Jag gav 2008 ut boken “Så skulle det kunna bli” (läs om boken här) om det svenska vårdsystemet. Mera precist handlade boken om den fråga som har blivit mer och mer aktuell på senare tid - hur långt kan marknaden, och privata vinstutdelande företag, ta hand om vården (och andra delar av vård-skola-omsorg-sektorn) utan att det blir bekymmer av olika slag. Det följande är en artikel (från min vårdblogg www.groveda.com) från augusti 2008 om skandalen Maria Beroendecentrum. Jag blev påmind häromdagen av en läsare om att artikeln kanske kunde vara intressant också idag med Carema-debaclet och annat av samma slag. Så här kommer den:

På våren 2002 bolagiserades och privatiserades tidigare landstingsägda Mariaenheten för vård av alkoholister och narkomaner i Stockholm. De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att ägarna av Maria Beroendecentrum (som verksamheten numera kallas) för sina fem första år, 2002-2007, har tagit ut 84 miljoner kronor i aktieutdelning. Mest har de fem huvudägarna fått, runt 8 miljoner kronor var. Det betyder att man tjänat runt 10% på omsättningen i skattad vinst per år. Det är anmärkningsvärt högt med tanke på att ägarna i praktiken inte har tagit någon ekonomisk risk.

Det är lätt att bli upprörd och förbannad, det är ju mina skattepengar som omvandlas till privata förmögenheter på ett alltför generöst sätt och det känns inte bra. Samtidigt gäller det att inte skjuta på pianisten. Ägarna till Maria Beroendecentrum är inte dom skyldiga i det här politiska dramat, de har av allt att döma skött sin del av avtalet. ”Maria är mycket välskött” säger landstingshandläggaren Johan Tallroth till Metro. Det får vi utgå från är sant. Det är politikerna som är ansvariga för att det gått snett – och det är minst tre fel som har begåtts och som gjort det möjligt för fem huvudägare att bli smått förmögna och ett hundratal andra delägare att få bara några hundratusen var (utöver de marknadsmässiga löner som man får anta att de haft).

1. Missbruksvård lämpar sig inte för privat drift
2. Att privatisera Maria-enheten 2002 var ett politiskt hafsverk
3. Entreprenadavtal (som i fallet Maria) är sämsta möjliga samarbetsmodell för både landsting och vårdgivare. Låt oss ta en fråga i taget.

1.  Missbruksvård lämpar sig inte för privat drift

Det finns tre övergripande krav för att en vårdmarknad skall fungera effektivt. För det första måste fritt vårdval gälla, det vill säga patienterna skall kunna välja vårdgivare utan att någon blandar sig i. För det andra måste det finnas konkurrens, det skall helt enkelt finnas flera vårdgivare att välja på och de måste finnas inom ”räckhåll” för patienten. Och för tredje, och kanske mest överraskande för många – det måste vara möjligt att skriva enkla avtal mellan beställaren, landstinget, och den privata vårdgivaren, i det här fallet ägarna till Maria Beroendecentrum.

Det är högst diskutabelt om missbrukarvården i Stockholm uppfyller något av dessa tre krav – och i varje fall är inte ”enkelt avtal”-kravet uppfyllt. ¨

Varför är det då viktigt med enkla avtal? Ja, annars finns en överhängande risk att en privat vårdgivare ekonomiskt utnyttjar otydligheterna och kryphålen i avtalen, det ekonomer kallar opportunistiskt beteende. Det finns en mängd empiriska studier som visar att det är verkligheten. Och vi vet att kontrakts- och kontrollkostnaderna rakar i höjden om det är svårt att göra avtalen enkla. Beställaren måste helt enkelt lägga ner stora resurser på att försöka hålla koll på vad som sker.

Enkla avtal får man om ”produkten”, den vård som ges, är tydlig i konturerna. Eller uttryckt på annat sätt, att den vård det är fråga om är administrativt planerbar och medicinskt tydlig. Ett exempel på hög planerbarhet och tydlighet är standardiserad elektiv kirurgi, typ grå starr, åderbråck, vissa ledoperationer etc. Ett annat exempel kan vara bastandvård.

