Jag gav 2008 ut boken “Så skulle det kunna bli” (läs om boken här) om det svenska vårdsystemet. Mera precist handlade boken om den fråga som har blivit mer och mer aktuell på senare tid - hur långt kan marknaden, och privata vinstutdelande företag, ta hand om vården (och andra delar av vård-skola-omsorg-sektorn) utan att det blir bekymmer av olika slag. Det följande är en artikel (från min vårdblogg www.groveda.com) från augusti 2008 om skandalen Maria Beroendecentrum. Jag blev påmind häromdagen av en läsare om att artikeln kanske kunde vara intressant också idag med Carema-debaclet och annat av samma slag. Så här kommer den:

På våren 2002 bolagiserades och privatiserades tidigare landstingsägda Mariaenheten för vård av alkoholister och narkomaner i Stockholm. De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att ägarna av Maria Beroendecentrum (som verksamheten numera kallas) för sina fem första år, 2002-2007, har tagit ut 84 miljoner kronor i aktieutdelning. Mest har de fem huvudägarna fått, runt 8 miljoner kronor var. Det betyder att man tjänat runt 10% på omsättningen i skattad vinst per år. Det är anmärkningsvärt högt med tanke på att ägarna i praktiken inte har tagit någon ekonomisk risk.

Det är lätt att bli upprörd och förbannad, det är ju mina skattepengar som omvandlas till privata förmögenheter på ett alltför generöst sätt och det känns inte bra. Samtidigt gäller det att inte skjuta på pianisten. Ägarna till Maria Beroendecentrum är inte dom skyldiga i det här politiska dramat, de har av allt att döma skött sin del av avtalet. ”Maria är mycket välskött” säger landstingshandläggaren Johan Tallroth till Metro. Det får vi utgå från är sant. Det är politikerna som är ansvariga för att det gått snett – och det är minst tre fel som har begåtts och som gjort det möjligt för fem huvudägare att bli smått förmögna och ett hundratal andra delägare att få bara några hundratusen var (utöver de marknadsmässiga löner som man får anta att de haft).

1. Missbruksvård lämpar sig inte för privat drift
2. Att privatisera Maria-enheten 2002 var ett politiskt hafsverk
3. Entreprenadavtal (som i fallet Maria) är sämsta möjliga samarbetsmodell för både landsting och vårdgivare. Låt oss ta en fråga i taget.

1.  Missbruksvård lämpar sig inte för privat drift

Det finns tre övergripande krav för att en vårdmarknad skall fungera effektivt. För det första måste fritt vårdval gälla, det vill säga patienterna skall kunna välja vårdgivare utan att någon blandar sig i. För det andra måste det finnas konkurrens, det skall helt enkelt finnas flera vårdgivare att välja på och de måste finnas inom ”räckhåll” för patienten. Och för tredje, och kanske mest överraskande för många – det måste vara möjligt att skriva enkla avtal mellan beställaren, landstinget, och den privata vårdgivaren, i det här fallet ägarna till Maria Beroendecentrum.

Det är högst diskutabelt om missbrukarvården i Stockholm uppfyller något av dessa tre krav – och i varje fall är inte ”enkelt avtal”-kravet uppfyllt. ¨

Varför är det då viktigt med enkla avtal? Ja, annars finns en överhängande risk att en privat vårdgivare ekonomiskt utnyttjar otydligheterna och kryphålen i avtalen, det ekonomer kallar opportunistiskt beteende. Det finns en mängd empiriska studier som visar att det är verkligheten. Och vi vet att kontrakts- och kontrollkostnaderna rakar i höjden om det är svårt att göra avtalen enkla. Beställaren måste helt enkelt lägga ner stora resurser på att försöka hålla koll på vad som sker.

Enkla avtal får man om ”produkten”, den vård som ges, är tydlig i konturerna. Eller uttryckt på annat sätt, att den vård det är fråga om är administrativt planerbar och medicinskt tydlig. Ett exempel på hög planerbarhet och tydlighet är standardiserad elektiv kirurgi, typ grå starr, åderbråck, vissa ledoperationer etc. Ett annat exempel kan vara bastandvård.

Men missbrukarvård är vare sig särskilt administrativt planerbar eller medicinskt tydlig, snarare tvärtom och då är det omöjligt att skriva entydiga avtal. Eller också blir avtalen så komplicerade att kontrollkostnaderna för landstinget och administrationskostnaderna för vårdgivaren blir orimligt höga. Och det blir svårt att konstruera en ersättningsmodell som fungerar. Man vet ganska väl vad det kostar att operera en grå starr eller ett knä, och hur mycket eftervården kostar. Men för en missbrukare är vårdinsatsen mer eller mindre omöjlig att förutse, då går det inte heller att skriva enkla avtal.

Att missbrukarvården är så svårplanerad och medicinskt komplicerad är mitt huvudargument för varför den inte lämpar sig för att skötas av vinstdrivande, utdelande privata vårdföretag.

Det gjordes fel från början så att säga.

2. Att privatisera Mariaenheten 2002 var ett politiskt hafsverk

Att det sakligt sett var feltänkt att privatisera en missbrukarvårdsenhet eftersom ”enkelt avtal”-kriteriet inte var uppfyllt har vi således konstaterat. Men privatiseringen var också ett politiskt hafsverk. Att man kan säga det med stor bestämdhet beror på att det finns en vetenskaplig studie av turerna kring privatiseringen (Stenius/Storbjörk ”Den snabba avknoppningen av Maria-enheten”. Socialvetenskaplig tidskrift, 2003 (4))

Det var en privatisering, skriver författarna, som”…i sin snabbhet överrumplade de flesta.” När man läser rapporten får man intrycket att den borgerliga majoriteten i landstinget av politiska och ideologiska skäl snabbt ville driva igenom avknoppningen/bolagiseringen och utköpet. Privatisering av vården var något som låg i tiden. Det fanns också en beredskap i landstingsorganisationen med tjänstemän som skapade en egen privatiseringsdynamik (Mångfaldskansliet). Och missbruksvård var ett nytt privatiseringsområde, tidigare hade privatisering mest handlat om traditionell primärvård, geriatrik och öppen psykiatri. Till det kommer att det saknades en genomtänkt vänsteropposition till beslutet.

Till yttermera visso gjordes allt som en direktupphandling. De läkare och andra som ville ta över ägandet av Maria-enheten fick göra det utan konkurrens. Landstinget kan besluta om direktupphandling om det antingen är brådskande att starta upp en verksamhet (det kriteriet gällde uppenbarligen inte i det här fallet) eller om beställaren bedömer att ingen annan är intresserad av att driva verksamheten. Det var således det senare som landstingsförvaltningen trodde. I ett tjänsteutlåtande från augusti 2001 står det kort och gott: ”Inga andra anbudsgivare är tänkbara i Sverige.” Det kan man naturligtvis fråga sig hur välgrundat det påståendet var.

Det är sådant som kan kallas politiskt hafsverk.

3. Entreprenadavtal är sämsta möjliga samarbetsmodell för både landsting och vårdgivare

Det skrevs 2002 ett femårigt avtal mellan landstinget och ägarna till Maria-enheten (som sedan har förlängts för att löpa ut i mars 2009). Utan att veta med säkerhet, jag har inte lyckats få tag i avtalet, är det ett så kallat entreprenadavtal. Det betyder, kort sagt, att den privata vårdgivaren under avtalstiden förbinder att sköta en specificerad verksamhet, i det här fallet missbruksvård, som tidigare bedrivits av någon annan, landstinget eller en annan privat aktör. I de flesta entreprenader äger fortfarande landstinget eventuella fastigheter och en del annan fast egendom (så är det bland annat i fallet S:t Göran) medan personalen är anställd av vårdgivaren som också äger vissa inventarier. Principen är att när entreprenaden löper ut kan den antingen förlängas, tas över av en annan privat vårdgivare eller återgå till landstingsdrift.

Det är sämsta möjliga samarbetsmodell för både beställaren, landstinget, och vårdgivaren. Varför det? Ja, det skapar framförallt osäkerhet. När en journalist frågade VD för Maria Beroendecentrum, Lotta Olmarker, varför man inte investerade sina stora vinster i företaget istället för att ta ut pengarna kontant så svarade hon: ”Vi skulle gärna bygga ut men vi har ett avtal som går ut i mars (2009), och man vet inte, jag kanske blir arbetslös då.” Hur kan man förvänta sig att en privat vårdgivare skall vara beredd att göra egna investeringar i verksamheten när det inte finns en garanti för att man får pengarna tillbaka om avtalet inte förlängs.

Av någon anledning har vi i Sverige mer än i andra länder kommit att använda entreprenader när vi velat öka det privata inslaget i vården. Det är obegripligt. Nu kommer antalet entreprenader att minska i takt med att vårdvalsmodeller blir vanligare. Men vårdvalsmodeller lämpar sig inte på alla områden, till exempel inte för missbruksvård.

Ett politiskt jättefiasko
Kontentan av de tre punkterna är att privatiseringen av Maria-verksamheterna var ett misstag från början. Fel område för privatisering. Politiskt hafsverk. Och fel typ av samarbetsmodell där den privata vårdgivarens fick ett guldkantat avtal utan att behöva göra egna riskinvesteringar.

Det är bara att konstatera ett politiskt jättefiasko. Och även om de borgerliga partierna bär huvudansvaret så kommer man inte ifrån att socialdemokraterna har spelat med, bland annat okritiskt förlängt avtalet.

Jag skrev ett par uppföljningsartiklar bla om non-profit företag i vården som här och här.

Titta på samtalet här (ca 60 minuter)

Blev vi klokare? Behöver vi då skapa en ny kapitalism? Så formulerad är frågan fel ställd. Om vi med kapitalism menar det ekonomiska system som vi håller oss med västvärlden för att effektivt producera de varor och tjänster vi behöver så kan vi enkelt konstatera att kapitalismen befinner sig i ständig omvandling – och är mycket bra på just det. Det blir med andra ord trivialt att fråga om kapitalismen behöver omskapas. Den ändras ständigt.

