Jag skall i fem artiklar granska den isländska bankkraschen 2008  och den ekonomiska kollaps som följde, den som The Economist rubricerade som den största krasch något västland råkat ut för. Det finns tre syften. Dels att beskriva. Dels att försöka analysera och förstå hur det kunde bli så illa som det blev. Dels att undersöka om det finns något att lära (och det kommer det att visa sig att det gör). Dessutom hävdar jag att Island blivit rikare genom kraschen. Island blir, menar jag, ett konkret exempel på att den franske 1800-tals ekonomen Clément Juglar har rätt när han skriver: ”Ett lands rikedom kan mätas med graden av våldsamhet i de kriser landet genomlever.”

Det jag diskuterar är det ekonomiska och politiska perspektivet. Tidsmässigt ligger tyngdpunkten på det som har skett efter år 2000. Det är naturligt eftersom det som la grunden för krisen, framväxten av en dynamisk bankdominerad isländsk ekonomi, skedde under några få år räknat från början av 2000-talet. Det går en tydlig skiljelinje mellan perioden fram till kraschen i oktober 2008, och perioden därefter.

De fem artiklarna är följande:

1. En av de djupaste ekonomiska kriser något land har råkat ut för

2. Varför blev det så illa?

3. Om vad politikerna gjorde efter kraschen – och vad de borde ha gjort före kraschen

4. Hur är läget för Islands ekonomi idag?

5. En kris och krishantering andra länder bör kunna lära sig mera av

Det här är den andra artikeln.

Varför blev det så illa?

Jag skulle hypotetiskt vilja hävda att det finns en huvudförklaring till varför den isländska kraschen 2008 blev så stor och häftig – att Island är ett så litet land. Det skulle också kunna rubriceras som den enda specifikt isländska förklaringen. För de fyra övriga viktiga förklaringarna – den mänskliga girigheten, tidsandan, ägarstyrningen av bankerna, respektive politikernas benägenhet att i efterhand reagera istället för att i förtid agera – är mer generella i meningen att de gäller även för andra länder som drabbats av finanskriser. Jag skall ta diskussionen lite mer utförligt.

(1) Island är ett litet land

En liten öppen ekonomi med egen valuta ligger illa till när det blåser upp till global kris. (Det gäller för övrigt även om ekonomin är välskött och landet är politiskt stabilt. På de finansiella marknaderna, till exempel för att finansiera sin statsskuld, betalar så gott som alltid det lilla landet en riskpremie som det stora landet slipper, allt annat lika.) Det behövs inte stor fantasi för att förstå att när subprime-krisen hösten 2008 var som mest intensiv drabbades den isländska ekonomin extra hårt till följd av sin litenhet. Men storleksfaktorn hade sannolikt verkat även tidigare. Det är rimligt att anta att volatiliteten i den isländska kronans värde blev ett snäpp högre än den, givet samma förhållanden i övrigt, skulle ha blivit i ett större land. Liksom att det är sannolikt att de banker och andra placerare som finansierade de isländska storbankerna även före krisen, under normala förhållanden, gjorde några räntepunkters påslag till följd av att bankerna hade sitt domicil på Island, ett land stort som en medelstor europeisk stad. Och när dessa investerare lite längre fram, närmare kraschen, började räkna på de isländska bankernas storlek i relation till den isländska centralbankens resurser, till exempel att fungera som Lender of Last Resort, kan vi vara säkra på att den storleksbundna riskpremien ökade ytterligare. När krisen sedan blev akut blev det som jag beskrivit tidigare helt stopp i finansieringen, de befintliga lånen på Landsbankis, Glitnirs och Kauptings skuldsida, de flesta med korta löptider, kunde inte sättas om eller ersättas med nya lån. Man kan spekulera i att det stoppet i finansieringen kom något tidigare, än vad det skulle ha gjort om de tre bankerna hade haft sin hemvist i säg England. Det är naturligtvis samtidigt bara av akademiskt intresse. Bankerna var hur som helst konkursmässiga.

Kvintessensen i det här resonemanget är att en av orsakerna till att den isländska finanskraschen blev så djupgående och fick ett så snabbt förlopp, till exempel det omedelbara genomslaget i real sektor, är att de globala finansiella marknaderna tenderar att, relativt sett, bestraffa det lilla landet. Det är ett rationellt beteende från marknadens sida som konkret syns, allt annat lika, i högre riskpremier, högre volatilitet och en benägenhet att tidigare strama åt likviditeten för bankerna.

