En majoritet av alla historiker och andra akademiska Rysslandsspecialister skulle med stor sannolikhet kunna enas om att följande åtta teser om landet – utan rangordning i betydelse – är väl belagda. Och att sammantaget blir dessa teser ett historiskt bagage som hjälper oss att bättre förstå dagens ryska samhällssystem och Kremls agerande.

1. En tradition av auktoritärt styre
2. Religionens stora betydelse
3. Privat ägande har knappast förekommit före 1991
4. Den lågt utvecklade känslan för demokrati, rättsstat och liberala friheter
5. Pendlandet i synen på Europa
6. Russofobin
7. 70-års sovjetstyre har satt sin prägel
8. De särpräglade naturliga förutsättningarna

Tes 1: En tradition av auktoritärt styre

Det är en intressant fråga vad vi idag menar med ett auktoritärt styre. I gamla tider, efter 1400-talet då tsaren var fri från mongolerna och fram till revolutionen 1917, var betydelsen, starkt förenklat, att ”tsaren gör som han vill” – bestämmer i sista hand över alla väsentliga beslut (politiken), är överbefälhavare (militären), är högste polischef, högste överåklagare och högste domare (rättssamhället). Tsaren äger också alla landets tillgångar – land, djur, andra naturresurser, byggnader och även människors bohag. Under livegenskapen, och den varade fram till 1861, var till och med ungefär en tredjedel av ryssarna själva bokstavligen tsarens egendom.

Det auktoritära ledarskapet fortsatte under Sovjettiden. Historiker har visat att i själva verket har det bara varit vid några få tillfällen under de senaste århundradena – de två sista decennierna av tsartiden, just före den kommunistiska revolutionen 1917 samt i slutet av 1900-talet under Michael Gorbatjov och Boris Jeltsin – som det överhuvudtaget har funnits tydliga demokratiska tendenser i det ryska samhället.

Efter Vladimir Putins tillträde som president år 2000 har pendeln påtagligt svängt tillbaka åt det auktoritära hållet, särskilt tydligt efter 2012 då han påbörjade sin tredje presidentperiod. För mer om hur Putins auktoritära styre ser ut i praktiken, se Vad skiljer Rysslands styre från västerländsk demokrati?

Jag läste att Vladimir Putins gode vän, dåvarande guvernören i St. Petersburg, Valentina Matvijenko, i en intervju (redan 2004) hade sagt att ryssarna tack vare Putin hade fått det autokratiska styre som de var vana vid och ville ha. Hon förklarade att ”den ryska mentaliteten behöver en herre, en tsar, en president, med ett ord: en boss”. Om det är sant, och många säger samma sak, är naturligtvis den intressanta frågan varför ryssen behöver en ”boss”. En hypotes kan vara att det har något att göra med landets storlek, det har bara kunnat hållas samman med entydighet i ledarskapet och en fast hand. En annan hypotes, minst lika sannolik, är att det hänger samman med den rysk-ortodoxa civilisationens värderingar. Det är hur som helst en stark historisk tradition.

Tes 2: Religionens stora betydelse

Det är anmärkningsvärt att den ortodoxa kyrkan överlevde kommunismen. Religion var ”opium för folket“ och förbjöds. Kyrkans tillgångar konfiskerades. Kyrkorna revs (till exempel Frälsarkatedralen i Moskva) eller användes till icke-sakrala ändamål. De kristna förföljdes och präster dödades eller skickades till Sibirien, särskilt av Stalin under 1930-talet. Bilden i dag, 30 år efter Sovjetsamhällets fall, är radikalt annorlunda. Religionen har återfått sin starka ställning. Kyrkor har återuppbyggts (inklusive Frälsarkatedralen) eller restaurerats. De flesta Rysslandskännare verkar överens om att den rysk-ortodoxa tron är en verklig betydelsefull kraft i dagens ryska samhälle.

