Jag skall i fem artiklar granska den isländska bankkraschen 2008  och den ekonomiska kollaps som följde, den som The Economist rubricerade som den största krasch något västland råkat ut för. Det finns tre syften. Dels att beskriva. Dels att försöka analysera och förstå hur det kunde bli så illa som det blev. Dels att undersöka om det finns något att lära (och det kommer det att visa sig att det gör). Dessutom hävdar jag att Island blivit rikare genom kraschen. Island blir, menar jag, ett konkret exempel på att den franske 1800-tals ekonomen Clément Juglar har rätt när han skriver: ”Ett lands rikedom kan mätas med graden av våldsamhet i de kriser landet genomlever.”

Det jag diskuterar är det ekonomiska och politiska perspektivet. Tidsmässigt ligger tyngdpunkten på det som har skett efter år 2000. Det är naturligt eftersom det som la grunden för krisen, framväxten av en dynamisk bankdominerad isländsk ekonomi, skedde under några få år räknat från början av 2000-talet. Det går en tydlig skiljelinje mellan perioden fram till kraschen i oktober 2008, och perioden därefter.

De fem artiklarna är följande:

1. En av de djupaste ekonomiska kriser något land har råkat ut för

2. Varför blev det så illa?

3. Om vad politikerna gjorde efter kraschen – och vad de borde ha gjort före kraschen

4. Hur är läget för Islands ekonomi idag?

5. En kris och krishantering andra länder bör kunna lära sig mera av

Det här är den fjärde artikeln.

Hur är läget för Islands ekonomi idag?

Det raka svaret på frågan är att läget för den isländska ekonomin är förvånansvärt gott med tanke på hur det såg ut för bara fyra år sedan. Den här grafen (klicka för större bild) av BNP-tillväxten från 2008 och fram till dagsläget visar tydligt hur de dramatiskt negativa tillväxtsiffrorna under krisåren på kort tid vänts till goda plussiffror. Enligt den officiella statistiken var tillväxten första kvartalet 2012 4,5% på Island. Grafen visar att det är det femte kvartalet i rad som den isländska ekonomin växer i storleksordningen 2-4% som är en mycket hög relativtillväxt, långt högre vad som under samma period har gällt för genomsnittet av europeiska EU-länder, och högre än för exempelvis Sverige (första kvartalet 2012 växte svensk ekonomi med 2,3%).

Också i övrigt är de makroekonomiska signalerna positiva. Arbetslösheten är hög men har sjunkit trendmässigt under de senaste tre åren, i början av 2012 var arbetslösheten 8,5% (som kan jämföras med Sveriges 7,5%). Den privata konsumtionen har stabiliserat sig på nivån kring dryga 50%. Med andra ord konsumerar de isländska hushållen numera hälften av BNP som är en väsentlig mer OECD-normal konsumtionsnivå än den nivå kring 60% som gällde under de euforiska åren före kraschen. Den extrema inflationen omedelbart efter kraschen 2008 är borta, inflationen är tillbaka till pre-kris läget (som dock alltjämt är alltför högt). De finansiella balanserna är under kontroll. Statsskulden har stabiliserat sig kring 90% av BNP, som är ungefär samma nivå som exempelvis USA har. Bytesbalansen är visserligen fortfarande kraftigt negativ, islänningarna sparar alltså för lite i relation till hur mycket de spenderar, men ändå har bytesbalansen minskat för varje år som gått efter kraschen.

Till det kommer att utlandsaffärerna har gått in i ett helt nytt skede efter krisen. Det visar den här grafen (klicka för större bild)  över exportens utveckling under perioden 2000-2012. Exporten har ökat mycket kraftigt, i löpande priser har exportens värde ökat från nivån strax under 20 miljarder ISK per månad före krisen till nivån kring 50 miljarder ISK under de senaste två åren. Det är ett slags utlandsaffärernas paradigmskifte. Det måste tolkas så att en del av de mycket stora investeringar som gjordes under perioden 2003-09 har gett nya exportbaserade produktionsenheter, eller kapacitetshöjningar i befintliga anläggningar. Visserligen har även importen ökat under samma tid men i mindre omfattning, vilket fått till följd att den närmast kroniskt negativa isländska handelsbalansen, inte minst under åren före kraschen, har blivit positiv, Island exporterar alltså numera för mer än man importerar.

Isländsk ekonomi har, kort sagt, genomgått en anmärkningsvärd metamorfos med tanke på hur det såg ut för 3-4 år sedan.

Allt är inte positivt

Det finns idag, 2012, åtminstone tre allvarliga kvarstående problem i den isländska ekonomin:

1. Det finns för mycket skulder i privat sektor, både hos hushållen och i företagen.

70% av de isländska företagens lån var i utländsk valuta omedelbart före kraschen. Om då värdet på kronan halveras, som skedde, kommer, allt annat lika, företagens lånestock att i ett slag ha ökat med 70%. För många av Islands företag, förmodligen för det stora flertalet, betydde det att det egna kapitalet i praktiken raderades ut i och med krisen.