Att spelreglerna för kapitalismen, alltså de ramar för kapitalismen/marknadsekonomin som politikerna beslutar om, behöver ändras, är väl däremot alldeles klart. På en punkt är det särskilt tydligt. Den globala finanssektorn har blivit en gökunge i det ekonomiska systemet i den meningen att den har blivit för stor, för spekulativ och därmed för riskfylld. Det konkreta beviset för det är att kopplingen till real sektor försvunnit. Med andra ord, finanssektorns utveckling följer inte längre BNP-utvecklingen. Att det är ett politiskt problem hänger samman med att stabiliteten i den globala ekonomin försämras. Eller uttryckt mera konkret. Risken för en ny finanskrasch ökar.

Titta på filmen här (11 minuter)

Med tanke på att Kyotoavtals-frågan gällde miljö- och klimathotet var det samtidigt förvånande att USA inte ville vara med. Det måste ha framstått lika självklart för Bush-adminstrationen som för alla andra att miljö- och klimatfrågan måste lösas gemensamt av världens länder. Ändå valde man att ta den politiska kostnad som följde med att stå utanför. Det berättar något om ”American Exceptionalism” och vad det begreppet står för. (Det är värt att notera att Condoleezza Rice enligt en artikel i New York Times i samband med sina just publicerade memoarer betraktar det beslutet, och att det inte presenterades ett alternativ från amerikansk sida, som ett misstag, ”A self-inflicted wound”.)

Jag skall i den här essän diskutera miljö- och klimathotet som en global politisk utmaning men göra det med särskild inriktning mot vad som krävs av USA:s politiker. Min hypotes är att miljö- och klimathotet är en politisk utmaning av särskild dignitet om måttstocken är det vi varit vana vid under industrialismen. Det går därutöver. Världen kommer exempelvis av allt att döma inte att klara av miljö- och klimatfrågan utan ”Big government”, mer av gemensamma investeringar, och mer av politisk styrning än vi har idag i OECD-länderna, och kanske mer än vi någon gång haft under i vart fall det senaste århundradet. Den framtiden måste vara provocerande för dagens amerikanska politiker, den går på tvärs mot de frihetsvärderingar som i så hög grad styr amerikansk politik. Ändå finns där ett hot som ingen ansvarskännande politiker kan bortse från.

Låt mig börja med det generella.

Vi agerar som individer inte särskilt kortsynt

Det är lätt att finna exempel på kortsynthet. De miljontals amerikaner med jobb och goda inkomster, oftast unga män, som frivilligt har valt att inte sjukförsäkra sig är ett tydligt belägg. ”Jag blir inte sjuk, den dagen den sorgen” är inställningen. (Ett av huvudsyftena med president Obamas sjukvårdsreform 2010 var att få bort det här fenomenet.) Ungefär samma kategorier av människor, unga män, med ungefär samma lättvindiga inställning till livets risker, är det som i Sverige idag hoppar av arbetslöshetsförsäkringen, A-kassan.

Det finns dessutom en stor grupp människor i alla samhällen som handlar obetänksamt och oklokt av ekonomiskt tvingande skäl. De har helt enkelt inte råd att till exempel köpa den försäkring mot olyckor och incidenter som de borde köpa, och som dom skulle ha köpt om pengarna hade funnits. Fattigdom är kortsynthetens vapendragare.

Ändå menar jag att på det hela taget agerar människan för egen räkning förnuftigt i meningen långsiktigt klokt. Många av de exempel som vi kan hitta på motsatsen faller i kategorin ungdomligt oförstånd, eller bara okunskap. Till det kommer att det som vid första påseende kan verka kortsiktigt och tanklöst i själva verket är ett högst rationellt beteende. Det är helt enkelt ofta ekonomiskt vettigt att, bokstavligt talat, ta det säkra för det osäkra, att acceptera till exempel 10 000 kronor i handen idag istället för dubbelt så mycket om ett år ”om allt går som man räknat med”. Det är tillämpad riskhantering.

Till människans stöd för att stå emot kortsiktighetens frestelser har det utvecklats konventioner och institutioner. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen” och annat i samma anda berättar för oss att det är dumt att vara alltför girig (som ofta är synonymt med kortsiktig). Och när vi talar om för våra barn att: ”Du måste skaffa en utbildning.” eller ”Du måste se till att ha lite pengar på banken”, är det inget annat än goda råd för att undvika kortsynthet.

Och ännu viktigare, det har med tiden utvecklats mängder med institutioner, både informella och formella, för att stötta människan i hennes val mellan kortsiktighet och långsiktighet. Eller om man vill uttrycka det så, i hennes val mellan oförstånd och klokskap. Fast lön är ett exempel. Det kan ses som ett slags försäkringsarrangemang. Löntagarna accepterar en något lägre ersättning än vad som motsvarar deras bidrag till företaget eller organisationen, ”vad de egentligen skulle vara värda”, mot att lönen inte varierar med konjunkturella och andra svängningar. Det är klart att en institution som fast lön ”förhindrar tillfällen till kortsiktighet.”  Och det finns ett stort antal andra institutioner i samhället som också i praktiken leder människan in i ett långsiktigt beteende.

Så i sammanfattning kan jag inte se att människan i sitt egennyttiga perspektiv agerar irrationellt i meningen kortsynt. Att hon avskalad sina konventioner och institutioner kanske skulle göra det är en annan sak. Men det har ju å andra sidan ingenting med verkligheten att göra.

Samhällsperspektivet

Frågan är då om människan också som social varelse, som en del av ett kollektiv, ett samhälle, handlar ansvarsfullt och avstår från ett alltför kortsiktigt beteende. Det är en svårare fråga att svara på. Ändå tror jag att man kan hävda att den västerländska människan i modern tid, säg från 1600-talet och fram till och med 1900-talet, på det hela taget handlat rationellt och långsiktigt klokt.

Den här utvecklingen har skett med stöd av de tankebyggen som vi brukar kalla ideologier. Den konstitutionella liberalismen kom först, från sent 1600-tal och framåt. Den var den mest avgörande. Den såg till att vi som medborgare steg för steg blev fria från kungars och andra dåtida överheters rätt att bestämma över våra liv och det vi ägde (äganderätt, yttrandefrihet, religionsfrihet etc.). Och vi fick som medborgare – även om det tog lång tid, särskilt för kvinnor – också rätten att ha del i politisk makt (demokrati). I ett andra steg, från mitten av 1700-talet och framåt, utvecklades den ekonomiska liberalismen. Den tog idémässigt död på merkantilismen och såg till att statliga regleringar och ingrepp på marknaderna togs bort, och att andra hinder för en väl fungerande ekonomi, till exempel skråväsendet, försvann. Vid mitten av 1800-talet hade vi i frontlinjeländerna, i första hand England och Tyskland, en dynamisk kapitalism med stor produktionsförmåga men också med en snabb omvandling av samhället med många avarter och sociala problem typ barnarbete och fattigdom som följd. Det ledde till politiska motrörelser, i första hand socialismen och kommunismen. Det kommunistiska manifestet publicerades 1848. Och konservatismen, som idémässigt hade utvecklats av Edmund Burke under sent 1700-tal som en reaktion på den franska revolutionen, var också en slags motrörelse. Efterhand utvecklades ideologierna och steg för steg blev samförståndet, åtminstone i praktisk politik, mellan liberalism och socialism (även om vi då talar om socialdemokrati, den reformistiska varianten av socialism) mycket stort. Ett av skälen var att den ekonomiska och politiska modell som vuxit fram under den här processen gav människor i gemen ett materiellt mycket bättre liv, och så småningom också tillgång till gemensamma välfärdsresurser (vård-skola-omsorg) och socialförsäkringar.

Den västerländska människan har under dessa århundraden ordnat sitt samhälle så att det haft en historiskt unikt hög – och ständigt växande – produktionsförmåga, det vi idag kallar tillväxt. Det har varit kapitalismens bidrag till samhällsbygget. Men vi har också, och det gäller för hela västvärlden, haft den politiska förmågan att ordna det kollektiva på ett någorlunda rimligt sätt, både genom att via lagstiftning skapa det formella regelverket, lagarna, för ett framsynt och fungerande samhälle, och genom att varje år ta en stor del av tillväxten, förädlingsvärdet, och använda det för det gemensamma, för rättsväsendet, försvaret, skolan, vården etc., och för att via transfereringar omfördela, och via skattefinansierade försäkringar hjälpa, den som hamnar i behov av hjälp. Det har, hur man än mäter, varit en historiskt sett helt unik framgångshistoria.  Och det har det varit trots alla de ofullkomligheter som naturligtvis har funnits – och som fortfarande finns (hög arbetslöshet, växande ekonomiska orättvisor etc.).

Så i sammanfattning, och om vi talar om västerlandets utveckling under industrialismen, har vi lyckats hitta en fungerande balans mellan det kortsiktiga och det långsiktiga. Framgången för den västerländska samhällsmodellen har i själva verket varit så stor att statsvetaren och filosofen Francis Fukuyama för ett tjugotal år sedan skrev boken Historiens slut. Han menade att när nu det kalla kriget var slut, när muren rämnat och socialismens viktigaste samhällsbygge, Sovjetunionen, låg i spillror, var det tid att fråga sig om inte den politiska liberalismen i kombination med demokratin och den moderna kapitalismen var den ultimata samhällsmodellen. Inte så att den inte skulle vidareutvecklas både i sin politiska och ekonomiska del, men det var svårt, menade Fukuyama, att på idéplanet se något verkligt alternativ till demokrati och kapitalism. Frågan är om Fukuyama har rätt på den punkten. Jag skulle säga att han har delvis rätt.

