sträva efter välfärd utan tillväxt, har helt enkelt fel. Hur skulle vi kunna ha någon chans i världen att klara planetens hållbarhetsutmaningar utan att marknadsekonomin fick arbeta för full maskin? Ekonomisk tillväxt är ett måste.

På den här punkten har jag svårt att se att något västland kan vara bättre rustat än USA. Politiken är fokuserad på att skapa bästa möjliga förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

(3) Det måste skapas ekonomiska incitament för strukturell omvandling som stärker miljön och klimatet. Den processen är ständigt pågående. Marknaden ser helt enkelt till att incitamenten ändras. Det sker genom att människor och företag i ökad grad efterfrågar produkter och tjänster som är bra för miljön och den ekologiska balansen. Eller från utbudssidan genom att knapphet pressar upp priserna. Problemet är att det marknaden gör av allt att döma inte räcker till som situationen ser ut. Det behövs ännu starkare incitament (för ökad sparsamhet med energi, ändliga råvaror etc., och mot farliga utsläpp i naturen och annan miljöförstöring), och ännu snabbare strukturomvandling (av sättet att resa, att bygga, att värma upp, att kyla ned, att producera mat etc.). Problemet med marknaden är att den är förhållandevis närsynt. Marknaden är bra på att via priset skapa drivkrafter som tillgodoser efterfrågan i det korta perspektivet. För behov som ligger, säg, längre bort än 3-5 år fungerar marknaden dåligt, eller inte alls. Det är ett problem när tidsperspektivet vad gäller miljön och klimatet är mycket längre än så.

Det är bara genom en politisk process som dessa incitament för det långsiktiga beteendet kan komma fram. Vad det skulle kunna vara konkret? Ja, till exempel subventioner till företagen för uthållig energiproduktion, för avfallshantering, för teknisk utveckling av till exempel miljöteknik, hållbara energisystem etc. Eller incitament för hushållen att spara energi och på annat sätt uppträda miljövänligt. Med andra ord mycket av det som redan finns men i väsentligt större skala.

Det är på den här punkten utmaningen för USA är som störst. För med amerikansk måttstock blir innebörden ”Big government”. Att ingripa i marknaderna för att förändra incitamenten ligger så långt från dagens dominerande ekonomisk-politiska tankebygge, den postmoderna klassiska ekonomin, som man kan tänka sig. Och inte minst gäller det för den amerikanska varianten av paradigmet, den libertarianska politik vi har haft i USA efter 1980. Det är dessutom inte den enda utmaningen som miljö- och klimathoten leder till. Det finns ytterligare en punkt.

(4) Investeringarnas andel av det vi producerar måste öka. Det är i praktiken detsamma som att säga att konsumtionen måste minska, det gäller mest uppenbart för de länder som redan idag har hög konsumtion och samtidigt har lånat mycket. I USA går över 70 procent av det som produceras till privat konsumtion. Det är 10-15 procentenheter mer än vad andra OECD-länder konsumerar. Det antyder att omställningen för USA blir mer djupgående. Till det kommer att en annan störande faktor. En stor del av dessa miljö- och klimatinvesteringar kommer inte marknaden att klara av, beloppen är för stora, tidsperspektivet för långt och risken för hög. De kan förverkligas bara genom politiska beslut och offentlig finansiering. Och eftersom USA redan har en betydande statsskuld, och alla är överens om att den måste reduceras, blir slutsatsen att dessa investeringar kan inte bli verklighet utan större skatteuttag. Återigen ett uttryck för ”Big government”.

Kort sagt, att relativt sett dra ned på konsumtionen och öka investeringarna med det huvudsakliga syftet att skydda de ändliga naturresurserna och reducera utsläppen, och dessutom göra det på förhållandevis kort tid, kanske på några få decennier, är en gigantisk politisk utmaning för alla länder. Politikerna kommer att värja sig, och det gäller för i stort sett alla de stora, traditionella partierna oavsett ideologi. Fyrpunktsprogrammet går mycket längre än vad västvärldens politiker varit vana vid.

Inte minst går det längre än vad amerikanska politiker varit vana vid.

PS Det kanske krävs en femte punkt för att politikerna skall ta miljö- och klimathotet på fullt allvar.

(5) Människan måste chockas. Nobelpristagaren Paul Krugman deltog sommaren 2011 i en TV-debatt (Charlie Rose, Bloomberg, 3 juni 2011) om den amerikanska ekonomin, och argumenterade för, som den Keynesian han är, att mycket mer kraftfulla åtgärder från politikernas sida skulle behövas för att få fart på ekonomin, och för att få ner arbetslösheten. ”Tänk tanken att vi oväntat skulle få veta att det finns ett hot mot planeten, och mot USA, genom en invasion från rymden (’aliens’), vi skulle omedelbart fatta beslut om mycket omfattande program och dagens arbetslöshet på 9% skulle vara borta på nolltid.”

Det är säkert helt korrekt resonerat. Det finns verkliga förebilder, till exempel vad som skedde i många västländer i samband med att andra världskriget bröt ut. Och man kan därifrån spekulera i att vad världen idag skulle behöva för att på allvar ta sig an klimat- och miljöhotet skulle vara en chockartad upplevelse, parallellen till hotet om en rymdinvasion eller ett världskrig, där planetens sårbarhet blev tydlig för var och en. Vad det skulle kunna vara? Ja, man kan bara gissa. Kanske något som för en tid fick det globala jordbrukets avkastning att sjunka dramatiskt, och som gjorde klart att det kan bli ännu värre nästa gång. Kanske något helt annat.

Politikerna i alla länder skulle hur som helst omedelbart initiera ett brett spektrum av ”gröna” investeringsprogram, och andra åtgärder. Det skulle samarbetas och samordnas över gränserna, ungefär som när den globala finanskrisen var som djupast hösten 2008. Finansieringen skulle inte vara någon fråga (eller rättare sagt, den skulle lösas antingen genom sedelpressen eller via hög tillväxt, eller mera troligt en kombination av båda). Och marknaden skulle omedelbart höja priserna på knappa naturresurser typ mat, olja, metaller, skogsprodukter etc. vilket i nästa steg skulle få djupgående strukturella konsekvenser med ett, absolut sett, mindre uttag av dessa resurser som konsekvens. Människorna skulle spara mera och därför konsumera mindre. Och förmodligen skulle det gemensamma få större utrymme i människors tankevärld. Så har det varit historiskt, står människan inför ett yttre hot får samhället och det kollektiva mera av hennes omtanke.

Litteratur:
Jackson, T., 2011, Välfärd utan tillväxt, Ordfront förlag, Stockholm;
Fukuyama, F., 1992. Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm;
Pettersson, K-H., 2003, Det nya företagets samhälle, SNS Förlag, Stockholm;

Rapporten visar att USA spelar i en egen liga vad gäller hur stor del av ett lands inkomster som går till en liten grupp med superinkomster (definierat som ”the top 0,1%”, kring 150 000 personer i USA). Den gruppen har fyrdubblat sin andel av de samlade inkomsterna (exklusive kapitalinkomster) från 1980 och fram till idag. Inget annat västland kommer ens i närheten av en sådan utveckling. De med superinkomster i till exempel Tyskland, Frankrike och Japan har överhuvudtaget inte ökat sin andel av totalinkomsterna sedan 1980. Rapporten visar också att gruppen med superinkomster i USA består av i runda tal 60% höga företagschefer, de allra flesta verkställande direktörer i storföretag. Listan i övrigt domineras av advokater, fastighetsmagnater, entreprenörer, mediaprofiler och sportstjärnor, i den ordningen.

Verkställande direktörerna i S&P 500 företagen tjänade 2010 i genomsnitt $11,4 miljoner, drygt 70 miljoner kronor. Av det var lite drygt $1 miljon lön. Tilldelade aktier och aktieoptioner var i snitt $6 miljoner. Andra resultatrelaterade ersättningar och inbetald pension var resterande $4 miljoner. 