Men missbrukarvård är vare sig särskilt administrativt planerbar eller medicinskt tydlig, snarare tvärtom och då är det omöjligt att skriva entydiga avtal. Eller också blir avtalen så komplicerade att kontrollkostnaderna för landstinget och administrationskostnaderna för vårdgivaren blir orimligt höga. Och det blir svårt att konstruera en ersättningsmodell som fungerar. Man vet ganska väl vad det kostar att operera en grå starr eller ett knä, och hur mycket eftervården kostar. Men för en missbrukare är vårdinsatsen mer eller mindre omöjlig att förutse, då går det inte heller att skriva enkla avtal.

Att missbrukarvården är så svårplanerad och medicinskt komplicerad är mitt huvudargument för varför den inte lämpar sig för att skötas av vinstdrivande, utdelande privata vårdföretag.

Det gjordes fel från början så att säga.

2. Att privatisera Mariaenheten 2002 var ett politiskt hafsverk

Att det sakligt sett var feltänkt att privatisera en missbrukarvårdsenhet eftersom ”enkelt avtal”-kriteriet inte var uppfyllt har vi således konstaterat. Men privatiseringen var också ett politiskt hafsverk. Att man kan säga det med stor bestämdhet beror på att det finns en vetenskaplig studie av turerna kring privatiseringen (Stenius/Storbjörk ”Den snabba avknoppningen av Maria-enheten”. Socialvetenskaplig tidskrift, 2003 (4))

Det var en privatisering, skriver författarna, som”…i sin snabbhet överrumplade de flesta.” När man läser rapporten får man intrycket att den borgerliga majoriteten i landstinget av politiska och ideologiska skäl snabbt ville driva igenom avknoppningen/bolagiseringen och utköpet. Privatisering av vården var något som låg i tiden. Det fanns också en beredskap i landstingsorganisationen med tjänstemän som skapade en egen privatiseringsdynamik (Mångfaldskansliet). Och missbruksvård var ett nytt privatiseringsområde, tidigare hade privatisering mest handlat om traditionell primärvård, geriatrik och öppen psykiatri. Till det kommer att det saknades en genomtänkt vänsteropposition till beslutet.

Till yttermera visso gjordes allt som en direktupphandling. De läkare och andra som ville ta över ägandet av Maria-enheten fick göra det utan konkurrens. Landstinget kan besluta om direktupphandling om det antingen är brådskande att starta upp en verksamhet (det kriteriet gällde uppenbarligen inte i det här fallet) eller om beställaren bedömer att ingen annan är intresserad av att driva verksamheten. Det var således det senare som landstingsförvaltningen trodde. I ett tjänsteutlåtande från augusti 2001 står det kort och gott: ”Inga andra anbudsgivare är tänkbara i Sverige.” Det kan man naturligtvis fråga sig hur välgrundat det påståendet var.

Det är sådant som kan kallas politiskt hafsverk.

3. Entreprenadavtal är sämsta möjliga samarbetsmodell för både landsting och vårdgivare

Det skrevs 2002 ett femårigt avtal mellan landstinget och ägarna till Maria-enheten (som sedan har förlängts för att löpa ut i mars 2009). Utan att veta med säkerhet, jag har inte lyckats få tag i avtalet, är det ett så kallat entreprenadavtal. Det betyder, kort sagt, att den privata vårdgivaren under avtalstiden förbinder att sköta en specificerad verksamhet, i det här fallet missbruksvård, som tidigare bedrivits av någon annan, landstinget eller en annan privat aktör. I de flesta entreprenader äger fortfarande landstinget eventuella fastigheter och en del annan fast egendom (så är det bland annat i fallet S:t Göran) medan personalen är anställd av vårdgivaren som också äger vissa inventarier. Principen är att när entreprenaden löper ut kan den antingen förlängas, tas över av en annan privat vårdgivare eller återgå till landstingsdrift.

Det är sämsta möjliga samarbetsmodell för både beställaren, landstinget, och vårdgivaren. Varför det? Ja, det skapar framförallt osäkerhet. När en journalist frågade VD för Maria Beroendecentrum, Lotta Olmarker, varför man inte investerade sina stora vinster i företaget istället för att ta ut pengarna kontant så svarade hon: ”Vi skulle gärna bygga ut men vi har ett avtal som går ut i mars (2009), och man vet inte, jag kanske blir arbetslös då.” Hur kan man förvänta sig att en privat vårdgivare skall vara beredd att göra egna investeringar i verksamheten när det inte finns en garanti för att man får pengarna tillbaka om avtalet inte förlängs.

