Tim Jackson, en engelsk miljöprofessor med nära koppling till den brittiska hållbarhetskommisionen, kom för ett par år sedan ut med en bok, Prosperity without growth, som blev mycket uppmärksammad (”En av årets bästa böcker” enligt Financial Times). Den har nu också kommit ut på svenska (Välfärd utan tillväxt, Ordfront, 2011). Han skriver om hur världen skall räddas från klimathot och råvarubrist genom att vi, på något sätt som fortfarande efter läsningen är oklart, konsumerar mindre och får nolltillväxt i ekonomin. Framförallt är det fel att sträva efter BNP-tillväxt i den mening vi känner det begreppet idag.

Är boken värd att läsa? Både ja och nej. Absolut ja om vi talar om att få en kunnig och uppdaterad beskrivning av problemet som planeten står inför, att resurserna håller på att ta slut och att ekosystemen har svårigheter att förnya sig. Absolut nej om vi talar om receptet. Att ekonomin måste sluta växa har vi hört många gånger tidigare. Det har varit fel då. Det är fel nu.

Egentligen är det förvånansvärt att en kunnig och påläst person som Tim Jackson så uppenbart bommar ekonomins fundamenta. Att påstå att världens länder måste sluta växa (i termer av BNP) är detsamma som att säga att, ”vi har visserligen problem, och verkligt stora problem, men vi skall ta det lugnt”. För med alla sina brister är BNP ett mått på aktiviteten i ekonomin – hög BNP-tillväxt betyder hög aktivitet, låg BNP-tillväxt betyder låg aktivitet. Och om planetens miljö- och resursproblemen är så allvarliga som Tim Jackson påstår, ja då måste alla klutar sättas till. Det är i ett sådant läge vi skall ha hög aktivitet i ekonomin. Det är då vi skall göra allt vi kan för att sortera ut gammal energikrävande eller miljöförstörande teknik och investera i grön teknologi. Det är då vi mer än någonsin behöver sträva efter förbättrad produktivitet och effektivitet.

Det tycker inte Tim Jackson. Han talar nedlåtande om företagens evinnerliga strävan efter ökad arbetsproduktivitet och att det måste ersättas med något annat (”Vi kommer nästan säkert att överge den dåraktiga besattheten av arbetsproduktivitet”, s 51). Och han tycker att den ”kreativa destruktionen”, tillväxtmotorn framför andra, företagens och entreprenörernas ständigt pågående sökande efter ny, bättre teknologi, är något som också måste ifrågasättas.

Denna bedrägliga strategi har nått vägs ände. Förenklade antaganden om att kapitalismens förmåga att effektivisera kommer att stabilisera klimatet och lösa problemet med resursknapphet är nästan bokstavligen bankrutt. För att möta tillväxtens dilemma har vi nu ett akut behov av en tydligare vision, av modigare beslutsfattande och av mer robusta ansatser till en strategi.

Startpunkten måste vara att frigöra oss från de krafter som håller oss kvar i en skadlig förnekelse. Här finns en samman¬svärjning mellan natur och struktur. Vinstmotivet stimulerar ett ständigt sökande efter nyare, bättre och billigare produkter och tjänster. Vårt eget hänsynslösa sökande efter nymodighet och social status stänger in oss i konsumismens järnbur. Rikedomen som sådan har bedragit oss. (s 194)

Jag skulle vilja säga att om inte Tim Jackson på denna fundamentala punkt resonerat fel skulle hans bok haft förutsättningar att bli en klassiker i det svåra facket ekonomi-ekologi. Analysen är genomarbetad. Faktaredovisningen utmärkt. Det finns tänkvärda figurer och bilder med bra källhänvisningar. Titta till exempel på den här grafen (klicka för större bild) som visar det globala uttaget av ändliga metaller. Den visar bland annat att det tas upp nästan dubbelt mer järnmalm ur marken idag än vad som gjordes 1990 (som i och för sig inte är en särskilt användbar uppgift om vi inte vet någorlunda var gränsen för det möjliga uttaget går). Och faktiskt, boken innehåller mängder med kloka och balanserade förslag. Men det verkar som om Tim Jackson när han satte sig att skriva hade en förutfattad och oomkullrunkelig uppfattning – planeten kan inte räddas utan att kapitalismens benägenhet att växa sätts i fråga – och det måste jag hitta argument för. Det misslyckas han med.

Ändå har Tim Jackson rätt i att det finns ett problem. Och det är lätt att känna sympati för hans otålighet. Han tycker att det händer för lite i miljö- och klimatfrågan. Och det gör det förmodligen givet den problembild han skisserar (och som jag alltså tror det finns anledning att acceptera).  Man kan spekulera i vad som skulle krävas.

Vi skulle behöva en chockartad upplevelse kring klimatet som ruskade om

Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi, deltog häromkvällen i en TV-debatt (Charlie Rose, Bloomberg, 3 juni 2011) om den amerikanska ekonomin, och argumenterade för, som den Keynesian han är, att mycket mer kraftfulla åtgärder från politikernas sida skulle behövas för att få fart på ekonomin, och för att få ner arbetslösheten. ”Tänk tanken att vi oväntat skulle få veta att det finns ett hot mot planeten, och mot oss, genom en invasion från rymden (’aliens’), vi skulle omedelbart fatta beslut om mycket omfattande program och dagens arbetslöshet på 9% skulle vara borta på nolltid.”

Det är säkert helt korrekt resonerat. Det finns verkliga förebilder, till exempel vad som skedde i många västländer i samband med att andra världskriget bröt ut. Och man kan därifrån spekulera i att vad världen idag skulle behöva för att på allvar ta sig an klimat- och miljöhotet skulle vara en chockartad upplevelse, parallellen till hotet om en rymdinvasion, eller ett världskrig, där planetens sårbarhet blev tydlig för var och en. Vad det skulle kunna vara? Ja, man kan bara gissa. Kanske något som för en tid fick det globala jordbrukets avkastning att sjunka dramatiskt, och som gjorde klart att det kan bli ännu värre nästa gång. Kanske något helt annat.

Politikerna i alla länder skulle hur som helst omedelbart initiera ett brett spektrum av ”gröna” investeringsprogram, och andra åtgärder. Det skulle samarbetas och samordnas över gränserna, ungefär som när den globala finanskrisen var som djupast hösten 2008. Finansieringen skulle inte vara någon fråga (eller rättare sagt, den skulle lösas antingen genom sedelpressen eller via hög tillväxt). Och marknaden skulle omedelbart höja priserna på knappa naturresurser (typ mat, olja, metaller, skogsprodukter etc.) vilket i nästa steg skulle få djupgående strukturella konsekvenser (med ett, absolut sett, mindre uttag av dessa resurser som konsekvens). Människorna skulle spara mera och därför konsumera mindre. Och förmodligen skulle det gemensamma få större utrymme i människors tankevärld, står vi inför ett yttre hot får samhället och det kollektiva mera omtanke.

Den visionen av vad som skulle ske är ganska nära den bild som Tim Jackson ger i boken av vad vi borde göra. Det är bara det att Tim Jackson menar att klimat- och miljöutmaningen skall klaras av utan strävan efter ökad produktivitet, utan företagens ständiga vilja att hitta ny, effektivare teknologi, utan kapitalism som vi känner den, kort sagt utan tillväxt.

Vem kan tro på något sådant?