Jag skall i fem artiklar granska den isländska bankkraschen 2008  och den ekonomiska kollaps som följde, den som The Economist rubricerade som den största krasch något västland råkat ut för. Det finns tre syften. Dels att beskriva. Dels att försöka analysera och förstå hur det kunde bli så illa som det blev. Dels att undersöka om det finns något att lära (och det kommer det att visa sig att det gör). Dessutom hävdar jag att Island blivit rikare genom kraschen. Island blir, menar jag, ett konkret exempel på att den franske 1800-tals ekonomen Clément Juglar har rätt när han skriver: ”Ett lands rikedom kan mätas med graden av våldsamhet i de kriser landet genomlever.”

Det jag diskuterar är det ekonomiska och politiska perspektivet. Tidsmässigt ligger tyngdpunkten på det som har skett efter år 2000. Det är naturligt eftersom det som la grunden för krisen, framväxten av en dynamisk bankdominerad isländsk ekonomi, skedde under några få år räknat från början av 2000-talet. Det går en tydlig skiljelinje mellan perioden fram till kraschen i oktober 2008, och perioden därefter.

De fem artiklarna är följande:

1. En av de djupaste ekonomiska kriser något land har råkat ut för

2. Varför blev det så illa?

3. Om vad politikerna gjorde efter kraschen – och vad de borde ha gjort före kraschen

4. Hur är läget för Islands ekonomi idag?

5. En kris och krishantering andra länder bör kunna lära sig mera av

Det här är den femte artikeln.

En kris och en krishantering andra länder bör kunna lära sig mera av

Den isländska kraschen, och hur den tacklades av politiker, myndigheter och det isländska folket, har erfarenheter att erbjuda andra länder. På det ekonomiska området skulle jag vilja säga att de viktigaste lärdomarna kan formuleras i tre punkter:

*Stora banker behöver inte alltid räddas (om ”stor” relateras till landets BNP). Det som skedde genom den isländska modellen för bankrekonstruktion är i grunden sunt. Principen att den traditionella bankverksamheten, alltså i det här fallet det egna landets medborgare och företag som placerat sina pengar i banken eller lånat för boende eller investeringar, skall skyddas, och den internationella mer kapitalplacerande verksamheten får stå sitt kast, är det inte mycket att invända mot. Moral hazard -problemen i den globala finansvärlden har redan vuxit sig stora genom att principen tycks vara att rädda de stora bankerna till varje pris. Den principen fick sig en knäck genom de isländska politikernas agerande hösten 2008.

I själva verket rör den isländska rekonstruktionsmodellen en högst aktuell bredare debatt om hur västvärldens finanssystem skall struktureras i framtiden. Särskilt i USA och England har det pågått en intensiv diskussion, och en politisk debatt, med innebörden att systemriskerna i finanssektorn måste reduceras. Många ville exempelvis att de stora amerikanska bankerna skulle brytas upp, i praktiken delas i en reglerad bankdel och en avreglerad investmentbankdel (det som under en period kom att kallas Volcker rule, efter förre centralbankschefen Paul Volcker som föreslog just en sådan uppdelning). Det hade, argumenterad man, minskat systemrisken, och på köpet också storbankernas politiska makt. Men av dessa idéer har hittills blivit intet. Det tankeväckande är att den isländska rekonstruktionsmodellen i praktiken byggde just på den här principen, att affärsbanksdelen, i det här fallet sammanfallande med den inhemska rörelsen, är skyddsvärd medan investmentbanksdelen måste klara sig på marknadens villkor vilket i praktiken betyder att ägare och kreditorer får stå sitt kast om investmentbanken går i konkurs.

