Jag skall i fem artiklar granska den isländska bankkraschen 2008  och den ekonomiska kollaps som följde, den som The Economist rubricerade som den största krasch något västland råkat ut för. Det finns tre syften. Dels att beskriva. Dels att försöka analysera och förstå hur det kunde bli så illa som det blev. Dels att undersöka om det finns något att lära (och det kommer det att visa sig att det gör). Dessutom hävdar jag att Island blivit rikare genom kraschen. Island blir, menar jag, ett konkret exempel på att den franske 1800-tals ekonomen Clément Juglar har rätt när han skriver: ”Ett lands rikedom kan mätas med graden av våldsamhet i de kriser landet genomlever.”

Det jag diskuterar är det ekonomiska och politiska perspektivet. Tidsmässigt ligger tyngdpunkten på det som har skett efter år 2000. Det är naturligt eftersom det som la grunden för krisen, framväxten av en dynamisk bankdominerad isländsk ekonomi, skedde under några få år räknat från början av 2000-talet. Det går en tydlig skiljelinje mellan perioden fram till kraschen i oktober 2008, och perioden därefter. De fem artiklarna är följande:

1. En av de djupaste ekonomiska kriser något land har råkat ut för

2. Varför blev det så illa?

3. Om vad politikerna gjorde efter kraschen – och vad de borde ha gjort före kraschen

4. Hur är läget för Islands ekonomi idag?

5. En kris och krishantering andra länder bör kunna lära sig mera av

En av de djupaste ekonomiska kriser något land har råkat ut för

I mitten av 2000-talet var Island ett av världens rikaste länder mätt i BNP per capita med en snabbt växande och dynamisk ekonomi med mycket hög sysselsättningsgrad (>85%) och låg arbetslöshet. Arbetslösheten var strax före krisen, i början av 2008, under 2%, långt bättre än vad som gällde i nästan alla västländer vid samma tid.

Island var också en nordisk välfärdsstat med väl utbyggda sociala skyddsnät, med hög förväntad livslängd, den högsta bland OECD-länderna, med små inkomstskillnader jämfört med hur det såg ut i de flesta andra västländer och med höga sociala och kulturella ambitioner. Optimism och framtidstro genomsyrade landet, särskilt under perioden efter 2003. Det var naturligt med tanke på kraften i ekonomin, och den positiva reallöneutvecklingen som gjorde att mätt i BNP på capita tjänade islänningen 2008 $38 000, då en av de högsta genomsnittsinkomsterna i världen. Island tog till och med en medalj i Peking OS 2008 (handboll), den fjärde någonsin för landet. Det är uppenbart att för islänningen i gemen var det goda tider som gällde.

Som en blixt från klar himmel kom kraschen hösten 2008 (inte för alla som vi skall se men för de allra flesta, inte minst i omvärlden).

 ”Den perfekta stormen”

Tre kriser slog till samtidigt i september/oktober 2008:

För det första en valutakris. Den isländska kronan (ISK) förlorade snabbt i förtroende, och därmed värde. Det började kring årsskiftet 2007/2008 genom att kronan steg för steg devalverades, först långsamt och mot slutet av sommaren i allt snabbare takt. När Lehman Brothers gick i konkurs i mitten av september 2008 syntes det omedelbart i försämrad kurs för den isländska kronan. Sedan kom de inhemska problemen slag i slag. Island nedgraderades av ratinginstituten, amerikanska Federal Reserve lät andra nordiska länder swappa kronor mot dollar (som var en värdefull åtgärd när den globala likviditetskrisen blåste upp) men uteslöt Island eftersom en sådan operation byggde på förtroende för respektive valuta, och i början av oktober 2008 kom bankkrascherna slag i slag. Den isländska kronan kollapsade och värdet halverades under loppet av ett par månader. Om man mäter kronans värde mot Euron fick man betala strax under 100 ISK för en Euro i januari 2008. När krisen nådde sin kulmen i oktober samma år, var priset 180 kronor.

För det andra en bankkris, och inte vilken bankkris som helst. De tre helt dominerade bankerna – Landsbanki, Glitnir och Kaupting – var alla konkursmässiga inom några dagar i början av oktober 2008.