Credit Default Swaps (CDS) är ett instrument som används för att försäkra sig mot förluster när man köper värdepapper av olika slag, till exempel ett lands statsobligationer. Priset på en CDS blir med andra ord ett mått på risken i pappret. Den här bilden visar hur risken för den som köpt isländska statsobligationer utvecklade sig strax före krisen (gröna kurvan). Det man kan se är att mot slutet av 2007 började priset på ”Iceland CDS” att krypa uppåt. Tidigare, före hösten 2007, tycks CDS-marknaden ha varit omedveten om de isländska riskerna, eller också fanns det, till följd av Islands litenhet, helt enkelt ingen CDS-produkt för isländska statsobligationer. Den andra kurvan visar valutakursutvecklingen (röd kurva). Det är ingen tillfällighet att kurvorna för den isländska kronans utveckling respektive för en CDS för en isländsk statsobligation, följer varandra relativt nära. Man kan se på en valuta som en finansiell tillgång där den som köper valutan tar en risk på hela landets ekonomi, grovt sett samma risk som den köper en statsobligation tar. Parentetiskt kan man i diagrammet notera den minivalutakris som Island drabbades av våren 2006 och som jag nämnt tidigare. Valutakursen försämrades kraftigt på några månader för att sedan återhämta sig. Hade CDS-marknaden då fungerat mer effektivt skulle vi förmodligen ha kunnat se samma riskhöjning i CDS-kurvan som den valutakurskurvan avslöjar.

Hade vi haft ett diagram över CDS-prisernas utveckling för statsobligationer i olika OECD-länder, skulle som ett genomsnitt över tiden och under normala marknadsförhållanden (alltså bortsett från extraordinära krislägen), kurvorna för de små länderna ligga högre än för de stora länderna. Det skulle kort sagt kosta mer att skydda sin placering i det lilla landet än i det stora. Det skulle vara ”storleksfaktorn” satt på papper.

Det finns också andra aspekter på frågan om landets relativa storlek har betydelse.

Kompetensfrågan är exempelvis relevant. Kan ett så litet land som Island få fram tillräckligt med kompetens för att klara komplicerade utmaningar, till exempel när den finansiella marknaden avregleras och släpper loss nya krafter? Är det möjligen så att en del av förklaringen till det ökade risktagandet i den isländska ekonomin efter 2003 hänger samman med att det helt enkelt inte fanns kunskap nog i Islands finans- och ekonomidepartement och hos banktillsynen (finansinspektionen) för att förstå att extrema risker höll på att byggas upp. Citibanks chefsekonom Willem Buiter, som är en kunnig iakttagare av den isländska bankkrisen, hävdar att det måste vara så. Jag tror att han har rätt. Det finns inte särskilt mycket ”skalekonomi” för myndigheterna när det gäller att kontrollera och reglera de finansiella marknaderna. Med andra ord, det lilla landets centralbank och finansinspektion ställs inför i stort sett samma kompetenskrav och krav på praktisk erfarenhet som det stora landets myndigheter. Skillnaden ligger i första hand i finansmarknadernas storlek, inte i behovet av ”know how”. Om det resonemanget är korrekt, vilket jag tror, vore det märkligt om ett land som Island med lite över 300 000 invånare, och ett universitet, kan få fram tillräckligt med personer med samma kompetens till exempel vad gäller tillsynen på finansområdet som till exempel England eller till och med Sverige.

Det finns också ett annat förhållande kopplat till Islands storlek som man förmodligen inte kan bortse från i sammanhanget. Att ”alla känner alla” i det politiska och ekonomiska etablissemanget i ett litet land kan innebära en risk för ”crony capitalism”. Det kan definieras som ett tillstånd som bygger på tjänster och gentjänster i etablissemanget och som inte bara ekonomiskt, politiskt eller på något annat sätt gynnar dess medlemmar utan också gör det svårare för dem att klart se, och ännu svårare att kritisera, om något oönskat eller särskilt riskfyllt håller på att hända i landet. ”Cronyism” i den här meningen nämns inte så sällan i de inhemska analyserna av den isländska bankkrisen. Liksom att en av orsakerna till att det fick gå så långt som det gjorde, var den dåliga genomlysningen av det som hände i de stora bankerna. Det blev inte bättre av att så gott som samtliga mediaföretag i landet kontrollerades, direkt eller indirekt, av de tre stora bankerna.

