Det kan ifrågasättas om det finns någon specifikt svensk modell. Vid närmare granskning finner man, inte så sällan, att det man trodde var särskiljande svenskt i den ekonomiska politiken i själva verket är något som förekommer också i många andra länder. Det finns heller ingen entydig definition av begreppet ”den svenska modellen”. Begreppet har, för att uttrycka det milt, brukats generöst av forskare och debattörer. Det har använts för att exempelvis beskriva den specifikt svenska blandningen av marknadsproduktion och offentlig produktion, för den generella svenska välfärdspolitiken, och också för vår långtgående korporativism, detta att vi i Sverige låter framförallt arbetsmarknadens parter komma överens om sådant som många andra länder hanterar genom lagstiftning.

Ändå är det förmodligen korrekt att säga att den vanligaste användningen av begreppet ”den svenska modellen”, och den jag skall presentera här, handlar om den ekonomiska politik som växte fram i början av 1950-talet och som med sina distinkta element av frihandel, solidarisk lönepolitik och aktiv arbetsmarknadspolitik gradvis men ändå snabbt fick praktisk betydelse – och med säkerhet bidrog till den exempellösa framgången för svensk ekonomi under 1950- och 60-talen. Den här politiken, som också ofta kallas Rehn-Meidner-modellen, hade ett antal komponenter:

Frihandelspolitiken, alltså liberaliseringen av handelspolitiken, slog igenom redan i början av 1950-talet. Först togs importregleringarna bort, sedan började tullsänkningarna. Den solidariska lönepolitiken fick praktisk betydelse i förhandlingarna under 1950-talet. Under decenniets senare hälft började också en snabb uppbyggnad av den aktiva arbetsmarknadspolitikens instrument och resurser. Ett fjärde element var det som ibland kallades de låga vinsternas politik. Den solidariska lönepolitiken, som med låga relativlöner gynnade högproduktivitetsföretagen, fick inte slå igenom i höga vinster för att undvika en uppåtpress på inflationen. På köpet ökade pressen på lågproduktivitetsföretagen ytterligare.

Till dessa fyra välkända element i den svenska modellen kan man lägga ytterligare två. Skattesystemet fick tidigt under efterkrigstiden en sådan utformning att det gynnade de expansiva och vinstrika företagen – och de vinster som uppstod skulle till största delen återinvesteras i företaget där de uppstått, inte delas ut till aktieägarna. Vi kan kalla det vinstinlåsningens politik. Dessutom fanns en mindre uppmärksammad komponent, det socialiserade risktagandets politik. Staten var beredd att bära merparten av kostnaderna för näringslivets strukturomvandling. Det socialiserade risktagandets politik hade som princip funnits med under lång tid, men först under 1970-talets djupa lågkonjunktur fick den en praktisk innebörd.

Det är lätt att inse att det här var en tillväxtorienterad ekonomisk politik. Företagen skulle utsättas för hård internationell konkurrens. Den solidariska lönepolitiken skulle påskynda utslagningen av de lågproduktiva företagen och de frigjorda resurserna skulle genom bland annat en aktiv arbetsmarknadspolitik föras över till de expansiva företagen i ekonomin. De senare skulle stärkas inte bara av en lönenivå under marknadspris (till följd av den starkt centraliserade, ”solidariska” lönebildningen) utan också genom att det för ägarna av dessa företag skulle vara mera lönsamt att behålla vinsterna i företaget än att dela ut dem. En av konsekvenserna blev att befintliga företag gynnades. En annan att investeringarna i existerande teknologi och kända marknader i praktiken prioriterades. Och riskerna sett i ägarperspektivet var låga, de hade ”socialiserats”. Milton Friedman betecknade den svenska modellen under 1960-talet som ”den mest kapitalistiska politik västvärlden kunnat visa upp”. På 1960-talet skördades frukterna genom en stark ekonomisk tillväxt.
Ungefär samtidigt fick politiken en ny dimension. Den regionala balansen, miljö- och fördelningsfrågorna kom politiskt i fokus. Politikerna började laborera med modellen. Från ungefär 1970, något tidigare om vi räknar in lokaliseringspolitiken, fick vi vissa politiskt bestämda åtgärder som var tänkta att dämpa strukturomvandlingen, inte bara påskynda den. Den generella näringspolitiken kompletterades med sektorspecifika, så småningom också med företagsspecifika, politiska ingrepp. Den selektiva näringspolitiken blev ett begrepp i den politiska diskussionen under sent 1960-tal, och framförallt under 1970-talet.

I och med det kan man också säga att förutsättningarna för den svenska modellen hade ändrats. Sverige tog de första stegen in på en ny, mer interventionistisk politik, och därmed in på ”de inte fullt så gyllene åren” som nationalekonomen Andreas Berg sammanfattar perioden 1970-95 (i Den kapitalistiska välfärdsstaten, Norstedts, 2009).

Finns en svensk modell idag, 2009?

I den distinkta mening som vi kan tala om en svensk modell under 1950- och -60-talen är svaret nej. Däremot särskiljer sig Sverige (till viss del tillsammans med övriga nordiska länder) fortfarande på några punkter när det gäller den ekonomiska politiken. För det första är det svenska skattetrycket ca 15 procentenheter högre (av BNP) än genomsnittet för OECD-länderna, och ca 10 procentenheter högre än för EU-länderna. Skillnaden förklaras i allt väsentligt av relativt större transfereringar. Det i sin tur speglar, för det andra, den relativt mer omfattande, politiskt styrda, inkomstomfördelning som kännetecknar Sverige jämfört med flertalet andra västländer.  För det tredje är den svenska välfärden mer generell, och till viss del mer omfattande, än i majoriteten av OECD-länder. För det fjärde kombineras denna välfärdsorienterade politik med en långtgående ekonomisk frihet och marknadsorientering. Sverige tillhör de OECD-länder som efter 1970 snabbast ökat den ekonomiska friheten.
Så det är inte helt gripet ur luften att tala om en svensk modell också idag.