Av någon anledning har vi i Sverige mer än i andra länder kommit att använda entreprenader när vi velat öka det privata inslaget i vården. Det är obegripligt. Nu kommer antalet entreprenader att minska i takt med att vårdvalsmodeller blir vanligare. Men vårdvalsmodeller lämpar sig inte på alla områden, till exempel inte för missbruksvård.

Ett politiskt jättefiasko
Kontentan av de tre punkterna är att privatiseringen av Maria-verksamheterna var ett misstag från början. Fel område för privatisering. Politiskt hafsverk. Och fel typ av samarbetsmodell där den privata vårdgivarens fick ett guldkantat avtal utan att behöva göra egna riskinvesteringar.

Det är bara att konstatera ett politiskt jättefiasko. Och även om de borgerliga partierna bär huvudansvaret så kommer man inte ifrån att socialdemokraterna har spelat med, bland annat okritiskt förlängt avtalet.

Jag skrev ett par uppföljningsartiklar bla om non-profit företag i vården som här och här.

Den här bilden är hämtad ur en rapport från Världsbanken, Golden Growth (finns här). Kartan är gjord för att visa hur mycket av BNP i olika delar av världen som används av staterna (”government spending”). Det var för Europas del mellan 45-50% av BNP 2009. Mycket mera än på andra håll. Så kartan visar lite av hur världen övrigt ser på Europa i dessa dagar. Som en av ”government” uppsvälld kontinent.

Det mest anmärkningsvärda är således att räntegapet just idag har ökat med nästan två procentenheter. Det måste ha hänt något. Det hör till bilden att den här oroande utvecklingen har varit på gång under lång tid, flera månader som den andra, nedre bilden visar. Finns det något här som ännu inte kommit ut i media?  Är det kanske inte bara Grekland som är statsbankrutt?

Titta på samtalet här (60 minuter)

Jag fäste mig vid några saker. För det första när Robert Shiller säger att för att bli en verkligt betydelsefull ledare måste du ha tid och tänka. Jag tror att han rätt men samtidigt är det få ledare som har den tiden. De lider under den fyllda almanackans tyranni. Det kan bara tolkas så att de bästa ledarna får inte chansen att komma fram. För det andra när Kishore Mahbubani (från Singapore) säger att den stora skillnaden mellan väst och öst (”Asia”) är att människorna i till exempel Kina har en genuin, kulturellt betingad, känsla för att ”government” är något viktig, närmast själva antitesen till vad människorna i väst, och inte minst i USA, tycker. För det tredje fäste jag mig vid att Gideon Rachman (Financial Times) menade att det politiska landskapet i Europa håller på att radikaliseras – från både höger och vänster. I till exempel Holland har extremhögern och extremvänstern tillsammans i runda tal 30% av opinionen. I Spanien är bilden ungefär densamma.

Charleston, WV, fredag 28 oktober

Jag har ägnat dagen åt att köra från Pittsburgh i Pennsylvania till Charleston i West Virginia, det har tagit några timmar trots att jag kört på motorväg, Interstate 79 (I-79). West Virginia är förhållandevis glest befolkat så jag har kört genom ett bitvis ödsligt, höstfärgat, böljande, ganska kuperat landskap. Det blev en slags naturupplevelse från bil.

Interstate-vägsystemet, officiellt kallat Interstate Highway System, måste få en särskild kommentar. Det byggdes under några decennier, från mitten av 1950-talet och framåt, och var ett omfattande projekt, det har kallats världens största infrastruktursatsning någonsin någonstans, och det är förmodligen sant. Det var president Dwight D. Eisenhower som såg till att projektet startades upp, för övrigt delvis med militära syften. Interstate-vägarna skulle underlätta evakueringen av de stora städerna i händelse av krig. Det berättas också, förmodligen en skröna, att Eisenhower hade fått en känsla för vad ett avancerat motorvägssystem kunde betyda både ekonomiskt och från militär synpunkt när han kom i kontakt med tyska Autobahn under kriget.