Att ersättningarna är höga, eller snarare extremt höga när de jämförs med hur det ser ut i andra jämförbara länder, är en sak. Och den är nog så intressant. Men på sätt och vis ännu intressantare är att ersättningarna till amerikanska verkställande direktörer formligen har exploderat efter 1980. De femtio största amerikanska företagens direktörer tjänade enligt en uppmärksammad studie (se Frydman & Jenter, figuren hämtad från den rapporten, klicka för större bild) i stort sett kring $1 miljon om året från slutet av 1930-talet och fram till och med 1970-talet. (Allt räknat i fasta priser, 2000 års dollar). Därefter, från 1980, har direktörerna i storbolagen på 30 år ökat sin ersättning tiofalt, till omkring $10 miljoner. Det är en nästan obegripligt stor höjning, i synnerhet när man vet att den reala medianlönen i USA under samma tid ökat med mindre än 1% per år. Jag skall försöka reda ut hur det kom sig.

Åren kring 1980 var på många sätt en brytpunkt i västvärldens ekonomier. Ett nytt ekonomisk-politiskt tankebygge slog igenom i början av 1980-talet, först i USA och England med Reagan och Thatcher, senare under 1980-talet undan för undan i andra västländer. Den nya politiken gav större spelutrymme för marknaden och mindre för politisk inblandning. Privatiseringar och avregleringar blev nyckelord. Avregleringarna gällde också arbetsmarknaden som blev friare i bland annat lönesättningen. Det låg i linje med det nya tänkandet att högpresterande, och det gällde på alla nivåer, skulle få större relativinkomster. Facket fick en svagare ställning, inte minst i USA. Den nya politiken luckrade upp gamla strukturer på många områden. Säkert medverkade den också till att VD-lönerna vände uppåt.

Under 1980-talet kom också andra typer av ersättningar att betyda mera. Förutom lön och bonus blev det vanligt att toppledningarna också fick stora belopp i form av aktier och aktieoptioner. En av de mest uppmärksammade fallen i USA var när Disney-chefen Michael D. Eisner under 1980-talet fick $16 miljoner i aktieoptioner (som för övrigt senare gav honom mycket stora vinster när Disney-aktien gick upp). Storleksordningen på kompensationen var något nytt.

Det här var två faktorer som bidrog till att de amerikanska topplönerna gick upp efter 1980. Men samtidigt påverkade dessa förhållanden hela västvärlden. Marknadsorienteringen pågick på liknande sätt i andra OECD-länder. Och även europeiska företag började tidigt under 1980-talet att ge sina högsta ledningar aktier och optioner. Ändå kan man konstatera att vad gäller VD-ersättningarna var USA efter 1980 i en klass för sig. Enligt amerikanska Economic Policy Institute (Michel et al) var den kontanta ersättningen år 2003 till verkställande direktörer i andra västländer 20-40% av vad den amerikanske verkställande direktörens fick i lön och bonus samma år. Och inräknat aktier och optioner (som inte omfattades av jämförelsen) var gapet med all säkerhet ännu större.

Det måste med andra ord finnas någon annan orsak till de amerikanska extremlönerna. Och den förklaringen måste vara kulturell snarare än ekonomisk. För hur kan det annars komma sig att styrelserna i de amerikanska storföretagen fattar beslut om ersättningar till sina toppledningar som ligger långt utöver vad som gäller i andra jämförbara länder trots att det inte är nödvändigt? Det finns helt enkelt inga rationella ekonomiska skäl. Det stod till exempel klart för alla att stora företag i andra västländer kunde skötas framgångrikt med mycket lägre ersättningsnivåer till direktörerna. Relationen genomsnittlig VD betalning till genomsnittlig arbetarlön brukar tas som ett mått på snedvridningen av inkomsterna i ett företag. För några år sedan var den för storföretagen 25:1 i England, 13:1 i Sverige, 11:1 i Tyskland och ännu lägre i Japan. Samma år var den 364:1 i USA! Det var ännu värre om man tog bara företagen med de högsta chefsersättningarna. År 2000 hade enligt New York Times företagen med de 10% högst betalda verkställande direktörerna i USA relationen 700:1. Forskningen kunde dessutom visa att det inte fanns något entydigt samband mellan hög relativavkastning och de högsta ersättningarna till direktörerna. Det kunde till och med vara tvärtom. Enligt en studie (Cooper et al) som omfattade 1500 amerikanska företag och avsåg perioden 1994 till 2006 kunde man konstatera att de 10% av företagen som hade de högsta VD-ersättningarna hade en sämre relativavkastning än företagen med de 10% sämst betalda verkställande direktörerna.

Det amerikanska frihetstänkandet in absurdum

Det finns bara en tänkbar förklaring. Den individualism som sköljde över västvärlden från 1970-talet och framåt tog sig extrema former i USA. Det kom att växa fram en uppfattning att den som gjorde extraordinära insatser, också skulle ha extraordinär belöning. Eller snarare hade rätten till en extraordinär belöning. Den uppfattningen slog rot i USA mycket tidigt, och mycket mera tydligt än i Europa. Det är lätt att idag glömma bort att i Sverige i början av 1980-talet var det näst intill fult att tala om att en chef kunde vara betydelsefull för ett företags framgång, det vi idag närmast betraktar som en truism.

Men i USA var det alltså annorlunda. Ett libertarianskt frihetsbegrepp slog tidigt under 1980-talet igenom i amerikanska direktörskretsar. Med det menas ett frihetsbegrepp som i sin mest extrema form ger individen, direktören i det här fallet, oinskränkt frihet att ta för sig (förutsatt att allt gått rätt till). Med andra ord, om jag som ny direktör för ett storföretag och på ett legitimt sätt förhandlat mig till en jättelön är det i mina ögon rätt och riktigt. Liksom det är för alla personer som tänker på det sättet. Följderna för rättvisa, moral och samhällskontrakt berör andra, inte mig. Den praktiska konsekvensen blir också att min rätt till denna jättelön gäller oavsett om det är bra för företaget eller inte (apropå att forskningen närmast entydigt visat att det inte finns något samband mellan höga VD-löner och ekonomisk relativ framgång). Jag bryr mig inte heller om vad politiker, media och vanliga människor tycker. Det outtalade budskapet blir: ”Jag är värd den lön jag har. Basta”.

Sina mest absurda uttryck fick det här sättet att se på saken efter finanskraschen 2008/2009. Trots att i princip alla amerikanska storbanker (möjligen med undantag för JP Morgan) var konkursmässiga och måste få statliga ägartillskott för att överleva, utbetalades varje år mycket stora ersättningar till cheferna. För bara New York-bankerna handlade det för 2009 och 2010 om miljarder dollar i ersättningar. Det verkade som om bankdirektörerna var helt immuna mot politikernas och människornas fördömanden. ”Jag skiter i vad ni tycker, jag är värd mina miljoner.”

Den är min tes att den här friheten in absurdum, en slags överdriven individualism, kom att växa sig in i de amerikanska styrelse- och direktörsrummen steg för steg efter 1980, och så småningom göra extrema VD-löner till något ”naturligt”.  Och att detta är den helt avgörande förklaringen till varför kurvan över ersättningarna vände kraftigt uppåt efter 1980. Att inte samma utveckling spred sig till Europa kan, tror jag, förklaras med att detta brinnande frihetstänkande överhuvudtaget inte finns här. Och förmodligen ingen annan stans utanför USA.

Vän av ordning kan säga att fenomenet berör bara på sin höjd 150 000 amerikaner (om vi utgår från samtliga i gruppen superrika enligt tidigare definition). Och kan tillägga att det verkar som om de värsta excesserna faktiskt minskat under 2000-talet. Det är sant. Men jag är övertygad om att man kan visa att direktörerna med superinkomster i USA bara är ”toppen på isberget”. Mängder av andra amerikaner, och inte minst de välutbildade och etablerade i karriären, tänker på samma sätt men kanske inte lika extremt. Att det är rätt att alltid ta för sig. Att blunda för att andra får mindre när jag får mer. Att inte bry sig om att det själviska beteendet är moraliskt tveksamt. Att samhällskontraktet kan komma i fara. Frihet in absurdum kostar ganska säkert mer än det ger för ett samhälle. Det tycker jag att man kan se i USA.

