Det här är en  tankeväckande bild. Notera att det är inflationsjusterade värden. Det mest intressanta  med figuren är att den tydligt visar de långsiktiga cyklerna, särskilt efter andra världskriget. Först boomperioden 1945-1965 följd av nedgångsperioden 1965-1980. Skulle man se dessa två perioder i svenskt perspektiv sammanfaller den första,  grovt sett,  med den svenska modellens framgångsår, och perioden 1965-1980 med dess problemår.  Paradigmskiftet i den ekonomiska politiken kring 1980, och avreglerade marknader, ledde till en ny framgångs- och tillväxtera, inte minst mätt i vinster och därmed aktiekurser, som varade fram till slutet av 1990-talet. Och därefter den osäkerhetsperiod som vi haft den senaste tio åren, från omkring år 2000, kännetecknad av två bubblor, först IT-debaclet och nu sub-prime krisen och den nära-finansiella härdsmältan hösten 2008, och dess inverkan på reala sektorns ekonomi.
Den intressanta frågan är naturligtvis hur det kommer att se ut framåt. Det kan bara bli spekulationer och då tror jag att det kommer att spela en viktig roll för resultat och riktning hur världens regeringar och centralbanker lyckas med att skapa ett annorlunda, stabilare och effektivare finansiellt system. För det finansiella systemet gick ur kontroll under 2000-talets första decennium. Det drabbades av en slags elefantiasis, en nästan ohämmad tillväxt i krediter och trading som för en tid gav sektorn extremt höga vinster (perioden 1998-2007 har kallats The Golden Decade)  men som så småningom värkte ut i lika extrema förluster, och  i den nu aktuella krisen i real sektor. Om politikerna inte får kontroll på den finansiella sektorn (vilket är lättare sagt än gjort), ja då kommer vi, skulle jag gissa, att få en vändning i Dow ner mot stödet kring 5000. Lyckas man reformera det finansiella systemet talar det mesta för en vändning uppåt mot motståndet kring  20000. Det är onekligen en viss skillnad.