Sett ur bilförarens perspektiv är Interstate-systemet föredömligt. Det är motorväg. Det är bra skyltat. Till och med vägnumren hjälper till. Att jag har åkt på väg ”I-79” idag betyder att jag har åkt på en väg som går i nord-sydlig riktning (ojämna nummer går i nord-sydlig riktning, jämna i väst-östlig). Av det jag har sett hittills under den här resan har kvalitén i meningen underhållet av Interstate-vägarna varit bra. Det finns sträckor med skadade vägbanor men det förekommer inte oftare, får jag en känsla av, än det gör på svenska motorvägar. Dessutom träffar man inte så sällan på stora vägarbeten vilket definitionsmässigt för Interstate-systemet betyder underhåll. Förutsatt att det jag hittills upplevt av Interstate-vägar, och det är ganska många hundra mil, gäller för hela systemet, är det inte där bristerna i den amerikanska infrastrukturen finns.
…

Titta på samtalet här (ca 60 minuter)

Blev vi klokare? Behöver vi då skapa en ny kapitalism? Så formulerad är frågan fel ställd. Om vi med kapitalism menar det ekonomiska system som vi håller oss med västvärlden för att effektivt producera de varor och tjänster vi behöver så kan vi enkelt konstatera att kapitalismen befinner sig i ständig omvandling – och är mycket bra på just det. Det blir med andra ord trivialt att fråga om kapitalismen behöver omskapas. Den ändras ständigt.

Att spelreglerna för kapitalismen, alltså de ramar för kapitalismen/marknadsekonomin som politikerna beslutar om, behöver ändras, är väl däremot alldeles klart. På en punkt är det särskilt tydligt. Den globala finanssektorn har blivit en gökunge i det ekonomiska systemet i den meningen att den har blivit för stor, för spekulativ och därmed för riskfylld. Det konkreta beviset för det är att kopplingen till real sektor försvunnit. Med andra ord, finanssektorns utveckling följer inte längre BNP-utvecklingen. Att det är ett politiskt problem hänger samman med att stabiliteten i den globala ekonomin försämras. Eller uttryckt mera konkret. Risken för en ny finanskrasch ökar.

Pittsburgh, PA, torsdag 27 oktober

…
Om jag skulle sammanfatta de senaste dagarnas erfarenheter, skulle då bilden bli annorlunda än den som jag skisserade efter veckan i Minnesota? Svaret är nej. Men den skulle kompletteras på ett par punkter. Jag har fyra intryck idag som framträder som starka.

Den amerikanska kapitalismen är i gott skick. Eller mera handfast uttryckt, de amerikanska företagen är överlag starka och konkurrenskraftiga. Så gott som varje dag kommer positiva kvartalsrapporter från stora företag, idag till exempel Ford Motor med en vinst på $1,6 miljarder för tredje kvartalet. Problemet är att de amerikanska företagen, liksom de flesta västländers företag, inte investerar i den utsträckning som skulle krävas, och som de har resurser för att göra (de amerikanska företagen har $2000 miljarder i kassa), för att arbetslösheten skulle minska. Det i sin tur beror på svag efterfrågan i kombination med politisk och därmed ekonomisk osäkerhet. Ändå var tillväxten i den amerikanska ekonomin under tredje kvartalet bra (2,5%), den siffran kom också idag. Det betyder i praktiken att det blir ingen ny recession, det trodde många så sent som för bara några månader sedan. Det budskapet, plus att Europas politiker i går kväll äntligen kom överens om hur statsskuldskrisen skall lösas, kom aktiemarknaden här att ta ett glädjeskutt. Oktober har varit en bra månad, för amerikanska aktier den bästa sedan 1974.

Många vanliga människor, många medelklassfamiljer, har det ekonomiskt svårt. CNN-intervjun med Michael Moore visade ett antal konkreta exempel på det. Och statistiken berättar samma sak. Enligt Congressional Budget Office, en institution med gott rykte, har den procent av befolkningen som tjänar mest ökat sina inkomster med 275% under de senaste tre decennierna, mellan 1979 och 2007. Det är inte så långt från 10% per år, detta efter skatt och justerat för inflation. Medelinkomsttagaren har under samma tid, och räknat på samma sätt, ökat inkomsterna med 40%. Det är strax över 1% per år.

Dessa båda iakttagelser gjorde jag redan i Minnesota. Två observationer finns det anledning att lägga till.

