Jag har under oktober och november rest runt i Mellanvästern (Minnesota) och i de östra delstaterna, lite över 900 mil med bil. Det här är några anteckningar från resan. Det är noteringar, alla skrivna på plats, som handlar om den djupa politiska kris som USA befinner sig i .

Washington DC, söndag 23 oktober 2011

…

Jag tillbringade ett par timmar på National Museum of Crime and Punishment. Jag lärde mig till exempel att antalet mord per år i USA har legat stilla under de senaste 10-12 åren, och minskat om man jämför med 1980. Och jag lärde mig att strafftiden för samma slags våldsbrott som ett genomsnitt har blivit längre under senare decennier. Det stämmer med en del annan statistik som jag har sett de senaste dagarna. Till exempel att antalet livstidsdömda i USA ökar dramatiskt. Från 1984 fram till 2008, på knappt 25 år, fyrdubblades antalet livstidsdömda, från 34 000 till 141 000. Och den grupp av livstidsdömda som inte får friges (”without parole”) uppgår idag till 41 000 personer. Den gruppen har för övrigt ökat ännu snabbare. Det finns allt som allt över 2 miljoner fångar i amerikanska fängelser idag. Det är över en på hundra av den vuxna befolkningen. Om man inkluderar också personer under övervakning blir det tillsammans 7,2 miljoner amerikaner. Det betyder 3,1% av alla vuxna!

Alldeles bortsett från det sociala perspektivet på den ökande våldsbrottsligheten, och alldeles bortsett från att 3 av 100 av alla vuxna är under ”correctional supervision”, alltså i fängelse eller under övervakning, finns den samhällsekonomiska aspekten. Kostnaderna för kriminaliteten måste vara mycket stora. Och framförallt måste kostnaderna för brottsbekämpningen i alla sina delar (polis, domstolar, fängelser etc.) vara närmast enorma. Det finns över 800 000 poliser i USA idag, det är väsentligt fler än innevånarna i Washington DC. Och jag såg häromkvällen en fyra timmar lång (!) dokumentär om amerikanska fängelser. Det gjorde bland annat en sak mycket klar. Personaltätheten i USA:s fängelser är hög. Enligt U.S. Bureau of Labor Statistics arbetar över 500 000 personer som fångvaktare.

Jag tror vid närmare eftertanke att USA i kostnaderna för brottsbeskämningen, och i kostnaderna för den närbesläktade del av den offentliga verksamheten som brukar kallas ”Homeland Security” (till exempel flygplatsernas säkerhetskontroller), har ett samhällsekonomiskt problem i meningen att de resurser USA använder för dessa två ändamål vida överstiger vad andra västländer använder för samma sak. Med andra ord, problemet liknar det som gäller för sjukvården. USA:s kostnader för sjukvården som andel av BNP är mer än 50% högre än för genomsnittet av OECD-länderna. Det skulle inte förvåna mig om kostnaderna för USA:s brottsbekämpning och interna säkerhet också är 50% högre än för genomsnittet av andra västländer. Skulle jag gissa är de relativa kostnader ännu högre.

Sett ur jobbsynpunkt är det inget problem att en stor del av befolkningen arbetar med sjukvård och brottsbekämpning. Ett jobb är ett jobb. Men ur tillväxtsynpunkt är det annorlunda. Det är troligt att om USA fortsätter att lägga långt mer av resurserna än konkurrentländerna i väst på vård och bekämpning av brott kommer det att synas i lägre relativ tillväxt. Dels eftersom produktiviteten är lägre i den typen av produktion. Dels eftersom det betyder att fler än i andra länder är sjuka och ägnar sig åt kriminalitet.

Apropå jobb i sjukvårdssektorn samtalade jag i kväll med ett äldre par, i 60-65-årsåldern, som båda arbetade i vårdsektorn, och hade gjort det hela sitt liv. Framförallt pratade vi om varför så många amerikaner är tjocka. Damen i familjen, som arbetade med rehabilitering, menade att övervikten som ett samhällsproblem är förhållandevis nytt. Hon nämnde ett lustigt bevis. När hon började arbeta var rullstolarna normalt 16, eller möjligen 18 tum breda i sätet. Idag är normalbredden snarare 30 tum, och det finns specialrullstolar för de verkligt tjocka som är mycket bredare än så. Fetma är framför allt ett klassproblem, menade hon. Stora grupper fattiga i det amerikanska samhället har inte råd att äta riktig mat, och eftersom det är ovanligt i den gruppen att laga egen mat, blir följden att det man äter är snabbmat av låg kvalitet. Och med tiden leder det till övervikt, och fetma.
…

Washington DC, måndag 24 oktober

…
Det finns en annan intressant aspekt på den amerikanska säkerhetsmanin (för det är rätt att kalla det mani). Den skapar jobb, det har jag varit inne på tidigare. Mängden människor som arbetar med kontroll och säkerhet i en eller annan form i Washington DC måste vara mycket stor. Där finns allt från ordningspoliser till personal från privata säkerhetsföretag. En annan stor personalkategori finns i gränslandet mellan säkerhet och information. Skulle man vidga perspektivet till hela landet måste antalet personer i säkerhetsbranschen så definierad räknas i många miljoner. Det är naturligtvis bra för jobbstatistiken, men egentligen är det en företeelse som jag tycker ett samhälle skall ha så lite av som möjligt. Och det kan knappast råda något tvivel om att USA relativt sett har mer säkerhetsarrangemang av den här typen än något annat västland. Sverige framstår i det här avseendet närmast som rena söndagsskolan.

Arbetslösheten i den amerikanska ekonomin är idag hög (kring 9%). Men det slår mig när jag ser alla dessa människor i säkerhetsbranschen att den skulle vara ännu högre om USA hade den snävare lönespridning som vi har Europa, inte minst i Sverige. Jag har idag sett mängder med personer med säkerhets- eller informationsuppgifter som utan tvivel är låginkomsttagare. Och breddar man perspektivet till andra sysselsättningar ser man i USA idag långt fler människor i arbete som inte skulle kunna ha ett arbete i Sverige helt enkelt eftersom lönekostnaden skulle vara för hög. Visst, det är värdefullt att någon plockar ner varorna i kasse när man handlat, och att någon kommer ut med hamburgaren man beställt (som till exempel i går kväll på Ray´s Hell Burger, ett fullpackat ställe i Roslynn). Och det är väl bra att någon nöjer sig med att vid ett vägbygge stå hela dagen med en skylt där det står ”Stop” på ena sidan och ”Slow” på andra sidan, för att då och då vrida på skylten. Men sådant är mer sysselsättning än arbete. Och det är definitivt, tycker jag, inte ett tecken på ett progressivt samhälle när man vet att dessa människor som ett genomsnitt får mindre i plånboken för varje år som går medan folk i den andra änden av inkomstskalan ständigt ökar sina inkomster. Så har det sett ut under de gångna decennierna, inte minst efter 2007.