Jag har under oktober och november rest runt i Mellanvästern (Minnesota) och i de östra delstaterna, lite över 900 mil med bil. Det här är några anteckningar från resan. Det är noteringar, alla skrivna på plats, som handlar om den djupa politiska kris som USA befinner sig i .

Baxter, MN, onsdag 19 oktober
…

Det blir ganska många timmar i bilen och för det mesta lyssnar jag på radio. Nyheterna under den här veckan har dominerats av politik (och av en del sedvanliga incidenter typ dagens stora händelse från någonstans i Ohio där ett 50-tal vilda djur, björnar, tigrar vargar etc. kunde rymma och måste skjutas). Det hänger samman med att primärvalen inför presidentvalet nästa år närmar sig vilket får den politiska temperaturen att gå upp. Det som fångat intresset mer än något annat är ett förslag till nytt skattesystem kallat 9-9-9 från den republikanske presidentkandidaten Herman Cain. Att kalla ett nytt skattesystem för 9-9-9 är genialt i meningen att knappast någon på den politiska arenan missar budskapet. Det står för, lite förenklat, 9% inkomstskatt, 9% företagsskatt och en federal omsättningsskatt, också den på 9%. Det hör till bilden att USA hittills inte har haft någon mervärdesskatt, moms, på federal nivå (däremot har många, men inte alla, delstater så kallad ”sales tax”).

Alldeles bortsett från de skattetekniska svårigheter som ett 9-9-9 –system har, är det lätt att förstå att det skulle bli en ordning som gynnade de rika och missgynnade de fattiga. Det är ett starkt regressivt system. Många med låga inkomster som har låg eller ingen inkomstskatt skulle komma att få betala 9% mera för de varor de köper, medan gruppen med de höga inkomsterna skulle sänka sin inkomstskatt. Det här har naturligtvis ett antal ekonomer och andra påpekat och när presidentkandidaten Cain får lite mer hårdhänta frågor om vad ett sådant här system egentligen betyder, blir han otydlig i sin argumentation. Om jag skulle uttrycka mig försiktigt tycker jag Herman Cains 9-9-9 förslag är politiskt omöjligt och ekonomiskt ogenomtänkt. Mera frankt skulle jag säga att det är en politisk skandal att en presidentkandidat kan lägga fram ett så ofärdigt förslag, och att det får ett närmast totalt genomslag i media och gör honom till ”frontrunner”.

Det här blev än mera tydligt i gårdagskvällen CNN-sända presidentkandidatsdebatt från Las Vegas. De sju ledande republikanska kandidaterna ägnade två timmar åt att svara på frågor och, inte minst, kritisera varandra. Det blev en underhållande men också sorglustig tillställning. Det kanske är ofrånkomligt när man tittar närmare på den uppsättning personer det handlar om. Säkert är alla förträffliga individer som gjort extraordinära insatser för det amerikanska samhället. I många fall är de dessutom charmfulla och humoristiska. Men politiskt är de märkliga personligheter, åtminstone för en europé. Där finns således Herman Cain, för dagen med de högsta popularitetssiffrorna (tillsammans med Mitt Romney). Cain är en framgångsrik företagare i pizzabranschen, fd lobbyist i Washington DC, och som aldrig haft ett politiskt ämbete. Där finns en 76-årig läkare, Ron Paul, som är en extrem libertarian (och då är man politiskt verkligt långt från den konservativa huvudfåran). Han är dessutom isolationist på ett sätt som är ovanligt för ledande politiker. USA skall till exempel avveckla sina militära baser i utlandet. ”It’s time to come home” var ett av hans yttranden under debatten. Där finns också en annan av Tea Party-rörelsens favoriter, Michele Bachman, som bland annat fått uppmärksamhet för att hon på allvar menar att om hon blir president skall det redan låga amerikanska bensinpriset i det närmaste halveras (till $2 för lite över 4 liter, det skulle i så fall bli ungefär en fjärdel av vad bensinen kostar i Sverige och på flera andra håll i Europa). Mycket mera populistisk än så kan man inte bli. Och där finns Rick Perry, guvernör i Texas med gott betyg för sitt jobb som guvernör men med svaga framträdanden på de två tidigare debatterna, och, tycker jag, också i går kväll. Var han finns politiskt kan jag inte bedöma men han är känd för att vara omtyckt av Tea Party-rörelsen och för att vara fd demokrat som konverterat till republikan. Därtill fanns på podiet en fd talman i senaten (Newt Gingrich) och en fd senator från Pennsylvania (Rick Santorum), de två med de lägsta popularitetssiffrorna före debatten. Och så Mitt Romney, tidigare bland annat guvernör i Massachusetts. I mitt tycke var han den ende personen på podiet som var presidentmässig. Han var på många sätt imponerande.

Det som däremot inte var imponerande var de politiska budskapen från dessa ledande republikaner. Alla är naturligtvis djupt konservativa i sina uttalanden, de svenska moderaterna framstår närmast som ett vänsterparti. Mera specifikt fick vi veta från samtliga på podiet att skatterna inte kommer inte höjas och att ”Obama-care”, den stora sjukvårdsreformen från 2010, skall rivas upp. Fler än hälften av deltagarna tyckte att utlandshjälpen skall, om inte helt avvecklas, så i varje fall kraftigt reduceras och att finansieringen av FN skall upphöra. Och det fanns annat som också antyder att det är kris i det republikanska partiet.

En av TV-kanalerna sände i kväll en intressant uppföljningsanalys av debatten. Den var enkel men avslöjande. Ett trettiotal vanliga amerikaner, män och kvinnor, de flesta i övre medelåldern (förmodligen alla republikaner) som hade tittat på debatten i Las Vegas fick när de efteråt samlades framför kameran spontant svara på vad de olika kandidaterna hade gjort för intryck, hur de klarade sig i polemiken med sina medtävlare och hur framgångsrika de var på att få fram sina politiska budskap. Det som kom fram var delvis självklarheter, delvis mycket avslöjande om vad vanligt folk tycker om det politiska systemet. Mest tankeväckande var att en stor majoritet av deltagarna tyckte att Herman Cain var vinnaren. Inte för att alla var övertygade om att hans 9-9-9 plan var rätt och realistisk utan för att han var icke-politiker. Det var en tillgång att Cain aldrig varit heltidspolitiker. Washington DC, kodordet för det federala politiska systemet i USA, är misstrott och misskrediterat i vanliga amerikaners ögon. Det framgick med all önskvärd tydlighet.