Man kan undra vad den ortodoxa tron och kyrkans arbete betyder mera konkret. Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk i Stockholm, och specialist på rysk kultur och religion, skriver att den ortodoxa kyrkan har fyra viktiga kännetecken.

Det första är konservatismen. ”Den ortodoxa traditionen tycks utöva ett konservativt, fördröjande inflytande (på gott och ont) över rysk historia, kultur och mentalitet…Denna konserva¬tism är relaterad, å ena sidan, till det ryska sinnets upptagenhet av eviga frågor, och å den andra till politisk konservatism, bakåtsträveri, främ¬lingsfientlighet och antisemitism. Den ortodoxa traditionen kan stå som en sinnebild för ryskheten.”

Det är intressant att politisk konservatism, och kanske särskilt värdekonservatism som det finns mycket av i dagens Ryssland (fn är det särskilt framträdande när det gäller familjepolitiken där Västs feminism och antihomofobiska stämningar är starkt ifrågasatta), så uppenbart har en bas i den ortodoxa tron.

Den andra faktorn kallar Bodin för den imperiala konstanten, kort sagt att kyrkan hjälper till att hålla ihop imperiet. ”Det nya ryska politiska etablissemanget och den ortodoxa kyrkan har samma uppfattning i denna fråga, och kyrkan kan användas, så som också sker, för att legitimera politiska försök att bevara Ryssland som imperium.” Vladimir Putin har uttryckt det på följande sätt: “Det finns inget Ryssland utan ortodoxi och ingen ortodoxi utan Ryssland.”

Ett tredje drag är övertygelsen att det finns en särskild relation mellan kyrkan och staten som inte bygger på konkurrens mellan olika intressen, utan snarare på samarbete och ömsesidig hjälp. Den term som används för detta är symfoni.

Det fjärde draget kallar Bodin den mystiska traditionen. ”I det ryska ortodoxa arvet är den klassiska filosofin och teologin nästan helt frånvarande. Kyrkan har en annan funktion än i den protestantiska eller till och med den katolska modellen; samhällsinriktningen är svag, den mystiska inriktningen alltid tydlig…Den ortodoxa traditionen ogillar försök att bevisa Guds existens med logikens hjälp.”

Jag tycker detta är intressant. Man kan bättre förstå varför Vladimir Putin har närmat sig kyrkan, och det gäller inte minst under hans tredje presidentperiod. Ryssarna ser honom på TV tillsammans med kyrkans ledare, och presidenten uttrycker inte så sällan sin egen tro och den ortodoxa kyrkans betydelse för Ryssland. Kyrkans allt viktigare roll i rysk politik har dock också kritiserats. År 2007 skrev tio medlemmar av den ryska vetenskapsakademin ett öppet brev till presidenten där de varnade för kyrkans ökande inflytande i det ryska samhället. De protesterade mot införandet av ämnet “Den ortodoxa kulturens principer” i skolorna och mot försök att ge teologi status av ett universitetsämne.

Kristian Gerner, professor emeritus i rysk historia i Lund, för i sin bok Ryssland, en europeisk civilisationshistoria ett intressant resonemang med koppling till religionens stora inflytande i samband med att han diskuterar varför Boris Jeltsin under 1990-talet inte fullt ut lyckades med sin omvandling av Ryssland till demokrati, marknadsekonomi och rättsstat. Det kan, menar han, förklaras institutionellt, starka kvarlevande institutioner från Sovjettiden bromsade eller omöjliggjorde reformerna. Det kan också förklaras av att Ryssland alltid varit en auktoritär stat och att statsmakten i Ryssland, både under tsartiden och under Sovjettiden, alltid har haft ett avgörande inflytande, alltid satts i första rummet. Den förklaringen kan kopplas, menar Gerner, till den ortodoxa tron ”…och synen på livet som en knivskarp konflikt mellan gott och ont och på folket som en mytisk gemenskap, sobornost, förenat i väntan på förlösning i livet efter detta. Med denna mentalitet följer enligt en vanlig tolkning ointresse för materiell välfärd och hängivelse åt initiativhämmande ödestro. Begreppen politik och marknad skulle båda vara främmande för denna mentalitet.”

