Det här är två figurer hämtade ur 13 Bankers, Simon Johnson och James Kwaks nyutkomna bok om finanskrisen i allmänhet, och om de stora amerikanska bankerna i synnerhet (som jag skrivit om tidigare, läs mer här). Den första figuren (klicka för större bild) talar för sig själv. Ersättningen i reala termer till dem som arbetar i finanssektorn i USA har efter 1980 ”levt ett eget liv”, på nivåer högt over vad folk i den privata sektorn i övrigt har fått betalt. Dessutom vidgas gapet för varje år. Författarna skriver att “…‘excess relative wage’ in finance—the amount that cannot be explained by differences in education level and job security—grew from zero around 1980 to over 40 percentage points earlier this decade; 30-50 percent of excess wages in finance cannot be explained by differences in individual ability.” (s 116)

Den andra figuren är mer spekulativ. Den tycks visa, kort sagt, att den höga, och allt högre, relativlönen för finansarbetare hänger samman med graden av avreglering i branschen. Alltså, ju mer avreglerad finansmarknaden har varit i ett historiskt perspektiv, desto högre har relativlönen för finanssektorns anställda blivit. Det är intressant att notera att 1900-talets tre första decennier, fram till 30-talskrisen och Roosevelts hårdhänta regleringar, var uppenbarligen också gyllene år för bankanställda.

Det är klart att de amerikanska ”banklönerna” är en abnormitet. Det är inte hållbart vare sig socialt eller politiskt att en sektor i samhället, och vi talar idag om en stor sektor mätt i till exempel antal anställda, skall tjäna 30-50% mera än vad andra jämförbara grupper tjänar. Än mera absurt blir det att utvecklingen efter krisen tycks fortsätta som om ingenting hänt. Sanningen är ju att utan politikernas ingripande under 2008 och 2009 hade de stora amerikanska bankerna utan undantag gått i konkurs. Då hade garanterat kurvorna vänt nedåt.