Är människan alltför kortsynt? Det vi menar om frågan ställs på det sättet är att människan kanske värdesätter nuet allför högt, så högt att hon agerar långsiktigt oklokt. Hon skulle helt enkelt tjäna på ett annat beteende.

Kortsyntheten skulle kunna gälla för henne själv, för den egna ekonomin till exempel. Men det skulle också kunna gälla det kollektiva beteendet, att vi människor agerar kortsynt sett i ett samhällsperspektiv.

Är kortsynthet i den här meningen ett verkligt problem? Eller är det något som är lätt att säga, och lätt att få uppmärksamhet för, men som inte håller för en närmare granskning. Det är syftet med den här essän (i fem delar) att reda ut vad som gäller på den punkten.

Det här är den tredje artikeln. Den första (läs den här) handlade om kortsynthet i egennytteperspektiv och hamnade i slutsatsen att människan inte agerar irrationellt kortsiktigt. Den andra (läs den här) behandlade samhällsperspektivet, och kom till samma slutsats. Men det finns ett stort men…

Det är tankeväckande att de politiska ideologierna, och det gäller både för liberalism och socialism, bygger på en mer eller mindre underförstådd förutsättning – att det inte finns några gränser för det möjliga, för vårt välstånd. Och inte minst viktigt att de resurser vi behöver ta från naturen är outtömliga. Tidigare i historien var det uttalat. “Land is considered the original and inexhaustible gift of nature” som det står i gamla läroböcker. Klassisk ekonomi ser inte det som något problem. I den mån vi tar ut mera ändliga resurser än som motsvarar utbudet kommer marknaden att se till att det åtgärdas. Priserna stiger, det blir mer lönsamt att öpnna nya gruvor och bygga nya förädlande anläggningar, det kommer ut mera av varorna på marknaden, priset sjunker och utbud och efterfrågan i balans. Men  bara för en kort tid, sedan kommer nästa störning och samma process körs ytterligare ett varv. Och så fortsätter processen varv efter varv.

Det är bara det att om det är ändliga resurser vi talar om, till exempel vissa metaller eller olja, så måste förr eller senare det komma en tidpunkt då det är ekonomiskt och fysiskt mer eller mindre omöjligt att öka uttaget. ”Peak oil” för den globala produktionen beräknas infalla någon gång inom de närmaste 20 åren. USA, Kina och Ryssland har med dagens uttag högst 20 års oljereserver (se figur, Economist, 11th 2011). Och det är långt ifrån den mest allvarliga delen av ändlighetens problematik.  Det är i stället att vi under århundradena av industriell utveckling har använt naturen som soptuna, som en plats där vi utan att tänka oss för, och i stort sett utan kostnader, kan släppa ut diverse avfall  och substanser som vi inte har behov av. Luften och de stora vattnen har blivit en slags det utvecklade västsamhällets avstjälpningsplats. Det har vi hållit på med så länge och i så stor omfattning att en stor del av forskarsamhället med kunskap på det här området idag anser att planenten börjar bli överansträngd, och att det är bråttom att åtgärda. En global temperaturhöjning pågår som mycket sannolikt beror på människans utsläpp av växthusgaser. Havsnivån fortsätter att stiga liksom temperaturen i Arktis.

Det är på den här punkten som jag tror att vi inte längre har konventioner och institutioner och ideologier som är kraftfulla nog för att se till att vi människor inte agerar kortsynt. Det kanske är som evolutionsbiologen Richard Dawkins har kommit fram till att hållbarhet inte är något som vi människor har ”naturlig fallenhet för”. Det är ett annat sätt att säga att människan är kortsynt när det gäller planeten. Visst, vi håller på att bättra oss. Vi förstår att naturens resurser är ändliga, och att vi inte får förorena naturen. Miljömedvetenheten är hög, särskilt hos barn och unga människor. Och företag och politiker fattar mängder med beslut för att förbättra miljön och undvika ytterligare påfrestningar på naturen.

Men det sker lite med vänster hand, försiktigt med den underförstådda inställningen att de västerländska demokratierna historiskt har visat en otrolig förmåga att klara av stora utmaningar, att kapitalismen är extremt anpassningsbar, och bra på att utveckla ny teknologi. Så förmodligen kommer det att ”ordna sig” också den här gången. Kan vi räkna med det?

Jag skall i en fjärde artikel ta upp just den frågan, klarar vårt politiska system av hotet mot planeten.