Det senare är tankeväckande. Om en världsfrånvänd mentalitet finns förborgad i ett lands kultur kan det givetvis i det långa loppet få konsekvenser för den ekonomiska tillväxten. Se Vad skiljer västkulturen från den rysk-ortodoxa?

Tes 3: Privat ägande (av fast egendom) har knappast förekommit före 1991.

Ryssland har, i motsats till väst, historiskt inte accepterat en långtgående privat äganderätt till fast egendom, till exempel land. Det har i historisk tid varit tsaren som haft äganderätten i meningen en diktatorisk makt över mark, fastigheter och alla andra resurser. De som till vardags förfogat över dessa resurser, allt från storgodsens adel, bojarerna, till småbönderna, har i mer eller mindre hög grad varit utan äganderätt i vår mening. Till och med personliga tillhörigheter och annat lösöre behandlades i det ryska gamla samhället som i sista hand tsarens tillgångar som han vid behov kunde ”ta”. Richard Pipes, känd Harvardhistoriker med Ryssland som specialitet, talar om begreppet patrimoniellt ägande och styrande. Med det menas ”…sammansmältandet av överhöghet och ägande där all äganderätt till marken är i monarkens händer, och som tillåter honom att begära obegränsade tjänster från sina undersåtar, adel och ofrälse i lika mått.” Pipes anser att patrimoniellt ägande är typiskt ryskt.

Intressant nog verkar det som om traditionen lever kvar. Den ryska statens drastiska konfiskering av ägandet i oligarken Mikhail Khodorkovskys oljebolag Yukos 2004 är ett ganska övertygande exempel på ett modernt patrimoniellt agerande, låt vara att det inte var ”tsaren” själv som blev ny ägare.

Svenska vikingar grundade på 800-talet Novogorod som så småningom blev svenskarnas viktigaste fästning i norra Ryssland. Richard Pipes visar att just Novogorod skiljde sig från Ryssland i övrigt vad gäller centrala institutioner, bland annat beslutade medborgarna i viktiga angelägenheter i ett slags lokalt parlament och det fanns privat egendom. ”Demokrati och egendom gick hand i hand. Under perioden alldeles före Moskvas erövrande [från mongolerna] i slutet av fjortonhundratalet var omkring 60 procent av Novogorods mark i enskild ägo…Den mark som inte var privatägd tillhörde kyrkan och staten…Likt invånarna i Västeuropa på medeltiden åtnjöt Novogorods befolkning rättslig autonomi.”

Att tsaren i Moskva hade en annan syn på egendom och ägande än den som hade utvecklats i Novogorod hängde enligt Pipes samman med att tsaren under århundraden, fram till 1400-talet, tvingades vara skatteindrivare åt mongolerna. Tsaren skulle således varje år leverera en viss mängd skatt och det kunde han inte göra enkelt och friktionsfritt om han hade tillåtit privat äganderätt till marken, det hade tvingat fram någon form av ”parlament” som skulle genomdriva skatteuttaget. En despot som ägde allt slapp det besväret.

Det fanns också andra institutionella hinder för att en privat äganderätt skulle ha kunnat utvecklas. Geoffrey Hoskins, engelsk historiker, skriver att under en stor del av Rysslands historia, i vart fall fram till 1800-talet, fanns det i det gamla bysamhället en tradition att byastämman, skhod, omfördelade jorden efter behov. Familjer som hade ökat i storlek fick mer jord, familjer där medlemmar hade dött eller lämnat byn fick jord indragen. Det är lätt att förstå att ett sådant system, som av allt att döma var utbrett och fungerade väl, står i strid med äganderätt i modern mening.