“Land is considered the inexhaustible gift of nature”

Det är tankeväckande att de politiska ideologierna, och det gäller för allt från libertarianism till socialism, bygger på en mer eller mindre underförstådd förutsättning – att det inte finns några gränser för det möjliga, och därmed för vårt välstånd. Och inte minst viktigt att de resurser vi behöver ta från naturen är outtömliga. Tidigare i historien var det uttalat. “Land is considered the original and inexhaustible gift of nature” som det står i gamla läroböcker. Klassisk ekonomi ser inte det som något problem. I den mån vi tar ut mera ändliga resurser än som motsvarar utbudet kommer marknaden att se till att det åtgärdas. Priserna stiger, det blir mer lönsamt att öppna nya gruvor eller vad det kan vara och bygga nya förädlande anläggningar, det kommer ut mera av varorna på marknaden, priset sjunker och utbud och efterfrågan i balans. Men bara för en kort tid, sedan kommer nästa störning och samma process körs ytterligare ett varv. Och så fortsätter processen varv efter varv.

Det är bara det att om det är ändliga resurser vi talar om, till exempel vissa metaller eller olja, så måste förr eller senare det komma en tidpunkt då det är ekonomiskt och fysiskt mer eller mindre omöjligt att öka uttaget. Där är vi idag för vissa ändliga produkter. ”Peak oil” har redan inträffat, eller är nära att inträffa enligt de flesta seriösa bedömare. Och det är långt ifrån den mest allvarliga delen av ändlighetens problematik. Det är i stället att vi under århundradena av industriell utveckling har använt naturen som soptunna, som en plats där vi utan att tänka oss för, och i stort sett utan kostnader, kan släppa ut diverse avfall och substanser som vi inte har behov av. Luften och de stora vattnen har blivit en slags det utvecklade västsamhällets avstjälpningsplats. Det har vi hållit på med så länge och i så stor omfattning att en majoritet av forskarsamhället med kunskap på det här området idag anser, tydligast uttryckt i IPPCs rapporter, att planeten börjar bli överansträngd, och att det är bråttom att åtgärda. En global temperaturhöjning pågår som mycket sannolikt beror på människans utsläpp av växthusgaser. Havsnivån fortsätter att stiga liksom temperaturen i Arktis.

Det är på den här punkten som jag tror att vi inte längre har konventioner och institutioner och ideologier som är kraftfulla nog för att se till att vi människor inte agerar kortsynt. Det kanske är som evolutionsbiologen Richard Dawkins har kommit fram till att hållbarhet inte är något som vi människor har, som han uttrycker det, ”naturlig fallenhet för”. Det är ett annat sätt att säga att människan är kortsynt när det gäller planeten. Visst, vi håller på att bättra oss. Vi förstår att naturens resurser är ändliga, och att vi inte får förorena naturen. Miljömedvetenheten är hög, särskilt hos barn och unga människor. Och företag och politiker fattar mängder med beslut för att förbättra miljön och undvika ytterligare påfrestningar på naturen.

Men det sker lite med vänster hand, försiktigt med den underförstådda inställningen att de västerländska demokratierna historiskt har visat en otrolig förmåga att klara av stora utmaningar, att kapitalismen är extremt anpassningsbar, och bra på att utveckla ny teknologi. Så förmodligen kommer det att ”ordna sig” också den här gången. Kan vi räkna med det?

Klarar vårt politiska system av hotet mot planeten?

De politiska åtgärder som måste till för att rädda planeten (definierat som de politiska åtgärder som IPCC föreslår) är så omfattande att dagens politiska system kan få svårigheter att klara det. Låt oss titta på vad som ganska säkert krävs. Och låt oss betrakta det ur ett amerikanskt perspektiv.

(1) Vi måste skapa hög medvetenhet hos människorna om miljö- och klimathotet. Det kan verka som en uppgift som redan är avklarad i västvärlden. Men så är det inte. Jag tillbringade en stor del av senhösten 2009 i USA, just innan klimattoppmötet i Köpenhamn. I Europa var Köpenhamnmötet en stor medial fråga. I USA fick man leta efter uppgifter i tidningar och andra media om vad som var på gång. Och någon bred miljödiskussion som i Europa fanns inte, och finns fortfarande inte i USA. Ett år senare, hösten 2010, var jag i Australien och Nya Zealand. Det är få politiker i dessa länder som hårt driver miljö- och klimatfrågorna, och om det finns sådana (till exempel förre australiske premiärminstern Kevin Rudd som ville beskatta gruvindustrin) är risken för politiska bakslag hög. Båda dessa länder, och i synnerhet Australien, lever gott på att exportera ändliga naturresurser. Och Australien anstränger också naturen hårt genom utsläpp. Nästan hela Australiens energiproduktion är baserad på svartkol och brunkol. Allt sammantaget sätter detta sätter tonen i den australiska miljödebatten.

(2) Ekonomisk tillväxt är ett måste. Det kan, åtminstone för en ekonom, verka en självklarhet att skall vi klara de ekologiska utmaningarna måste marknaden arbeta för full maskin, och ekonomin växa. Det är inte en självklarhet för till exempel Tim Jackson (som skrivit den uppmärksammade boken Välfärd utan tillväxt). Han kallar ekonomer för ”ekologiskt illiterata”. De förstår inte att tillväxten, den ständiga strävan efter högre produktivitet, och den kreativa destruktionen, är hot som måste undanröjas. För min del är detta, för att svara med samma språkliga mynt, ”ekologisk bullshit”. Tim Jackson, och alla andra som tycker som han att vi för att rädda planeten måste sträva efter välfärd utan tillväxt, har helt enkelt fel. Hur skulle vi kunna ha någon chans i världen att klara planetens hållbarhetsutmaningar utan att marknadsekonomin fick arbeta för full maskin? Ekonomisk tillväxt är ett måste.

På den här punkten har jag svårt att se att något västland kan vara bättre rustat än USA. Politiken är fokuserad på att skapa bästa möjliga förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

(3) Det måste skapas ekonomiska incitament för strukturell omvandling som stärker miljön och klimatet. Den processen är ständigt pågående. Marknaden ser helt enkelt till att incitamenten ändras. Det sker genom att människor och företag i ökad grad efterfrågar produkter och tjänster som är bra för miljön och den ekologiska balansen. Eller från utbudssidan genom att knapphet pressar upp priserna. Problemet är att det marknaden gör av allt att döma inte räcker till som situationen ser ut. Det behövs ännu starkare incitament (för ökad sparsamhet med energi, ändliga råvaror etc., och mot farliga utsläpp i naturen och annan miljöförstöring), och ännu snabbare strukturomvandling (av sättet att resa, att bygga, att värma upp, att kyla ned, att producera mat etc.). Problemet med marknaden är att den är förhållandevis närsynt. Marknaden är bra på att via priset skapa drivkrafter som tillgodoser efterfrågan i det korta perspektivet. För behov som ligger, säg, längre bort än 3-5 år fungerar marknaden dåligt, eller inte alls. Det är ett problem när tidsperspektivet vad gäller miljön och klimatet är mycket längre än så.

Det är bara genom en politisk process som dessa incitament för det långsiktiga beteendet kan komma fram. Vad det skulle kunna vara konkret? Ja, till exempel subventioner till företagen för uthållig energiproduktion, för avfallshantering, för teknisk utveckling av till exempel miljöteknik, hållbara energisystem etc. Eller incitament för hushållen att spara energi och på annat sätt uppträda miljövänligt. Med andra ord mycket av det som redan finns men i väsentligt större skala.

Det är på den här punkten utmaningen för USA är som störst. För med amerikansk måttstock blir innebörden ”Big government”. Att ingripa i marknaderna för att förändra incitamenten ligger så långt från dagens dominerande ekonomisk-politiska tankebygge, den postmoderna klassiska ekonomin, som man kan tänka sig. Och inte minst gäller det för den amerikanska varianten av paradigmet, den libertarianska politik vi har haft i USA efter 1980. Det är dessutom inte den enda utmaningen som miljö- och klimathoten leder till. Det finns ytterligare en punkt.

(4) Investeringarnas andel av det vi producerar måste öka. Det är i praktiken detsamma som att säga att konsumtionen måste minska, det gäller mest uppenbart för de länder som redan idag har hög konsumtion och samtidigt har lånat mycket. I USA går över 70 procent av det som produceras till privat konsumtion. Det är 10-15 procentenheter mer än vad andra OECD-länder konsumerar. Det antyder att omställningen för USA blir mer djupgående. Till det kommer att en annan störande faktor. En stor del av dessa miljö- och klimatinvesteringar kommer inte marknaden att klara av, beloppen är för stora, tidsperspektivet för långt och risken för hög. De kan förverkligas bara genom politiska beslut och offentlig finansiering. Och eftersom USA redan har en betydande statsskuld, och alla är överens om att den måste reduceras, blir slutsatsen att dessa investeringar kan inte bli verklighet utan större skatteuttag. Återigen ett uttryck för ”Big government”.

Kort sagt, att relativt sett dra ned på konsumtionen och öka investeringarna med det huvudsakliga syftet att skydda de ändliga naturresurserna och reducera utsläppen, och dessutom göra det på förhållandevis kort tid, kanske på några få decennier, är en gigantisk politisk utmaning för alla länder. Politikerna kommer att värja sig, och det gäller för i stort sett alla de stora, traditionella partierna oavsett ideologi. Fyrpunktsprogrammet går mycket längre än vad västvärldens politiker varit vana vid.

Inte minst går det längre än vad amerikanska politiker varit vana vid.

PS Det kanske krävs en femte punkt för att politikerna skall ta miljö- och klimathotet på fullt allvar.

