Charlie Rose

Se också Aktuell video

Jag skall i tre korta inlägg kommentera den här utvecklingen med utgångspunkt från Roger Farmers nyutkomna bok ”How the Economy Works” (Oxford University Press, 2010).

Det som kom i stället [för Keynesiansimen] var återigen en mer marknadsorienterad politik, Farmer talar om ”a revival of classical thought”. Marknaderna hade stelnat under den politik som dominerade västvärlden under efterkrigsdecennierna, särskilt perioden 1945-65. Det var logiskt att följden blev hög inflation. Under 1970-talet var det inte ovanligt med inflationstakter över 10%, och med bostadsräntor på 15% och till och med mer än så. Med början kring 1980 fick vi en politik där det övergripande syftet var att få ner inflationen. En av metoderna var att genom avreglering steg för steg få marknaderna för pengar, kapital, produkter och tjänster att fungera bättre. Och genom en aktiv penningpolitik sänktes inflationsförväntningarna, en annan förutsättning för lägre faktisk inflation.

På det hela taget visade sig den mer marknadsorienterade politiken efter 1980 lyckosam om framgången mäts i tillväxt och sysselsättning, och detta trots betydande störningar i ekonomin i många länder (för svensk del till exempel den nordiska bankkrisen några år i början av 1990-talet). Framgångarna gällde för i stort sett hela västvärlden, och för större delen av perioden från 1980 fram till sekelskiftet.

Det är först under 2000-talet som den marknadsorienterade modellen kommit att ifrågasättas. Framför allt är många ekonomer skeptiska till den finansiella marknadens utveckling. Finanssektorn har sedan senare delen av 1990-talet lämnat kopplingen till BNP och lever alltmer ett eget liv frikopplat från real sektor. Den har under vissa perioder varit klart spekulativ men politikerna, inte minst i USA, har varit ovilliga att medvetet dämpa finanssektorns expansion och de tillgångsbubblor som bevisligen har skapats. Vi har haft två exempel på det under de senaste 10 åren. Först IT-bubblan i början av 2000-talet och nu senast den amerikanska husbubblan som i nästa steg blev en global finanskris som i sin tur blev en av de djupaste realekonomiska kriserna sedan 1930-talet i OECD-länderna. Det har gjort att ekonomernas kritik av den politiska modell som dominerat sedan 1980-talets början har vuxit i styrka. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz´ bok Free Fall (W.W. Norton & Comapny, 2010) kan vara ett konkret exempel på välgrundad idékritik i den andan. Detsamma gäller för Farmers bok.

Jag skall återkomma i en tredje artikel till frågan om vad vi möjligen kan komma att få istället.

Jag skall i tre korta inlägg kommentera den här utvecklingen med utgångspunkt från Roger Farmers nyutkomna bok ”How the Economy Works” (Oxford University Press, 2010).

How the Economy Works är en bra bok – undervisande, välskriven och aktuell. Det är en slags 1900-talets ekonomiska historia. Författare är en ansedd makroekonom, Roger Farmer, professor i nationalekonomi vid UCLA. Han tar läsaren med på en pedagogisk färd i de makroekonomiska vattnen från klassisk ekonomi typ von Hayek och Marshall till Keynes och alla därefter. Dessutom, och det är intressant eftersom det gör boken till något mer än en ekonomisk-historisk exposé, presenterar Farmer ett eget förslag till makroekonomiskt nytänkande, en slags symbios mellan von Hayek och Keynes. Bakgrunden till det är det nuvarande paradigmets otillräcklighet. Farmer menar att den senaste krisen, den som fick sin kulmen i och med Lehmankonkursen hösten 2008, har satt fingret på att den marknadsorienterade politik som dominerat sedan 1980-talets början har allvarliga begränsningar. Tiden är mogen för en ny makroekonomisk världsbild. Det är inget unikt med ett paradigmskifte på den här punkten. Under de senaste 100 åren eller så har vi levt med tre olika makroekonomiska idébyggen. Eller som Farmer sammanfattar utvecklingen: ”Broadly speaking, there were two transformative events in the twentieth century, each of which led to a revolution in thought. These were the Great Depression of the 1930s and stagflation in the 1970s. Before 1930, most economists were classical. Between 1930 and 1970, Keynesian thought was in the ascendancy, and from 1970 to the present day, there was a revival of classical thought ushered in by a set of new ideas called the rational expectations revolution. With the financial crisis of 2008, we have arrived at a third turning point that demands a new approach.” (s xii)

