Är människan alltför kortsynt? Det vi menar om frågan ställs på det sättet är att människan kanske värdesätter nuet allför högt, så högt att hon agerar långsiktigt oklokt. Hon skulle helt enkelt tjäna på ett annat beteende.

Kortsyntheten skulle kunna gälla för henne själv, för den egna ekonomin till exempel. Men det skulle också kunna gälla det kollektiva beteendet, att vi människor agerar kortsynt sett i ett samhällsperspektiv.

Är kortsynthet i den här meningen ett verkligt problem? Eller är det något som är lätt att säga, och lätt att få uppmärksamhet för, men som inte håller för en närmare granskning. Det är syftet med den här essän (i fem delar) att reda ut vad som gäller på den punkten.

Det här är den andra artikeln i serien. Den första (läs den här) handlade om kortsynthet i egennytteperspektiv och hamnade i slutsatsen att människan inte agerar irrationellt kortsiktigt. Den här artikeln behandlar samhällsperspektivet.

Frågan är då om människan också som social varelse, som en del av ett kollektiv, handlar ansvarsfullt och avstår från ett alltför kortsiktigt beteende. Det är en svårare fråga att svara på. Ändå tror jag att man kan hävda att den västländska människan i modern tid, säg från 1600-talet och fram till och med 1900-talet, på det hela taget handlat rationellt och långsiktigt klokt.

Den här utvecklingen har skett med stöd av de tankebyggen som vi brukar kalla ideologier. Den konstitutionella liberalismen kom först, från sent 1600-tal och framåt. Den var den mest avgörande. Den såg till att vi som medborgare steg för steg blev fria från kungars och andra överheters rätt att bestämma över våra liv och det vi ägde. Den gav oss sådant som äganderätt, yttrandefrihet, religionsfrihet etc. I ett andra steg, från mitten av 1700-talet och framåt, utvecklades den ekonomiska liberalismen. Den tog idémässigt död på merkantilismen och såg till att statliga regleringar och ingrepp på marknaderna togs bort, och att andra hinder för en väl fungerande ekonomi, till exempel skråväsendet, försvann. Det var den idémässiga grunden kapitalismen. Till det kom demokratin, vi fick som medborgare rätten att ha del i politisk makt. Men demokratins genomslag tog lång tid, 1830 hade bara strax under 2% av Englands vuxna befolkning rösträtt.

Vid mitten av 1800-talet hade vi i frontlinjeländerna, i första hand England och Tyskland, en dynamisk kapitalism med stor produktionsförmåga men också med en snabb omvandling av samhället med många avarter och sociala problem som följd (typ barnarbete och fattigdom). Det ledde till politiska motrörelser, i första hand socialismen och kommunismen. Det kommunistiska manifestet publicerades 1848. Och konservatismen, som idémässigt hade utvecklats av Edmund Burke under sent 1700-tal som en reaktion på den franska revolutionen, var också en slags motrörelse. Efterhand utvecklades ideologierna och steg för steg blev samförståndet, åtminstone i praktisk politik, mellan liberalism och socialism (även om vi då talar om socialdemokrati, den reformistiska varianten av socialism) mycket stort. Ett av skälen var att den ekonomiska och politiska modell som vuxit fram under den här processen gav människor i gemen ett materiellt mycket bättre liv, och så småningom också tillgång till gemensamma välfärdsresurser (vård-skola-omsorg) och socialförsäkringar.

Den västerländska människan har under dessa århundraden ordnat sitt samhälle så att det haft en historiskt unikt hög – och ständigt växande – produktionsförmåga, det vi idag kallar tillväxt. Det har varit kapitalismens bidrag till samhällsbygget. Men vi har också, och det gäller för hela västvärlden, haft den politiska förmågan att ordna det kollektiva på ett rimligt sätt, både genom att via lagstiftning skapa det formella regelverket, lagarna. för ett framsynt och fungerande samhälle, och genom att varje år ta en stor del av tillväxten, förädlingsvärdet, och använda det för det gemensamma, för rättsväsendet, försvaret, skolan, vården etc., och för att via transfereringar omfördela, och via skattefinansierade försäkringar hjälpa, den som hamnar i behov av hjälp. Det har, hur man än mäter, varit en historiskt sett helt unik framgångshistoria.  Och det har det varit trots alla de ofullkomligheter som naturligtvis har funnits – och som fortfarande finns (hög arbetslöshet, växande ekonomiska orättvisor etc.).

Framgången för den västerländska samhällsmodellen har i själva verket varit så stor att statsvetaren och filosofen Francis Fukuyama för ett tjugotal år sedan skrev boken Historiens slut (läs mera här). Han menade att när nu det kalla kriget var slut, när muren rämnat och socialismens viktigaste samhällsbygge, Sovjetunionen, låg i spillror, var det tid att fråga sig om inte den politiska liberalismen i kombination med den moderna kapitalismen var den ultimata samhällsmodellen. Inte så att den inte skulle vidareutvecklas både i sin politiska och ekonomiska del, men det var svårt, menade Fukuyama, att på idéplanet se något verkligt alternativ till demokrati och kapitalism.

Man skulle kunna vara benägen att hålla med Fukuyama. Men jag skall i nästa artikel diskutera det som kan rubba slutsatsen att allt är bra som det är, att vi har kommit till historiens slut. Det kommer att handla om att den basala förutsättningen för kapitalismen, och det västerländska samhället mera allmänt, att naturens resurser är outtömliga, och att planetens tolerans mot tillväxten är gränslös, kanske inte längre gäller, och vad det i så fall får för följder.