(5) Människan måste chockas. Nobelpristagaren Paul Krugman deltog sommaren 2011 i en TV-debatt (Charlie Rose, Bloomberg, 3 juni 2011) om den amerikanska ekonomin, och argumenterade för, som den Keynesian han är, att mycket mer kraftfulla åtgärder från politikernas sida skulle behövas för att få fart på ekonomin, och för att få ner arbetslösheten. ”Tänk tanken att vi oväntat skulle få veta att det finns ett hot mot planeten, och mot USA, genom en invasion från rymden (’aliens’), vi skulle omedelbart fatta beslut om mycket omfattande program och dagens arbetslöshet på 9% skulle vara borta på nolltid.”

Det är säkert helt korrekt resonerat. Det finns verkliga förebilder, till exempel vad som skedde i många västländer i samband med att andra världskriget bröt ut. Och man kan därifrån spekulera i att vad världen idag skulle behöva för att på allvar ta sig an klimat- och miljöhotet skulle vara en chockartad upplevelse, parallellen till hotet om en rymdinvasion eller ett världskrig, där planetens sårbarhet blev tydlig för var och en. Vad det skulle kunna vara? Ja, man kan bara gissa. Kanske något som för en tid fick det globala jordbrukets avkastning att sjunka dramatiskt, och som gjorde klart att det kan bli ännu värre nästa gång. Kanske något helt annat.

Politikerna i alla länder skulle hur som helst omedelbart initiera ett brett spektrum av ”gröna” investeringsprogram, och andra åtgärder. Det skulle samarbetas och samordnas över gränserna, ungefär som när den globala finanskrisen var som djupast hösten 2008. Finansieringen skulle inte vara någon fråga (eller rättare sagt, den skulle lösas antingen genom sedelpressen eller via hög tillväxt, eller mera troligt en kombination av båda). Och marknaden skulle omedelbart höja priserna på knappa naturresurser typ mat, olja, metaller, skogsprodukter etc. vilket i nästa steg skulle få djupgående strukturella konsekvenser med ett, absolut sett, mindre uttag av dessa resurser som konsekvens. Människorna skulle spara mera och därför konsumera mindre. Och förmodligen skulle det gemensamma få större utrymme i människors tankevärld. Så har det varit historiskt, står människan inför ett yttre hot får samhället och det kollektiva mera av hennes omtanke.

Litteratur:
Jackson, T., 2011, Välfärd utan tillväxt, Ordfront förlag, Stockholm;
Fukuyama, F., 1992. Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm;
Pettersson, K-H., 2003, Det nya företagets samhälle, SNS Förlag, Stockholm;

Reich budskap är i korthet att ”the basic bargain”, den historiska kopplingen mellan produktivitetstillväxt och inkomstutveckling, alltså att om kakan växer skall i princip alla medborgare få del av tillväxten, har brutits i USA. Sedan några decennier, sedan 1970-talet, har det mesta av förädlingsvärdets ökning, BNP-tillväxten, gått till de med höga inkomster och ”kapitalet”. Eller uttryckt på annat sätt, höginkomsttagarna har, både genom inkomst av tjänst och kapital, tagit en ständigt större del av kakan. Vid slutet av 1970-talet tog den rikaste procenten i USA, de superrika, hand om 9% av den samlade inkomsten, 2007 var andelen 23,5%!

(Parentetiskt kan man notera, se figur, klicka för större bild, att man måste gå tillbaka till 1928 för att hitta en lika sned inkomstfördelning i USA. Det är i sig tänkvärt. För under 1920-talet var den klassiska nationalekonomin nära vägs ände som politisk dogm, den försvann som ekonomisk-politiskt paradigm i och med 1930-talskraschen. Kanske är vårt rådande ekonomisk-politiska tankebygge idag, det jag har kallat den postmodernistiska klassiska ekonomin, nu också nära vägs ände. Det är fråga vi får lämna för ögonblicket.)

Robert Reich menar att USA har hamnat i en situation där det inte längre finns inkomster nog för att balansera produktionsförmågan. Say´s lag är så att säga satt ur spel (Say´s lag säger, lite förenklat, att i en ekonomi med full sysselsättning skapar produktionen sin egen efterfrågan). Så här skriver Reich:

The fundamental problem is that Americans no longer have the purchasing power to buy what the U.S. economy is capable of producing. The reason is that a larger and larger portion of total income has been going to the top. What’s broken is the basic bargain linking pay to production. The solution is to remake the bargain.

Man kan säga att ”remake the bargain” är en argumentation för behovet av mer efterfrågan i ekonomin. Mer av Keynesianism. Keynes menade ju att det räcker inte med att de rika sparar, det måste råda full sysselsättning, annars får sparandet bara en negativ effekt som gör jobben ännu färre. Man kan säga att i den situation som vi har idag i USA är det två skäl till varför jobben inte kommer tillbaka. (1) De breda grupperna i samhället har haft stagnerande, eller sjunkande, realinkomster under tre decennier, sedan mitten av 1970-talet, det i sig dämpar möjligheten och viljan att konsumera. Till det kommer två andra faktorer. Många i medelklassen har lånat mycket pengar under de senaste 10-15 åren (mellan 2002 och 2007 ökade belåningen av småhus i USA med $2,3 triljarder, det motsvarade ungefär 20% av BNP), det skall nu amorteras och förräntas. Dessutom gör de dåliga tiderna att de flesta blir ett snäpp mera försiktiga, försöker skaffa sig en buffert, det i sig minskar konsumtionen ytterligare. (2) De rika och de med mycket höga inkomster har så mycket pengar att de bara konsumerar en mindre del av sin inkomst. Kenneth Lewis tjänade 2007 som VD för Bank of America $100 miljoner. Han och familjen kan knappast ha hunnit med att konsumera för mer än några få miljoner dollar. Vi kan lugnt utgå från att det som blir över placeras antingen på någon real tillgångsmarknad, till exempel fastigheter eller konst, eller mer troligt i finansiella tillgångar och eftersom den förväntade avkastningen ofta är högre utomlands dras den delen av inkomsten delvis undan från den amerikanska marknaden.

Sammantaget blir konsekvensen lågt kapacitetsutnyttjande, låg tillväxt och ihärdigt hög arbetslöshet.

PS  När man granskar amerikansk ekonomi och politik tycker jag att man aldrig slutar att förvånas.  Varför händer det ingenting politiskt? Varför protesterar inte folk? Till exempel borde det vara självklart att en så sned inkomstfördelning som den som finns i USA idag i en demokrati borde skapa en politisk motkraft. Så verkar det inte vara. Robert Reich ger en förklaring:

Summarizing the research, economists Roberto Perotti and Alberto Alesina have found that “income inequality increases social discontent and fuels social unrest. The latter, by increasing the probability of coups, revolutions, [and] mass violence.”

This has not been the case in America, at least not so far. Here, opulence has provoked more ambition than hostility. In this respect we are different from older cultures with feudal origins and long histories of class conflict. For most Americans, the rich have not been “them”; instead, they’re people whom we aspire to become. We worry only when private wealth exercises political power. It was here that Theodore Roosevelt and Woodrow Wilson drew the line on the trusts, and Franklin D. Roosevelt damned the “economic royalists.” Private wealth applied to ostentatious consumption is perfectly appropriate; applied to the purchase of political power, it becomes diabolic.

Det är möjligt att just det här draget, att acceptera ekonomiska orättvisor och se de superrika som föredömen, är ett kulturellt drag som kan bli mycket kostsamt för USA i konkurrensen med omvärlden, det slår ju direkt på tillväxten, i varje fall om vi accepterar Say´s lag och Keynes. Å andra sidan är det ju tänkbart att de rika har börjat ta för sig så mycket politiskt via lobbying, Wall Street är det konkreta exemplet, att det kan komma en backlash om det som skett historiskt upprepar sig. Hur som helst är Robert Reich optimistisk. USA brukar ta sig samman. Han tror att det kommer att ske också denna gång.

Granskar man bara dem med superinkomster, den procent av hushållen med de högsta inkomsterna, kan man med en lätt överdrift tala om ”Winners Take All”. Efter skatt har den gruppen ökat sin andel av den samlade inkomstkakan med dryga 120%  mellan 1980 och 2007.  Gruppen med de 20% högsta hushållsinkomsterna har också ökat sin andel (men bara med mer måttliga 25%). Alla andra, fyra femtedelar av hushållen, har fått en minskad andel av de samlade inkomsterna.

Vad vidgade inkomstklyftor betyder socialt och för samhällskontraktet är en sak. Det är inte den frågan jag skall ta upp här utan den sneda inkomstfördelningens ogynnsamma effekter för tillväxten. Det är en ofta förbisedd konsekvens. Men faktum är att en någorlunda jämn inkomstfördelning är bra för BNP-tillväxten. Ett land blir, allt annat lika, rikare om inkomsterna inte är orimligt snett fördelade. John Kenneth Galbraith, välkänd nationalekonom, talar till och med om skäliga inkomstskillnader som en grundförutsättning för en fungerande kapitalism. ”En av de minst omtalade och mest obehagliga ekonomiska sanningarna för de riktigt förmögna är att en rimligt jämn inkomstfördelning i samhället är ytterst funktionell.”

Grunden för resonemanget är det som brukar kallas Say´s lag (efter en fransk 1700-tals företagare och filosof, Jean-Baptiste Say), detta att ur försäljningen av varje produkt föds medlen för att köpa produkten på marknaden. För i det man betalar för varan ingår allt från materialkostnader, lönekostnader, räntekostnader och vinst (eller förlust) och det är, självklart, exakt det som krävs för att köpa varan. Så på aggregerad nivå, och för ett slutet system, så gäller Say’s lag förutsatt att alla inkomster används för att köpa de varor som bjuds ut. Det är bara det att så ideal är inte världen. Den påverkas av hur tiderna är, vid dåliga tider blir de flesta försiktiga och väntar med att köpa. Och det påverkas av hur inkomsterna är fördelade i samhället.

