Jag råkade köpa den här boken på årets rea, det var halva priset på reapriset annars skulle jag knappast ha köpt. Det är en bok om Carnegie-kraschen 2008. Staten tog i ett spektakulärt steg över ägandet av investmentbanken minuterna efter att Finansinspektionen dragit in tillståndet för att bedriva bank och annan finansverksamhet. Boken är skriven av den journalist som för Dagens Industri följde utvecklingen fram till kraschen. Det är inte en särskilt bra bok, alltför rörig, detaljerad och dagspressjournalistisk i språket. Intrycket är att den består av att ett hastigt redigerat hopplock av tidningsartiklar. Dessutom i total avsaknad av analys av varför det som skedde skedde, och om det finns något att lära.

Ändå är det en bok som väcker tankar. Det här är mina reflektioner.

Under många decennier i slutet har Carnegie varit en av Sveriges mest kända och omsusade finanshus, till en början fristående fondkommissionär som mest sysslade med aktiehandel. Det var i Carnegie som finanspersonligheter som Erik Penser och Thomas Fischer, senare Mats Qviberg, började sin verksamhet som aktiehandlare. Från 1980-talet, utvecklades Carnegie alltmer till det vi i dag kallar investmentbank med börsintroduktioner, handel i företag, trading i en mängd instrument, förmögenhetsförvaltning, private banking etc. Så småningom fick också Carnegie bankoktroj och kunde därmed ge krediter och ta emot inlåning i egen balansräkning.

Boken beskriver verksamheten i bolaget under i första hand 2000-talet fram till det indragna tillståndet och det statliga övertagandet i november 2008, två månader efter Lehmankraschen och mitt upp i den globala finanskrisen. Det är en lidandets historia där styrelse och ledning faktiskt gör stora ansträngningar att försöka bemästra den allt mer ansträngda situationen. Bolaget får varningar från Finansinspektionen för bristande kontroll och regelefterlevnad. Efterhand blir likviditetssituationen så allvarlig att Riksbanken måste ge stödkrediter för att bolaget inte skall gå i konkurs. Tålamodet hos myndigheterna tar slut och i en samordnad operation mellan Riksbanken, Riksgälden, Finansdepartementet och inspektionen, mer genomtänkt än vad det kunde verka från utsidan, bestäms den kedja av händelser som inleds den 10 november 2008, och som får till följd att Carnegies gamla ledning och ägare sopas bort. Med ny ledning och statligt ägande kan Carnegie återuppstå samma dag för att säljas till privata ägare några månader senare. Carnegie lever vidare och har efter några år av bantning ca 600 anställda (2013).

Varför hamnade Carnegie i kris?
Min analys efter genomläsningen är att det finns tre huvudskäl till varför Carnegie hamnade i den situation de gjorde.

En extrem tradingkultur hade tagit över, det är det första. I sin rena form står det för de värderingar och arbetssätt som man måste ha för att bli framgångsrik i handel (trading) med finansiella instrument typ aktier, räntepapper, valutor, derivat etc., senare har det vidgats till att omfatta alla de produkter och tekniker som används för spekulation och riskspridning på den finansiella marknaden. Mot tradingkulturen står de värderingar och arbetsmetoder som gäller i traditionell bankverksamhet, i praktiken för att långsiktigt bedriva kreditgivning med måttliga förluster, och för att upprätthålla allmänhetens förtroende. Det är nödvändigt i ett så instabilt system som bank är. Försiktighet, riskkontroll, dokumentation, ordning och reda etc. blir viktiga värderingar.

Tradingkulturens kännetecken är andra. Dit hör snabbhet, teknisk skicklighet, beslutsförhet etc., men också mer tveksamma egenskaper som hänsynslöshet, skit i andra, tjäna pengar till varje pris, tänja på det tillåtna tills det nästan brister etc. Möjligen också ren omoral i meningen svek mot vänner, mot egna värderingar etc.

