Det här är ett tankeväckande diagram (klicka för större bild, Källa: Chart of the Day). Det visar den amerikanska aktiemarknaden (mätt som Dow Jones) prissatt i guld. Lite förenklat kan man säga att Dowindexet för perioden 1978-2011 har dividerats med ett index för guldprisets utveckling under samma period.

Vad är det egentligen diagrammet berättar? Ja, ett index för Dow speglar grovt sett den amerikanska industrins vinstutveckling – och vinstutvecklingen är i sin tur ett mått på de amerikanska företagens konkurrenskraft. En uppåtgående kurva kan tolkas som att det råder optimism i det amerikanska näringslivet (Dowindexet speglar de 30 största och med välkända amerikanska företagens utveckling), och i samhällsekonomin i stort. Att döma av diagrammet gäller det uppenbarligen från omkring 1980 och tjugo år framåt, fram till omkring år 2000.

Ett index för guldpriset är också ett mått på framgång för ekonom men med omvända tecken. Guldpriset stiger när det råder osäkerhet och pessimism om ekonomins framtidsutsikter. Med andra ord blir trenderna i det här diagrammet förstärkta. Är aktiemarknaden prissatt i guld uppåtgående, blir kurvan än mer slående positiv än om indexet var prissatt i dollar. Och vice versa när det råder osäkerhet i samhällsekonomin.

Hur kan det då komma sig att den amerikanska ekonomin under 1980- och 1990-talen utvecklades så positivt för att sedan, efter 2000, trendmässigt vika av nedåt? En rimlig hypotes är att det ekonomisk-politiska paradigm som sattes i sjön av Reagan i USA och Thatcher i England omkring 1980, jag har kallat det den postmoderna klassiska ekonomin, fungerade som en tillväxtmotor för i första västländerna.  Privatiseringar och allmänt att marknaderna, och det gällde inte minst finansmarknaderna, avreglerades och fick större spelutrymme bidrog till ökad produktivitetstillväxt, och brant stigande vinster i företagen (och därmed i aktieindex) fram till och med 1990-talet. Det gällde i så gott som alla OECD-länder.

Det verkar av diagrammet som om kraften i paradigmet var uttömd omkring år 2000. Därefter har det västerländska ekonomierna, och inte minst den amerikanska, haft problem med två stora störningar, IT-kraschen i början av 2000-talet och nu senast ”bolånekraschen”, med växande obalanser (bytesbalansunderskott och statliga budgetunderskott) och med en skakig arbetsmarknad. Och börserna har speglat den här utvecklingen. Lite grovt kan man säga att västländernas aktiekurser stod stilla under det första decenniet av 2000-talet.

Kan det tolkas som om den postmoderna klassiska ekonomin, Reagan och Thatchers viktigaste bidrag till den politiska historien, har nått vägs ände? Jag för min del tror det. Framförallt har de globala finansmarknaderna fått ett alltför stort spelutrymme, med ökade risker och stora instabiliter som följd. Inget ekonomiskt-politiskt paradigm, hur tillväxtbefrämjande det än är, som tillåter något sådant kan överleva. “Too-big-to-fail”, detta att vissa banker numera är för stora för respektive land för att tillåtas gå i konkurs, är ett tecken på att marknadsorienteringen har gått för långt, i själva verket sätts en av kapitalismens grundbultar (att företag som går omkull skall försvinna från marknaden) ur spel. Det gäller i synnerhet för länder (läs USA) där politikerna inte har kraft och mod att låta ägare och ledning i dessa banker få klä skott för sina misstag utan får går mer eller mindre oskadda ur den kris de själva har satt sig i.