Keynes vs klassikerna

Klassisk ekonomi säger, förenklat, att bara man släpper marknaderna fria från alla former av politisk inblandning (eller nästan alla former eftersom basala lagregler, till exempel för ägandet, är viktigt också för ”klassiker”) kommer resultatet att bli högsta möjliga tillväxt, dessutom rättvist fördelad mellan medborgarna. Men verkligheten visade, inte minst under 1920-talet och början av 1930-talet, att den modellen inte håller vad den lovar i verkligheten . Keynes argumenterar för att om efterfrågenivån i samhället plötsligt sjunker kraftigt av någon anledning, sjunker också den allmänna framtidstron, sinnesstämningen i samhället. Det är en avgörande faktor menar Keynes, inte minst för arbetslösheten som växer dramatiskt på kort tid. Det var vad som skedde under 1930-talskrisen. Arbetslösheten i USA steg från nivån kring 4%  i början av 1929 till nästan 25% tre år senare (som högst under dagens kris var arbetslösheten i USA ca 10%). Keynes menade att anledningen till att arbetsmarknaden inte fungerande som den klassiska modellen förutsatte var att man tänkt fel på särskilt en punkt, lönerna är i praktiken ”sticky” nedåt. Det blir högre arbetslöshet i stället för löneanpassning, och arbetslösheten hade dessutom en tendens att bita sig fast. Keynes recept var enkelt och logiskt. Eftersom den privata sektorn inte mäktar med att skapa tillräcklig efterfrågan måste politikerna göra det i stället, till exempel genom kraftfulla stimulanser i form av offentliga investeringar. Keynes idéer rotade sig hos många politiker, i Sverige redan under 1930-talet. Dessutom kom andra världskriget. De stora offentliga investeringar som kriget gav upphov till, både under själva kriget och för återuppbyggnaden, gav de resultat som Keynes hade förutspått.  Ekonomin gick på högvarv, förtroendet kom tillbaka hos både marknaden och allmänheten och sysselsättningen steg. Keynesianismen dominerande politiken i västekonomierna.

Det som så småningom kom att bli spiken i kistan för den Keynesinspirerande politiken var att det samband mellan inflation och sysselsättning som Keynes trodde fanns – alltså att hög arbetslöshet aldrig kommer tillsammans med hög inflation (jfr Philips-kurvan) – visade sig inte hålla i verkligheten. Under 1950-talet hade vi perioder med stagflation, hög arbetslöshet och hög inflation samtidigt. Det gav upphov till kritik och så småningom också till nya makroekonomiska teoribildningar och till nya sätt för politikerna att tackla tillväxt och sysselsättning. I mitten av 1970-talet hade Keynesianismen nått vägs ände. ”Den svenska modellen” som hade formats under 1950-talet med starka influenser av Keynes, bland annat vad gäller att staten skall spela en aktiv roll för att upprätthålla full sysselsättning, nådde sin kulmen under 1970-talet.

Jag skall i fyra artiklar analysera och kommentera LPB-modellen. Den är värd en utförlig presentation av flera skäl. Först och viktigast eftersom det nuvarande bankbaserade finanssystemet är idémässigt bankrutterat. Det tycks helt enkelt inte fungera i praktiken utan att risken för störningar i samhället, både i finanssektorn och i real sektor, blir för hög. Efter den senaste krisen framstår de stora bankerna än mera som Dinosaurier än vad de gjorde före krisen. Det behövs en radikal förändring. För det andra eftersom LPB-modellen kraftigt reducerar den höga systemrisk vi lever med idag. För det tredje eftersom förslaget är välgrundat i teorin. Min slutsats blir tyvärr att i praktiken kommer LPB-modellen inte att fungera effektivt eftersom kreditallokeringen inte blir effektiv. Däremot antyder LPB i vilken riktning en reformering av dagens finanssystem måste gå. Jag skulle säga att Kotlikoff har ”halvt rätt”.