I fallet Carnegie hade en måttlös tradingkultur tagit över. De nyckelpersoner i ledningen för Carnegie som nämns i boken hade mer eller mindre tydligt en extrem tradingkulturs kännetecken. Det intryck man får är att de, bildligt talat, var beredda att gå över lik för att tjäna pengar åt bolaget, och åt sig själva.

Det senare är viktigt för att förstå vad som skedde. Eftersom en investmentbanks enda egentliga nyckeltillgång är de anställda, och i synnerhet de erfarna och skickliga som sitter i ledningen, får den gruppen en mycket stark förhandlingsposition gentemot ägare, styrelse och VD. De kan säga: ”Får vi inte som vi vill, slutar vi!”, och det är i praktiken ett dödligt hot mot en investmentbank. I fallet Carnegie blev konsekvensen under 2000-talet att ledningsgruppen såg till att merparten av vinsterna betalades ut som lön och bonus eller som utdelning till aktieägarna. Och ledningsgruppens medlemmar var stora aktieägare. De fick inte sällan var och en varje år bonus och andra ersättningar på tiotals miljoner kronor. Det nämns att några i ledningsgruppen när de slutade hade förmögenheter på flera hundra miljoner kronor. Det skall sägas att bonusar givetvis betalades ut till alla anställda, och Carnegies bonussystem var känt i branschen som ett generöst.

En av konsekvenserna av en extrem tradingkultur är att företaget blir mycket svårstyrt, det är nästan omöjligt för den exekutiva ledningen att ändra på systemet. ”Du är tvungen att vara väldigt bestämd i ditt ledarskap i en sådan bonusdriven kultur som på Carnegie. Där alla bara är ute efter egen vinning. Visar du minsta svaghet äter de upp dig”, säger Frans Lindelöw, den förste VDn efter det statliga övertagandet 2008 (sid 399). En annan konsekvens är att kulturen har en tendens att förstärka sig själv, kort sagt man tar större och större risker, det tummas på regler och förhållningsorder etc.

För lite riskkapital, är det andra skälet. Följden av att nästan hela vinsten varje år betalas ut i form av löner, bonus och utdelningar blir att det läggs för lite till det egna kapitalet. Man förstår vid läsningen att för litet eget kapital var avgörande för att det mot slutet av processen, de sista 2-3 åren innan det statliga övertagandet, uppstod en massa svårigheter för bolaget, inklusive ett ifrågasättande om bolaget kommer att överleva från andra aktörer på marknaden.

Dålig ägarstyrning är det tredje skälet. De två föregående punkterna är övertygande argument för att företagsstyrningen var för svag. Det är detsamma som att säga att ägandet var för svagt. Eller uttryckt på annat sätt. Det fanns inte en möjlighet för Mikael Ericson, VD under Carnegies djupaste krisår 2006-2008, att matcha den grupp av gamla rävar som då fanns i ledningsgruppen. Det hade bara varit möjligt om det funnits en kraftfull ägare, och en kraftfull styrelse och det gjorde det inte under åren närmast före det statliga övertagandet (bolaget ägdes under åren fram till 2008 till största delen av isländska intressen).

Finansialiseringens följder för ett samhälle
Carnegie-debaclet är det bästa svenska exemplet på vad finansialiseringen får för konsekvenser för samhället. Med finansialisering menas finansmarknadens abnorma tillväxt visavi den reala sektorn under de senaste 2-3 decennierna. Ett uttryck för det är att av de samlade vinsterna i privat sektor svarar finanssektorn för en allt större del. Utvecklingen har varit mer eller mindre likartad i alla västländer. Kort uttryckt kan man säga följande om tradingkulturens och finansialiseringens följder ett samhälle:

1. Mer spekulation är en konsekvens. Begreppet spekulation är inte kristallklart. Men i finansiella sammanhang betyder det för de flesta att man investerar i ett värdepapper på kort sikt. Kortsiktighet är spekulationens viktigaste kännetecken. Och man gör investeringen eftersom man tror att det blir en lönsam affär. Motsatsen att man vet något med säkerhet finns så gott som aldrig. Spekulation är med andra ord liktydigt med att genom en kortsiktig investering ta, relativt sett, hög risk. Så kallad ”proprietary trading”, handel mot den egna balansräkningen, är ett tydligt exempel på spekulation, det var något som Carnegie sysslade med i stor omfattning. Den som spekulerar ökar ofta risken medvetet, till exempel genom belåning, genom derivat eller genom stora volymer.