För det första att den politiska polariseringen är starkare än jag trodde. Det handlar inte bara om Rush Limbaugh och Michael Moore på var sin politiska ytterkant. De är extremer men när man tittar närmare så finns samma polarisering men i mer verserad form på många andra håll, inte minst i TV. Om Bill O’Reilly på Fox News, en av USA:s mest ”tittade på” politiska TV-shower, konsekvent har högersympatier, och sympatier för republikanerna, har Ed Schultz på MSNBC lika konsekvent vänstersympatier, och tycker att demokraterna har mer rätt än republikanerna. Till och med CNN som jag tidigare har uppfattat som neutrala verkar ta ställning, de lutar i sin politiska nyhetsbevakning, det är i varje fall min tolkning, ofta mot vad demokraterna tycker.

På den politiska arenan är självfallet polariseringen än mera tydlig. Den sporras av diverse lobbyingorganisationer med ideologiska ambitioner. En av dessa, American for Tax Reform, har utarbetat ett dokument man kallar Taxpayer Protection Pledge, en utfästelse från den som skriver på som i praktiken säger. ”Härmed lovar jag att aldrig någonsin delta i ett kongressbeslut som innebär skattehöjningar.” Så gott som alla republikaner i den nu sittande kongressen, 279 ledamöter, alla utom en handfull, har skrivit på dokumentet. Om man sätter det i relation till att det med nästintill full säkerhet kommer att krävas kongressbeslut om skattehöjningar för att få kontroll över den alltför stora amerikanska statsskulden, blir dilemmat för det amerikanska politiska systemet, och konsekvensen av den politiska polariseringen, mycket handfast. Ideologin har tagit över, det är inte längre rationellt övervägande som gäller för republikanerna (bara tre demokrater har skrivit under). Och vad får det för konsekvenser för samhällsbygget på sikt? Ideologi för sin egen skull, och Taxpayer Protection Pledge är ett utmärkt exempel på det, har historiskt alltid förr eller senare ställt till problem när verkligheten inte längre stämmer med den politiska idén. Som det exempelvis gjorde för den svenska socialdemokratin som under 1980-talet tvingades omvärdera sin tidigare så framgångsrika ekonomiska politik.

Jag tror allmänt sett att man som besökare från Europa underskattar lobbyingens kraft i den amerikanska politiken. Fareed Zackaria menar att lobbyingföretagens politiska makt är förödande för kongressens arbete. Och jag läste just att Lawrence Lessig, juridikprofessor vid Harvard och en person som jag har stor respekt för (han är en av världens främsta akademiker vad gäller intellektuella rättigheter), i dagarna kommer ut med en bok där budskapet är att lobbying i den omfattning som gäller i Washington DC leder till att den representativa demokratin i praktiken inte fungerar. Jag påminner mig också från samtalet med Dick Lamm för ett par år sedan att en viktig orsak till varför han lämnade det demokratiska partiet hade att göra med de låsningar till vissa särintressen som partiet hade, och att båda de stora partierna hade sina respektive särintressen att ta hänsyn till, vilket gjorde att politikerna inte hade den frihet att fatta beslut som medborgarna förväntade sig.

Att kontroll- och säkerhetssektorn tar så stor plats i dagens amerikanska samhället, är den andra nya observationen. För en svensk, och jag tror för en europé mera allmänt, går dessa kontroll- och säkerhetsarrangemangen långt utöver vad vi är vana vid, eller ens på förhand kan tänka oss. Visst, man kan förstå att rädslan för terrorism har en annan dignitet i Washington DC än i Stockholm. Och att det i sig kräver särskilda åtgärder. Men vilken slags samhälle blir följden om trenden mot mer och mer säkerhet och kontroll får fortsätta? Den amerikanska historien berättar snarare om ett öppet och vänligt samhälle, frihetens plats på planeten. Washington DC kändes inte alls så dagarna jag var där. Apropå frihet är det i morron, den 28 oktober, på dagen 125 år sedan Frihetsgudinnan i New York invigdes.

Hagerstown, MD, tisdag 25 oktober

…
Tre företeelser gjorde den här dagen intressant – Rush Limbaugh, Michael Moore och Martinsburg Mall.