Pipes ger en annan intressant information om det ryska historiska arvet med koppling till äganderätten, han visar att den ryska staden inte utvecklades på det sätt som skedde i Västeuropa. ”Den västeuropeiska staden gav upphov till tre institutioner: 1) okränkbar privat egendom i form av kapital och fastigheter i staden, vid en tid då den grundläggande produktiva tillgången, mark, innehades villkorligt [som i praktiken betydde att en feodalherre upplät sin mark på vissa villkor]; 2) självstyre och juridisk självbestämmanderätt; 3) allmänt medborgarskap i den betydelsen att alla stadsinnevånare var fria män i kraft av sin hemvist i staden, snarare än sin samhällsställning.” Och sedan tillägger han: ”I Ryssland – med de remarkabla undantagen av Novogorod och Pskov, av vilka ingendera överlevde till den moderna tiden – uppstod inga städer av detta slag. Städerna i centrala Ryssland blev till militära och administrativa utposter, kännetecknade varken av annorlunda ekonomisk struktur eller särskilda rättigheter. De var inte oaser av frihet i ett ofritt samhälle. Det juridiska åtskiljandet av staden från landsbygden, ett fundamentalt drag i europeisk historia sedan antiken, ägde aldrig rum i Ryssland.”

Den här synen på privat ägande i den ryska historien gör att en del av kommunismens övergrepp under 1900-talet blir mer begripliga. Det var till exempel inte ett särskilt stort steg från de byar och samfälligheter som de ryska småbönderna regelmässigt tillhörde under tidigare århundraden kännetecknade av egendomslöshet, till kommunistiska kollektivjordbruk av 1900-talsmodell, också kännetecknade av en mer eller mindre total egendomslöshet.

Tes 4: Den lågt utvecklade känslan för demokrati, rättsstat och liberala friheter

Den svaga äganderätten har sannolikt stor betydelse för att demokratin är ofullgången i det ryska samhället, det förstärks av andra fenomen i den ryska historien som till exempel livegenskapen. Om man jämför ryska livegna bönder utan egendom, inte ens lösöret var deras eget och kunde inte köpas och säljas fritt, med svenska bönder som varit fria från feodalt styre sedan urminnes tider, och med en utvecklad äganderätt av mark sedan sen vikingatid, lagfäst på 1200-talet, är det lätt att förstå att grogrunden för demokrati i meningen folkstyre aldrig har varit särskilt god i Ryssland. Och på köpet begriper man varför Sverige var ett av de länder i väst som tidigast utvecklade ett folkstyre.
Ryssland har inte heller historiskt, och det innefattar Sovjetperioden, haft en rättsstat i västerländsk mening, det vill säga polis, åklagare och domare som oväldigt följer de lagar som är beslutade. Framförallt har domstolarna i Ryssland historiskt gått maktens ärenden. Tsaren och andra höga makthavare har kunnat driva igenom domslut som passat. samma sak gällde under Sovjetregimen.

Med det perspektivet ligger det i sakens natur att inte heller de klassiska liberala friheterna (yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, mötesfrihet) historiskt har haft något stor utrymme i det ryska samhället. Med ett undantag. Under Gorbatjovs glasnost, en kort period i slutet av 1980-talet, gavs ryssarna i stort sett dessa friheter med ett katastrofalt resultat i meningen att det reformerade Sovjetsamhälle som Gorbatjov ville åstadkomma, helt enkelt gick inte klarade den granskning som yttrandefrihet och en fri press åstadkom. Sovjetunionen upplöstes, och Gorbatjov tvingades avgå, julen 1991. Tankeväckande nog har friheterna under glasnost sedan dess steg för steg kringskurits, inte minst under Vladimir Putins tredje och fjärde presidentperiod.