Litteratur:
“Breakaway Wealth”, 2011, Special Report, Washington Post, September 2011;
Cooper, M. J. et al, 2009, “Performance for pay? The relationship between CEO incentive compensation and future stock price performance”, working paper, Purdue University, December 2009;

Frydman, C. & Jenter, D., 2010, CEO Compensation, Dec 2010, Annual Review of Financial Economics 2(1), December 2010;

Michel, L. et al, 2005, State of Working America 2004/2005, Economic Policy Institute, Cornell University Press;
Pearlstein, S., 2011, “Why they’re winning on CEO pay”, Washington Post, June 25th, 2011;

Det första argumentet för välfärdsstatsmodellens renässans har varit att ”Small government”-modellen idag har egna allvarliga problem. Allt från usel infrastruktur till överinvesteringar i delar av den privata sektorn. Och dessutom (vilket jag inte har diskuterat) med politiska låsningar mellan republikaner och demokrater som får seriösa debattörer och statsvetare som Fareed Zackaria och Francis Fukuyama att vara pessimistiska när det gäller möjligheten att politiskt åtgärda det som inom kort måste åtgärdas i det amerikanska samhället. Det andra argumentet har varit att de europeiska välfärdsstaterna inte längre är ekonomiskt underlägsna USA. Det var länge en icke-ifrågasatt sanning att välfärdsstaterna i Europa var ekonomiskt om inte outvecklade, så i varje fall mindre dynamiska än USA. Det är svårt att hävda att det gäller idag. Även om USA fortsatt tillhör världens mest konkurrenskraftiga länder, och även om inget annat land inom överskådlig tid storleksmässigt kommer att kunna jämföras med USA, har det vid en närmare granskning visat sig att även de europeiska välfärdsstaterna står upp väl i allt som bestämmer framtidens tillväxtutveckling. Det tredje, och avgörande, argumentet har varit att människorna i välfärdstaterna mår bättre.

Det finns också ett fjärde argument. Tiden arbetar för välfärdsstatsmodellen. Inkomstskillnaderna kommer att växa i takt med att globaliseringen fortsätter, och då krävs politiska åtgärder för att dämpa effekterna. Den europeiska välfärdsstaten är bättre rustad på den punkten än den amerikanska ”Small government”-modellen.

Det som skulle visas, är visat – den europeiska välfärdsstatsmodellen står inför en renässans.

Samtliga artiklar som pdf-fil finns här.

Litteratur:
”2009 Report Card for American Infrastructure”, American Society of Civil Engineers, March 2009;
”The Global Competitiveness Report, 2010-2011, (2010), Word Economic Forum, Genève;
Acs, Z. J. & Szerb, L., (2010), “The Global Entrepreneurship and Development Index”, paper presented at the DRUID Conference, Imperial College Business School, June 2010, London;
Snowdon, C., (2010), The Spirit Level Delusion: Fact-checking the Left’s New Theory of Everything, Democracy Institute;
Ferguson, N., 2009, I pengarnas tid – finansvärldens historia, Albert Bonniers förlag, Stockholm
Reinhart, C. M. & Rogoff, K. S., (2009),This Time is Different, Princeton University Press, Princeton;
Wilkinson, R. & Pickett, K., (2009), The Spirit Level, Penguin Books, London;
Woolhandler, S. et al, 2003, ”Costs of Health Care Administration in the United States and Canada”, The New England Journal of Medicine, Volume 349, No. 8, August 21, 2003, s 768 ff;

Epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett hävdar i sin bok The Spirit Level , det jag antydde inledningsvis, att det vid varje tidpunkt finns ett samband mellan inkomstskillnaderna i ett land och de sociala förhållandena i landet. Ju vidare spännvidden i inkomst är i landet, desto fler sociala problem har landet – allt när jämförelsen görs med andra länder. Spädbarnsdödligheten, den förväntade livslängden, graden av fetma, kvinnans ställning, hur mycket psykisk sjukdom som finns, droganvändningens omfattning, antal personer i fängelse, ungdomars läsförmåga, antalet avhopp från skolan, mängden tonårsfödslar etc. För alla dessa gäller att ju större inkomstgap ett land har mellan rik och fattig (relativt andra länder), desto större är problemen.

Författarna redovisar ett stort antal grafer med inkomstskillnaderna i olika länder längs x-axeln, och de sociala parametrarna längs y-axeln. Med andra ord långt ut till höger i diagrammet finns de länder som har stor relativ inkomstspridning, stora inkomstklyftor, och högt upp i diagrammet ligger de länder som har stora sociala problem. Problemet för USA är att landet hamnar högt upp till höger i samtliga de diagram som författarna redovisar (klicka för större bild), alltså för samtliga de sociala parametrar som jag just nämnde (och för några ytterligare). Det är med andra ord en position som berättar att jämfört med de övriga högt utvecklade länder som ingår i redovisningen har USA större inkomstskillnader och (följaktligen) större sociala problem. De europeiska välfärdsstaterna hamnar utan undantag i den andra, positiva änden av diagrammen – den med relativt sett små inkomstklyftor och små sociala problem. (Där finns ofta också Japan.)

Jag är inte okritisk mot The Spirit Level. Visst, författarna övertygar mig om att stora inkomstskillnader i ett land inte är bra för människorna i det landet. Men de visar inte på hur sambandet verkar, vilka mekanismer det är som får till exempel spädbarnsdödligheten att vara högre USA än i Sverige. Wilkinson och Pickett antar att det orsakssambandet finns. Det finns också en metodkritik från andra forskare. Och en rasande politisk kritik från höger mot boken (läs mera här). Ändå menar jag att huvudbudskapet i The Spirit Level, att länder med stora inkomstskillnader i snitt har större sociala problem än länder med mindre inkomstskillnader, står sig vid en granskning. Och det är tankeväckande nog.

Ett par ytterligare iakttagelser från boken är för övrigt värda en kommentar när vi talar om USA. Forskare vid London School of Economics har i en studie av förhållandena i ett antal västländer länder, däribland USA, visat att det finns ett samband mellan inkomstskillnader och social rörlighet. Med social rörlighet menas då hur lätt eller svårt det är för en individ att inkomstmässigt bryta sig loss från sin föräldragenerations inkomstförhållanden. Det är inget omfattande material och resultaten måste värderas därefter men det man kan se är uppseendeväckande. USA (och England) har markant lägre social rörlighet än de övriga länderna i undersökningen (Norge, Finland, Sverige, Tyskland, Kanada). Den europeiska myten om USA har sedan Alexis de Tocqueville skrev om sin USA-resa på 1830-talet varit myten om möjligheternas land, ett land där vem som helst genom hårt arbete och idoghet kan nå hur långt som helst, själva sinnebilden av hög social rörlighet. Den här studien slår in en kil i den sagan. Det verkar som om USA idag är ett land där det, tvärtemot det de Tocqueville kunde se, är svårare än i Europa att klättra uppåt på den sociala stegen.

Den andra iakttagelsen gäller sambandet mellan arbetstid och inkomstskillnader. Det är väl känt att amerikanarna i genomsnitt arbetar fler timmar per år, det har jag varit inne på tidigare, och tar ut mindre semester än den genomsnittlige västeuropén. Wilkinson och Pickett diskuterar den frågan i sin bok och finner att även här finns ett klart samband med hur stora inkomstskillnaderna är, ju vidare inkomstgapet är mellan fattiga och rika i landet, desto längre årsarbetstid tenderar landet ha när det jämförs med andra länder. Man skulle alltså kunna säga att ett av skälen, och kanske ett avgörande skäl, till varför amerikanarna arbetar så mycket är att de lever i ett land med stora relativa inkomstskillnader.

De länder som har små inkomstklyftor i Wilkinsons och Picketts studier är alla europeiska välfärdsstater – med ett undantag. Undantaget är Japan. I själva verket är Japans offentliga sektor en av de minsta bland OECD-länderna om den mäts som andel av BNP, mindre än USAs. Det borde uppmuntra de amerikanska politiker som vill göra något åt inkomstorättvisorna i landet. Det är bara det att den japanska modellen bygger på att det är små inkomstskillnader helt allmänt i landet, och att människorna av allt att döma tycker att det skall vara så. Det är så långt man i västvärlden kan komma från amerikansk lönesättnings- och bonuskultur.

Om vi accepterar Wilkinsons och Picketts analys (vilket således inte alla gör) är det är ingen tvekan om att människorna i de europeiska välfärdsstaterna i snitt mår bättre än människorna i USA.