Det isländska bankväsendet kräver en utvidgning. Det var helt unikt bland västländerna i termer av bankernas storlek relativt den totala ekonomins storlek. De tre storbankerna hade innan kraschen en balansomslutning som var mer än 10 gånger Islands BNP. Finanssektorn (inklusive försäkring och fastighetsförvaltning) svarade 2008 för över en fjärdedel av landets inkomster mätt i förädlingsvärde, långt mer än till exempel industrin (11%) eller fisket (5%). När de tre bankerna togs över av konkursförvaltarna hade de tillsammans tillgångar på $182 miljarder (då motsvarande ungefär halva Sveriges BNP), det gjorde den isländska bankkraschen till den tredje största någonsin efter Lehman Brothers och Washington Mutual, låt vara att det handlade om tre banker.

Det intressanta var att dessa, även med internationella mått mätt, enormt stora banker bara var några år gamla, i praktiken hade de byggt upp sina rörelser på några få år under 2000-talet. Det fanns två samverkande skäl till att det hade varit möjligt. För det första den gradvisa avregleringen av de finansiella marknaderna. Det var en process som på Island tog lång tid, längre än i de flesta andra länder, men när 1990-talet gick mot sitt slut var landets finansmarknader, inklusive valutamarknaden, lika avreglerade som i andra västländer. Ett viktigt konkret steg togs när Island 1994 blev en del av den gemensamma marknaden i Europa som medlem av EEA (European Economic Area). År 2000 var alla förutsättningar för modern banking och fria kapitalrörelser på plats.

Det andra skälet var att den isländska regeringen redan i mitten av 1990-talet tagit initiativ till att strukturera om bankväsendet. Politikernas uttalade målsättning var privatisering, att det statliga ägandet skulle ersättas med ett spritt privat ägande, och att det splittrade isländska bankväsendet med många små aktörer behövde konsolideras. Mot slutet av 1990-talet fanns det tre huvudaktörer. Statsägda Landsbanki, grundad redan 1886, Islandsbanki som var den näst största banken, också den till viss del statsägd, samt FBA. Den senare var en slags privatägd investeringsbank. Privatiserings- och omstruktureringsprocessen var avklarad först 2003. Då fanns det tre stora privatägda banker. Landsbanki nu helt utan statligt ägande, Islandsbanki, som hade fusionerat med FBA och med ett försäkringsbolag, och som senare bytte namn till Glitnir, samt en ny stor bank, Kaupting.

Det tredje skälet är mera svårfångat men det måste finnas något utöver dessa två faktorer eftersom den isländska banksektorns expansion var uppenbart snabbare efter 2003 än den som gällde i andra västländer (se figur, klicka för större bild). Min hypotes är att det fanns något i kombinationen av (1) att det var omvittnat dynamiska personer, de flesta icke-bankmän, som tog ansvaret för de tre storbankerna, (2) att de isländska politikerna och myndigheterna i praktiken gav dessa bankledningar stora friheter, sannolikt större än i många andra länder till exempel till följd att banktillsynen hade för små resurser eller otillräcklig kompetens samt (3) att det under flera år fanns en gynnsam kombination av omständigheter (en egen valuta, hög isländsk räntenivå, hög rating av bankerna, European ”passport” etc.) som skapade starka incitament för internationella finansiella institutioner att göra affärer med isländska banker.

Vad för slags banker var Landsbanki, Glitnir och Kaupting när verksamheten hade funnit sin form, säg år 2005? Ja, inte affärsbanker i klassisk mening, inte heller renodlade investmentbanker utan en slags blandning mellan dessa två. Lite förenklat kan man säga att de tre bankerna arbetade som traditionella affärsbanker på hemmamarknaden, alltså tog emot inlåning från allmänheten, gav lån till isländska företag och hushåll, och svarade för betalningssystemet, check- och kortsystem etc. Som investmentbanker arbetade man internationellt. På tillgångssidan i balansräkningen i investmentbanksverksamheten fanns diverse lån och finansiella placeringar i utländska företag, visst direktägande liksom placeringar i andra finansinstitut, en del av den så kallade interbankverksamheten. Det hör också till bilden att volymerna i ”investmentbankverksamheten” så småningom var många gånger större än i den inhemska affärsbanken. Allt finansierades på penning- och kapitalmarknaden under de första åren. Efter 2006 gjorde bankerna, särkilt Landsbanki och Kaupting , ansträngningar att minska riskerna med en alltför stor kortfristig funding. Inriktat mot kunder i främst England och Holland byggdes det upp en stor inlåningsverksamhet i isländska kronor, grunden för det som senare, efter kraschen, blev känt som Icesave-skandalen.