*Ett litet land har särskilda riskproblem i sin ekonomi – och måste tillåtas skydda sig mot dessa risker. Lite förenklat kan denna princip formuleras i fyra konkreta punkter: (1) Den totala skuldsättningen – definierat som hushållens, företagens, bankernas och statens sammanlagda skuldsättning – får inte bli för stor i relation till BNP. I Islands fall ledde de tre bankernas expansiva internationella verksamhet under åren 2003-2008 till rent absurda förhållanden. Just före kraschen hade Landsbanki, Glitnir och Kaupting tillsammans en balansomslutning på ca 14 000 miljarder ISK. Samma år var Islands BNP strax under 1400 miljarder ISK, bankerna var över 10 gånger större än hela den isländska ekonomin, se figur (klicka för större bild). I praktiken är det detsamma som att säga att (2) bankerna får inte bli för stora i relation till BNP. (3) Privatpersoners och företags totala lån i utländsk valuta måste kunna regleras. De förödande konsekvenserna för låntagare som har en stor del av sina lån i utländsk valuta när den egna valutan devalveras kraftigt, i Islands fall handlade det om en halvering av kronans värde, har jag redan beskrivit, samt (4) det måste finnas en möjlighet att i vissa lägen reglera kapitalflödena över gränserna.

Den praktiska slutsatsen blir att det i de internationella överenskommelser som reglerar uppträdandet på de finansiella marknaderna måste det lilla landet ges möjligheten att kunna reglera sina företag och medborgare på åtminstone dessa fyra punkter.  Till det skall också läggas, det jag har varit inne på tidigare, önskvärdheten, för att inte säga nödvändigheten, av en fungerande bankunion i Europa, helst omfattande hela EU-Europa. Det isländska exemplet visar att det måste skapas bättre balans mellan finanssystemets friheter å ena och det offentligas säkerhetsmekanismer (tillsyn, inlåningsförsäkring och Lender of Last Resort) å den andra.

*Det går att ge politiken rättviseprofil även i en djup kris för det egna landets ekonomi.

Blev det vinst eller förlust till sist för Island?

Den franske 1800-tals ekonomen Clément Juglar har sagt:

 Ett lands rikedom kan mätas med graden av våldsamhet i de kriser landet genomlever.

Med andra ord, ju våldsammare kris, desto rikare. Det påståendet kan vid första påseende verka orimligt, närmast cyniskt. Ändå tror jag att Clément Juglar har rätt. Ett land som genomlider en djup kris har blivit rikare på många plan. På insikter som i nästa steg kan göra politiken bättre. Genom att gamla, ineffektiva strukturer och beteenden handfast sorteras ut. Det rörs om i grytan. Det bäddar för, om vi talar om ekonomin, förbättrad konkurrenskraft. Och så kan man fortsätta. Låt oss titta lite närmare på vad kollapsen 2008 kan ha betytt för Island. Jag skulle vilja hävda att landet har blivit rikare i åtminstone tre avseenden – ekonomiskt, politiskt och i kollektivt medvetande.

Den genomgång av kraschen som jag har gjort blir ofrånkomligen en lång prövningarnas berättelse. Inte minst blir bilden av de tre storbankerna så gott som helsvart. De drog den isländska ekonomin in i kaos till mycket höga kostnader för medborgarna och företagen. Men den bilden måste nyanseras. Sanningen är att åren 2003-2008 genomgick Islands ekonomi en slags vitaliserande metamorfos. De tre bankerna injekterade dynamik och framtidstro i landet. De medverkade till att det gjordes mycket stora investeringar i landet som idag skapar jobb och exportintäkter. Den här bilden över aluminiumproduktionens utveckling behöver ingen särskild kommentar.

Landsbanki, Glitnir och Kaupting medverkade också till att Island sattes på kartan på ett helt nytt sätt. Det var många människor i Europa som för första gången fick upp ögonen för Island när de kom i kontakt med de islandsägda bankerna. Det är klart att bankkraschen effektivt förstörde den positiva imagen. Den kom ju till och med att få premiärminister Gordon Brown att använda den brittiska terroristlagstiftningen mot Island för att skydda de britter som sparat i Icesave (vilket för övrigt var en osedvanligt klumpig politisk åtgärd). Ändå kvarstår att Island blev känt i utlandet, och det har säkert i sig ett stor värde i framtiden.

