Skulle vi förtäta diskussionen och slutsatserna så långt (läs de två föregående artiklarna här och här) skulle man kunna säga att ekonomisk frihet handlar om två saker – att kunna göra vad jag vill med mig själv och det jag producerar respektive att kunna göra vad jag vill med det jag äger. Det handlar med andra ord om friheten att disponera det överskott som jag själv och mina tillgångar producerar utan inblandning från någon annan. Liksom friheten att utan inblandning överlåta äganderätten till andra.

Samtidigt är det en alltför förenklad bild. Det finns ytterligare en stor inskränkning i den ekonomiska friheten. En del av det som produceras, en del av överskottet, måste användas för gemensamma ändamål. Det finns åtminstone tre samhällsbehov som uppenbart måste tillgodoses. Alla samhällen måste skydda sig mot inkräktare, det är det första. Att satsa gemensamma resurser på ett försvar har historiskt sett haft hög legitimitet i alla samhällen. För det andra måste alla samhällen för att fungera också ha lagar som reglerar vad vi får och inte får göra respektive regler för att lösa inbördes konflikter (det vi dag kallar civilrätt). Återigen, det är värt att notera att ett av fundamenten för den ekonomiska friheten är den legala konstruktionen äganderätt. Och det måste, för det tredje, finnas resurser för att bedöma om lagarna följs och för att sanktionera dem som inte gör det (rättsystemet). Det är lätt att förstå att dessa tre uppgifter kräver stora resurser och att det måste betalas med de överskott som skapas av enskilda individer och företag.

Det finns också ett fjärde problem. Alla samhällen har en grupp medborgare som av olika skäl har svårt att klara sig, eller inte kan klara sig alls. Handikappade, skadade, sjuka och givetvis barn och äldre. Under lång tid gällde att det hjälpbehov som dessa människor hade tillgodosågs av de allra närmaste, i familjen om vi använder dagens språkbruk. Genom en historisk trial-and-error process utvecklades det efter hand andra institutioner som också hjälpte till. Kyrkan, byn, klanen och i takt med att samhällena utvecklades också lokala civila sammanslutningar, till exempel kommuner, tog ett allt större ansvar för att hjälpa till på det här området. Under de senaste 150 åren har steg för steg de gemensamma insatserna i stat och kommun för att ta hand om ”de svaga i samhället” utvecklats till det som idag är den moderna välfärdsstaten.

Det är viktigt när vi diskuterar ekonomisk frihet i politiska termer att vi gör en distinktion mellan de tre första samhällsuppgifterna och uppgiften att ta hand om ”de svaga” i samhället. Libertarianismen och nyliberalismen accepterar att vi kollektivt måste ta ansvar för försvaret, lagstiftningsprocessen och rättsväsendet, och betala vad det kostar genom att beskatta överskotten. Men där går gränsen för en radikal libertarian. I den mån det offentliga överhuvudtaget skall ha ett ansvar för dem som har det svårt i samhället bör det hållas vid vad som brukar kallas ”socialt minimum”.

Det kan för en europé, och i synnerhet för en person som lever i en nordeuropeisk politisk miljö, verka kallt och inhumant med en sådan samhällssyn. Å andra sidan är frihet i Robert Nozicks tappning, och nyliberalism som idé, inget att uppröras över (vilket många ändå gör). Tvärtom. Ur moralisk synvinkel är det lätt att sympatisera med nyliberalismen som tankebygge. Budskapet är, nu talar vi om dess ekonomiska konsekvenser, att den person som genom hårt arbete, uppfinningsrikedom, sparande och risktagande har lyckats bättre än andra i det samhälle han lever i, skall ha friheten att behålla det mervärde han åstadkommit. Eller uttryckt på annat sätt, han (eller hon) skall ha en oinskränkt rätt till avkastningen av den begåvning och idoghet och kreativitet som han har, liksom rätten till de tillgångar (inklusive avkastningen) han äger och har skaffat på ett lagligt sätt. Ingen, inte heller staten, får begränsa den rätten, till exempel via beskattning (bortsett från den beskattningsrätt som krävs för att betala de tre basala samhällsuppgifterna). Vidgar man tidsperspektivet kan man föra samma resonemang över generationerna. Den släkt som genom skicklighet, driftighet, sparsamhet etc. har lyckats bli, relativt sett, förmögen, och blivit det med justa metoder och inom lagen, kan med visst moraliskt fog hävda att ingen skall kunna ta ifrån dem denna förmögenhet.

Ur ekonomisk synvinkel finns det särskilt en aspekt på nyliberalismen som är viktig. Den är tillväxtdrivande. Den uppmuntrar beteenden hos människor som leder till tillväxt – girighet, sparsamhet, arbetsamhet, risktagande etc. Och den uppmuntrar entreprenörskap. Det är inte en oväsentlig tillgång så som världen ser ut idag där hög relativ ekonomisk tillväxt kommer att bli alltmera avgörande för hur ett land skall klara sig – och i sista hand för den relativa välfärden i landet.

Problemet med nyliberalismen som samhällsmodell är naturligtvis att den med tiden leder till mycket stora ekonomiska klyftor och andra typer av ojämlikheter, orättvisor och i sista hand övergrepp. Det är nyliberalismens moraliska Akilleshäl. Men det finns också en ekonomisk baksida. Stora ekonomiska klyftor leder erfarenhetsmässigt till höga sjukvårdskostnader och kostnader för kontroll och säkerhet och, ännu viktigare, till att den fulla ekonomiska potentialen i landet inte kan utvecklas. Om stora grupper av medborgare exempelvis inte får en real inkomstökning under lång tid blir konsumtionen lidande, och därmed BNP-tillväxten. Är politiken dessutom alltför ideologisk (i meningen att icke-rationella beslut fattas) kan kostnaden för samhället komma att bli mycket hög. Att de amerikanska politikerna har valt en modell för privat finansiering av sjukvården kan vara ett konkret exempel. Det blev ganska uppenbart i diskussionen kring den stora sjukvårdsreformen (2010) att det var ett ideologiskt ställningstagande.  Och det blir som sagt kostsamt. Det är väl belagt att en privat finansieringsmodell av sjukvården har mycket högre administrativa kostnader än en skattefinansierad modell. Det i sin tur bidrar högst avsevärt till att den amerikanska sjukvården är så där storleksordningen 50% dyrare än i andra OECD-länder, och detta utan att vården är bättre.

Det är mot den här bakgrunden av bland annat stora och växande ekonomiska klyftor och, som många tycker, orättfärdig fördelning av överskotten som följer med ett långtgående frihetstänkande i politiken som det under århundradena steg för steg har utvecklats andra politiska ideologier baserade på andra ideal. Den viktigaste motpolen till libertarianismen/nyliberalismen är naturligtvis socialismen med jämlikhet som politiskt ideal och liberalismen, eller mera precist socialliberalismen, med rättvisa som politiskt nyckelord.  

Vad dessa skillnader i politiska ideal betyder mera konkret är en fråga för en annan artikel. Det får jag återkomma till.