Det här är den fjärde och sista artikeln i serien. De citat som finns i några av artiklarna är hämtade från”Jimmy Stewart Is Dead”, Laurence J. Kotlikoffs nyutkomna, mycket uppmärksammande och definitivt läs- och tänkvärda bok om LPB-modellen. (Kotlikoff, L. J., 2010, Jimmy Stewart Is Dead, John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey.)

Den tunga invändningen

Det är lätt att rada upp ett antal invändningar mot och frågor kring LPB-systemet. Det förefaller uppenbart för alla som har arbetat med politik att ett så radikalt förslag som LPB knappast har några förutsättningar att förverkligas som världen ser ut idag. Ett av skälen är att en sådan här förändring måste göras, det kan man utgå från, under maximalt motstånd från dagens banker. Och det är inte vilken politisk motståndare som helst. De stora bankerna har större lobbyingresurser, och bättre politiska kontakter, än snart sagt varje annan maktgruppering i samhället.

Den typen av invändningar gäller emellertid bara i det korta perspektivet. De politiska förutsättningarna för radikala grepp kan ändras av verkligheten. Historien dräller av exempel på det. Så säg att nästa finanskris, för en sådan kommer med säkerhet, gör det ännu mera tydligt att det nuvarande finanssystemet är alltför samhällsekonomiskt kostsamt. Det skulle kunna bädda för ett politiskt nytänkande à la LPB.

Den mera relevanta kritiken, den tunga invändningen, handlar om LPB-systemets relativa effektivitet (Däremot inte om säkerheten eftersom ett konsekvent genomfört LPB-system av allt att döma eliminerar systemrisken och därmed är överlägset vår nuvarande ordning). Låt oss återgå till exemplet med det lilla företaget som behöver låna 10 miljoner kronor för att göra den här invändningen mera tydlig. Som jag uppfattar LPB-förslaget skulle banken ta emot kreditansökan, se till att alla handlingar finns på plats, och sedan, innan handlingarna skickas in till FAA, förmodligen göra ett preliminärt uttalande om utsikterna för att placera krediten. Det skulle säkert kunna fungera så långt.
  
Men mer intressant är vad som sker i det långa perspektivet, vem som håller den löpande kontakten med företaget? Vem har det ansvaret i LPB-modellen? Den här typen av kredittagare måste kreditgivaren ha regelbunden kontakt med annars finns stora risker för överraskningar med oftast negativa ekonomiska konsekvenser, i sista hand kreditförluster. Och inte bara det. Just denna löpande bevakning av kredittagaren är själva grunden för en effektiv kreditallokering – och därmed grunden för den centrala samhällsekonomiska roll som dagens banker spelar. För mig är det oklart hur det skulle fungera i LPB-systemet som ju är grundat på att långivaren är en specialiserad ömsesidig fond som kan finnas på en helt annan plats än där kredittagaren finns. Det tycks som om LK menar att den privata information som det handlar vid kreditbedömning, och särskilt vid kreditbedömning av SME-företag, skall byggas upp i den specialiserade fonden, inte i banken. Så här skriver han:

”Private information and the effort going into collecting that information has real value. If Jimmy [=en bankman] is enduring Frank’s [=kund]awful golf game in order to learn more about Frank’s business, he should be able to earn a return on that effort… But under LPB, Jimmy can do this. He can manage a mutual fund that invests in startup firms and spend time and effort deciding which startups are most likely to succeed and buy relatively more of their paper. And, if his funds do well, he can charge larger fees. He just can’t force the general public to co-invest with him.” S 181

Det finns hur som helst en oklarhet i LPB-systemet vad gäller vem som skall ha ansvaret för kreditbedömningen. Min tolkning blir att kreditbedömningen hamnar på tre olika ställen. En bit ligger på banken som har den nära kontakten med kunden, och självfallet gör sin egen bedömning av realismen i att en kredit skall kunna placeras. Den informationen är den mest privata och därmed den mest värdefulla. En annan bit ligger på den ömsesidiga fonden som efter granskning köper krediten. Man skulle kunna argumentera för att banken och fonden har gemensamma kreditbedömningsresurser men det gäller ju bara om krediten säljs till en fond som banken administrerar. Och en bit faller alldeles uppenbart på FAA. Den kontrollfunktion som FAA skall ha, liksom ratingprocessen, är självfallet byggstenar i en relevant kreditbedömning.