Rush Limbaugh är vid det här laget en amerikansk legend. Han är USA:s mest lyssnade till radiovärd, enligt reklamen till och med världens mest lyssnade till. Jag har då och då tidigare träffat på Rush Limbaugh men idag hade jag tillfälle att under ett par timmar lyssna på honom. För det är mest han som pratar även om det är ett ”ringa in”-program där mer eller mindre devota Limbaugh-anhängare utvecklar sina tankar. Det är ett politiskt program, programledaren själv är konservativ, över gränsen för det rimliga i mitt tycke. I stort sett allt som republikanerna gör är bra, och följaktligen allt som det demokratiska partiet gör är dåligt. Framförallt är allt som president Obama gör dåligt. När jag hör hans demagogi kring presidenten luktar det rasism lång väg, i varje fall spelar Limbaugh på rasistiska strömningar i det vita Amerika.

Men programmet är populärt. Limbaugh är skicklig. Han är en folkförledare. Oförskämd. Otrevlig. Obalanserad men också påläst och uppdaterad. Det hela blir god underhållning. Det jag ogillar är oförsonligheten. Det finns inte minsta utrymme för ett lugnt och sansat resonemang kring en komplicerad fråga. Det är svart eller vitt. Det är fel eller rätt. Det är vi mot dom. För mig, och jag gissar för alla européer, blir Rush Limbaugh som medial företeelse något som man inte tror finns förrän man får höra det.

Michael Moore är idag än mera ikon än Rush Limbaugh, framför allt eftersom han i motsats till Limbaugh är känd också utanför USA. Han intervjuades av Piers Morgan på CNN i kväll, ett timmeslångt program med publik, och det blev en tankeväckande tillställning. Inte så mycket för det Michael Moore sa utan för det som utvalda personer ur publiken berättade. Det var ett program som ville belysa inkomstorättvisorna i det amerikanska samhället i allmänhet, och mera specifikt att så många medelklassamerikaner har det ekonomiskt svårt. En kavalkad av medelklassamerikaner vittnade om hur svårt de har att få ekonomin att gå ihop, eller att få ett jobb som matchar utbildningen. Eller att överhuvudtaget få ett jobb. De är klämda av allt från höga sjukvårdskostnader till kostnader för studieskulder och huslån. En medelålders sjuksköterska berättade att hon bildligt talat är fastlåst i sitt hus eftersom värdet på huset idag inte på långa vägar når upp till hur stort lånet på huset är.

Rush Limbaugh och Michael Moore är båda moderna representanter för den amerikanska populismen. Den förste för dagens högerpopulism, den som Tea Party-rörelsen är ett uttryck för. Limbaugh talar väl om Tea Party-rörelsen, och just i dessa dagar särkilt väl om två av de republikanska presidentkandidater som står längst till höger, Herman Cain och Rick Perry. Limbaugh kastar skit på, det är ett fullt berättigat ordval, en lång radda företeelser. Stormedia typ CNN, New York Times och liknande. Washington DC i meningen politiker, och i synnerhet politiker som företräder det demokratiska partiet. Liberaler. Occupy Wall Street-rörelsen. Urban överklass etc. Under de timmar jag har lyssnat på Limbaugh har jag inte hört honom en enda gång föra ett resonemang kring något av de basala problem som USA har, de politiska blockeringarna, medelklassens stagnerande ekonomi, den allt mer urholkade välfärden etc. Eller som någon uttryckte det i kvällens CNN program: ”Have anyone today heard of paid vacation? Back in time people had paid vacations.”

Michael Moore å andra sidan är vänsterpopulist, han är kritisk mot företagen, ”Corporate America”, som styr så att jobben försvinner till Kina och Indien, så att alla kapitalägare blir rika, och så att alla utom de allra rikaste får det ständigt sämre. När Piers Morgan frågar Moore vem som bär skulden för ”the mess”, den ekonomiska kräftgången för USA, blir hans svar att huvudansvaret bär företagen. ”The politicians are paid for by corporate America.” Jag tycker att Michael Moore är ett snäpp närmare verkligheten, och ett snäpp mer nyanserad, än Rush Limbaugh. Men han är bitvis politiskt naiv och påfallande otydlig. Som när han säger att ”om jag var president skulle jag se till att vi fick en lag som gjorde det svårare att flytta amerikanska jobb utomlands”. Det är populism så god som någon.
Martinsburg Mall är det tredje som jag har fäst mig vid den här dagen. Martinsburg är en ganska liten stad i West Virginia. Jag åkte av motorvägen jag kom på (Interstate 81) eftersom jag var kaffesugen och eftersom jag tänkte köpa en del småsaker på något lämpligt varuhus. Det enda varuhus jag hittade var Martinsburg Mall. Det var stort. Jag räknade till ett fyrtiotal butiker och restauranger, bland dem många välkända typ J C Penny, Radio Shack, Hallmark, Sprint etc. Det speciella med det här varuhuset var att det saknade kunder. Det är ingen överdrift att säga att det var mer personal än kunder. Och det var uppenbarligen inte bara en företeelse för dagen. Det fanns ett antal tomma butiker.