Stefan Hedlund, professor i öststatsstudier vid Uppsala Universitet, har i sin bok Russian Path Dependence visat att Ryssland som samhälle har kollapsat tre gånger – 1610-13, 1917-18, och 1991 – och han hävdar att varje gång har landet återuppstått med fortsatt repression av medborgarna, med motstånd mot att införa en rättsstat och utan att åstadkomma demokrati. Han förklarar det med att dessa katastrofer ”have not altered the country´s underlying norms”. Det senare bör rimligtvis tolkas som att den ryske medborgaren bär med sig ett bagage av normer och värderingar som går på tvärs mot, i varje fall inte sätter högt värde på, likhet inför lagen och demokrati.

Tes 5: Pendlandet i synen på Europa

Pendlandet i synen på Europa är ytterligare en viktig del av det historiska arvet. Frågan om Ryssland kulturellt, politiskt och ekonomiskt skall Europeiseras eller vara ett ”eget” land, eller kanske snarare civilisation, har funnits med i nästan alla skeden av rysk historia, i vart fall sedan 1600-talet. Det tar sig konkreta uttryck som att Peter den store (1682-1725), som var starkt pro-Europa, byggde upp St. Petersburg från grunden för att få ett attraktivt fönster mot Europa. I mera generella termer har det historiskt funnits en motsättning mellan det inåtvända, mer genuint ryska Moskva och det utåtvända, europeiska St. Petersburg. Kristian Gerner sammanfattar den här dualismen på följande sätt: ”Rysslands historia framställs som en ständig kamp mellan två i grunden olika samhällsmodeller, en specifikt rysk/moskovitisk och en europeisk/petersburgsk. Berättelsen har utformats inom ramen för begreppen väst och öst. Dessa begrepp används då inte bara om geografin utan även för att ange att det handlar om motsatta politiska kulturer.”

Andrej Zorin, professor i ryska vid Oxford, uttrycker samma sak. Mera specifikt diskuterar han i ett intressant papper från 2008 hur de motstridiga krafterna i den ryska kulturen vad gäller synen på Europa kom till ytan vid publicerandet av Pjotr Tjaadajevs Filosofiska brev 1836. Tjaadajevs skriver poetiskt: ”Vi hör inte till någon av människosläktets stora familjer, vi är inte en del av vare sig väst eller Öst…Vi står så att säga utanför tiden.”

”Reaktionerna på Tjaadajevs Brev bidrog till att definiera de huvudsakliga tendenser som dominerat det ryska politiska tänkandet fram till idag: mot de så kallade västvännerna stod slavofilerna. De förra betraktade Peters [den stores] reformer som ett oavslutat projekt. Anpassning till västerländska seder och kulturella normer bland den utbildade eliten skulle följas av ett övertagande av västerländska politiska institutioner, framför allt parlamentarisk demokrati, likhet inför lagen, ett nytt juridiskt system och fri press. Bara genom att fullborda en sådan anpassningsprocess skulle Ryssland äntligen kunna konkurrera med sina europeiska grannar inte bara militärt utan också ekonomiskt, politiskt och kulturellt. I motsats till detta trodde slavofilerna på Rysslands Sonderweg, en egen väg baserad på landets historiska arv från tiden före tsar Peter: en unik andlighet och gemensam religion. Enligt slavofilerna borde Ryssland avvisa den missriktade anpassningen till väst och återvända till sina verkliga rötter i bondekultur och ortodox religion.”

Tes 6: Russofobin

Inte minst svenskar är väl förtrogna med russofobin även om ordet kanske inte är det vi använder. Vi talar i stället om rysskräck, rysshat och att ”ryssen kommer”. Dessa begrepp och känslor har rötter från 1700-talet och Karl XII:s krig med Peter den store, och det ärelösa nederlaget vid Poltava 1709. Även de så kallade ”rysshärjningarna” när ryska trupper 1719 angrep svenska kuststäder från Norrköping och upp till Bottenviken satte säkert sina spår. Det var då, gissar jag, som begreppet ”ryssen kommer” fick sin innebörd.