Ur samhällssynpunkt är spekulation tveksamt. Viktigast är att spekulation förr eller senare skapar kriser och instabilitet i samhällsekonomin, till exempel när uppspekulerade tillgångsvärden faller i värde på kort tid. Är krisen tillräckligt djup stannar den inte i finansiell sektor utan sprider sig till real sektor med arbetslöshet, konkurser och realinkomstsänkningar för de allra flesta som följd. Ett annat skäl är att spekulation är måttligt tillväxtskapande, det handlar till stor del om rent-seeking (som också kan kallas nollsummespel, vad en vinner förlorar en annan). Visst, det finns verksamheter i en investmentbank som är viktiga för samhällsekonomin (som M&A, det vill säga underlätta och möjliggöra strukturomvandling i näringslivet, börsintroduktioner, avancerad riskspridning etc.) men man kommer inte ifrån att för större delen av verksamheten, och mest tydligt i tradingen, gäller det att tjäna pengar på någon annans bekostnad, inte på att skapa tillväxt och förädlingsvärde.

2. Växande inkomstklyftor är en andra konsekvens. Finansialiseringen, och Carnegie och andra i samma kategori är finansialiseringens frontsoldater, bidrar både direkt och indirekt till att inkomsterna i samhället fördelas allt mera orättvist. Direkt genom att finansanställda får en snabbare inkomstutveckling än snart sagt alla andra grupper i samhället. Och tittar vi på Carnegie-typen av företag med sina fantasibonusar och andra ersättningar blir det extra tydligt. Indirekt genom att ett av de viktigaste affärsområdena i en investmentbank är att hjälpa de privatpersoner och företagare som redan har mycket att få ännu mer, den verksamheten brukar kallas ”private banking” eller ”asset management” och det är ingen tvekan om att de som arbetar där är skickliga på att skapa värden åt sina kunder.

3. En tredje konsekvens för samhället är att stora investmentbanker kan vara systemkritiska, det vill säga de måste skyddas i ett utsatt läge eftersom annars kan hela landets bank- och finanssystem hotas. Det var för övrigt den risken som föranledda Riksbanken att hjälpa Carnegie med likviditeten just innan det statliga övertagandet.

Är finanssektorns abnorma tillväxt politiskt och samhällsekonomiskt önskvärd?
Vi vet att finanssektorns volymer, vinster, löner etc. i nästan alla OECD-länder helt har släppt kopplingen till BNP, i USA började den utvecklingen under 1990-talet första år. Med andra ord, finanssektorn växer snabbare än real sektor. Det är detsamma som att säga att det spekuleras som aldrig förr, och då sprider sig de värderingar och arbetssätt som gynnar spekulation. Det är troligt att tradingkulturen idag har tagit över, eller åtminstone infiltrerat, även de traditionella delarna av bankverksamheten, och den finns numera också i ledningen av de stora bankerna.

Är mer av finansialisering och tradingkultur önskvärt för ett land som Sverige idag? Jag är tveksam av två skäl. Det är inte troligt att det skulle bidra särskilt mycket till tillväxten, de stora vinsterna därvidlag, typ mer likvida finansmarknader, riskspridning etc., är redan avskummade, det är det ena skälet. Det andra är att ju mer dominerande finanssektorn, och finanssektorns spekulations- och riskdrivande värderingar och arbetssätt, blir i samhällsekonomin, desto större blir risken för kriser och instabilitet. Och eftersom real sektor tenderar att drabbas om krisen är tillräckligt djup, blir kostnaderna för samhället och medborgarna regelmässigt mycket höga.

Litteratur: Palutko Macéus, K., 2014, ”Det är jag som äger Carnegie”, Ekerlids Förlag, Stockholm.