Det andra skälet till varför den europeiska välfärdsstaten kommer att få en renässans är att ekonomin är lika stark som den amerikanska. Det politiska huvudargumentet för ”Small government”-strategin faller därmed. För det har varit, och är, ett huvudargument att ekonomin gynnas, att den relativa tillväxten är bättre jämfört med andra västliga samhällsmodeller, och kanske i synnerhet jämfört med välfärdsstatsmodellen i nordeuropeisk tappning. ”Big government” hämmar tillväxten, det är budskapet. Det argumentet håller av allt att döma inte längre. Tillväxten i de europeiska välfärdsstaterna är idag inte uppenbart lägre. Dynamiken är inte sämre. Och konkurrensförmågan mera allmänt är på samma nivå som för USA. Jag skall granska dessa tre påståenden lite mera systematiskt.

Först tillväxten. Det är korrekt att säga att den amerikanska ekonomin har växt snabbare än välfärdstatsländerna i Europa om vi tittar på hela den aktuella perioden, från 1980 och fram till idag. Det är inga stora skillnader men USAs BNP, eller BNP per capita, har avgjort utvecklats bättre under dessa tre decennier. Och det gäller oavsett om vi mäter i löpande eller fasta priser, i köpkraft eller efter växelkurs. En förklaring kan vara att antalet arbetade timmar per år har varit väsentligt högre i USA än i Europa, allt annat lika höjer det den relativa tillväxten. En annan förklaring kan vara att den offentliga sektorn varit jämförelsevis större i Europa. Sättet man mäter produktiviteten på i nationalräkenskaperna gör att det gynnar det land som har en större privat sektor. En tredje förklaring, och den gäller i varje fall för Sverige, är att omställningen från det gamla paradigmet, den uppförstorade Keynesianismen, till en ny mer marknadsorienterad politik tog längre tid i Europa än i USA. Oavsett förklaring är det otvetydigt att USAs tillväxt varit bättre än Europas under perioden 1980-2010.

Det ser något annorlunda ut med ett kortare tidperspektiv. Tillväxten för välfärdstatsländerna i Europa under de senaste femton åren, för perioden 1995-2010, skiljer sig inte särskilt mycket åt visavi USA. Mäter man tillväxten i fasta priser och efter köpkraft var den procentuella ökningen för hela perioden för till exempel Sverige 45% mot USAs 46%. Ännu bättre utvecklades Norge och Belgien. Tyskland är det land som bryter mönstret, landet hade under de här femton åren en klart sämre tillväxt än USA. En förklaring kan vara att integrationen av den östtyska ekonomin pågick som bäst. Tyskland har också haft andra problem med sin ekonomi under den här perioden.

Den samlade bilden blir att USA fortfarande växer gott och väl i samma takt som Europas välfärdsstater. Men gapet i tillväxttakt har en tendens att med tiden snävas ihop. Mellan 2005 och 2010 växte de nio välfärdsstaterna med 5,2%. USA växte med 4,8% under samma period. Skillnaden är försumbar.

Det andra gäller dynamiken hos respektive samhällsmodell. Vi vet att det land som relativt sett har ett stort tillflöde av nystartade företag, en hög grad av entreprenörskap, kommer att klara jobben, och tillväxten, bättre än de länder som ligger längre ner på listan. Mot den bakgrunden blir det intressant, inte minst för politikerna, att mäta graden av entreprenörskap i olika länder. En av de senaste årens mest uppmärksammade försök på den punkten är Global Entrepreneurship Monitor (GEM). Problemet med GEM är att den mäter graden av entreprenörskap utan urskiljning, enklaste levebrödsföretag blandas ihop med Facebook och andra tillväxtgaseller. Nu har professorerna Zoltan Acs och Laszlo Szerb utvecklat ett nytt index, Global Entrepreneurship and Development Index (GEDI), mer inriktat på att mäta den högkvalitativa, ”förädlingsvärdetunga” delen av entreprenörskapet (läs mera här). Man kan säga att GEDI ger en indikation på vilka länder som har skapat goda förutsättningar för att det skall komma fram många nya företag baserade på högteknologi, alltså den typ av företag som skapar höga förädlingsvärden och därmed bidrar mycket till BNP-tillväxten.

Zoltan Acs och Lazlo Szerb analyserade 71 länder och rangordnade. Samtliga europeiska välfärdsstater finns med i toppen av listan. Den välfärdsstat som kommer sämst ut är Österrike på plats 22. Mest tänkvärt är att de nordiska länderna hamnat så högt. Danmark ligger i topp, Sverige på fjärdeplats och Finland på trettonde plats och däremellan finns Norge. Det är intressant eftersom det antyder att den ekonomisk-politiska modell som vi håller oss med i Norden idag är konkurrenskraftig också vad gäller entreprenörskap. Det går inte längre att hävda att relativt höga skatter och en generös välfärdsstat står i motsatsställning till tillväxt genom nyföretagande. Att USA också hamnar bland länderna i topp (plats 3) är inte oväntat, alla vet att förutsättningarna för högteknologisk tillväxt via nyföretagande är bättre i USA än på de flesta andra håll.

Det tredje gäller helheten, i vilken utsträckning de europeiska välfärdsstaterna står sig i konkurrensen med USA när perspektivet breddas. Word Economic Forum, den Schweiz-baserade tankesmedjan mest känd för sina årliga Davos-konferenser, har under senare år genomfört en ambitiös studie av olika länders konkurrenskraft. Konkurrenskraft definieras då som “…the set of institutions, policies, and factors that determine the level of productivity of a country”. Den senaste rapporten, som publicerades 2010, mäter och jämför 139 länder i enlighet med tolv kriterier med betydelse för konkurrenskraften (läs rapporten här). Vilka dessa tolv kriterier är framgår av den här figuren som visar hur USAs konkurrensförmåga står sig när den jämförs med genomsnittet av de andra högst utvecklade länderna som i praktiken domineras av de europeiska välfärdsstaterna. (”Innovation driven economies”). Det man ser är det förväntade. Att USA är extra ”bra på” innovationer och nyskapande och har en relativt sett mycket väl fungerande arbetsmarknad. Och dessutom har landet en given fördel genom storleken på den egna hemmamarknaden. USA är utan jämförelse världens största och mest sofistikerade marknad.

I rangordningen av de bästa länderna kommer Schweiz på första plats. Efter Schweiz kommer – för att ta de tio mest konkurrenskraftiga i rangordning – Sverige, Singapore, USA, Tyskland, Japan, Finland, Nederländerna, Danmark, Kanada. Mellan plats 11 och 20 finns de tre resterande europeiska välfärdsstaterna med Belgien sist på plats 19. Det är ingen överdrift att säga att välfärsstatsländerna i Europa väl matchar USA i allmän konkurrenskraft.

När dessa tre förhållanden – förmågan till ekonomisk tillväxt, förutsättningarna för entreprenörskap och den allmänna konkurrensförmågan – dras ihop till en helhetsbild blir skillnaderna mellan de två samhällsmodellerna inte stora.  Den europeiska välfärdsstatsmodellen och den amerikanska ”Small government”-modellen framstår i ekonomiskt avseende som relativt jämförbara. Det är emellertid inte hela bilden.

Det finns en tredje faktor. Människorna mår bättre i den europeiska välfärdsstaten än i det amerikanska ”Small government”-samhället. Det kommer jag att ta upp i nästa artikel.

Det första skälet är det mest uppenbara, ”Small government”-strategin visar sig vara en politisk och ekonomisk återvändsgränd så som den globala ekonomin ser ut idag. Tecknen är många.

*Underinvesteringar i offentlig sektor, mest tydligt vad gäller infrastrukturen. Under lång tid har investeringar i infrastruktur i USA legat på ungefär halva den europeiska nivån. I Europa investerar vi i runda tal 5% av BNP i infrastruktur per år, i USA 2,5%. The American Society of Civil Engineers (ASCE) publicerar regelbundet, senast 2009, sitt betyg över tillståndet för amerikansk infrastruktur – vägar, broar, dammar, skolor, energisystem, vattenförsörjning etc. Betyget blir underkänt, D. Det amerikanska betygssystemet går från A (utmärkt), till E (underkänt) med C som genomsnitt. D kan närmast kallas uselt. ASCE beräknar (läs mera här) att bara det eftersatta underhållet kommer att kosta den amerikanska ekonomin i storleksordningen $1 200 miljarder, det motsvarar inte så långt från 10% av BNP (eller ungefär dubbla svenska BNP).