Med ett bredare perspektiv än det svenska vet vi att rivaliteten mellan England och Ryssland i mitten av 1800-talet gav upphov till russofobi. Även här låg en rädsla för Ryssland i bakgrunden. Ryssland var vid den tiden en makt på frammarsch, bland annat närmade man sig Indien som var Englands koloniala ”pärla”. Det gick engelsmännen förnär. Krimkriget var ett sätt att näpsa Ryssland. Eller som lord Palmerston, engelsk premiärminister under Krimkriget, uttryckte det några år senare: ”Det huvudsakliga och verkliga syftet med kriget var att sätta stopp för Rysslands aggressiva ambitioner.” Någon har sagt att den russofobi som Nikolai I, ärkekonservativ tsar fram till Krimkriget, utsattes för av européerna, särskilt från England och Frankrike, påminner om den som Vladimir Putin möter idag även om den då i första hand kommer från USA.

Russofobin har ännu djupare historiska rötter. Det tycks vara en allmän uppfattning bland historiker att russofobin i grunden handlar om rysk-ortodoxa kyrkan. En historiker skrev redan i början av 1900-talet: ”Om storfursten Vladimir på 900-talet hade blivit katolik istället för bysantiskt ortodox skull det ha haft den största betydelse för att inkludera Ryssland i de europeiska nationernas kulturella och politiska gemenskap.” Det verkar vara så att ända sedan 1300-talet har den ortodoxa tron använts för att frambringa hat mot Ryssland. Polska katoliker har aldrig slutat att bekämpa ortodoxin, som någon uttryckte det.

1900-talets russofobi var en del av det kalla kriget. Det var nödvändigt, så resonerade man, att väst svarade med en politik som kunde hålla stånd mot Sovjets expansionism, och ideologiska offensiv med kommunismen. Diplomaten George F. Kennan myntade begreppet “containment” i en numera klassisk Foreign Affairs artikel från 1947. Kommunismen och sovjetstyret skulle så långt möjligt ”låsas in”, inte tillåtas spridas. Det blev också västländernas, särskilt USA:s, politik ända fram till Sovjetunionens fall 1991. Alla som varit med under kalla kriget kan påminna sig den ständiga kritiken i väst mot Sovjet och kommunismen.

1990-talet var ett decennium med låg nivå på russofobin. De flesta Rysslandskännare i alla läger i väst var inställda på att Ryssland en gång för alla skulle ansluta till den västerländska modellen med fria marknader och demokrati. Ganska snart efter Vladimir Putins tillträde som president år 2000 ändrades tonläget, och russofobin återkom mer högljudd, obalanserad och personfixerad (på Vladimir Putin) än kanske någonsin.

Tes 7: 70-års sovjetstyre

När man vet lite om tiden före revolutionen 1917 och lite om tiden efter, och när man vet hur västvärlden har utvecklats ekonomiskt under 1900-talet, framstår Sovjetkommunismen som en katastrofal historisk parentes. Ekonomiskt är det bokstavligen rätt att tala om sjuttio förlorade år. Kommunismen var en intellektuell konstruktion som samvetslösa ledare ”tryckte på” folket till oöverskådliga kostnader för medborgarna (Det har beräknats att under Lenin och Stalin, alltså från 1917 och fram till 1953, dödades och svältdog mellan 23-30 miljoner ryssar, andra världskrigets stupade soldater oräknade) och miljön (ett av Sovjetsamhällets kännetecken var miljöförstöring i gigantisk skala). Man förstår lättare varför Václav Havel med sin erfarenhet av öststatskommunism var en så stark motståndare till all politisk ideologi. Samhällen och människor kan inte styras med ideologi eller annan social ingenjörskonst menade han.

