Är människan alltför kortsynt? Det vi menar om frågan ställs på det sättet är att människan kanske värdesätter nuet allför högt, så högt att hon agerar långsiktigt oklokt. Hon skulle helt enkelt tjäna på ett annat beteende.

Kortsyntheten skulle kunna gälla för henne själv, för den egna ekonomin till exempel. Men det skulle också kunna gälla det kollektiva beteendet, att vi människor agerar kortsynt sett i ett samhällsperspektiv.

Är kortsynthet i den här meningen ett verkligt problem? Eller är det något som är lätt att säga, och lätt att få uppmärksamhet för, men som inte håller för en närmare granskning. Det är syftet med den här essän (i fem delar) att reda ut vad som gäller på den punkten.

Det här är den femte och sista artikeln i serien. Den första (läs den här) handlade om kortsynthet i egennytteperspektiv och hamnade i slutsatsen att människan inte agerar irrationellt kortsiktigt. Den andra (läs den här) behandlade samhällsperspektivet, och kom till samma slutsats. I den tredje artikeln (läs den här, med undertiteln ”Land is considered the original and inexhaustible gift of nature”, argumenterar jag för att insikten att naturens resurser är ändliga ändrar på det mesta. Vi har inte längre konventioner och institutioner som garanterar att vi agerar långsiktigt klokt. Den fjärde artikeln (läs den här) är ett kort resonemang kring vilka kraven är för att ”rädda planeten”. Jag formulerar fyra krav på förändringar.

Den som förstår hur det politiska systemet fungerar idag, förstår också att det är lättare sagt än gjort att åstadkomma dessa fyra förändringar. Politikerna kommer att värja sig, och det gäller för i stort sett alla partier oavsett höger eller vänster. Det här fyrpunktsprogrammet går mycket längre än vad man är van vid. Det kanske till och med krävs en omprövning av de ideologier som styr västvärldens politiker. Det är åtminstone värt att ställa några frågor:

Är liberalismens tre fundamentala friheter – medborgarrätten (bland annat äganderätten), religionsfriheten och det som Lord Bryce kallar de politiska rättigheterna (bland annat pressfrihet) på alla punkter förenliga med det politiska uppdraget att ”rädda planeten”? Särskilt den tredje rättigheten, medborgarrätten, kan nog komma att ifrågasättas. Notera till exempel hur det fungerar med medborgarrätten i Singapore.

Klarar demokratin som vi känner den i väst av att i tid fatta de beslut som krävs för att undanröja miljö- och klimathotet? Det är långt ifrån säkert. I själva verket talar det mesta för att den västerländska demokratin, i varje fall i vissa länder, kommer att ha stora svårigheter att ta de radikala beslut som fordras. Många statsvetare menar att till exempel den amerikanska demokratin har blivit mer och mer beslutsoförmögen. Även i mindre och triviala frågor. Det sker i takt med att de politiska partierna töms på sin gamla kraft och betydelse och kongressen fragmenteras till 535 beslutsfattare med den egna agendan och den egna politiska överlevnaden som allt övergripande mål. Som en konsekvens blir politikerna beroende av vad lobbyister och media tycker. Allmännyttan, och dit hör ”to say the least” planetens överlevnad, kommer i kläm. Läs mera om detta här. Det är fullt möjligt att mer auktoritära regimer är mycket effektivare på att åstadkomma en strukturell omläggning mot en mer uthållig produktion och konsumtion. Det är intressant att Kina på bara några år har gått om USA, Tyskland, Danmark och Spanien och blivit värdens största producent av vindkraft.

Är den moderna marknadsekonomin, eller kapitalismen om vi föredrar att kalla den så, det system som mest effektivt producerar det vi behöver av varor och tjänster? För min del tror jag det.  Även om det kan diskuteras om kapitalets prerogativ inom kapitalismen (bland annat kapitalets rätt att ensam få bestämma i företaget) är rimlig i ett samhälle där kapital inte längre är en bristvara, finns det inte något bättre. (Den här frågan har jag diskuterat utförligt i min bok Det nya företagets samhälle, SNS, 2003.)

Hur fungerar konservatismen inför en situation där mycket drastiska ingrepp i marknaderna, och i människors frihet att själv bestämma över sina inkomster, av allt att döma blir nödvändiga? Den borde slå bakut. Det är konservatismen credo att ta avstånd från drastiska samhällsförändringar, och man gör det också på goda grunder genom att visa att samhället är ett så komplext socialt system att snabba förändringar som regel misslyckas, eller blir mycket kostsamma. Utmaningen för konservatismen ligger i att det mycket väl kan förhålla sig så att drastiska åtgärder är nödtvungna, att det den här gången inte är visionära politiska tänkare, som under Franska revolutionen, som påstår att en radikal förändring är nödvändig. Det är istället en majoritet av forskarsamhället. Och kanske en majoritet av människorna.

Är socialismens jämlikhetsideal förenliga med en ekonomi som alltmer måste inriktas mot att få planeten att överleva? Det är svårt att se att ökad jämlikhet, och i synnerhet ökad ekonomisk jämlikhet, på något sätt skulle stå i strid med uppgiften att rädda klimatet och miljön. Tvärtom har det visats att samhällen som är relativt ekonomiskt jämlika, som till exempel i Skandinavien, har människorna en mer utvecklad känsla för allmännyttan, för det gemensamma, och därmed för behovet av åtgärder för att till exempel skydda natur och miljö.

Och till sist, har det paradigm som styr västvärlden idag, det idébygge som jag just kallade den postmodernistiska klassiska ekonomin, förutsättningar att också styra den ekonomiska politiken i ett samhälle som på allvar skall ta sig an klimat- och miljöhoten? Det tror jag inte av det enkla skälet att det i det paradigmet finns en övertro på vad marknaden och det privata initiativet kan klara av, och dess antites, en misstro mot det offentliga och mot kollektiva lösningar. Det är det senare, misstron mot gemensamma lösningar, som diskvalificerar, och som gör att vi om några år ganska säkert kommer att få se ett nytt ekonomisk-politiskt paradigm sprida sig över västvärlden.

Hela artikelserien finns här (som pdf-fil).