För det tredje gick den globala finanskrisen nästan samtidigt in i sitt mest intensiva skede i och med Lehman-debaclet. Det var ingen oväsentlig omständighet i sammanhanget. Den globala interbankmarknaden slutade i praktiken att fungera. Osäkerheten i marknaden om vilka banker och finansinstitut som satt med Svarte Petter, alltså hade stora subprime-lån och andra giftiga tillgångar på sina balansräkningar, blev så stor att bankernas professionella fundingmarknad, interbankmarknaden, mer eller mindre torkade upp helt. Det var katastrofalt för de tre isländska storbankerna. De var, som vi konstaterat, inte bara mycket stora banker, de var också nya på marknaden. Det senare betydde att riskpremien för affärer med dessa banker var högre än för banker som hade funnits med länge. Nu blev riskpremien nästan i ett slag i slutet av september 2008 prohibitivt hög. Det blev helt enkelt omöjligt för Landsbanki, Glitnir och Kaupting att finansiera verksamheten i utländsk valuta, själva grunden för deras existens som verksamheten såg ut. Inom loppet av några veckor räknat från Lehman-konkursen (15 september) var de på obestånd. Det var med andra ord inte i första hand en tillgångskris, stora kreditförluster (som är det som för det mesta utlöser bankkriser) som tvingade de tre isländska storbankerna till betalningsinställelse. Ingen ville ställa upp med de pengar som krävdes för att finansiera verksamheten. Det var med andra ord en likviditetskris.

När IMF kom till Island i oktober 2008 beskrev någon i delegationen situationen som ”den perfekta stormen”. Allt som kunde gå snett hade gått snett. Landets valuta var i fritt fall, de tre stora bankerna hade inom loppet av några dagar ställt in betalningarna, och det stod klart för alla att Island som nation, om bankerna skulle räddas, skulle komma att stå inför åtaganden som storleksmässigt låg långt utöver vad landet rimligen kunde klara av. Island var, precis som sina banker, ruinerat. Det är inget att undra över att IMF chefen på Island längre fram har karaktäriserat situationen hösten 2008 som ett lands ”nära döden upplevelse”.

Den här figuren (klicka för större bild) med tre grafer berättar effektivt om dramatiken i det som skedde. Det räcker med en enda blick på kurvorna för att inse att det som inträffade var något extraordinärt. Aktiemarknaden föll exempelvis med över 90% räknat från toppnoteringen under 2007. Och man ser samma drastiska utveckling av valutakursen. Det man också ser är att nedskrivningen av valutan, i det närmaste en halvering, har blivit kvar.  Det är svårt att skönja någon trendmässig förbättring ens efter 3-4 år.

Den nedre grafen visar arbetslöshetens utveckling. Att samma drastiska trappstegsmönster finns också där är mer förvånande. Man skulle kunna förvänta sig att förändringarna i sysselsättningen borde ha kommit något senare. Men det finns en handfast förklaring till att det ser ut som det gör.

Effekterna i real sektor kom mer eller mindre omedelbart

Det som hade hänt under de två första veckorna av oktober 2008 utspelade sig i den finansiella sektorn, kraschen gällde bankerna och valutan. Konsekvenserna för den reala sektorn, för de isländska företagen och för hushållen, kom – som sagt – mer eller mindre samtidigt, snabbare än vad som vanligtvis brukar gälla vid bankkriser. Skälet var en del isländska egenheter i kreditgivningen. De flesta företag hade sina lån i utländsk valuta. Ungefär 70% av företagens lånestock var utlandslån just före kraschen. Det säger sig självt att om ett företag har ett lån motsvarande, säg, en miljon kronor i augusti 2008 som ett par månader senare i praktiken har blivit dubbelt så stort (eftersom kronans värde halverats) är det kris för vilket företag som helst, och alla bromsar slås till. Också en del av hushållens lån var i utländsk valuta. På hushållssidan fanns emellertid ytterligare ett särdrag, nästan alla bolån var inflationsindexerade. Med andra ord, om inflationen stiger ökar skulden. Eftersom den kraftiga devalveringen av kronan fick inflationen att explodera, på kort tid ökade inflationen från nivån 3-4% i början av 2008 till som högst nästan 20% mot slutet av 2008, drabbades naturligtvis nästan alla hushåll med indexerade lån.