Om det finns många inkomsttagare, låt oss säga att vi talar om alla utom den femtedel som har högst inkomster, som känner att de inte har tillräckligt för att konsumera det de skulle vilja konsumera, och som inte har kredit, sjunker efterfrågan i samhället och därmed, allt annat lika, BNP-tillväxten. Det följer av att när det finns så lite pengar i plånboken för en så stor del av befolkningen att det bara räcker för det allra nödvändigaste, säljs det mindre varor, många företag får mindre att göra, folk får sluta sina arbeten och på samhällsnivå ökar arbetslösheten. Eller den vill åtminstone inte sjunka. Det är exakt den situationen vi har i USA idag. Bara med det tillägget att situationen är extra besvärlig eftersom 2008/2009 års kris radikalt sänkte värdet på de tillgångar som den här gruppen äger, i praktiken det egna huset. Genomsnittligt har priset för amerikanska småhus gått ned med mer än 30% sedan toppen 2006. För de familjer i den här gruppen som belånade sitt hus under go-go åren i början av 2000-talet, och det var många, är läget än allvarligare. De skall, förutom till allt annat, också få fram pengar till räntor och amorteringar.

Efterfrågan kan sjunka också därför att de med höga inkomster, de som verkligen skulle ha råd att konsumera, kanske tycker att de har tillräckligt och föredrar att spara en stor del av sina inkomster. Att det blir så är ofrånkomligt om vi talar om dem med verkligt höga inkomster, säg den procent som tjänar mest. De kan rimligen inte konsumera mer än en mycket liten del av det de tjänar. Det är svårt att tänka sig att man kan äta, bo och leva för mer än några få miljoner dollar om året. Ändå tjänar vissa storföretagschefer och andra med superinkomster mycket mer än så, många tiotals miljoner dollar om året, eller till och med hundratals miljoner dollar. Och även om en person med superinkomster har råd att ha ett eget boende i all världens storstäder och på en massa mondäna ställen, eller köper konst för hundratals miljoner dollar, blir det i praktiken placeringar som vid försäljning ofta ger tillbaka mera tillbaka än det de kostat (inklusive driftskostnader). Eller också placeras pengarna som inte spenderas i finansiella tillgångar, till exempel aktier eller fonder, och inte så sällan, eftersom ansvaret ganska säkert är delegerat till professionella förvaltare, i utlandet där den förväntade avkastningen är högre än i USA. Det är klart att det inte är bra för den amerikanska tillväxten.

Till det kommer en helt annan aspekt på ett samhälle som det amerikanska som koncentrerar en stor del inkomsterna i toppen. Det skapas en för ekonomin kostsam osäkerhet om hur höginkomsttagarna kommer att använda sina pengar. Om kanske 40% av de samlade inkomsterna hanteras av de redan rika, så är det i USA, är den osäkerheten ett reellt hot mot stabiliteten i ekonomin. Enligt klassisk nationalekonomi investeras och spenderas höginkomsttagarnas inkomster lika säkert som de pengar som går till livsmedelsaffären för vanligt folk. Så är det alltså inte i verkligheten. Höginkomsttagarna har en möjlighet att välja. När de varken spenderar eller investerar i den egna ekonomin på en nivå som motsvarar vad de tjänar uppkommer ett nytt jämviktsläge på grund av den minskade efterfrågan. Det skapar svängningar och osäkerhet i ekonomin.

Robert Reich, idag statsvetarprofessor vid Berkeley och tidigare bland annat arbetsmarknadsminister i Clinton-administrationen, har i sin nya bok Aftershock en berättelse om Kenneth Lewis, 2007 VD för Bank of America, som illustrerar det här resonemanget med en nästan genial pedagogik:

”Consider the nearly $100 million Kenneth Lewis earned as CEO of Bank of America in 2007, as he was leading the bank toward a subsequent bailout by the federal government. To spend it all, Lewis would have had to buy $273,972.60 worth of goods and services every day that year, including weekends. If he had devoted twelve waking hours a day to the task, he’d have had to spend $22,831 every hour, $380.52 every minute…

Now suppose Ken Lewis’s $100 million had instead been divided among five hundred people, each of whom took home $200,000 that year. Assume that each spent $150,000—hardly difficult in and around New York City, or in other big cities—and saved $50,000. Total spending by those five hundred would have added up to $75 million, most of it supporting jobs in the United States. Take the logic a step further. Suppose Lewis’s $100 million had been paid instead to two thousand people, each of whom took home $50,000—just about what the typical American family earned in 2007. Each of those two thousand families is likely to spend all, or nearly all, of that money. The lion’s share will be for services. Most of that $100 million would have gone directly into the U.S. economy, sustaining jobs.”

Vilken slutsatsen blir? Ja, om inkomsterna fördelas mera rättvist, så rättvist att den stora gruppen inkomsttagare, säg alla frånsett den femtedel som tjänar mest (som naturligtvis ändå kommer att klara sig utmärkt), känner att inkomsten man får räcker för de behov man har, betyder det i praktiken att samhällsekonomin närmar sig den ideala situation som Say´s lag beskriver. Den helt övervägande delen av den disponibla inkomsten används för att konsumera, och eftersom det gäller för 80% av inkomsttagarna får det omedelbart positiva effekter på den samlade efterfrågan. Företagen får sälja mer, de anställer fler och ekonomin snurrar allt snabbare och BNP-tillväxten stiger. På köpet minskar den osäkerhet som följer av att man aldrig riktigt vet vad de rika gör med sina inkomster.

PS Resonemanget kan möjligen missförstås. Ingen hävdar att det inte skall finnas inkomstskillnader i ett samhälle och att vissa skall kunna ha mycket höga inkomster relativt genomsnittet. Det är bra för dynamiken och därmed tillväxten. Och så ser det ut även i de mest jämlika västländer typ Sverige. Det är de extrema inkomstskillnaderna – som i USA – mellan de rika i toppen som tar hand om en oproportionerligt stor andel av inkomstkakan och resten av inkomststagarna, från de fattigaste upp till de högst betalada i medelklassen, som leder till lägre relativtillväxt. Att dessa inkomstdifferenser dessutom ökar med tiden, det har de således gjort i USA under de gångna tre decennierna, bidrar till en psykologisk effekt som också sannolikt dämpar tillväxten.

Även om det finns ekonomer (och naturligtvis politiker) som hävdar att det positiva sambandet mellan extrema inkomstskillnader och lägre relativ tillväxt inte finns, har dessa i stort sett all empiri emot sig. Det finns gott om skeden i USAs historia som visar att en mer jämn inkomstfördelning mycket väl kan gå hand i hand med hög tillväxt, och det finns internationella data som visar samma sak.

Litteratur:

Galbraith, J. K., 1996, Min ekonomiska historia, Ordfront, Stockholm;
Reich, R. B., 2011, Aftershock, Vintage Books, New York;

Keynes vs klassikerna

Klassisk ekonomi säger, förenklat, att bara man släpper marknaderna fria från alla former av politisk inblandning (eller nästan alla former eftersom basala lagregler, till exempel för ägandet, är viktigt också för ”klassiker”) kommer resultatet att bli högsta möjliga tillväxt, dessutom rättvist fördelad mellan medborgarna. Men verkligheten visade, inte minst under 1920-talet och början av 1930-talet, att den modellen inte håller vad den lovar i verkligheten . Keynes argumenterar för att om efterfrågenivån i samhället plötsligt sjunker kraftigt av någon anledning, sjunker också den allmänna framtidstron, sinnesstämningen i samhället. Det är en avgörande faktor menar Keynes, inte minst för arbetslösheten som växer dramatiskt på kort tid i en sådan situation. Det var vad som skedde under 1930-talskrisen. Arbetslösheten i USA steg från nivån kring 4%  i början av 1929 till nästan 25% tre år senare (som högst under den krisen 2008/2009 var arbetslösheten i USA ca 10%). Keynes menade att anledningen till att arbetsmarknaden inte fungerande som den klassiska modellen förutsatte var att man tänkt fel på särskilt en punkt, lönerna är i praktiken ”sticky” nedåt. Det blir högre arbetslöshet i stället för löneanpassning, och arbetslösheten hade dessutom en tendens att bita sig fast. Keynes recept var enkelt och logiskt. Eftersom den privata sektorn inte mäktar med att skapa tillräcklig efterfrågan måste politikerna göra det i stället, till exempel genom kraftfulla stimulanser i form av offentliga investeringar. Keynes idéer rotade sig hos många politiker, i Sverige redan under 1930-talet. Dessutom kom andra världskriget. De stora offentliga investeringar som kriget gav upphov till, både under själva kriget och för återuppbyggnaden, gav de resultat som Keynes hade förutspått.  Ekonomin gick på högvarv, förtroendet kom tillbaka hos både marknaden och allmänheten och sysselsättningen steg. Keynesianismen dominerande politiken i västekonomierna.

Det som så småningom kom att bli spiken i kistan för den Keynesinspirerande politiken var att det samband mellan inflation och sysselsättning som Keynes trodde fanns – alltså att hög arbetslöshet aldrig kommer tillsammans med hög inflation – visade sig inte hålla i verkligheten. Under 1950-talet hade vi perioder med stagflation, stagnation, hög arbetslöshet och hög inflation samtidigt. Det gav upphov till kritik och så småningom också till nya makroekonomiska teoribildningar och till nya sätt för politikerna att tackla tillväxt och sysselsättning. I mitten av 1970-talet hade Keynesianismen nått vägs ände. ”Den svenska modellen” som hade formats under 1950-talet med starka influenser av Keynes, bland annat vad gäller att staten skall spela en aktiv roll för att upprätthålla full sysselsättning, nådde sin kulmen under 1970-talet.