Det finns idag många Martinsburg Malls i USA. Det här var inte den första jag träffade på. Men låt oss ta Martinsburg Mall som arketyp. Det har uppenbarligen gjorts en mycket dålig investering. Just varuhus är intressanta eftersom så många företag är berörda, flera tiotal butikskedjor är representerade och dessa, tillsammans med fastighetsägaren (och kommunen), måste var och en ha kommit till slutsatsen att ett varuhus i Martinsburg, och att vara representerade där, med tiden skulle komma att bli en lönsam affär. Det finns flera tänkbara orsaker till att det av allt att döma inte blev så. En förklaring skulle kunna vara att kundunderlaget i upptagningsområdet är för litet. En annan att kunderna visserligen finns men, i dagens kärva ekonomi med hög arbetslöshet, inte har råd att handla i den omfattning som kalkylerna byggde på. Jag gissar att båda dessa är relevanta i det här fallet. Men det kan inte vara hela förklaringen. Mycket talar för att Martinsburg Mall sällar sig till alla andra projekt som blev fel under de euforiska åren under 1990-talet, och under första hälften av 2000-talet, då det fanns gott om billiga pengar och riskvilligt kapital, inte minst för att investera i shoppingmalls och annat som har med ökad privat konsumtion att göra. USA är inte ensamma om att ha gjort dessa misstag, det finns gott om överstora köpgallerior också i Europa inklusive i Sverige. Det är bara det att som med det mesta har aktörerna i den amerikanska ekonomin gjort större och fler misstag.

Titta på filmen här (11 minuter)

Washington DC, söndag 23 oktober 2011

…

Jag tillbringade ett par timmar på National Museum of Crime and Punishment. Jag lärde mig till exempel att antalet mord per år i USA har legat stilla under de senaste 10-12 åren, och minskat om man jämför med 1980. Och jag lärde mig att strafftiden för samma slags våldsbrott som ett genomsnitt har blivit längre under senare decennier. Det stämmer med en del annan statistik som jag har sett de senaste dagarna. Till exempel att antalet livstidsdömda i USA ökar dramatiskt. Från 1984 fram till 2008, på knappt 25 år, fyrdubblades antalet livstidsdömda, från 34 000 till 141 000. Och den grupp av livstidsdömda som inte får friges (”without parole”) uppgår idag till 41 000 personer. Den gruppen har för övrigt ökat ännu snabbare. Det finns allt som allt över 2 miljoner fångar i amerikanska fängelser idag. Det är över en på hundra av den vuxna befolkningen. Om man inkluderar också personer under övervakning blir det tillsammans 7,2 miljoner amerikaner. Det betyder 3,1% av alla vuxna!

Alldeles bortsett från det sociala perspektivet på den ökande våldsbrottsligheten, och alldeles bortsett från att 3 av 100 av alla vuxna är under ”correctional supervision”, alltså i fängelse eller under övervakning, finns den samhällsekonomiska aspekten. Kostnaderna för kriminaliteten måste vara mycket stora. Och framförallt måste kostnaderna för brottsbekämpningen i alla sina delar (polis, domstolar, fängelser etc.) vara närmast enorma. Det finns över 800 000 poliser i USA idag, det är väsentligt fler än innevånarna i Washington DC. Och jag såg häromkvällen en fyra timmar lång (!) dokumentär om amerikanska fängelser. Det gjorde bland annat en sak mycket klar. Personaltätheten i USA:s fängelser är hög. Enligt U.S. Bureau of Labor Statistics arbetar över 500 000 personer som fångvaktare.