Även om brottet med kommunismen som ideologi och politiskt system blev radikalt när Sovjetunionen upplöstes 1991 och Boris Jeltsin försökte liberalisera och demokratisera landet, tycks alla iakttagare vara överens om att mycket av Sovjetsamhället blev kvar i form av moral, normer, beteenden, och informella institutioner. Men också i form av faktiska strukturer. På politikens område kan det finnas en koppling mellan Sovjettidens enpartisystem och svårigheterna och viljan att i dagens Ryssland få ett parlamentariskt system att fungera. Ett annat arv från kommunismen, låt vara att kommunismen i sin tur tagit över det från tsarismen, är statens överordnade plats. Det tycks som om den välkända Sovjettesen att först kommer statens intressen och därefter medborgarnas, har levt vidare in i Putinsamhället. Staten äger idag, efter de återsocialiseringar som skett, exempelvis uppemot hälften av de stora företagen i landet (mätt i marknadsvärde). Antalet statstjänstemän har ökat under Vladimir Putins tid vid makten. Det är omvittnat av många att en speciell del av byråkratin, säkerhetstjänsten KGB (som bytt namn till FSB), gradvis efter år 2000 fått ett allt större inflytande i det ryska samhället, och även i politiken, precis som den hade under Sovjettiden.

Och människorna, och naturligtvis särskilt alla dem som själva upplevt livet i det sovjetiska samhället, har av allt döma fortfarande kvar vissa av de värderingar och beteenden som Sovjetsamhället stod för. Tendensen i dag tycks i själva verket vara att allt fler ryssar ser nostalgiskt på Sovjettiden. Ganska exakt 50 procent av invånarna i Ryssland säger sig ha en positiv eller huvudsakligen positiv uppfattning om Josef Stalin. Det framgick av en undersökning som det oberoende opinionsinstitutet Levada gjorde i april 2013. (Motsvarande siffra för Boris Jeltsin var 22 procent, exakt densamma som för hans företrädare Michail Gorbatjov. Vladimir Putin har sällan lägre rating än 60%, för det mesta kring 80% i opinionsmätningarna.)

Den finske journalisten Kalle Kniivilä som rest runt i Ryssland och intervjuat vanliga ryssar skriver i sin bok Putins Folk: ”Många av de människor jag träffar i Ryssland säger först att de inte känner någon nostalgi för Sovjettiden. Ändå tar det inte många minuter innan det dyker upp ett minne av de fina lekplatserna, eller något om hur mycket billigare tågbiljetterna var då, hur rättvist samhället var jämfört med dagens stora inkomstskillnader, allt som var gratis. Och framför allt var det ordning och reda.”

Mot den bakgrunden är det inte förvånade att det också i den officiella retoriken läggs allt mer vikt på kontinuiteten från Sovjettiden. De flesta tycks vara överens om att Sovjettiden kastar långa skuggor in över dagens Ryssland.
Utöver det historiska arvet, sammanfattat i dessa sex punkter, finns ytterligare en faktor med grundläggande betydelse för vad som sker i Ryssland idag, och det har varit grundläggande så länge det har funnits en rysk nation.

Tes 8: De särpräglade naturliga förutsättningarna

Att den naturliga miljön har bidragit till att forma den ryska identiteten har många historiker pekat på. De enorma avstånden, det tar nio timmar att flyga från Moskva till Vladivostok, det kärva klimatet, det glesbefolkade Sibirien med bara 30% av befolkningen (nu dessutom snabb sjunkande), de många grannfolken med andra kulturer och religioner, allt har rimligen under historiens gång bidragit till att forma moral och värderingar. Men också strukturer, arbetsformer och politik. Hur håller exempelvis en regim ihop en nation med dessa förutsättningar? Det kräver sannolikt, förutom militära medel, ett auktoritärt ledarskap, en religion som går i takt med den världsliga makten och ett gemensamt språk. Man förstår att i äldre tider var Ryssland ett land, åtminstone öster om Ural, där medborgarna var höggradigt isolerade från omvärlden och måste basera sitt liv på självhushåll. Den samhällsmodellen har dessutom funnits kvar mycket längre i Ryssland än i till exempel Europa. Det sätter med säkerhet sina spår i kultur och sedvänjor med verkan även idag. Synen på ägande och äganderätt till mark är ett exempel.

