Med det här diagrammet (från Riksbankens utmärkta publikation Finansiell stabilitet, 2011:1, klicka för större bild) till hjälp kan det berättas en intressant historia i två korta kapitel.

Det första (den blå kurvan) handlar om de två stora finansiella kriser som drabbat Sverige, 90-talskrisen respektive den globala krisen 2008/2009. Det man ser är att 90-talskrisen var mycket allvarligare än den senare krisen (om graden av allvar bestäms av hur stora kreditförluster mätt i fasta priser som drabbade bankerna). Det är i sig tankeväckande.

Det andra kapitlet, och än mer tankeväckande, handlar om att banksektorns vinster i absoluta inflationsjusterade kronor trendmässigt har stigit sedan slutet av 1990-talet. (Notera den uppåtvikande röda kurvan.) Det är anmärkningsvärt eftersom den reala sektorns vinster (och aktiekurser) under samma period snarare stagnerat. Vi vet att bankernas tillgångar historiskt växer ungefär i takt med BNP vilket är logiskt eftersom de tre saker banker arbetar med – sparandet, betalningstrafiken och krediterna – rimligen utvecklas i takt med hur den reala ekonomin utvecklas. Men det sambandet har brutits under de senaste 10-12 åren – och det gäller för i stort sett alla västländer. Finanssektorn har börjat leva ett eget liv frikopplat från BNP, det är vad den röda kurvan i diagrammet antyder.

Vad kan det bero på? Ja, förenklat sagt beror det på att finansverksamhet idag omfattar mycket mera än vad en bank i klassisk mening sysslar med. Krediter till real sektor, till  hushåll och icke-finansiella företag, är numera bara en liten del av bankkoncernernas samlade tillgångar. Och inlåningen från allmänheten, sparande av olika slag, är bara en liten del av den konsoliderade finansieringen. Finanssystemets aktörer gör affärer sinsemellan, alltså utan att hushåll och icke-finansiella företag är särskilt mycket inblandade, i en omfattning som inte gällde för 10-15 år sedan. Och i motsats till vad man skulle kunna förvänta sig är det inte ett nollsummespel utan en lönsam verksamhet, och den viktigaste förklaringen till att den röda kurvan böjer upp i slutet av 1990-talet och sedan fortsätter så fram till finanskrisen. Jag har skrivit mera om det här fenomenet här.

Men det finns ett memento. Finanssektorns ”interbank”-affärer är en verksamhet med mycket stora risker. ”Finansialiseringen” handlar till mycket stor del om spekulation. Den amerikanska subprime-krisen 2008/2009 visar det med all önskvärd tydlighet. Eller uttryckt på annat sätt, det fungerar för en tid men slutar med kris. Jag skulle inte bli förvånad om vi kommer att få se samma mönster – snabbt stigande egengenerade vinster i finanssektorn åtföljt av en ny global finanskris – utvecklas ytterligare en gång inom de närmaste 3-5 åren. Det första steget i mönstret, snabbt stigande relativvinster i finanssektorn, är i varje fall redan på gång (se diagrammet som visar den amerikanska finanssektorns relativa vinster fram tom Q4 2010).