Den här figuren (IMF, 2012) visar hur illa det stod till på många håll. Strax under 40% av alla hushåll med bolån hade negativt eget kapital i sitt hus efter kraschen, huset var med andra ord värt mindre än bolånen (blå kurva). Hade låntagarna ett indexerat lån var det ca 30% som låg, bildligt talat, ”under vatten” (gul kurva). Figuren visar också att den låntagare som låg verkligt illa till hade sina bolån i utländsk valuta, i synnerhet innan politikerna lättade på trycket (röd kurva) under 2010. En inte så liten grupp låntagare hamnade i den värsta av världar – lånen var både indexerade och i utländsk valuta.

Att företags och människors balansräkningar försämrades dramatiskt i ett enda slag när den isländska kronans värde halverades är den viktigaste orsaken till att kraschen slog igenom så snabbt i den övriga ekonomin. Den näst viktigaste är antagligen att optimismen i landet under åren före kraschen, tidvis handlade det om något som liknade eufori, på mycket kort tid ersattes med pessimism och desperation. Hösten 2008 och under vintermånaderna demonstrerades det på Reykjaviks gator. Något sådant hade inte hänt i mannaminne.

En omedelbar effekt var att konsumtionen stramades åt, särskilt av importerade varor, de blev ju så småningom dubbelt så dyra. Det var en mycket kraftig åtstramning. Islänningarna hade haft för vana att konsumera mycket. Under lång tid hade den isländska privata konsumtionen legat kring 60% av BNP (som är högt, Sveriges privata konsumtion låg vid samma tid under 50%). Inom loppet av några kvartal sänktes den till nivån 50% av BNP, och där har den sedan legat kvar (se nedanstående figur, klicka för större bild).

En annan effekt var att investeringarna sjönk. Under några år före kraschen hade investeringarna i den isländska ekonomin varit mycket höga, som mest uppemot 30-40% av BNP. Konkret handlade det till exempel om stora, kapitalkrävande satsningar på energiområdet, bland annat i stora dammbyggen, och i ny aluminiumproduktion. Det inhemska sparandet räckte inte till, i synnerhet inte eftersom konsumtionen var så hög, utan kapitalet fick importeras i ökad grad. Bytesbalansen, som är ett mått på om ett land ett visst år behöver låna kapital i utlandet eller har kapital att exportera, har varit negativ för Island från 2004 (och har varit det sedan dess), under vissa år var importen av kapital i storleksordningen en fjärdedel av BNP, vilket är extremt mycket. Det bidrog till att bankanalytiker och andra i omvärlden började ställa frågor om den isländska ekonomin, vilket i sin tur fick negativa effekter på kronans värde. Under våren 2006 uppstod en minivalutakris. Den gick dock över, och den starka kronan kom tillbaka. Det var en tidig varning om att inte allt stod rätt till med isländsk ekonomi. Jag skall återkomma till  det.

Konsekvensen på arbetsmarknaden blev naturligtvis omedelbar, det som syns så tydligt i den första figuren. Människor förlorade sina arbeten i snabb takt. Arbetslösheten gick upp från nivån 2-3% före kraschen till 8-10% efter kraschen. Det är, precis som för övriga variabler, en ovanligt snabb försämring av läget. Frågan är om något västland har råkat ut för något liknande. Arbetslösheten i Sverige steg kraftigt under finanskrisåren i början på 1990-talet men inte i så snabb takt som på Island 2008 och 2009.

Allt sammantaget fick den här situationen The Economist att skriva att Island, relativt sin storlek, har drabbats av den största ekonomiska kollaps som något land gjort någonsin. Det är möjligt att det som skett efter 2008 i till exempel Estland och Lettland, eller nu Grekland, kan matcha det omdömet. Det var hur som helst en ”crise extraordinaire”.

Jag skall i nästa artikel (27 september) försöka besvara frågan: Varför blev det så illa?