Island har också ofrånkomligen blivit politiskt rikare genom det stålbad som kraschen tvingade fram. Vad det betyder konkret? Ja, det har jag redan tidigare antytt men det handlar om den grundläggande insikten att litenhet, i meningen en liten öppen ekonomi med egen valuta, har sin charm och sina fördelar, men också är förknippad med mycket höga kostnader, särskilt i ett krisläge i den globala finansiella ekonomin. En konkret insikt är att ett litet land som Island aldrig mer får låta finanssektorn bli så dominant som den var. Eller som den isländska presidenten, Johanna Sigurdardottir, uttryckte saken för något år sedan: “The most important lessons for the nation, in my opinion, is to be wary of unfetterd capitalism and of the financialization of society – an evidenced-based formulae for large scale economic collapses.”

Island har slutligen, lika ofrånkomligen, blivit rikare genom att det kollektiva medvetandet har skärpts på vissa punkter. Islänningarna fick på ett brutalt sätt lära sig att det fanns nackdelar med att leva i ett land där alla känner alla, och att det i ett sådant samhälle finns stora risker för att öppenheten och genomlysningen inte blir tillräcklig, och att det är mycket kostsamt. Det borde få till följd att till exempel värdet av fristående media ökar i människornas ögon.  Att islänningen i gemen tog tag i situationen och ändrade det politiska landskapet, i första steget genom valet vintern 2009 där de gamla partierna slängdes ut från makten, är också en del av det som gjort Island rikare. Den politiska medvetenheten har ökat och det är värdefullt. Risken är att populism får alltför stor plats i politiken. Åtalet mot fd premiärminster Haarde är ett tecken på att allt ännu inte står rätt till med det nya isländska kollektiva medvetandet.

För att sammanfatta. För mig står det helt klart att Island blivit rikare av kraschen.

Literature:

“Coming in from the cold”, The Economist, Dec 16th, 2010;

“Financial Stability 2009”, Central Bank of Iceland, October 2009;

“Future Structure of the Icelandic Financial System”, 2012, Report of the Minister of Economic Affairs to the Althingi, Ministry of Economic Affairs, March 2012;

Arnasson, O. et al, 2012, “Vulture Capitalism: Iceland´s New Bank Disaster”, Global Research, November 16th, 2011;

Bagus, P. & Howden, D., 2011, “Deep Freeze, Iceland´s Economic Collapse”, Ludwig von Mises Institute;

Buiter, W. H. & Sibert, A. C., 2008, “The Icelandic banking crisis and what to do about it: The lender of last resort theory of optimal currency areas”, CEPR Policy Insight, No. 26, October 2008;

Carey, D., 2009, “Iceland: The Financial and Economic Crisis”, OECD Economics Department Working Papers, No. 725, OECD Publishing;

Gudmundsson, M., 2010, “The financial crisis in Iceland and the fault lines in cross-border banking,” Central Bank of Iceland, anförande, Bergen, January 7th, 2010;

Kirby, P. & Thorhallsson, B., 2011, “Financial crisis in Iceland and Ireland: Does EU and Euro membership matter?”, working paper, TASC and Center for Small States Studies, Dublin and Reykjavik;

Krugman, P., 2010, “Eating the Irish”, The New York Times, November 25th, 2010;

Lyall, S., 2012, “A Bruised Iceland Heals Amid Europe´s Malaise”, The New York Times, July 7th, 2012;

Sigurjonsson, T. O., 2010, Essays on Iceland‘s Financial Crisis The loss of Governance as a Control Mechanism, PhD-thesis, Copenhagen Business School, November 2010;

Sigurjonsson, T. O., 2011, “Learning from the ‘worst behaved’: Iceland’s financial crisis and the Nordic comparison”, Thunderbird International Business Review, Volume 53, March/April 2011;

Utöver dessa referenser, som alla är tillgängliga på Internet, har jag använt diverse IMF-rapporter. Likaså utskrifter (och videos) av anföranden vid IMF-konferensen: Iceland´s Recovery—Lessons and Challenges, den 27 oktober 2011.