Jag tror vid närmare eftertanke att USA i kostnaderna för brottsbeskämningen, och i kostnaderna för den närbesläktade del av den offentliga verksamheten som brukar kallas ”Homeland Security” (till exempel flygplatsernas säkerhetskontroller), har ett samhällsekonomiskt problem i meningen att de resurser USA använder för dessa två ändamål vida överstiger vad andra västländer använder för samma sak. Med andra ord, problemet liknar det som gäller för sjukvården. USA:s kostnader för sjukvården som andel av BNP är mer än 50% högre än för genomsnittet av OECD-länderna. Det skulle inte förvåna mig om kostnaderna för USA:s brottsbekämpning och interna säkerhet också är 50% högre än för genomsnittet av andra västländer. Skulle jag gissa är de relativa kostnader ännu högre.

Sett ur jobbsynpunkt är det inget problem att en stor del av befolkningen arbetar med sjukvård och brottsbekämpning. Ett jobb är ett jobb. Men ur tillväxtsynpunkt är det annorlunda. Det är troligt att om USA fortsätter att lägga långt mer av resurserna än konkurrentländerna i väst på vård och bekämpning av brott kommer det att synas i lägre relativ tillväxt. Dels eftersom produktiviteten är lägre i den typen av produktion. Dels eftersom det betyder att fler än i andra länder är sjuka och ägnar sig åt kriminalitet.

Apropå jobb i sjukvårdssektorn samtalade jag i kväll med ett äldre par, i 60-65-årsåldern, som båda arbetade i vårdsektorn, och hade gjort det hela sitt liv. Framförallt pratade vi om varför så många amerikaner är tjocka. Damen i familjen, som arbetade med rehabilitering, menade att övervikten som ett samhällsproblem är förhållandevis nytt. Hon nämnde ett lustigt bevis. När hon började arbeta var rullstolarna normalt 16, eller möjligen 18 tum breda i sätet. Idag är normalbredden snarare 30 tum, och det finns specialrullstolar för de verkligt tjocka som är mycket bredare än så. Fetma är framför allt ett klassproblem, menade hon. Stora grupper fattiga i det amerikanska samhället har inte råd att äta riktig mat, och eftersom det är ovanligt i den gruppen att laga egen mat, blir följden att det man äter är snabbmat av låg kvalitet. Och med tiden leder det till övervikt, och fetma.
…

Washington DC, måndag 24 oktober

…
Det finns en annan intressant aspekt på den amerikanska säkerhetsmanin (för det är rätt att kalla det mani). Den skapar jobb, det har jag varit inne på tidigare. Mängden människor som arbetar med kontroll och säkerhet i en eller annan form i Washington DC måste vara mycket stor. Där finns allt från ordningspoliser till personal från privata säkerhetsföretag. En annan stor personalkategori finns i gränslandet mellan säkerhet och information. Skulle man vidga perspektivet till hela landet måste antalet personer i säkerhetsbranschen så definierad räknas i många miljoner. Det är naturligtvis bra för jobbstatistiken, men egentligen är det en företeelse som jag tycker ett samhälle skall ha så lite av som möjligt. Och det kan knappast råda något tvivel om att USA relativt sett har mer säkerhetsarrangemang av den här typen än något annat västland. Sverige framstår i det här avseendet närmast som rena söndagsskolan.

Arbetslösheten i den amerikanska ekonomin är idag hög (kring 9%). Men det slår mig när jag ser alla dessa människor i säkerhetsbranschen att den skulle vara ännu högre om USA hade den snävare lönespridning som vi har Europa, inte minst i Sverige. Jag har idag sett mängder med personer med säkerhets- eller informationsuppgifter som utan tvivel är låginkomsttagare. Och breddar man perspektivet till andra sysselsättningar ser man i USA idag långt fler människor i arbete som inte skulle kunna ha ett arbete i Sverige helt enkelt eftersom lönekostnaden skulle vara för hög. Visst, det är värdefullt att någon plockar ner varorna i kasse när man handlat, och att någon kommer ut med hamburgaren man beställt (som till exempel i går kväll på Ray´s Hell Burger, ett fullpackat ställe i Roslynn). Och det är väl bra att någon nöjer sig med att vid ett vägbygge stå hela dagen med en skylt där det står ”Stop” på ena sidan och ”Slow” på andra sidan, för att då och då vrida på skylten. Men sådant är mer sysselsättning än arbete. Och det är definitivt, tycker jag, inte ett tecken på ett progressivt samhälle när man vet att dessa människor som ett genomsnitt får mindre i plånboken för varje år som går medan folk i den andra änden av inkomstskalan ständigt ökar sina inkomster. Så har det sett ut under de gångna decennierna, inte minst efter 2007.