*Överinvesteringar i (vissa delar) av privat sektor, särskilt i sådant som har med privat konsumtion att göra. Man behöver inte tillbringa lång tid i USA för att förstå att det finns, låt vara snett fördelat, oerhört stora resurser för privat konsumtion. Det speglas i att amerikansk BNP till 71% (2009) består av privat konsumtion. I Tyskland är motsvarande siffra samma år 55%, i Sverige 48%. Den höga privata konsumtionen relativt andra utvecklade länder antyder att investeringarna i den amerikanska ekonomin är för låga.

*De svaga grupperna i samhället har ett uselt skydd mot sjukdom, olyckor, arbetslöshet etc. USA använder knappa 10% av BNP för skattefinansierade sociala skyddsnät, Tyskland och Sverige till exempel mer än dubbelt så mycket. Och skyddet för de ekonomiskt svaga är dåligt också på annat sätt. Sjukdom är exempelvis den vanligaste orsaken till personliga konkurser i USA (det kan möjligen komma att ändras genom Obamas sjukvårdsreform).

*Stora inkomstskillnader. ”Small government”-strategin blir i praktisk politik mycket snål med åtgärder för att dämpa stora inkomstskillnader. Det finns lite av kompenserande inkomster, skattefinansierade bidrag, till de svaga grupperna i samhället. Och progressiviteten i skatteskalorna är mindre än i de europeiska välfärdsstaterna.

*Mindre effektiva lösningar. ”Small government”-strategin har en ideologisk bakgrund som ibland leder till mer kostsamma lösningar än nödvändigt. Politikerna, och det gäller påfallande ofta för både republikaner och demokrater, väljer helt enkelt ett samhällsekonomiskt dyrare upplägg eftersom man inte kan tänka sig att det offentliga skall ta på sig ett ökat ansvar. Det mest uppenbara exemplet är sjukvårdens finansiering. Att man låter privata försäkringsbolag, inte skattebetalarna, finansiera vården leder till jämförelsevis mycket höga administrativa kostnader. Det har beräknats att det administrativa, det icke-medicinska, tar uppemot 30% av sjukvårdens resurser (Woolhandler, S. et al, 2003, ”Costs of Health Care Administration in the United States and Canada”, The New England Journal of Medicine, Volume 349, No. 8, August 21, 2003, s 768 ff;). Det i sin tur förklarar till stor del varför det amerikanska vårdsystemet är mer än 50% dyrare än för genomsnittet av OECD-länderna.

*En alltmer spekulativ finanssektor bidrar till ökad instabilitet. Viktiga avregleringar och en generös, närmast libertariansk, penningpolitik, helt i linje med det nya ekonomisk-politiska paradigmet, har fått den amerikanska finanssektorn att under de senaste 10-15 åren i ökad grad ”leva sitt eget liv” frikopplad från real sektor. Historiskt har bankernas utveckling följt BNP-utvecklingen. Logiskt nog kan man säga, finansiella och reala sektorn bör växa i ungefär samma takt. Den kopplingen bröts under senare delen av 1990-talet. Oavsett hur man mäter – i kreditvolymer, vinster, löner etc. – har de amerikanska bankerna och skuggbankerna släppt kopplingen till real sektor. Det antyder ökat ristagande och spekulation vilket får katastrofala följder om riskerna förverkligas och blir kris som 2008/2009. Det skapar också spänningar i det amerikanska samhället. Av vilken anledning skall lönerna för de anställda i finanssektorn spela i en egen division som de nu gör? Det har sagts att anställda i finanssektorn i USA idag tjänar 50-70% mera än jämförbara grupper i andra sektorer. Det finns med all säkerhet en nära koppling mellan ”Small government”-strategin och de ökade frihetsgraderna för bankerna och de andra finansinstituten.

 *Statsskuldsproblematiken. Att det offentliga lånar för sin verksamhet är en sak, det gör alla länder (möjligen med undantag för Norge och andra stater med extraordinära inkomstkällor eller ”windfall gains”). Men med ”Small government”-strategin tenderar statlig upplåning att bli ett substitut för skattehöjningar. Det råder så att säga obalans mellan efterfrågan på offentliga varor å ena sidan och möjligheten att med begränsade skatteintäkter betala vad det kostar å den andra. När det hjulet får snurra tillräckligt många varv kan statsskulden bli ett allvarligt problem genom att de finansiella marknaderna mister förtroendet som för Grekland och de andra skuldtyngda länderna i Europa. Ekonomhistorikern Niall Ferguson, liksom Ken Rogoff och Carmen Reinhart i sin bok This Time is Different, hävdar att erfarenhetsmässigt riskerar finansmarknadens förtroende att minska när statsskulden närmar sig 100% av BNP. Den insikten är del av bakgrunden till den intensiva diskussionen i USA på senare tid kring statskuldens storlek (som börjar närma sig 100% av BNP).

Tankegången kan missförstås. Det är inte så att det marknadsvänliga ekonomisk-politiska paradigm som sjösattes av Ronald Reagan och Margaret Thatcher i början av 1980-talet, och som sedan dess varit tongivande i västvärlden, och som i sin förlängning i USA har blivit ”Small government”-politiken, har varit ett misslyckande. Tvärtom. Det har varit en framgång. Det var en nödvändig omläggning. Den tidigare samhällsmodellen i västvärlden, den uppförstorade Keynesianismen där staten skulle sköta det mesta, och som fanns i många europeiska länder under 1970-talet, inte minst i Sverige, hade överlevt sig själv. Det var ett förstelnat, socialdemokratiskt influerat, samhälle som medborgarna steg för steg under 1970- och 1980-talen blev alltmera kritiska mot, och som inte längre var konkurrenskraftigt. Sverige gick kräftgång mätt i BNP per capita relativt andra västländer, inte minst visavi USA, under 15-20 år, fram till mitten av 1990-talet. Från praktiskt taget världens rikaste land 1970 till en plats kring 25-30 mätt i köpkraft. Det fanns en förklaring. Sverige hade gått längre än nästan alla andra västländer med sin ambitiösa, och för en tid mycket framgångsrika, idéstyrda ekonomiska politik enligt det gamla paradigmet, det som kom att kallas den svenska modellen, och fick betala ett högt pris för det.

Historien upprepar sig. Det som nu håller på att ske är att den amerikanska varianten av det nya paradigmet, ”Small government”-strategin, har nått vägs ände. I nästa artikel tar jag upp tesen att den amerikanska ekonomin är mera konkurrenskraftig än de europeiska välfärdsstaternas ekonomi. Det är inte sant.

Vad menas med välfärdsstat? Den definition jag skall använda här bygger på två kriterier. Alla medborgare skall ha ett skydd för sin välfärd, mot sjukdom, olyckor, ålderdom, arbetslöshet etc. Det är det första. Det kan göras på olika sätt. Som i Sverige, Norge och Danmark med ett stort ansvar för det offentliga för både finansiering och produktion av välfärden. Landstingen i Sverige som exempel både finansierar och utför det mesta av sjukvården. Gösta Esping-Andersen, dansk sociologiprofessor och välkänd för sin typologisering av välfärdsmodeller, kallar den nordiska modellen för ”den socialdemokratiska regimen”. Eller också kan det göras som på kontinenten (”den konservativa regimen”) med ett mer begränsat statligt och kommunalt ansvar men kompletterat med privata insatser, i synnerhet vad gäller produktionen av välfärden, och med privata försäkringar.

Det offentliga har två uppgifter. Staten och kommunerna hjälper på olika sätt till så att även de svagaste i samhället får den välfärd de behöver vid sjukdom, olyckor, arbetslöshet, ålderdom etc. Det sker genom socialförsäkringssystem av olika slag och genom till exempel subventionerad sjukvård och omsorg. Och staten försöker påverka de relativa inkomstskillnaderna genom bidragssystem eller progressiv beskattning.  

Det andra kriteriet bryter mönstret i meningen att det inte är ett krav som brukar gälla. Jag anser emellertid att för att vi skall kunna tala om en välfärdsstat skall inkomstskillnaderna i landet vara måttliga när de jämförs med andra utvecklade länder. Anledningen är att forskningen visat att inom gruppen västländer finns det ett nära samband mellan relativ inkomstfördelning och sociala förhållanden, ju större inkomstspridningen är i ett land, desto större är de sociala problemen visavi hur det ser ut i andra västländer. Det gör den relativa inkomstfördelningen till ett relevant välfärdsmått. Man får en indikation på i vilken grad den välfärdsmodell som politikerna valt (enligt socialdemokratisk eller konservativ tradition) har fungerat för medborgarna.