Det som kom i stället var återigen en mer marknadsorienterad politik, en slags renässans för den klassiska ekonomin. Marknaderna hade stelnat under den politik som dominerade västvärlden under efterkrigsdecennierna, särskilt perioden 1945-65. Det var logiskt att följden blev hög inflation. Under 1970-talet var det inte ovanligt med inflationstakter över 10%, och med bostadsräntor på 15% och till och med mer än så. Med början kring 1980 fick vi en politik där det övergripande syftet var att få ner inflationen. En av metoderna var att genom avreglering steg för steg få marknaderna för pengar, kapital, produkter och tjänster att fungera bättre. Och genom en aktiv penningpolitik sänktes inflationsförväntningarna, en annan förutsättning för lägre faktisk inflation.

På det hela taget visade sig den mer marknadsorienterade politiken efter 1980 lyckosam om framgången mäts i tillväxt och sysselsättning, och detta trots betydande störningar i ekonomin i många länder (för svensk del till exempel den nordiska bankkrisen några år i början av 1990-talet). Framgångarna gällde för i stort sett hela västvärlden, och för större delen av perioden från 1980 fram till sekelskiftet.

Det är först under 2000-talet som den marknadsorienterade modellen kommit att ifrågasättas. Framför allt är många ekonomer skeptiska till den finansiella marknadens utveckling. Finanssektorn har sedan senare delen av 1990-talet lämnat kopplingen till BNP och lever alltmer ett eget liv frikopplat från real sektor. Den har under vissa perioder varit klart spekulativ men politikerna och centralbankerna, inte minst i USA, har varit ovilliga att medvetet dämpa finanssektorns expansion och de tillgångsbubblor som bevisligen har skapats. Vi har haft två exempel på det i USA under de senaste 10 åren. Först IT-bubblan i början av 2000-talet och senast den amerikanska husbubblan, subprime-krisen, som i nästa steg blev en global finanskris som i sin tur blev en av de djupaste realekonomiska kriserna sedan 1930-talet i OECD-länderna. Det har gjort att ekonomernas kritik av den politiska modell som dominerat sedan 1980-talets början har vuxit i styrka. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz´ bok Free Fall kan vara ett konkret exempel på välgrundad idékritik i den andan. Och kanske i ännu högre grad gäller det för nationalekonomiprofessorn Roger Farmers bok How the Economy Works.

Hur ser då Farmers förslag till nytänkande ut? Ja, det är en slags symbios mellan klassikernas syn på hur ekonomin fungerar och Keynes. Farmer menar att klassisk ekonomi leder fel av två skäl. För det första eftersom den självkorrigering som modellen förutsätter, till exempel att arbetslösheten efter en chock fjädrar tillbaka till en naturlig nivå, inte är korrekt att döma av hur det ser ut i verkligheten. För det andra, och det är centralt för Farmer, eftersom klassikerna struntar i förtroendefaktorn, den allmänna framtidstrons roll som en oberoende faktor som driver ekonomin både uppåt och nedåt. Vad gäller Keynes menar Farmer att han hade rätt att marknaderna på egen hand inte klarar av att återställa full sysselsättning och ett rimligt resursutnyttjande, men fel vad gäller att det är förändringar i inkomstnivån som är mest avgörande för konsumtionens, och därmed sysselsättningens, utveckling. Snarare är det förändringar i förmögenheten (”wealth”) som bestämmer vad om skall hända med konsumtions- och sysselsättningsnivå. Det senare gör det logiskt att ge aktiemarknaden en central roll i modellen menar Farmer. För förmögenheten ökar när aktiemarknaden går upp, och aktiemarknaden går upp när förtroendet i ekonomin ökar, eller mera precist när ekonomins aktörer tror på framtiden.

Klassiska ekonomer hävdar att det är fundamenta – preferenser, resurser, teknologi, organisation, företagsledning etc. – som driver marknaden. Keynes betonar på samma sätt förtroendefaktorns betydelse. Farmers uppfattning som jag förstår den är att man kan förlika dessa båda synsätt genom att betrakta förtroendet som en fundamental drivkraft. ”By adding confidence as a separate fundamental, we can retain a theory in which everything is determined by fundamentals, including the value of stock prices. Confidence is an independent fundamental driving force of the business cycle.”

Ayn Rand-värderingarna vid vägs ände

Ingen kan idag veta med säkerhet hur ett framtida ekonomisk-politiskt paradigm kommer att se ut. Men att det kommer en omprövning av den postmodernistiska klassiska ekonomin är ofrånkomligt. Framförallt visar det sig att den fria marknaden leder finanssektorn in på en väg med spekulationer som ett modus vivendi, ett sätt att leva, som i vissa fall blir en bubbla, och som då i värsta fall när den spricker, som subprime-krisen 2008/2009, sprider sig till real sektor och drabbar tillväxten och jobben. Exakt den konsekvens västvärlden lever med just nu. 

En sådan omprövning kommer att bli extra svår för USA och amerikanska politiker. Att det var Ronald Reagan (som tillsammans med Margaret Thatcher i England) som introducerade det nya paradigmet i början av 1980-talet med en politik som lämnar stort utrymme åt marknaden och inskränker det gemensamma, var ingen tillfällighet. Det nya sättet att tänka styrdes av värderingar och synsätt som på många sätt hade djupa rötter i amerikansk historia. Och det som gör det ändå svårare för USA är att med tiden har tron på marknadens överlägsenhet visavi det gemensamma hos många beslutsfattare blivit, skulle jag säga, en övertro, nästan en religion. Att en så central person för amerikansk ekonomi efter 1980 som Allan Greenspan inte bara hade personlig kontakt med libertarianen Ayn Rand, utan också omvittnat i mycket delade hennes världsbild (som verkligen inte ger något utrymme för politisk inblandning) är tankeväckande. Man förstår varför Allan Greenspan såg det som ett framsteg att till exempel Glass-Steagall Act kunde tas bort 1999. För det handlade om att ge större frihet till finansmarknadens aktörer. (I sak handlade det om att investmentbolagen och bankerna inte längre behövde vara organisatoriskt åtskilda.)

Konsekvensen har blivit att USA i sin tro på marknadens överlägsenhet, och sin parallella misstro mot ”government” och politiska lösningar, har hamnat i ett extremläge med sin samhällsmodell.  Det är min prognos att det kommer att bli mycket dyrt mätt i tillväxt och politisk stabilitet för USA att ta sig ur detta extremläge. Det blev det i varje fall för Sverige när vi gick för långt i välfärdsstatsbygge med den svenska modellen under ett par efterkrigsdecennier. Och återtåget kommer att ta lång tid för USA. Precis som det gjorde för Sverige.

Litteratur:
Farmer, R. E. A., 2010, How the Economy Works, Oxford University Press, Oxford;
Stiglitz, J. E., 2009, Freefall, W. W. Norton & Company, New York;

I en artikel i januarinumret av amerikanska Monthly Labor Review finns den här figuren som berättar att det nära sambandet mellan reallön och produktivhet i amerikansk ekonomi brutits under senare decennier. Att döma av grafen (klicka för större bild) började de två kurvorna att fjärma sig från varandra någon gång under 1970-talet. Därefter har gapet vidgats i stort sett varje år som gått. (Att diagrammet har log-skala betyder att de båda kurvorna visar trenden.) Vad det betyder i praktiken? Ja, det är detsamma som att säga att den del av BNP-tillväxten som tillfaller kapitalet (alltså pengar som går till kapitalägarna för att betala räntor och kapitalförslitning) växer mycket snabbare än den del som går till löner. Visst, det kan för en kortare period vara samhällsekonomiskt begripligt och försvarligt att det blir så (till exempel om realräntorna, allt annat lika, stiger eller risken för kapitalet ökar av någon anledning). Men en trendmässig förändring under flera decennier som kurvorna i diagrammet visar är inte normalt, och kan inte förklaras med att kapitalägarnas kostnader eller risker har ökat. Konsekvensen blir att residualen, nettovinsten, ökar. Det blir mycket mera pengar att dela ut.  Med andra ord, inkomstklyftorna i den amerikanska ekonomin vidgas genom att kapitalägarna tar en större del av kakan, och alla andra, inkomsttagare utan kapital, får en mindre del.

Eftersom också fördelningen av inkomster av arbete (alldeles bortsett från inkomster av kapital) i den amerikanska ekonomin under de tre senaste decennierna har blivit skevare, har de ekonomiska orättvisorna blivit ännu tydligare. I den ena änden av skalan finns en relativt liten hop höginkomsttagarna, säg 20% av alla som har inkomst av arbete. De har ökat sina redan höga inkomster kraftigt från 1980 och fram till idag, delvis förklarat av att de också är aktieägare. (Aktiemarknaden har haft, logiskt nog som kurvorna i diagrammet ser ut, gyllene decennier sedan 1980-talets början.) I den andra änden av skalan finns gruppen fattiga som drastiskt fått se sina inkomster sjunka, många har förlorat sitt jobb och är arbetslösa. Och däremellan finns den stora massan av löntagare, genomsnittligt med en högst måttlig real inkomstökning efter 1980. Medianlönen för amerikanska inkomsttagare har realt ökat med 0,8% per år sedan mitten av 1970-talet. Det är snudd på helt stagnerande löner.

Att förklara varför det har blivit på det här sättet är fullt möjligt (jag har gjort det här). Men det oroande med den förklaringen är att det inte finns något i sikte som på ett avgörande sätt bryter trenden. Inkomstskillnaderna, eller mera korrekt inkomstorättvisorna, i det amerikanska samhället kommer så långt man kan se att bli ännu större med tiden. Är det möjligt? Jag för min del tror inte det om USA (och en del andra västländer med mycket stora inkomstskillnader, till exempel England) skall kunna behålla det nuvarande samhällskontraktet. Att populistiska Teaparty-rörelsen i USA vuxit fram med sådan kraft på bara ett par år är ett tecken på att samhällskontraktet är ifrågasatt. Nästa steg är social oro.  Ungdomsrevolten i England i för ett par veckor sedan, i början av augusti 2011, kan vara en föraning om något som kan sprida sig till också USA. Den amerikanske journalisten Roger Cohen skrev häromdagen om The Age of Outrage . Eller uttryckt på annat sätt: Diagrammet berättar om en utveckling som kan komma att sluta i social oro och politiskt kaos.