Ur samhällsekonomisk synvinkel är sådan här ordning ytterligt tveksam, och sannolikt mycket kostsam. Det verkar som om LK på något sätt blundat för den helt avgörande roll som dagens banker har som kreditallokerare, och det gäller särskilt för krediter till små-, mindre- och medelstora företag och till privatpersoner. Det är den typ av krediter som normalt är illikvida, det vill säga krediter som var för sig inte kan säljas på marknaden och därför blir kvar i bankens balansräkning. Att vissa av dessa krediter i nästa steg kan buntas ihop och värdepapperiseras ändrar inte på behovet av en korrekt kreditbedömning, och därmed en effektiv kreditallolkering.

Jag tror att just den här oklarheten vad gäller LPB-systemets förmåga att allokera samhällets knappa resurser minst lika effektivt som dagens banksystem är den tunga invändningen, den som till slut kommer att göra att förslaget inte har några förutsättningar att bli verklighet.  Det skall tilläggas att det finns andra invändningar och frågetecken. Om jag förstår LPB modellen rätt skall det bara finnas en enda kontrollmyndighet även i ett land stort som USA. Även om denna myndighet skall arbeta med privata företag, fungera som en beställarorganisation för till exempel all rating, är det ofrånkomligt att det blir en gigantisk byråkratisk apparat. Är det verkligen klokt? 

För att sammanfatta. LPB-förslaget är teoretiskt genomtänkt, fascinerande i sin radikalitet och inte minst viktigt, det begränsar systemrisken. Och eftersom systemrisken är det verkligt stora problemet med dagens bankbaserade finanssystem, och eftersom systemrisken genom den senaste krisen blivit ännu högre, och eftersom de politiska reformer som vi kan skönja konturerna av uppenbart inte kommer att åtgärda det problemet, är LPB-förslaget helt rätt fokuserat. Ändå kommer det ganska säkert inte att genomföras. Varför? Ja, det tar ett alltför stort steg åt säkerhetshållet på bekostnad av effektiviteten. Vi kan inte kosta på oss att bygga ett mindre effektivt finanssystem än det vi har när det gäller kreditallokering. Eller ens ta risken att ta det skulle bli så. Däremot, och det är det som gör förslaget värt att diskutera, är att det antyder i vilken riktning som en reformering av dagens finanssystem måste gå. För min del tror jag exempelvis mera på det förslag om fanker som finns här.

Jag skall i fyra artiklar analysera och kommentera LPB-modellen. Den är värd en utförlig presentation av flera skäl. Först och viktigast eftersom det nuvarande bankbaserade finanssystemet är idémässigt bankrutterat. Det tycks helt enkelt inte fungera i praktiken utan att risken för störningar i samhället, både i finanssektorn och i real sektor, blir för hög. Efter den senaste krisen framstår de stora bankerna än mera som Dinosaurier än vad de gjorde före krisen. Det behövs en radikal förändring. För det andra eftersom LPB-modellen kraftigt reducerar den höga systemrisk vi lever med idag. För det tredje eftersom förslaget är välgrundat i teorin. Min slutsats blir tyvärr att i praktiken kommer LPB-modellen inte att fungera effektivt eftersom kreditallokeringen inte blir effektiv. Däremot antyder LPB i vilken riktning en reformering av dagens finanssystem måste gå. Jag skulle säga att Kotlikoff har ”halvt rätt”.

Det här är den tredje artikeln i serien. De citat som finns i några av artiklarna är hämtade från”Jimmy Stewart Is Dead”, Laurence J. Kotlikoffs nyutkomna, mycket uppmärksammande och definitivt läs- och tänkvärda bok om LPB-modellen. (Kotlikoff, L. J., 2010, Jimmy Stewart Is Dead, John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey.)

Hur skulle det praktiskt fungera för ett litet företag som behöver låna?

Låt oss säga att vi talar om ett företag som har några tiotal anställda och står inför en betydande nyinvestering. De behöver låna 10 miljoner kronor. Krediten kan säkerställas med inteckningar i den fastighet som ingår i investeringen. Företaget går med vinst.

Ekonomichefen tar kontakt med en LPB-bank och tillsammans med bankens handläggare fyller man i en kreditansökan och ser till att alla nödvändiga bilagor kommer med (senast reviderade bokslut, budgets, uppgifter om säkerhetsläget etc.). Vi utgår från att det görs en preliminär kreditbedömning (även om det inte framgår klart i skissen till LPB). Det vore märkligt annars eftersom handläggaren rimligen är den som har den djupaste kunskapen om företaget.