Med dessa båda måttstockar kommer Belgien, Frankrike, Holland, Tyskland och Österrike samt de nordiska länderna, Danmark, Finland, Norge och Sverige, att definieras som välfärdsstater. Två länder som brukar hänföras till kategorin europeiska välfärdsländer faller utanför. England eftersom inkomstspridningskriteriet inte är uppfyllt. Inkomstskillnaderna i England är, relativt andra västländer, extremt stora, nästan på samma nivå som i USA. Och Schweiz av det enkla skälet att dess välfärdsmodell är unik. Det finns inget annat västland med samma karaktäristika. Samtliga länder som jag här definierat som välfärdsstater har idag (2009) en offentlig sektor i storleksordningen lite över 50% av BNP (som högst 58% i Danmark och som lägst 48% i Tyskland). Den schweiziska offentliga sektorn mätt på samma sätt var 34%.

Välfärdssstaten versus ”Small government”-strategin

Den europeiska välfärdsstaten har i den amerikanska debatten under senare decennier, särskilt efter 1980, betraktats som en omodern och koststam samhällsmodell. Omodern eftersom den i den marknadsfokuserade tid vi levt i efter 1980 har förknippats med politisk inblandning i marknaderna, med fördelningspolitik, med tröghet och tråkighet, och med ”socialistisk” politik, det mest omoderna av allt. Och den har ansetts kostsam eftersom den relativa tillväxten i välfärdsstatsländerna har utvecklats svagt. Välfärdsstaterna har helt enkelt, menar man, haft en sämre BNP-tillväxt än USA.

Det är idag – med betoning på idag – ett felaktigt synsätt. Min hypotes är att så som världen ser ut är det den amerikanska modellen som är omodern. Med andra ord, det är min provisoriska spådom att den europeiska välfärdsstaten kommer att få ometikettras från politiskt gammalmodig till moderiktig. För det visar sig, jag skall komma till frågan, att släpper man marknaderna alltför fria under lång tid uppstår störningar och felallokeringar. Särskilt finanssektorn riskerar att gå ur kontroll. Finanskrisen 2008/2009 är ett konkret exempel. Och om den politiska målsättningen ständigt är att hålla skatterna nere och (därmed) svältföda allt som har med gemensamma satsningar att göra är risken stor att man får ett samhälle som inte fungerar effektivt. De dåligt underhållna amerikanska vägarna, broarna och annan infrastruktur kan vara ett exempel.

Det är syftet med pappret att försöka föra den här hypotesen i bevis. Jag skall metodiskt jämföra den europeiska välfärdsstatsmodellen med den amerikanska samhällsmodellen (i fortsättningen kallad ”Small government”-strategin). Någon skulle säga att en sådan jämförelse är omöjlig, det är som att jämföra äpplen och päron. Å andra sidan är USA och Europa kulturellt, politisk och ekonomiskt en del av samma värld, skillnaderna är måttliga. Länderna är utan undantag liberala stater, demokratier och kapitalistiska ekonomier, och på ungefär samma utvecklingsnivå. Och även skillnaderna i storlek är måttliga när USA och Europa jämförs. Hela EU-Europa och USA är mätt i BNP nästan exakt lika stora. Enbart de nio europeiska välfärdsstatsländerna (Belgien, Frankrike, Holland, Tyskland och Österrike och de nordiska länderna) svarar tillsammans för en ekonomi som är i storleksordningen två tredjedelar av USAs ekonomi.

Det finns tre tunga skäl till varför välfärdsstatsmodellen sannolikt kommer att få en renässans. Det första av dessa skäl, att ”Small government” strategin har djupgående problem, behandlas i nästa artikel

Kan man förklara varför det den här gången verkar så tungt att få fart på ekonomin och jobben? Visserligen var recessionen ovanligt djup 2008/2008. Men det vanliga mönstret efter en så kraftig och lång nedgång i ekonomin brukar vara att tillväxten snabbt kommer tillbaka, och därmed sysselsättningen. När vi talar om USA brukar det dessutom inte bara vara en återgång till samma sysselsättningsnivå som före recessionen. Antalet sysselsatta brukar ganska omgående börja öka. Som europé slutar man inte att förvånas över hur många nya jobb som skapas i den amerikanska ekonomin. På mindre än 50 år har sysselsättningen (utanför jordbruket) mer än fördubblats, från nivån kring 50-60 miljoner, till idag kring 130 miljoner.

Varför har sysselsättningen i den amerikanska ekonomin minskat efter den senaste krisen? Varför biter sig arbetslösheten kvar på höga nivåer? Varför bryts trenden? Jag skall försöka förklara. Först med hjälp av ett makroperspektiv, sedan med ett mikroperspektiv.

Den australienske ekonomen Steve Keen har i ett intressant papper visat att det finns ett mycket starkt statistiskt samband mellan arbetslöshetens nivå och förändringen i den privata skuldsättningen i ekonomin. Med privat skuldsättning menas summan av hushållens och företagens skulder. Med andra ord, det Keen har visat är att arbetslösheten stiger när den privata sektorn drar ned på sin skuldsättning. Och omvänt, att arbetslösheten sjunker när den privata skuldsättningen i ekonomin ökar.

Eftersom skuldsättningen i USA, och för den delen i de allra flesta västländer, har gått alldeles för långt för att vi skall ha en ekonomi i balans befinner sig nästan alla västländer, och definitivt USA, just nu i ett skede av sjunkande privat skuldsättning, det som ekonomer kallar deleveraging. Det uppvägs till viss del av växande offentliga budgetunderskott, och därmed av en växande statsskuld (trots allt tal om att statsskulden måste ner, det är ett mer långsiktigt projekt i de flesta länder, inklusive USA). Men även om privat och offentlig sektor läggs ihop handlar det i många västländer sammantaget om att skuldnivån sänks relativt hur det såg ut före krisen, säg vid utgången av 2007.

Sambandet som Steve Keen visar på är inte så svårt att förstå. Den samlade efterfrågan i en ekonomi ett visst år bestäms av summan av BNP och förändringen i skuldsättning. Eller sagt på annat sätt, sker det ingen förändring i skuldsättningen förbrukar landet exakt det som produceras (med justering för utlandsaffärerna).  Om efterfrågan i ekonomin skall öka, som ju är en förutsättning för att sysselsättningen skall öka, måste antingen BNP eller skuldsättningen eller båda växa. Det är takten i förändringen av BNP och skuldsättningen som bestämmer, en andra ordningens samband om man så vill. Men eftersom takten i BNPs utveckling ofta ändrar sig måttligt från ett år till ett annat, under långa perioder ligger BNP-tillväxten på ungefär samma nivåer, kan man intuitivt förstå att de mycket större årliga förändringarna i skuldsättningen påverkar efterfrågan mer, och därmed sysselsättningen mer. Det sambandet blir förstås starkare när skuldsättningen är mycket stor relativt BNP. Och så är det idag. Den privata skuldsättningen i USA är år 2010 ungefär tre gånger så stor som BNP, lite över $40 000 miljarder. Det är en nästan obegripligt hög siffra, den motsvarar Sveriges BNPx100! (Privata skulder i svensk ekonomi ligger idag på nivån 170% av BNP). Och man förstår instinktivt att en ändring av skuldstockens tillväxttakt, oavsett om den är positiv eller negativ, slår mycket hårt mot efterfrågan och sysselsättningen. Steve Keen redovisar siffror över utvecklingen av den amerikanska ekonomin som tydligt demonstrerar det sambandet. Till exempel sjönk den samlade efterfrågan 2010 med 10%! Inte att undra på att det är svårt att få jobb, eller behålla det jobb man har.

För att då återknyta till där jag började. Vilka är utsikterna att arbetslösheten i USA skall börja sjunka och närma sig normala nivåer kring 4-6% av arbetskraften om vi accepterar Steve Keens resonemang, och om vi accepterar det de flesta ekonomer är överens om – att det är nödvändigt för privat sektor i USA att dra ned på skuldsättningen? Ja, inte är utsikterna ljusa. Politikerna och centralbanksfolket kläms mellan två sköldar – nödvändigheten att privat sektor drar ner sina skulder och önskvärdheten att statsskulden inte får växa särskilt mycket mer än den redan gjort efter 2008. Allt som allt blir det en dämpande kraft för efterfrågan. Och, återigen, det är efterfrågan som måste öka för att sysselsättningen skall öka.