Det finns en kritik bland isländska kommentatorer och akademiker som handlar om vilken betydelse den uppenbart nyliberala agenda som den isländska regeringen följde från sent 1990-tal och fram till kraschen kan ha haft för att de tre storbankerna fick så stora friheter som de i verkligheten fick. Men också en kritik för bristande kompetens och för den ”cronyism” som uppenbarligen fanns. Så här sammanfattas det till exempel i en akademisk studie från 2011:

It is clear at any rate that Iceland’s small size in terms of the state’s bureaucracy and its lack of expertise, coupled with a blind belief in the neo-liberal agenda and political favouritism, played a part in the collapse. The first mistake was to hand over the state-run banks at the time of privatisation to political favourites who did not have any experience to run financial institutions but already had major expansion plans. Furthermore, though the relevant financial regulations were mostly transposed from the EEA. [OECD wrote in 2009] “Iceland’s supervisors were unable to keep up with the complexity and size of the system as it grew rapidly and applied rules in an excessively legalistic manner”. (Kirby & Thorhallsson,2011)

(2) Människan är som hon är

Det finns mängder med anekdoter om att girigheten tog allt mera plats i det isländska samhället i takt med de tre storbankernas framgångar, och i takt med att den reala ekonomin gick bra, särskilt efter 2003. Folk hade arbete, reallönerna steg varje år, och dessutom tjänade man pengar på aktier och andra finanstransaktioner. Denna gynnsamma utveckling berörde så gott som alla hushåll. Åtminstone någon person i varje isländsk familj ägde aktier i Landsbanki, Glitnir eller Kaupting, det kan man nästan förutsätta eftersom aktieägandet var mycket spritt i landet. Dessa ägare hade sett sina bankaktier formligen explodera i värde. På fyra år, från 2004 till 2008, i det närmaste fyrdubblades värdet på bankaktierna. Benägenheten hos vanligt folk, och av allt att döma också hos det isländska etablissemanget, att i en sådan situation förstå att det gick för fort var inte särskilt stor. Att isländsk ekonomi, bildligt talat, körde Ferrari i 200 km i timmen på grusväg, att de tre bankerna, tog mycket stora risker både på sin tillgångssida och skuldsida, att det skulle kunna ske något allvarligt i ekonomin, både i den privata ekonomin och i landets ekonomi, ja det var det få om ens någon som ville förstå.

Willem Buiter talar uppriktigt om en isländsk ”collective stupidity” under åren fram till krisen.

 I have not seen anything like it in any advanced country. How can a country with 300 000 inhabitants believe that it can have three big cross border universal banks, and come away with it. The banks led the dance but common sense was put aside. (anförande vid IMF-konferens den 27 oktober 2011)

På goda grunder går det att hävda att 3-4 år före kraschen borde det ha funnits mer av ifrågasättande än det faktiskt gjorde, i synnerhet hos de isländska myndigheter och politiker som hade ansvaret för den makroekonomiska balansen (centralbank, finansdepartement), och banksystemets stabilitet (finansinspektionen). De yttre tecknen på en överhettad ekonomi fanns där. Prisstegringarna på isländska småhus var till exempel extrema – räknat i reala termer fördubblades huspriserna mellan 2002 och 2008. Inget annat västland hade visat upp något sådant. Inflationen var högre än i Europa i övrigt. Bytesbalansunderskotten växte, och blev så småningom mycket stora. Till det kom allt som hade med bankerna att göra. Både från några islänningar och från utlandet kom tidigt, i mitten av 2000-talet, varningar för att alla tre bankerna levde farligt, framförallt genom att den mycket stora långfristiga utlåningen finansierades till stor del av kortfristig upplåning på penningmarknaden. Det var kontentan i den kritik som bland andra Danske Bank och ratinginstitutet Fitch riktade mot de isländska bankerna på våren 2006, det som gav upphov till den minivalutakris jag talat om. Danske Bank skrev sammanfattningsvis: ”This raises the question of whether the economy is facing not just a recession – but also a severe financial crisis.” Det var ett rakt, och skulle det visa sig, profetiskt budskap. Att det ändå inte hände särskilt mycket (även om bankerna började leta efter mer långsiktig finansiering) kan antagligen förklaras med att viljan att i grunden förstå att de isländska bankerna, som sagt, körde Ferrari på grusväg, inte fanns, varken hos islänningen i gemen, eller hos flertalet i etablissemanget. Det var till och med så att de isländska politikerna intog försvarsställning när dessa utländska institutioner ifrågasatte finanssektorns stabilitet. Eller som det uttrycks i en akademisk studie om den isländska bankkollapsen:

 Nearly all the Icelandic public had stake in the banks, as the government had successfully established incentives for share ownership. The public was inactive and challenged neither the boards nor the executives. Icelandic media, indirectly owned by the banks, did not provide constructive criticism. Rather, it reacted negatively towards the foreign criticism of the Icelandic banks. The politicians acted in a similar manner and denied any faultfinding. No institution, neither public nor private, provided public protection in terms of informative criticism. From a civil point of view, the public at large clearly had no realistic critical information and was not adequately alerted. (Sigurjonsson, 2010)