Dokumentationen skickas till FAA som kontrollerar alla uppgifter i ansökan (bokslutshandlingar etc.), checkar om företaget har betalt sina skatter och om det finns betalningsanmärkningar av annat slag. FAA publicerar också alla uppgifter om krediten på nätet men gör det på sådant sätt att företagets identitet inte avslöjas. Eftersom krediten skall värderas skickas handlingarna till ett privat ratingföretag, antagligen till ett företag specialiserat på rating av SME-företag.

Vi förutsätter att FAA auktoriserar krediten baserat på de kontroller som gjorts och på ratingen. De meddelar banken sitt beslut och banken säljer krediten genom ett auktionsförfarande. Köpare kan vara en fond som banken själv ”äger”, säkert specialiserad på SME-krediter, men det behöver inte vara det eftersom det rimligen är de erbjudna villkoren som styr var krediten hamnar. När fonden fått alla handlingar sätts likviden in på låntagarföretagets konto och kreditprojektets första steg är därmed fullbordat.

…och hur skulle betalningssystemet fungera?

Dagens banker har en central roll för betalningssystemet. Att se till att vi som kunder effektivt kan ordna våra betalningar är i själva verket en av bankernas huvuduppgifter (vid sidan av kreditgivning och att erbjuda säkra och högavkastande sparandeprodukter). Det betyder i praktiken av vi använder checkar, kort och en massa andra sätt för att betala, överföra pengar och ta ut kontanter.

En aspekt på systemet är särskilt viktig – att om vi talar om insättningar i bank så har jag som kund en nominell fordran på banken. Det betyder att om jag sätter in 1 000 kronor har jag, allt annat lika, alltid 1 000 kronor i fordran. Samma funktioner, och med minst lika hög effektivitet och säkerhet, måste givetvis LPB-systemet kunna erbjuda. Det görs på det sätt jag redan nämnt, genom en så kallad kassafond, en ömsesidig fond med 100% reserver. Fonden har med andra ord på tillgångssidan enbart kassa i form av sedlar och mynt (eller fordran på centralbanken). Mot den här fonden kan jag som andelsägare skriva checkar, ta ut pengar ”i väggen”, betala med kort eller på andra sätt och alltid veta att mina tillgångar är nominellt värderade. 

Jag utgår från, även om det inte sägs explicit i LPB-förslaget, att ingenting hindrar att också de vanliga fonderna kan erbjuda sina andelsägare möjligheten att betala eller ta ut pengar via check eller kort och liknande. Skillnaden är bara den att om jag har min transaktionsräkning kopplad till en vanlig fond, icke-kassafond, och i synnerhet om den fonden har en riskfylld inriktning, kanske mot aktier, att jag inte alltid med säkerhet kan säga hur stor min behållning är. I värsta fall kan jag ha mindre pengar än jag har satt in. Principen med att min placering är nominellt värderad har alltså brutits. I gengäld har jag har fått högre förväntad avkastning (eftersom kassafonderna av uppenbara skäl inte kan betala ränta på insättningarna).

Det är svårt att se att inte ett LPB-system skulle kunna fungera på ett lika effektivt och säkert sätt som dagens betalningssystem. Det är mindre klart vad det skulle få för penningpolitiska konsekvenser. Dagens banker kan skapa pengar, öka penningmängden, genom sin kreditgivning och den möjligheten faller bort i det nya systemet eftersom alla krediter är matchade av eget kapital. Centralbankens kontroll över penningmängden borde öka i ett LPB-system visavi hur det ser ut idag. Man kan köpa upp, eller sälja, statsobligationer eller andra värdepapper och därmed kalibrera penningmängden till den nivå man vill ha den på. Monetarister skulle säkert tycka att det är ett steg i rätt riktning. Keynesianer däremot skulle antagligen vara mindre nöjda.

Investmentbanking och värdepapperstrading – hur kommer det att fungera?

