Jag har under oktober och november rest runt i Mellanvästern (Minnesota) och i de östra delstaterna, lite över 900 mil med bil. Det här är några anteckningar från resan. Det är noteringar, alla skrivna på plats, som handlar om den djupa politiska kris som USA befinner sig i .

Lexington, KY, söndag 30 oktober 2011

Det är söndagsmorron och jag har just läst en artikel i novembernumret av Foreign Affairs, ”The Broken Contract”. Den är skriven av George Packer, en journalist vid The New Yorker, och är en intressant analys av sambandet mellan växande inkomstklyftor och det amerikanska samhällets problem. Eller för att uttrycka det lika rakt och uppriktigt som Packer gör, han talar om ”Inequality and American Decline”. Så här skriver han i ett central avsnitt: ”This inequality is the ill that underlies all the others. Like an odorless gas, it pervades every corner of the United States and saps the strength of the country’s democracy.”

Har han rätt? Ja, absolut. Ju mera man rör sig i landet, och inte minst när man är utanför de stora metropolerna, New York, Washington DC, Boston, LA etc., desto mer övertygad blir man om att USA:s mest grundläggande samhällsproblem idag kretsar kring de stora och, som det tycks, ständigt växande inkomstklyftorna. Och mer specifikt kring att medelklassen, de ca 60% av amerikanerna som befinner sig mellan de 20% fattigaste i botten och de 20% rikaste i toppen, har fått det ekonomiskt allt jobbigare eftersom inkomsterna inte matchar utgifterna hur man än anstränger sig. Det blir ett problem i den faktiska meningen att människor har det ekonomiskt svårt, och att det i sin tur leder till andra problem, till exempel fetma som i nästa led ger högre sjukvårdskostnader osv. Men framförallt leder till det problem som har med stämningen i landet att göra. Den politiska polariseringen. Rush Limbaugh vs Michael Moore. Oförsonligheten. Låsningarna. Populismen, både den till höger (Tea Party-rörelsen), och den till vänster (Occupy Wall Street). I förlängningen av den här utvecklingen finns social oro. Dit har USA ännu inte kommit.

Att det har blivit så att medelklassen känner sig ekonomiskt trängd kan, menar Packer, förklaras av en kombination av globalisering och teknisk utveckling, båda har bidragit till att jobb har försvunnit från USA, och att människor har fått nöja sig med lägre inkomster. Vid CNN-debatten häromkvällen berättade en medelålders man att han, genom att tvingas gå från ett bra betalt arbete i tillverkningsindustrin till ett lågt betalt arbete i butik, hade sämre betalt idag än för 20 år sedan. Men det kan inte vara hela förklaringen skriver Packer. Globaliseringen och den nya teknologin har också drabbat Europa men utan att inkomstmönstret där har snedvridits alls lika mycket som i USA under senare decennier.

Det är två andra krafter som verkat. ”Over the past three decades, the government has consistently favored the rich… But even more fundamental than public policy is the long-term transformation of the manners and morals of American elites – what they became willing to do that they would not have done, or even thought about doing, before.” Det senare är intressant eftersom det handlar om värderingar. Visst, skriver Packer, skulle man kunna tänka sig att en direktör också 1978 skulle ha kunnat skaffa sig en miljonbonus och samtidigt avskedat en stor del av arbetskraften. ”But no executive would have wanted the shame and outrage that would have followed – any more than an executive today would want to be quoted using a racial slur or photographed with a paid escort.” Jag tror att Gary Packer har helt rätt. Det har skett en förskjutning i värderingarna där det idag anses helt OK bland direktörerna i de stora företagen, och inte minst i finanssektorn, att förhandla sig till ersättningar för ett års arbete i klassen tiotals- eller hundratals miljoner dollar (till och med miljarder dollar om vi talar om vissa hedgefonddirektörer). Det är något nytt. Och särpräglat amerikanskt. Visst, också europeiska storbolagsdirektörer har fått väsentligt bättre betalt efter 1980. Men vad gäller nivåerna är det mer artskillnad än gradskillnad.

För övrigt finns det i artikeln en tankeväckande historia om vilket slags samhälle som håller på att skapas här. Under fjolåret grävdes det ner en 130 mil lång fiberoptisk kabel mellan Chicago och New York. Eller mera precist mellan Chicago Mercantile Exchange och New York Stock Exchange med syftet att tjäna ett antal millisekunder åt några aktörer på den alltmer lönsamma marknaden för robothandel med finansiella instrument. Samtidigt, konstaterar Packer, tar det lika lång tid idag som 1950 att ta tåget från Chicago till New York. Den rika finanssektorn kan kosta på sig att göra en $300 miljoners investering för att tjäna några millisekunder medan det tycks vara omöjligt att i USA få till stånd en snabbtågsinvestering.

Fiberkabelinvesteringen skulle lika gärna finanssektorn i Europa ha kunnat göra. Skillnaden ligger i det andra ledet. De franska snabbtågen hade säkert inte blivit verklighet utan den franska statens medverkan. Att kongressen i USA skulle ta initiativ till, och med skattemedel betala stora delar av en snabbtågssatsning, är som jag förstår det näst intill otänkbart. Skattebetalarnas pengar skall inte användas för sådant som det privata kan klara av, så går resonemanget hos en majoritet av politikerna. Det är bara det att erfarenheten säger att det privata inte klarar av att ensamt få till stånd en snabbtågssatsning. Det är ingen tillfällighet att USA saknar snabbtåg. Man kan tycka att snabbttåg är en detalj i samhällsbygget. Men det handlar egentligen om en mycket större fråga. Om USA:s politiker av ideologiska skäl konsekvent väljer bort allt sådant som finns i gränslandet mellan marknad och kollektiva varor, och som det offentliga skulle klara av att producera, till exempel snabbtåg, ja då finns risken att det får negativa följder för den amerikanska konkurrensförmågan, och i sista hand för BNP-tillväxten.

Annars har jag idag ”gjort” Lexington i meningen åkt runt lite i de centrala delarna av stan. Det är ganska snabbt gjort. Det är ingen stor stad, det bor strax under 300 000 människor här. Jag slås av hur folktomma de centrala delarna av stan är. Det är trots allt söndag och vädret är fint. Man skulle kunna förvänta sig att ett antal människor gick runt i centrum. Men så är det inte. Människorna finns där men de sitter i sina bilar på väg någonstans. Kanske till någon shoppingmall i stadens utkanter? Och är det möjligt föredrar amerikanen att köpa sin mat eller göra sina bankärenden sittandes kvar i bilen. Den som promenerar mellan olika serviceställen blir ett unikum. Jag har gjort det några gånger, senast idag, och får en känsla av att det betraktas med viss misstänksamhet. Den som gör det är antingen konstig eller fattig (eller europeisk turist). Bilen har tagit kommandot över stadsplanen och över hur en medelstor amerikansk stad fungerar.