Litteratur:
Fleck, S. et al, (2011), “The compensation-productivity gap: a visual essay”, Monthly Labor Review, January 2011;
Cohen, R. (2011), “The Age of Outrage”, op-ed, New York Times, August 13, 2011;

ASCE beräknar i en separat studie från 2011 att dåliga vägar och andra transportsystem kostar den amerikanska ekonomin $130 miljarder per år. Det är ett högt belopp, ungefär en procent av BNP. Det mesta förklaras av att dåliga vägar skadar fordonen och ökar kostnaderna på annat sätt, resten hänförs till att transporterna tar längre tid. 

ASCE inte ensamma om att ge ett uselt betyg. Enligt en studie med ett globalt perspektiv genomförd av Urban Land Institute och Ernst & Young, Infrastructure 2011, är omdömena om den amerikanska infrastrukturen hårda:

“The United States notably continues to lag its global competition—laboring without a national infrastructure plan, lacking political consensus, and contending with severe federal, state, and local budget deficits that limit options…In contrast with its global competition, the United States is lurching along a problematic course—potentially losing additional ground.”

 World Economic Forum, den Schweiz-baserade tankesmedjan mest kända för sina årliga Davos-konferenser, har vid några tillfällen publicerat omfattande och välgjorda studier över olika länders konkurrenskraft. Den senaste rapporten publicerades 2010. Där hamnar den amerikanska infrastrukturen på femtonde plats, långt efter många av de främsta konkurrenterna i Europa och Asien (Tyskland plats 2, England 8, Frankrike 4, Japan 11, Singapore 5). Vad gäller ”overall infrastructure quality”, ett delmått i studien, kommer USA på 23 plats, mellan Spanien och Chile.

Att amerikansk infrastruktur mätt efter nordeuropeisk måttstock är i dåligt skick det vet alla som till exempel kört bil, åkt tåg eller besökt en lågstadieskola i USA. ASCEs låga betyg framstår i det perspektivet som relevant och väntat. Under lång tid, i vart fall sedan 1950-talet, har investeringar i infrastruktur i USA legat på ungefär halva den europeiska nivån. I Europa investerar vi i runda tal 5% av BNP i infrastruktur per år, i USA idag 2,5%.

ASCE beräknar att kostnaderna för att föra upp infrastrukturen i landet till över genomsnittet-nivån skulle komma kosta $2 200 miljarder utslaget över en 10-årsperiod, fram till år 2020. Det är ett gigantiskt belopp, i runda tal 15% av USAs BNP 2011. Det skulle vara som om hela Sveriges produktionskapacitet skulle behöva användas under fem år.

Det finns en djupare liggande problematik. Talar vi om landstransporter har fokus under de senaste femtio åren legat på vägsystemet. De amerikanska politikerna gjorde i mitten av 1900-talet mycket stora federala investeringar i vägar, det var då de flesta av Interstate-vägarna kom till, och den investeringen har sedan i allt väsentligt format det amerikanska transportsystemet på land.  Eller uttryckt på annat sätt, det mesta i amerikanska landtransporter har kretsat kring bilen. Mätt i genomsnittligt antal kilometer per år och fordon kör amerikanen 50% mer än något annat västland, närmast kommer Italien. Järnvägen har, relativt bilen och vägarna, varit satt på undantag. Idag, när dessa vägsystem har stora eftersatta underhållningsbehov, när miljö- och klimatfrågorna pockar på andra transportsätt än bil och flyg, och när konkurrentländerna i både Europa och Asien satsar stort på höghastighetståg, framstår infrastrukturproblemen i den amerikanska ekonomin som mer grundläggande. Jag läste någonstans att Amtrak mellan Washington och Boston kommer upp i en genomsnittshastighet på 70 miles per timma. Franska TGV kör i genomsnitt 130 miles per timma mellan Paris och Lyon.  Det är begripligt att författarna bakom Infrastructure 2011, frågar efter en nationell strategisk plan för infrastrukturen.

Den principiellt intressanta frågan är självfallet hur USA har kunnat hamna i det här trängda läget med gigantiska underinvesteringar under lång tid i sin infrastruktur. Svaret är att det följer av den skatterädda och offentligsektorrädda ideologi som kännetecknar en majoritet av dagens amerikanska politiker. Infrastruktur har karaktär av kollektiv tjänst, en tjänst där det är svårt eller omöjligt för den privata marknaden att fullt ut möta behoven (bland annat eftersom det ofta är svårt att ta betalt av den som utnyttjar tjänsten). Försöker man hitta privata modeller för att tillgodose infrastrukturbehoven, och det är inte ovanligt i USA, blir följden ofta för små investeringar och dåligt underhåll.

Det ASCE gör med sin betygssättning är att sätta fingret på ett av de samhällsfenomen, underinvesteringar i och dåligt underhåll av infrastrukturen, som tydligast visar att USAs politiska system befinner sig i en återvändsgränd. Lyckas man inte ta sig ur den ”anti-skatter”-återvändsgränd som både republikaner och demokrater är inne i, kommer USAs ekonomiska nerförsbacke visavi andra västländer bara att bli brantare. Eller som Stephen Flynn, välrenommerad forskare vid Council of Foreign Relations, uttrycker det när han läser ASCEs betyg:”It’s the kind of report card you would have expected on the eve of the collapse of the Roman Empire.” Det säger det mesta.

Litteratur:
“America´s transport infrastructure, Life in the slow line”, Economist, April 28th, 2011;

 “Infrastructure 2011: A Strategic Priority”, (2011), Urban Land Institute and Ernst & Young,

”2009 Report Card for American Infrastructure”, American Society of Civil Engineers, March 2009;

”The Global Competitiveness Report, 2010-2011, (2010), Word Economic Forum, Genève; Washington, D.C.;

Är det rätt att säga att den amerikanska medelklassen har haft en svag reallöneutveckling under senare decennier? Svaret är ja. Den här figuren (Källa: Houseold income in the United States) visar de amerikanska hushållens reala inkomstutveckling före skatt under perioden 1967-2003. Den röda kurvan längst ner visar utvecklingen för de 10% fattigaste familjerna, den tegelgula översta kurvan visar hur inkomsterna för de rikaste 5% av familjerna har utvecklat sig. Och däremellan finns alla andra. Den tredje kurvan nedifrån räknat (50th percentile) visar inkomstutvecklingen för genomsnittet av amerikanska familjer. Det räcker med en snabb blick på kurvan för att inse att inkomstutvecklingen för just den gruppen mer eller mindre stått stilla sedan slutet på 1960-talet. Eller nästan stått stilla. I absoluta dollar ökade inkomsten för genomsnittsfamiljen mellan 1967 och 2003 från $33 000 till $43 000 (räknat i 2007 års priser). Det motsvarar en årlig real inkomstökning före skatt på 0,85%. Det är inte mycket när man vet att under samma period har BNP per capita i reala termer ökat med åtminstone 3% per år. Det antyder en kraftig omfördelning av tillväxten inte bara inom löntagarkollektivet utan också genom att inkomst till kapital ökar sin relativa andel.

Tittar vi stället på de disponibla inkomsterna (inkomsterna efter skatt) är det, föga förvånande, de rikaste hushållen som ökat sin andel av mest. Alla andra har fått se sin del minska i reala termer. Under de gångna tre decennierna, från 1979 fram till 2007, har hushållen med de 20% högsta inkomsterna fått en ökad andel av förädlingsvärdet medan alla andra har fått se sin andel sjunka.

Varför det har blivit på det här sättet? Det är en naturlig fråga, inte minst för en europé som med förvåning tittar på hur inkomstspridningen ser ut i det amerikanska samhället. Det finns inget enkelt svar på frågan. Det kan ges i ekonomiska, politiska eller kulturella termer. Det politiska perspektivet, hur det kommer sig att de amerikanska politikerna inte verkar bry sig särskilt mycket om de stora inkomstklyftorna, skall jag återkomma till. Liksom till vad det är för värderingar som gör att gruppen med superinkomster tycker att den är värd sina miljarder. Här begränsar jag mig till ekonomin.
Michael Spence, Nobelpristagare i ekonomi, har tillsammans med Sandile Hlatshwayo, också han ekonom, nyligen presenterat en analys som låter oss komma mycket nära en trovärdig ekonomisk förklaring till de vidgade inkomstklyftorna i det amerikanska samhället (och för den delen i vilket västsamhälle som helst). Och till varför medelklassens reallöner stagnerat.

Det författarna gör är att dela in den amerikanska ekonomin i två sektorer – den exporterande sektorn (tradable sector) respektive den inhemska sektorn (non-tradable sector). Företagen i den första sektorn, den exporterande, konkurrerar på den globala marknaden. Där finns det mesta av tillverkningsindustrin, högspecialiserade tjänsteföretag av olika slag, delar av finans- och försäkringssektorn, jordbruk etc., kort sagt den del av produktionen vars priser sätts på en internationell marknad. Den inhemska sektorns priser bestäms på hemmamarknaden. Där finns sådant som vård-skola-omsorg, offentlig sektor, byggindustrin, handel etc. Dessa båda sektorer visar två skilda mönster vad gäller sysselsättning, produktivitet och löneutveckling.