Den första delen av frågan är enkel att besvara – investmentbanking som den fungerar idag skulle inte tillåtas i ett LPB-system vad gäller den del som handlar om att ta position i olika former av värdepapper eller lån och finansiera det mesta med krediter. På samma sätt som för vanliga LPB-banker är det enligt lag förbjudet ha skuldfinansierade tillgångar i den egna balansräkningen. Däremot finns det inget som hindrar att den kompetens som dagens investmentbanker erbjuder (att hjälpa sina kunder med aktie- och obligationsemissioner, företagsköp, fusioner etc.) också kan erbjudas i ett LPB-system. Men investmentbanken blir i praktiken då enbart ett avancerat och specialiserat konsultföretag. Krediter som skall beviljas, eller lån som skall placeras, måste följa samma tågordning som gäller för bankernas kreditgivning (alltså efter FAA-auktorisation placeras i ömsesidiga fonder).
Trading, och i synnerhet trading mot egen portfölj (”propriatary trading”), är en mycket omfattande rörelse i dagens stora banker, sett från vinstsidan är det inte så sällan den mest centrala verksamheten.  Den modellen kommer logiskt nog inte att tillåtas i LPB-systemet. Företag som arbetar med handel med värdepapper får naturligtvis göra alla de affärer de får göra idag men med den skillnaden att inga öppna positioner tillåts. Dessutom förutsätter LPB-modellen att all OTC-trading ersätts med trading via börs med fullständig öppenhet, och med garantier för att säkerheter ställs i den typ av trading där det är ett krav.

Kommande artikel, den sista av fyra, är en kritisk granskning av LPB-modellen.

Under det senaste året har det dykt upp ett nytt uttryck – Limited Purpose Banking (LPB) – för en radikal förändring av bank- och finanssystemet. Det är Laurence J. Kotlikoff, professor vid Boston University, som har myntat begreppet. Det är ett tänkande i samma anda som Narrow Banking, Volcker Rule och andra liknande idéer med den gemensamma nämnaren att det måste göras något radikalt åt finanssystemet i allmänhet, och åt de banker som blivit ”too big to fail” i synnerhet. Det är bara det att LPB går längre än andra förslag, och är så radikalt att de flesta har svårt att ta till sig förslaget. Eller att överhuvudtaget lyssna. Enligt Business Week vill exempelvis The American Bankers Association inte ens kommentera förslaget. Ändå finns det personer i det globala finanssystemets innersta kretsar som uttryckt intresse, till exempel Mervyn King, Governor i Bank of England, som i varje fall sagt att förslaget är värt att studeras närmare och debatteras. Det har också ett antal akademiker gjort, bland andra Nobelpristagaren Robert Lucas och Jeffrey Sachs.

Jag skall i fyra artiklar analysera och kommentera LPB-modellen. Den är värd en utförlig presentation av flera skäl. Först och viktigast eftersom det nuvarande bankbaserade finanssystemet är idémässigt bankrutterat. Det tycks helt enkelt inte fungera i praktiken utan att risken för störningar i samhället, både i finanssektorn och i real sektor, blir för hög. Efter den senaste krisen framstår de stora bankerna än mera som Dinosaurier än vad de gjorde före krisen. Det behövs en radikal förändring. För det andra eftersom LPB-modellen kraftigt reducerar den höga systemrisk vi lever med idag. För det tredje eftersom förslaget är välgrundat i teorin. Min slutsats blir tyvärr att i praktiken kommer LPB-modellen inte att fungera effektivt eftersom kreditallokeringen inte blir effektiv. Däremot antyder LPB i vilken riktning en reformering av dagens finanssystem måste gå. Jag skulle säga att Kotlikoff har ”halvt rätt”.

Det här är den andra artikeln i serien. De citat som finns i några av artiklarna är hämtade från”Jimmy Stewart Is Dead”, Laurence J. Kotlikoffs nyutkomna, mycket uppmärksammande och definitivt läs- och tänkvärda bok om LPB-modellen. (Kotlikoff, L. J., 2010, Jimmy Stewart Is Dead, John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey.)

