Är människan alltför kortsynt? Det vi menar om frågan ställs på det sättet är att människan kanske värdesätter nuet allför högt, så högt att hon agerar långsiktigt oklokt. Hon skulle helt enkelt tjäna på ett annat beteende.

Kortsyntheten skulle kunna gälla för henne själv, för den egna ekonomin till exempel. Men det skulle också kunna gälla det kollektiva beteendet, att vi människor agerar kortsynt sett i ett samhällsperspektiv.

Är kortsynthet i den här meningen ett verkligt problem? Eller är det något som är lätt att säga, och lätt att få uppmärksamhet för, men som inte håller för en närmare granskning. Det är syftet med den här essän (i fem delar) att reda ut vad som gäller.

Jag börjar med det personliga perspektivet, om människan agerar långsiktigt oklokt sett ur sitt eget, krasst egoistiska perspektiv.

Det är lätt att finna exempel på kortsynthet. De miljontals amerikaner med jobb och goda inkomster, oftast unga män, som frivilligt har valt att inte sjukförsäkra sig är ett tydligt belägg. ”Jag blir inte sjuk, den dagen den sorgen” är inställningen. (Ett av huvudsyftena med president Obamas sjukvårdsreform 2010 var att få bort det här fenomenet.) Ungefär samma kategorier av människor, unga män, med ungefär samma lättvindiga inställning till livets risker, är det som i Sverige idag hoppar av A-kassan.

Det finns dessutom en stor grupp människor i alla samhällen som handlar obetänksamt och oklokt av ekonomiskt tvingande skäl. De har helt enkelt inte råd att till exempel köpa den försäkring mot olyckor och incidenter som de borde köpa, och som dom skulle ha köpt om pengarna hade funnits. Fattigdom är kortsynthetens vapendragare.

Ändå menar jag att på det hela taget agerar människan för egen räkning förnuftigt i meningen långsiktigt klokt. Många av de exempel som vi kan hitta på motsatsen faller i kategorin ungdomligt oförstånd, eller bara okunskap. Till det kommer att det som vid första påseende kan verka kortsiktigt och tanklöst i själva verket är ett högst rationellt beteende. Det är helt enkelt ofta ekonomiskt vettigt att, bokstavligt talat, ta det säkra för det osäkra, att acceptera till exempel 10 000 kronor i handen idag istället för dubbelt så mycket om ett år ”om allt går som man räknat med”. Det är tillämpad riskhantering.

Till människans stöd för att stå emot kortsiktighetens frestelser har det utvecklats konventioner och institutioner. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen” och annat i samma anda berättar för oss att det är dumt att vara alltför girig (som ofta är synonymt med kortsiktig). Och när vi talar om för våra barn att: ”Du måste skaffa en utbildning.” eller ”Du måste se till att ha lite pengar på banken”, är det inget annat än goda råd för att undvika kortsynthet.

Och ännu viktigare, det har med tiden utvecklats mängder med institutioner, både informella och formella, för att stötta människan i hennes val mellan kortsiktighet och långsiktighet. Eller om man vill uttrycka det så, i hennes val mellan oförstånd och klokskap. Fast lön är ett exempel. Det kan ses som ett slags ett försäkringsarrangemang. Löntagarna accepterar en något lägre ersättning än vad som motsvarar deras bidrag till företaget eller organisationen, ”vad de egentligen skulle vara värda”, mot att lönen inte varierar med konjunkturella och andra svängningar. Det är klart att en institution som fast lön ”förhindrar tillfällen till kortsiktighet.”  Och det finns ett stort antal andra institutioner i samhället som också i praktiken leder människan in i ett långsiktigt beteende. Fast anställning (tillsvidareanställning) är ett exempel.

Så i sammanfattning kan jag inte se att människan i sitt egennyttiga perspektiv agerar irrationellt i meningen kortsynt. Att hon avskalad sina konventioner och institutioner kanske skulle göra det är en annan sak. Men det har ju å andra sidan ingenting med verkligheten att göra.

Jag skall i nästa artikel diskutera samma fråga men i ett samhällsperspektiv.