Globaliseringen och jobben

Det var makroperspektivet. Mikroperspektivet, alltså jobbskapandet sett ur företagens och den offentliga sektorns synvinkel, handlar i sak om globaliseringens och den tekniska utvecklingens effekter. Det är samma krafter som ger ständigt ökande inkomstskillnader i en öppen högt utvecklad ekonomi som den amerikanska, som bestämmer sysselsättningsutvecklingen. Den modell som Nobelpristagaren Michael Spence (och hans medarbetare Sandile Hlatshwayo) använde sig av för att förklara inkomstspridningen, och som jag har skrivit om tidigare, kan man använda också vad gäller jobben. Han delade in samhällsekonomin i två delar, i den exporterande sektorn (tradable sector) och den inhemska (non-tradable), och visade att genom outsourcing har sysselsättningen i den exporterande sektorn i USA under senare decennier i stort sett stått stilla, i de högtekologiska branscherna har den minskat kraftigt. Däremot har jobben blivit många fler i den inhemska sektorn, både i den privata delen (inte minst inom vård och omsorg) och i offentlig sektor.  98% av den sysselsättningsökning på 27 miljoner jobb som USA kunde visa upp mellan 1990 och 2008 kom inom just inhemsk sektor.

I takt med att globaliseringen går vidare minskar jobben i den exporterande sektorn om den mäts som andel av den totala mängden jobb som finns i landet. Det är ofrånkomligt. Men det intressanta är naturligtvis vad som händer med jobben i absoluta tal. Kan man tänka sig att fler får arbete i den sektorn? Det kommer att bli svårt. För utvecklingsländer typ Kina, Indien och Brasilien kommer att göra stora ansträngningar att gå uppåt i förädlingsvärdekedjan, så att det blir lönsamt för amerikanska företag att gå vidare med outsourcingen. Apple är ett exempel på att den utvecklingen har gått ända fram till färdig produkt. När underleverantören Foxconn i Kina släpper ansvaret är till exempel iPaden packad och klar. Inget jobb med tillverkning och montering av iPaden görs i USA! Slutsats?Ja, jag skulle gissa att USA under de närmaste åren till och med kommer att få mycket svårt att bara behålla antalet jobb i exporterande sektorn. Än mindre öka antalet jobb.

Däremot kan arbetstillfällena i den ”inhemska” sektorn öka. Åtminstone i teorin. Praktiken kommer emellertid ganska säkert att se annorlunda ut. I det korta perspektivet, säg fram till 2015, är det högst osäkert om det överhuvudtaget kommer att bli flera jobb i den inhemska sektorn i USA – av flera skäl. För det första kommer den höga statsskulden att kräva åtstramningar i offentlig sektor, och med det färre jobb. Och den andra stora sysselsättningsgeneratorn efter 1990, sjukvården, kommer inte heller, också det av kostnadsskäl, att kunna fortsätta anställa i samma takt som hittills. Dessutom måste de amerikanska hushållen spara, och betala tillbaka på sina lån, det betyder mindre utrymme för konsumtion, och färre jobb i till exempel detaljhandeln.

För att sammanfatta. Det är inte troligt att sysselsättningen i den amerikanska ekonomin de närmaste 3-5 åren kommer att öka väsentligt, om ens alls. Eller uttryckt på annat sätt, det kommer att bli mycket svårt att med det tidsperspektivet komma ned till arbetslöshetsnivåer på ”normala” 4-5% från dagens 9%. Går västvärldens ekonomier in i en ny recession vilket inte kan uteslutas, eller bara hankar sig fram med mycket låga tillväxtsiffror, blir det antagligen omöjligt. Det är min bedömning att arbetslösheten i USA de närmaste åren kommer att ligga kvar på nivån 7-9%.

Förklaringen till den amerikanska jobbkrisen, som i förstone verkar så alltigenom ekonomisk, handlar också den i grunden om politik och värderingar. För hade de amerikanska politikerna inte varit så rädda för skatter, och hade de därmed inte finansierat sina reformer i så hög grad med lån, hade situationen idag varit under bättre kontroll och det hade funnits ett utrymme för Keynesiansk stimulanspolitik. Det finns ett närmast oändligt behov av till exempel investeringar i vägar, broar och annan infrastruktur. Det hade varit samhällsekonomiskt väl motiverade satsningar. Nu finns inte det utrymmet eftersom den politiska viljan inte finns. För övrigt är det tänkvärt att enligt Michael Spence och Sandile Hlatshwayo är det offentlig sektor och vården (som till ungefär 50% är skattefinansierad) som svarat för den största delen, 40%, av de nya jobben i USA mellan 1990 och 2008. 10 miljoner av de nyskapade 27 miljonerna jobb tillkom i offentlig sektor och vården under dessa år. Så gott som inga nya jobb alls skapades av den exporterande sektorn. Det som gör det anmärkningsvärt är att den konventionella visdomen (som oftast sköts av ekonomer och politiker) säger något helt annat, nämligen att så gott som alla nya jobb skapas av småföretag, och i synnerhet av högteknologiska snabbväxande företag. Det är uppenbarligen inte sant.

Litteratur:
Keen, St, 2010, “Deleveraging with a twist”, September 20th, 2010,  (http://www.debtdeflation.com/blogs/);
Spence, M. & Hlatshwayo, S., 2011,”The Evolving Structure of the American Economy and the Employment Challenge”, working paper, March 2011, Council on Foreign Relations, New York;

ASCE beräknar i en separat studie från 2011 att dåliga vägar och andra transportsystem kostar den amerikanska ekonomin $130 miljarder per år. Det är ett högt belopp, ungefär en procent av BNP. Det mesta förklaras av att dåliga vägar skadar fordonen och ökar kostnaderna på annat sätt, resten hänförs till att transporterna tar längre tid. 

ASCE inte ensamma om att ge ett uselt betyg. Enligt en studie med ett globalt perspektiv genomförd av Urban Land Institute och Ernst & Young, Infrastructure 2011, är omdömena om den amerikanska infrastrukturen hårda:

“The United States notably continues to lag its global competition—laboring without a national infrastructure plan, lacking political consensus, and contending with severe federal, state, and local budget deficits that limit options…In contrast with its global competition, the United States is lurching along a problematic course—potentially losing additional ground.”

 World Economic Forum, den Schweiz-baserade tankesmedjan mest kända för sina årliga Davos-konferenser, har vid några tillfällen publicerat omfattande och välgjorda studier över olika länders konkurrenskraft. Den senaste rapporten publicerades 2010. Där hamnar den amerikanska infrastrukturen på femtonde plats, långt efter många av de främsta konkurrenterna i Europa och Asien (Tyskland plats 2, England 8, Frankrike 4, Japan 11, Singapore 5). Vad gäller ”overall infrastructure quality”, ett delmått i studien, kommer USA på 23 plats, mellan Spanien och Chile.

Att amerikansk infrastruktur mätt efter nordeuropeisk måttstock är i dåligt skick det vet alla som till exempel kört bil, åkt tåg eller besökt en lågstadieskola i USA. ASCEs låga betyg framstår i det perspektivet som relevant och väntat. Under lång tid, i vart fall sedan 1950-talet, har investeringar i infrastruktur i USA legat på ungefär halva den europeiska nivån. I Europa investerar vi i runda tal 5% av BNP i infrastruktur per år, i USA idag 2,5%.

ASCE beräknar att kostnaderna för att föra upp infrastrukturen i landet till över genomsnittet-nivån skulle komma kosta $2 200 miljarder utslaget över en 10-årsperiod, fram till år 2020. Det är ett gigantiskt belopp, i runda tal 15% av USAs BNP 2011. Det skulle vara som om hela Sveriges produktionskapacitet skulle behöva användas under fem år.