De principiella tankarna bakom LPB-modellen

Grundtanken i LPB-modellen är att eliminera de uppenbara systemrisker som följer med vårt nuvarande finanssystem. Med systemrisk menas då att hela finanssystemet kan komma i gungning bara genom att en eller några delar av systemet får problem (”faller en, faller alla”). Det åstadkoms på väsentligen två sätt. För det första genom att man genom lag tar bort bankernas möjlighet att ta position i den egna balansräkningen. Det kommer med andra ord inte i LPB-modellen att vara möjligt för en bank att ha krediter som tillgångar och till största delen finansiera verksamheten med lån från allmänheten. Man kan också uttrycka sig så att banker i dagens tappning som lånar kort och lånar ut långt och har extremt lång hävstång (=litet eget kapital) kommer inte att finnas i LPB-systemet. För det andra genom att alla lån och krediter skall motsvaras av 100% eget kapital. Det sker i praktiken genom att tillångarna som huvudregel placeras i ömsesidiga fonder, och i mindre omfattning i företag med obegränsat ekonomiskt ansvar för ägarna (partnerskap). Det betyder i fallet ömsesidiga fonder att en run mot fonden borde vara utesluten eftersom värdet på andelarna vid varje tidpunkt avspeglar värdet på tillgångarna, ungefär som när värdet på min aktiedepå varierar från en dag till en annan utan att jag gjort några uttag eller insättningar. Att en fordran på en ömsesidig fond inte är parivärderad är grundläggande för LPB-förslaget. Jag skall återkomma till den frågan. Vad gäller att man accepterar partnerskap är idén att ägare som riskerar hela sin förmögenhet har en inbyggd spärr mot alltför stora risker. Därmed blir partnerskap heller inte farliga sett i ett systemriskperspektiv.

En andra viktig tanke är att det skall bli slut med bankernas hantering av ”andras pengar”. Banken i LPB-tappning blir en slags mäklare utan möjlighet att ensam ta beslut om hur andras pengar skall hanteras. De ömsesidiga fonderna har visserligen hand om andras pengar men den bärande tanken är att placeraren/spararen skall vara aktiv i valet av vad han vill placera i och därmed begränsas handlingsfriheten för de som administrerar fonderna. Överhuvudtaget finns det en idé i LPB-konceptet om att det så långt möjligt skall vara en nära, helst direkt, koppling mellan den som har pengar (spararen) och den som behöver kredit (låntagaren). Spararen köper fondandelar i till exempel en fond som specialiserat sig på aktier i biomedicinska småföretag och kommer på så sätt, även om det är indirekt, i kontakt med företag i biomedicinska sektorn som behöver riskkapital osv.

I nästa artikel diskuterar jag hur LPB-modellen skulle kunna tänkas fungera i verkligheten – för långivning till ett SME-företag och för att klara företagens och hushållens betalningar. Dessutom kort om vad det skulle betyda för investmentbanking och trading.

Jag skall i fyra artiklar analysera och kommentera LPB-modellen. Den är värd en utförlig presentation av flera skäl. Först och viktigast eftersom det nuvarande bankbaserade finanssystemet är idémässigt bankrutterat. Det tycks helt enkelt inte fungera i praktiken utan att risken för störningar i samhället, både i finanssektorn och i real sektor, blir för hög. Efter den senaste krisen framstår de stora bankerna än mera som Dinosaurier än vad de gjorde före krisen. Det behövs en radikal förändring. För det andra eftersom LPB-modellen kraftigt reducerar den höga systemrisk vi lever med idag. För det tredje eftersom förslaget är välgrundat i teorin. Min slutsats blir tyvärr att i praktiken kommer LPB-modellen inte att fungera effektivt eftersom kreditallokeringen inte blir effektiv. Däremot antyder LPB i vilken riktning en reformering av dagens finanssystem måste gå. Jag skulle säga att Kotlikoff har ”halvt rätt”.

Det här är den första artikeln i serien. De citat som finns i några av artiklarna är hämtade från”Jimmy Stewart Is Dead”, Laurence J. Kotlikoffs nyutkomna, mycket uppmärksammande och definitivt läs- och tänkvärda bok om LPB-modellen. (Kotlikoff, L. J., 2010, Jimmy Stewart Is Dead, John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey.)