För hushållen var bilden ungefär densamma. Två år in i krisen, i december 2010, betalades ränta och amortering utan anmärkning på bara 35% av hushållens lån. Vid samma tidpunkt betalades ränta och amortering på ytterligare 45% av lånestocken men först efter rekonstruktion. De isländska politikerna hade infört vissa lättnader. Staten lovade att helt sonika ta över den del av hushållens bolån som låg över 110% av det beräknade marknadsvärdet. Sammantaget betyder det att i december 2010 sköttes 80% av lånen som de skulle. Resterande 20% av lånestocken var nödlidande. Idag är läget grovt sett detsamma. Den del av hushållssektorns lån där det inte betalas ränta och amortering har bara sjunkit marginellt, från 20% till 17% (mars 2012).

Även företagen har fått vissa lättnader genom att bankerna skrivit ned en del krediter. Det beräknas att en dryg tredjedel av företagens skulder har blivit föremål för rekonstruktion. Ändå kvarstår att på i det närmaste en fjärdedel av företagens lån i isländska banker betalas inte räntan i tid.

Att det inte betalas ränta på en så stor del av både hushållens och företagens lån, således motsvarande i runda tal en femtedel av lånestocken, måste vara mycket oroande för de isländska politikerna. Det antyder att det måste till ytterligare nedskrivningar, antingen genom att skattebetalarna betalar, eller genom att bankerna belastar sina resultaträkningar, eller, kanske mest troligt, genom en kombination av de två.

 2. Investeringarna måste upp

Under perioden 2003-2009, var det isländska näringslivets investeringar mycket höga, de låg när de var som högst åren 2005 och 2006 åtminstone 10% över vad som genomsnittligt gällt under decennierna närmast innan. Det har nu vänts till lägre investeringar än historiskt. Mätt som andel av BNP har investeringarna gått ned från en nivå kring 30% för femårsperioden 2004-08, som i  ett OECD-perspektiv var mycket högt, till under 15% därefter som är lågt. Så lågt att det inte är hållbart på sikt. Investeringarna i den isländska ekonomin måste upp. Annars kommer det att få långsiktigt negativa effekter för tillväxten, och därmed för levnadsstandarden.

Man kan undra vad det är som har orsakat den lägre investeringsnivån. Den mest avgörande faktorn är säkert att företagens balansräkning har försämrats drastiskt, det jag just diskuterade. Eller som ekonomiministern, Arni Pall Arnason, nyligen uttryckte saken: ”Högt skuldsatta företag investerar inte.” Dessutom är det naturligt att investeringarna minskar efter en så kraftig investeringsboom som Island hade åren fram till kraschen 2008, särskilt i en situation där den globala ekonomins tillväxt är svag. Därtill kommer att också hela Islands balansräkning dramatiskt försämrades genom krisen. Det är först på senare tid som det överhuvudtaget har varit möjligt för den isländska staten att låna pengar på marknadsvillkor. Det har naturligtvis bromsat de statliga investeringarna. Sammantaget förstår man varför det ser ut som det gör – varken företagen eller staten har idag några starka incitament att investera, eller överhuvudtaget möjlighet att investera.

3. Inflationen är för hög

Även om, som sagt, de extrema inflationssiffrorna åren närmast efter kraschen idag är borta är den isländska inflationen ändå för hög för att konkurrenskraften skall kunna upprätthållas på sikt. I början av 2012 var inflationen lite över 4% vilket exempelvis är väsentligt mer än i de andra nordiska länderna, och mer än i de flesta andra OECD-länder. Inflationen måste alltså komma ner vilket förmodligen är lättare sagt än gjort i ett litet land med en egen valuta. Den isländska kronan är fortsatt lågt värderad jämfört med hur det såg ut före krisen och det betyder att en stor del av inflationen importeras, i synnerhet eftersom importen som andel av BNP har ökat på senare tid. Det är troligt att inflationstakten inte kommer att ”normaliseras” förrän Island har ersatt sin krona med en större valuta. Kanske inte ens då. Landets litenhet sätter upp gränser för skalekonomi och konkurrens vilket gör att den relativa prisnivån på inhemskt producerade varor och tjänster tenderar att bli hög. Det är ingen tillfällighet att alla turister som besöker Island tycker att det är dyrt.

Jag skall i nästa artikel (3 oktober), som är den sista i serien, diskutera vad andra länder kan lära av den isländska kollapsen – och det är mycket. Jag skall också ställa frågan om det, bildligt talat, till sist blev vinst eller förlust för Island. Min slutsats är att Island idag är ett ”rikare” land både politiskt och i kollektivt medvetande, kanske också ekonomiskt i meningen att det under åren före krisen gjorts stora investeringar i framtiden som nu ger avkastning.