(3) Tidsandan

Det finns en tredje orsak till varför det blev så illa som det blev – tidsandan. Med början i USA och England under 1980-talet fick vi gradvis i OECD-länderna ett nytt ekonomiskt-politiskt paradigm. Mer än något annat kännetecknades det av friare marknader och mindre politisk inblandning. Inte minst togs de nya friheterna ut på de finansiella marknaderna av banker och andra. Lite mera utvecklat kan man säga följande:

Sedan 1900-talets början och fram till idag har västvärlden upplevt tre dominerande makroekonomiska idébyggen – klassisk ekonomi fram till 1930-talet, därefter Keynesianism under framförallt 1950- och 60-talen, och således från omkring 1980 till idag det som jag i ett annat sammanhang har kallat ”den postmodernistiska klassiska ekonomin” (helt enkelt eftersom dagens paradigm har stora likheter med den klassiska ekonomin). Det är med andra ord i praktiken en makroekonomisk modell där utrymmet för politiska ingrepp på marknaderna, eller för offentlig produktion, blivit allt mindre. Det är ingen tvekan om att den här marknadsorienterade politiken som vi fått efter 1980 har haft stora positiva effekter på tillväxten, och därmed för medborgarnas välfärd. Men gradvis, inte minst efter 2008/2009 års finanskris, har vi också förstått att den skapar problem, framförallt har finanssektorn, och då talar vi om finanssektorn i ett globalt perspektiv, vuxit sig mycket större än vad någon trodde ens var möjligt.

Finanssektorn har i själva verket, särskilt under de senaste 10-15 åren, vuxit över alla breddar. Den har lämnat kopplingen till BNP, finanssektorn har alltså vuxit snabbare än ekonomin i stort, och lever alltmer ett eget liv frikopplat från real sektor, hushåll och företag. Det är historiskt nytt. Fram till sent 1990-tal följde bankernas volymutveckling BNP-tillväxten. De isländska storbankernas verksamhet fram till 2008 är ett närmast övertydligt exempel på vad som skett under det senaste decenniet. Volymtillväxten har varit många gånger högre än BNP-tllväxten. Bankerna, och det gäller inte bara de isländska bankerna, har också i den marknadsorienterade tidsandan blivit klart spekulativa. Samtidigt, också i samma anda av att man skall lämna marknaderna fria, har politikerna och centralbankerna, inte minst i USA, varit ovilliga att medvetet dämpa finanssektorns expansion och de tillgångsbubblor som har skapats. Vi har haft två exempel på tillgångsbubblor i USA under de senaste 10 åren. Först IT-bubblan i början av 2000-talet och senast subprime-krisen som i nästa steg blev en global finanskris som i sin tur blev en av de djupaste realekonomiska kriserna sedan 1930-talet i OECD-länderna. Det har gjort att ekonomernas kritik av den politiska modell som dominerat sedan 1980-talets början har vuxit i styrka. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz bok Freefall kan vara ett konkret exempel på välgrundad idékritik i den andan.

Den isländska finanssektorn kan ses som en arketyp för detta ”finansialiserade” samhälle (definierat som ett samhälle där finanssektorn får en dominerande plats ekonomiskt, och indirekt också kulturellt). Det är detsamma som att påstå att det isländska ”bankundret” inte hade kunnat inträffa före år 1980, knappast ens före år 2000.

(4) Ägarstyrningen av bankerna

Som utomstående är det omöjligt att med någon säkerhet uttala sig om det fanns allvarliga brister i ägarstyrningen och i top-management av de tre stora bankerna. Att det finns anekdoter i mängder om missgrepp och försummelser som styrelserna och ledningarna i Landsbanki, Glitnir och Kaupting begick är en sak. Det är naturligt att det berättas hårresande historier efter en så dramatisk, närmast traumatisk, bankkrasch. Människor vill hitta strykpojkar, och media gör vad de kan för att framställa bankdirektörerna och bankstyrelserna som inkompetenta och omoraliska, för att inte säga kriminella. Många tycks tro att just kriminaliteten i bankerna var omfattande. Det har sagts att den specielle åklagare som tillsatts för att rättsligt granska de tre isländska storbankernas affärer kan komma att åtala upp emot 100 personer, och ännu flera kan bli föremål för förundersökning om brott. (Till och med en topp-politiker, fd premiärminster Geir H. Haarde, har åtalats, inte för något brottsligt, utan för försummelser före och under kraschen, domstolsprövningen pågår när det här skrivs i september 2012. Processen mot Haarde är tydligt politisk. Alltinget har tagit ställning för eller emot åtalet efter partilinjer. För en icke-islänning är det inte bara ett obegripligt beslut styrt av populism och partitaktik, det är också ovärdigt ett högt utvecklat demokratiskt land.)