Det finns en djupare liggande problematik. Talar vi om landstransporter har fokus under de senaste femtio åren legat på vägsystemet. De amerikanska politikerna gjorde i mitten av 1900-talet mycket stora federala investeringar i vägar, det var då de flesta av Interstate-vägarna kom till, och den investeringen har sedan i allt väsentligt format det amerikanska transportsystemet på land.  Eller uttryckt på annat sätt, det mesta i amerikanska landtransporter har kretsat kring bilen. Mätt i genomsnittligt antal kilometer per år och fordon kör amerikanen 50% mer än något annat västland, närmast kommer Italien. Järnvägen har, relativt bilen och vägarna, varit satt på undantag. Idag, när dessa vägsystem har stora eftersatta underhållningsbehov, när miljö- och klimatfrågorna pockar på andra transportsätt än bil och flyg, och när konkurrentländerna i både Europa och Asien satsar stort på höghastighetståg, framstår infrastrukturproblemen i den amerikanska ekonomin som mer grundläggande. Jag läste någonstans att Amtrak mellan Washington och Boston kommer upp i en genomsnittshastighet på 70 miles per timma. Franska TGV kör i genomsnitt 130 miles per timma mellan Paris och Lyon.  Det är begripligt att författarna bakom Infrastructure 2011, frågar efter en nationell strategisk plan för infrastrukturen.

Den principiellt intressanta frågan är självfallet hur USA har kunnat hamna i det här trängda läget med gigantiska underinvesteringar under lång tid i sin infrastruktur. Svaret är att det följer av den skatterädda och offentligsektorrädda ideologi som kännetecknar en majoritet av dagens amerikanska politiker. Infrastruktur har karaktär av kollektiv tjänst, en tjänst där det är svårt eller omöjligt för den privata marknaden att fullt ut möta behoven (bland annat eftersom det ofta är svårt att ta betalt av den som utnyttjar tjänsten). Försöker man hitta privata modeller för att tillgodose infrastrukturbehoven, och det är inte ovanligt i USA, blir följden ofta för små investeringar och dåligt underhåll.

Det ASCE gör med sin betygssättning är att sätta fingret på ett av de samhällsfenomen, underinvesteringar i och dåligt underhåll av infrastrukturen, som tydligast visar att USAs politiska system befinner sig i en återvändsgränd. Lyckas man inte ta sig ur den ”anti-skatter”-återvändsgränd som både republikaner och demokrater är inne i, kommer USAs ekonomiska nerförsbacke visavi andra västländer bara att bli brantare. Eller som Stephen Flynn, välrenommerad forskare vid Council of Foreign Relations, uttrycker det när han läser ASCEs betyg:”It’s the kind of report card you would have expected on the eve of the collapse of the Roman Empire.” Det säger det mesta.

Litteratur:
“America´s transport infrastructure, Life in the slow line”, Economist, April 28th, 2011;

 “Infrastructure 2011: A Strategic Priority”, (2011), Urban Land Institute and Ernst & Young,

”2009 Report Card for American Infrastructure”, American Society of Civil Engineers, March 2009;

”The Global Competitiveness Report, 2010-2011, (2010), Word Economic Forum, Genève; Washington, D.C.;

Budskapet i rapporten är att staterna måste bli mindre, det kan bli så genom bättre management, genom att begränsa allt vad staten skall göra (författarna är återkommande kritiska till att välfärdsstaten har blivit en apparat där merparten av hjälpen går till MedelSvensson, inte till de fattiga och svaga som det var tänkt från början) samt genom att minska på regelverket.”European Parliament does not cost much to run, but it litters the continent with expensive rules.”

En av de intressantaste artiklarna innehåller en intervju med Tony Blair om vad han tror om välfärdsstatens framtid. Det är särskilt tankeväckande eftersom han är en erfaren politiker som vet vad som kan åstadkommas med politik, och vad som är politikens gränser. Dessutom är han socialdemokrat vilket inte är utan intresse i sammanhanget. Så här uttrycker han sig:

The modern Western state was created in the era of mass production and command and control, where governments told you what to do and provided everything. Modern life is about choice– and the state, even if it pays for something, should not be the only choice…In every other walk of life a citizen gets services from bodies that are anxious for their business. We have to open up the state to transparency and competition, or else anyone who is rich enough will pay to opt out…As more and more choices are made by consumers, not politicians, we will shrink the state.

Tony Blair tror alltså att staten i framtiden kan bli mindre (som andel av BNP får man förmoda att han menar). Historien talar emot. Margaret Thatchers försök med privatiseringar av statlig verksamhet, och annat i samma anda, under 1980-talet syns knappt i utvecklingen av den engelska statens storlek, i procent av BNP reducerades statens andel från 43% 1980 till 40% 1990, för att 2009 vara 47%, (se tabell, klicka för större bild). Och talar emot att Tony Blair har rätt gör också en del andra erfarna personer. I rapporten citeras Larry Summers, nationalekonom och tidigare en av Obamas närmaste medarbetare. Han menar att det är tveksamt om statens storlek i västländerna kommer att kunna reduceras. Det kommer ökade anspråk på mer och bättre utbildning, mer och bättre sjukvård, mer och bättre omsorg etc. (Dessutom kan man tillägga att Baumols sjuka verkar genom att många av de tjänster som det offentliga erbjuder, typ vård-skola-omsorg, har en svag relativ arbetsproduktivitetsutveckling vilket blir en ”garant” för att det offentliga behöver ökade resurser för samma ambitionsnivå på verksamheten.)

Är Economists analys korrekt i meningen att det finns, som tidningen tror, ett utrymme för att minska statens omfattning (vi talar här om i första hand staten i högt utvecklade samhällen)? Det är tveksamt, jag lutar mer åt Larry Summers uppfattning än åt Tony Blairs. Men låt oss granska frågan lite mer systematiskt.

Det första vi kan göra är att exkludera de basala offentliga verksamheterna, de genuint kollektiva varorna typ rättsväsendet och militären. Jag gissar att inte ens Herbert Spencer, libertarianernas mest kända figur, menade att dessa verksamheter inte behövs och inte måste utföras av staten.

Det andra vi kan göra är att dela upp det övriga den utvecklade staten sysslar med, välfärdsverksamheterna, i två delar (vi bortser från transfereringarna). Dels försäkringsdelen, detta att skattebetalarna via det offentliga finansierar vissa välfärdsverksamheter där idén är att medborgarna skall skyddas om något allvarligt inträffar (sjukdom, olyckor, arbetslöshet). Med andra ord är försäkringskollektivet hela befolkningen, eller en viss specificerad del av befolkningen. Dels utförandedelen, att det offentliga producerar vissa tjänster. De svenska landstingens ansvar för sjukvården är ett konkret exempel.

Att låta staten vara ”försäkringsbolag”, alltså betala för vissa välfärdstjänster, är många gånger klokt både av moraliska (läs rättviseskäl) och ekonomiska skäl (läs lägre administrativa kostnader jämfört med ett system med privata försäkringsbolag). Ett konkret exempel är just sjukvården där ett skattefinansierat ”single payer system” av det slag vi har i bland annat Sverige är kostnadsmässigt mycket överlägset till exempel det fragmenterade privata system för sjukvårdens finansiering som finns i USA. På den här punkten finns det, om referensen är Sverige, inte i mitt tycke så mycket att ”ta bort” utan att effektiviteten minskar (det kan till och med finnas delar att ”lägga till”, till exempel arbetslöshetsförsäkringen). Vad gäller utförandedelen är det annorlunda. Med fördel kan till exempel vissa vård-skola-omsorgs-tjänster i Sverige privatiseras men långt ifrån alla. Det finns gränser för vad den privata marknaden klarar av (det har jag skrivit om bland annat här). Däremot är jag skeptisk till uppfattningen att NGOs, den ideella sektorn, kan ta hand om en större del av välfärdsproduktionen som är ett av de förslag som tas upp i Economists rapport. Skälet är att det finns skalekonomi också i välfärdsproduktion, till exempel i primär sjukvård, och NGOs kan definitionsmässigt inte växa och därmed inte utnyttja skalekonomin. Det innebär att vi får en mer kostsam verksamhet än nödvändigt och det kan knappast försvaras.

PS. Men Sverige har ju faktiskt reducerat statens (i meningen den offentliga sektorns) andel av BNP under de gångna decennierna, den var uppemot 60% i början av 1980-talet, 2009 var den 53%. Det var uppenbarligen möjligt. Visst, det är korrekt. Det enkla svaret är att Sverige med socialdemokratin som banérförare hade klart överinvesterat i offentlig sektor under de gyllene åren under 1950- och 1960-talen och stod 1980 med en verklig Leviathan. Mitt resonemang här om att det blir svårt att reducera staten ytterligare bygger på det läge vi är idag, lite över genomsnittet för OECD men inte längre “värst”, det är Frankrike (se figur).