Det är antagligen också så att statens starka ställning i det ryska samhället, och hos det ryska folket, till en del kan förklaras med landets storlek och kärva natur. En författare beskriver det på det här sättet: ”Denna extraordinära geografi har en konsekvens och det är statens ökade betydelse. Efter Reagan är väst ständigt begivet att skära ned staten. Staten är fienden. I Ryssland har staten ofta framför allt varit en vän. Utan stat inga vägar, ingen transsibirisk järnväg, inga isbrytare. I ett sådant klimat, med sådana avstånd och över sådana tomma vidder är få kapitalistiska investeringar lönsamma…I Ryssland liksom Kina betyder en svag stat anarki, kaos, svält, inbördeskrig och utländska invasioner…För en västlig liberal är frånvaron av stat en dröm. För Ryssland är det en mardröm.”

Kort uppsummering

Man behöver inte utgå från att historien bestämmer framtiden. Det gör den naturligtvis inte mer än till viss del. Men i Rysslands fall är det historiska bagaget utan tvivel tungt, förstärkt och format av att landet är så stort och klimatmässigt kargt. Det finns Rysslandskännare som menar att traumatiska händelser som ryska revolutionen och sovjettiden inte släpper sig grepp utan styr i hög grad också dagens Ryssland. Och att den ortodoxa trons relativt starka ställning hos det ryska folket undergräver, åtminstone bromsar, västerländsk rationalitet och modernitet. Ryssland kan inte förstås med sunt förnuft har någon sagt.

Mot det synsättet finns alla dem som är övertygade om att Ryssland, som vilket samhälle som helst, låter sig påverkas och omformas med politik, teknologi och vanliga människors agerande i vardagen. Jag delar den senare uppfattningen. Samtidigt tror jag att Ryssland i sin historia och i sin religion, och därmed i sina normer och värderingar, har krafter som mycket mer påverkar dagens samhälle än vad historien och religionen gör i till exempel USA eller Tyskland, för att inte tala om i det sekulära och ganska historielösa Sverige. Och att det är krafter som i högsta grad också kommer att ha verkan på framtiden. Den intressanta frågan är om Ryssland, eller snarare den rysk-ortodoxa civilisationen, har en uppsättning värderingar och institutioner med rötter i historia och religion som gör det svårare för landet att konkurrera med väst. Det är min bestämda uppfattning som jag redovisar i den lilla skriften Putins Ryssland – en geopolitisk koloss på lerfötter.

Litteratur

Bodin, P-A, 2008, ”Den ryska ortodoxa traditionens inflytande”, ingår i: Almqvist, K. & Linklater, A., (red.), 2008, Om Ryssland, Perspektiv från Engelsbergsseminariet 2008, Atlantis, Stockholm;

Frankopan. P., 2017, Sidenvägarna, En ny världshistoria, Albert Bonniers förlag, Stockholm;

Gerner, K., 2011, Ryssland, en europeisk civilisationshistoria, Historiska media, Lund, s 281;

Havel, V., 1992, Sommartankar, Norstedts, Stockholm, s 142;

Hedlund, S., 2012, Russian path dependence, Routledge, London;

Kennan, G. F., 1947. “The Source of Soviet Conduct”, Foreign Affairs, July 1947;   

Kniivilä, K., 2014, Putins folk, Rysslands tysta majoritet, Atlas, Stockholm, s 104-05;

Mettan, G., 2017, Varför vi älskar att hata Ryssland, Karneval Förlag, Stockholm;

Pipes, R., 2002, Ägande och frihet, Natur och Kultur, Stockholm, s 164;

Zorin, A., 2008, ”Slavofiler, västvänner och rysk litteratur”, ingår i:Almqvist, K. & Linklater, A., (red.), 2008, Om Ryssland, Perspektiv från Engelsbergsseminariet 2008, Atlantis, Stockholm, s 103 ff;