Att döma av erfarenheterna från bankkriser i andra länder kommer det sannolikt också i Islands fall att visa sig att kriminalitet (i meningen ett brott som leder till fällande dom) inte är någon avgörande förklaring till det som hänt. Eftersom de isländska bankerna gick omkull till följd av att ingen ville finansiera verksamheten, kan det komma att visa sig extra svårt att påvisa brott från bankanställdas sida. Det hade sannolikt varit något enklare om det hade handlat om stora kreditförluster. Men även så är lärdomen från tidigare kriser att det kommer att bli svårt att få fram fällande domar. Det är samtidigt inget någon skall förvånas över. Bankanställda, åtminstone om vi talar om högt utvecklade västländer, är normalt anständiga personer, och de interna kontrollsystemen i bankerna är omfattande. På en viss affärsenhet kan det ha funnits alltför ”affärsinriktade” ansvariga som gått vid sidan av rutiner, instruktioner och chefer, och begått brott som de fällts för. Den svenska bankkrisen i början av 90-talet kunde visa upp några få sådana exempel. Det mest omskrivna fallet var en fällande dom mot en kontorsföreståndare vid en mindre sparbanks Göteborgskontor. Som förklaring till de totala förlusterna i den svenska krisen var kriminalitet en helt marginell företeelse.

Det är möjligt att när dimmorna har lyft kommer det att visa sig att de isländska storbankernas styrelser och ledningar faktiskt begick brott, och blir fällda i domstol. Ett skäl skulle kunna vara att expansionen var så extremt snabb att den interna kontrollen inte hann byggas upp, och att det i den ”laissez faire”-kultur som rådde gjordes olagliga affärer med höga chefer inblandade. Eller att det var med ledningens goda minne som kontrollsystemen kunde kringgås. Eller att man försummade sitt ledningsansvar på ett brottsligt sätt. Ett annat skäl till det icke-bankmässiga agerandet (för det är inte ”bankmässigt”, i varje fall inte i de nordiska länderna, att bankledningar begår brott), skulle kunna vara att många i bankernas styrelser och ledningar var icke-bankmän. De hade helt enkelt inte tillräcklig kunskap och erfarenhet, och var inte tillräckligt omdömesgilla, för att framgångrikt sköta ett stort finansiellt företag i snabb expansion. Det kan mycket väl ha fått till följd att det på sina håll i organisationen, och då ganska säkert i asset management-delen/investmentbanken/, bildades en företagskultur som var alltför tillåtande, så att den i nästa steg ledde till brott.

Samtidigt, att vara omdömeslös eller tanklös eller bara oinformerad är inget brott i juridisk mening. Att fatta felaktiga eller korkade beslut är inget man kan straffas för i domstol. Faktiskt inte heller ett oetiskt beteende, hur uselt och klandervärt det än må vara, är i normala fall brottsligt i lagens mening. Att det däremot i de isländska bankerna, liksom i de svenska bankerna under 90-talskrisen, gjordes en stor mängd felbedömningar i bland annat kreditgivningen, och att det, med facit i hand, visade sig att det hade fattats lassvis av felaktiga och okloka beslut i bankerna, inte minst av bankernas toppledningar, ja, det kan vi vara säkra på.

För att sammanfatta. Det kommer med säkerhet att kunna påvisas att ledningarna för Landsbanki, Glitnir och Kaupting har fattat en massa obetänksamma och omdömeslösa beslut. Liksom att slappa, och oetiska beteenden kommer till ytan. Men att kriminalitet är en väsentlig förklaring till den isländska bankkollapsen tillåter jag mig betvivla. Historien kommer att avgöra om det är en riktig slutsats eller inte. Vi får vänta och se.

Den femte, och kanske mest avgörande, orsaken till den isländska ekonomins kollaps 2008 är att politikerna är som de är – mer reaktiva än proaktiva. Den frågan är värd ett eget kapitel.

Jag skall i nästa artikel (29 september) granska de isländska politikernas ansvar för krisen. De gjorde det mesta rätt när de tvingades att agera hösten 2008. Men de gjorde så gott som ingenting dessförinnan – och det var ett kostsamt misstag.