Mellan 1990 och 2008 ökade antalet sysselsatta i USA med ganska exakt 27 miljoner, från 122 miljoner till 149 miljoner (27 miljoner är en anmärkningsvärt hög siffra när man vet att Europas västländer under samma period knappast skapade några nya jobb överhuvudtaget). Av dessa 27 miljoner svarade inhemska sektorn för nästan hela tillväxten, 98%. Det mesta, 40%, kom i offentlig sektor och i vårdsektorn, tillsammans skapade dessa två ungefär 10 miljoner nya arbetstillfällen mellan 1990 och 2008.

För produktiviteten ser bilden annorlunda ut. Förädlingsvärdet per anställd (som är ett mått på produktiviteten) ökade kraftigt i exporterande sektorn, från $70 000 1990 till $120 000 2008. Den inhemska sektorns produktivitet däremot ökade högst måttligt, från $72 000 till $80 000. Eftersom vi vet att det finns ett visst positivt samband mellan produktivitetstillväxt och lönetillväxt i en bransch blir det en förklaring till varför anställda i exporterande sektorn har haft en bättre löneutveckling än de som till exempel arbetat med vård-skola-omsorg. Men det är inte hela bilden. Gör man en schablonmässig uppdelning av arbetskraften i å ena sidan högre chefer och viktiga specialister (=problemlösare typ ingenjörer, jurister, ekonomer, marknadsförare) och å andra sidan övriga anställda, är det cheferna och specialisterna som haft den relativt sett bästa löneutvecklingen.

Att det skett en omfördelning från ”de etablerade”, cheferna och specialisterna, som har fått mer till alla andra som fått mindre, kan bäst förklaras om vi tar en bransch i exporterande sektorn och mera noggrant granskar vad som skett. Elektronikindustrin kan vara ett bra exempel. Det är en av de branscher som är mest utsatt för internationell konkurrens. Antalet jobb i den amerikanska elektronikindustrin har under den period som Spence/Hlatshwayo studerat sjunkit med 650 000, från i det närmaste 2 miljoner 1990 arbetstillfällen till ca 1,3 miljoner 2008. Men samtidigt har produktiviteten ökat med 363%! En fantastisk siffra, nästan 20% per år. Hur har det här gått till? Ja, för att klara sig i konkurrensen på den globala marknaden har de amerikanska elektronikföretagen outsourcat delar av tillverkningen till lågprisländer som Kina eller Indien. Konsekvensen har blivit färre anställda i USA. Och av naturliga skäl har de som mist jobbet haft de minst kvalificerade jobben, och därmed de lägsta lönerna. Den gruppen anställda i USA har med andra ord gått från ett arbete med låg lön till inget arbete alls eller i bästa fall ett annat arbete med låg lön. Med tiden har den här processen gått högre upp i förädlingskedjan i elektronikföretagen och bättre betalda jobb har utsatts för samma press, i sista hand har de också försvunnit från företagen. Allt har skett samtidigt som försäljningen i dollar har ökat dramatiskt. Så vad vi har fått är en kombination av med tiden allt högre förädlingsvärde fördelat på allt färre anställda. Det är det som förklarar varför produktiviteten har ökat med 363%.

I den andra änden av hierarkin i elektronikföretagen, bland cheferna och specialisterna, har utvecklingen varit den motsatta, den gruppen har fått höjda relativlöner. Det förklaras av att det är cheferna och specialisterna som har ansvaret för både effektiviseringarna på hemmaplan, i det egna företaget, och kontraktsskrivandet med underleverantörerna i till exempel Kina och Indien. Det är nyckelpersoner för företagen och de har steg för steg kunnat förhandla sig till en allt större del av företagets förädlingsvärde.

I den mest avancerade delen av elektronikindustrin, ta Apple som exempel, har den här processen gått mycket långt. Här kan man ana framtiden för den amerikanska elektronik- och dataindustrin. Det sägs att av utpriset på en ny iPad på $499 har Apple betalt $291 för komponenter och montering till färdig produkt, allt inköpt i utlandet (monteringen görs av Foxconn i Kina). Det ger en bruttovinst på $208 för varje såld iPad, eller 42% av försäljningspriset. De $208 skall också betala kostnaderna för verksamheterna i USA, för företagets ledning, utveckling, marknadsföring och annat. Med andra ord, en mycket stor del av Apples anställda i USA, nästan alla, är problemlösare (plus ett visst antal höga chefer). Och det gäller för övrigt också för den specialistkompetens som Apple köper av andra amerikanska företag (revision, juridik, marknadsföring, finansiering etc.).

Trådarna kan dras ihop till en helhetsbild. För vi förstår nu lättare varför utvecklingen mellan 1990 och 2008 har inneburit att inkomstskillnaderna har ökat. I den övre änden av löneskalan har cheferna och specialisterna sett till att de fått en större del av lönekakan. Och det gäller inte bara chefer och specialister som arbetat i och för företag i exporterande sektorn. De högre cheferna och de viktiga specialisterna också i den inhemska sektorn har ökat sina relativlöner. För att överhuvudtaget få tag i kvalificerad arbetskraft, bra chefer och specialister, har inhemska sektorn fått betala löner på en nivå som bestäms i exporterande sektorn.

I den andra änden av löneskalan har de lågkvalificerade jobben fått en allt lägre ersättning. I exporterande sektorn beroende på outsourcing och annan konkurrens utifrån. De enklaste jobben har försvunnit helt från USA, och de mer kvalificerade tjänsterna har blivit färre, och löneutvecklingen sämre. I inhemska sektorn har inkomsterna för vanliga anställda stagnerat, eller utvecklats svagt. Det beror på flera saker. En relativt svag produktivitetsutveckling i sektorn är en faktor (Notera att förädlingsvärdet per anställd ökade bara från $72 000 till $80 000 mellan 1990 och 2008). Att en stor del, kanske upp emot en fjärdedel, av dem som jobbar i den inhemska sektorn i USA är offentliganställda är en annan faktor. Liksom att företagsstrukturen i den privata delen av den här sektorn är fragmenterad med en massa småföretag där konkurrensen är hög. Lönenivåerna i handel, restaurang och annan ”retail” är låga i alla västländer. Och särskilt låga i USA.

Att medelklassens löner stått stilla, eller nästan stått stilla, kan man förstå i det här perspektivet. Det finns många i medelklassen med jobb i exporterande sektorn men antalet anställda på just mellannivån, ”i närheten av medianlönen”, har knappt ökat, och lönerna för den här gruppen har pressats genom arbitrage mellan en högre lönenivå i USA och en lägre nivå i underleverantörsländer som Kina, Brasilien och Indien. Och de i medelklassen som arbetat i inhemska sektorn har också haft en trist löneutveckling av de skäl som jag just nämnde.

Den finns en kvarstående fråga. Hur har de extrema inkomsterna i den höga änden av skalan uppstått? Spence/Hlatshwayo-modellen hjälper oss inte med en förklaring av just det fenomenet. Enligt en artikel i New York Times fick 2007 topp-procenten av de amerikanska inkomststagarna 24 procent av alla inkomster. (Och topp-procenten av de med högst förmögenhet, de allra rikaste, hade samma år ungefär hälften av hushållens alla tillgångar.) Dessutom vidgas gapet mellan de med dessa mycket höga inkomster och övriga över tiden, 1976 hade enligt samma artikel topp-procenten 9% av alla inkomster. Förklaringen? Ja, lite förenklat kan man säga att personerna i den här gruppen, de med de allra högsta inkomsterna, i de allra flesta fall har inkomst både av tjänst och kapital. Framförallt handlar det om inkomst av kapital. Vi vet att kapitalandelen i den amerikanska ekonomin har ökat kraftigt under de senaste tre decennierna (vilket är detsamma som att löneandelen sjunkit eftersom de är kommunicerande kärl). Med andra ord har kapitalägarna efter 1970-talet kunnat ta hand om en ständigt växande andel av den amerikanska BNP-tillväxten. Bland topp-procenten av inkomsttagarna ett visst år finns med all säkerhet företagsägare som gjort stora kapitalvinster genom att sälja sitt företag. Men där finns lika säkert också personer med extremt höga inkomster av tjänst, typ direktörerna i storbankerna på Wall Street med måttlösa bonusar, som samtidigt har höga inkomster av kapital, till exempel genom att äga aktier i det egna företaget.

Utvecklingen under senare decennier mot ökade inkomstskillnader i USA (och i mer eller mindre hög grad i alla OECD-länder) kommer att fortsätta så längre globaliseringen fortsätter. Det är ett gigantiskt politiskt problem för USA (större än för välfärdsstaterna i Europa). För fortsätter utvecklingen mot ännu större inkomstskillnader kommer det antagligen att finnas grogrund för social oro och för ännu mer av politisk populism av typ Tea Party-rörelsen. Då är inte steget långt till protektionism.

PS Det kan av den här analysen verka som om jag glömt bort den verkan på inkomstdifferentieringen som ny teknologi har. Det är inte så. Jag ser den ständigt pågående tekniska utvecklingen som en underförstådd förutsättning för analysen. Den kreativa destruktion som kan hänföras till teknisk utveckling drabbar ungefär samma grupper som de som mister sina jobb, eller får sänkt relativlön, till följd av globaliseringen. Automatisering och ny teknologi driver på utvecklingen mot ökade inkomstskillnader och färre jobb. Dessutom slår den nya tekniken lika hårt mot båda sektorerna. Att det inte finns lika många växeltelefonister, bankkassörskor, sekreterare etc. som det gjorde för bara 10-15 år sedan är påminnelser om att ny teknik minskar antalet jobb, och lika säkert relativlönerna, också inom inhemska sektorn.

Litteratur:
Spence, M. & Hlatshwayo, S., (2011),”The Evolving Structure of the American Economy and the Employment Challenge”, working paper, March 2011, Council on Foreign Relations, New York;
Spence, M., (2011), “Globalization and Unemployment”, Foreign Affairs, July/August 2011;
Kristof, N. D., (2010), “Our Banana Republic”, op-ed, New York Times, November 6, 2010;