Byggstenarna i en LPB-modell

Den grova strukturen i LPB-modellen har fyra komponenter. För det första banker. Men det är inte banker som vi idag känner dem (”låna ut långt, finansiera kort”). Det som i fortsättningen skulle kallas bank skulle vara en renodlad intermediär, ett företag som enbart förmedlar kontakt mellan placerare och låntagare men som inte tar några som helst risker i egen portfölj. Banken blir helt enkelt en slags mäklare för finansiella tjänster. De lån som ”säljs” skulle via ett auktionsförfarande, efter FFA-godkännande (se nedan), placeras i en ömsesidig fond, antingen en fond i bankens egna utbud eller en annan fond, i praktiken den som erbjuder bästa villkoren. På samma sätt skulle banken kunna erbjuda sina kunder ett helt spektrum av sparandeprodukter, andelar i fonder med olika riskprofil. Banken skulle ta betalt genom avgifter eller kanske genom timdebitering.

För det andra kassafonder. Det är ömsesidiga fonder som på tillgångssidan enbart har ”kassa”. Kassafonderna skulle med andra ord vara 100% säkra i meningen att en placerare alltid kommer att få tillbaka det nominella värdet på de pengar som satts in. Placerare kan använda checkar, kort eller liknande för att ”ta ut” kontanter eller betala.

Den tredje komponenten i strukturen är försäkringsfonder. De är i motsats till bankfonderna slutna fonder (closed end). Med andra ord kan man inte efter det att fondens stängts för insättningar köpa ytterligare andelar. Enda sättet att då bli delägare är att köpa andelar från någon som inte längre vill äga just den fonden. Grundtanken med försäkringsfonder är, som namnet antyder, att de skall användas för att producera alla de produkter som handlar om försäkring – allt från livförsäkring till derivat av olika slag. JK ger några exempel:

“The first example is using insurance mutual funds to construct a tranched CDO [Collateralized Debt Obligation, en tillgång baserad på värdepapperisering]. The second is using insurance mutual funds to buy or sell credit default swaps. The third is using insurance mutual funds to share aggregate mortality risk. And the fourth is using insurance mutual funds to organize homeowners insurance.” S 143

Den fjärde komponenten i LPB-strukturen är partnerskap, alltså finansiella företag med obegränsat ansvar för delägarna. Det är inte en del av själva LPB-konceptet men blir i praktiken en komponent i det nya finansiella systemet eftersom Laurence Kotlikoff menar att partnerskap bör tillåtas.  Han tror till exempel att många hedgefonder kommer att vara partnerskap.

I tillägg till dessa fyra delar finns ett offentligt kontrollorgan, FFA (Federal Finance Adminstration) där författaren uppenbarligen har FDA, läkemedelsindustrins federala tillsynsorgan, som förebild. FFA skall medverka till att LPB-systemet vid varje tidpunkt är maximalt genomlyst och att till exempel alla uppgifter som lämnas av låntagarna är kontrollerade. FFA är också beställare av rating för värdepapper eller andra krediter. 

I nästa artikel diskuteras den principiella tanken bakom LPB-förslaget.

Den första fråga man ställer sig är vad det var för politik som så drastiskt ändrade på bilden. 1930-talets amerikanska politiker lyckades faktiskt ta tag i den minst sagt volatila banksektorn årtiondena före 1930 (kolla figuren!) och transformera den till det bankväsende som därefter under åtminstone 50 år, fram till sparbankskrisen kring 1980, på det hela taget fungerat utan bankpaniker och utan anhopningar av bankfallisemang. Det är i sig ett tankeväckande stycke ekonomisk historia.

1930-talets amerikanska bankreform

1930-talets amerikanska bankreform, som verkligen var djupgående, hade två huvudelement. Dels infördes, intressant nog mot president Roosevelts egen önskan, ett inlåningsförsäkringssystem, dels fick Federal Reserve ett tydligare ansvar för penningpolitiken och en konsoliderad organisation som gjorde slut på den tidigare, uppsplittrade federativa organisationsmodellen. Till det kom ett batteri av kompletterande lagstiftning på två områden.

För det första gällde att få bort de missförhållanden och det missbruk som det finansiella systemet tidigare hade lånat sig till (ny lagstiftning om jävsregler för styrelseledamöter och bankanställda, federal tillsyn av de amerikanska aktiebörserna inkl bildandet av Securities Exchange Commission (SEC) och inte minst den så kallade Glass-Steagall Act som gjorde det omöjligt för bankerna att delta i emissioner eller handla i vissa värdepapper etc.).

För det andra var syftet med lagstiftningen att hålla lönsamheten uppe i de befintliga bankerna. De strikta reglerna för rikstäckande, så kallade nationella banker (som hade införts 1928) behölls till exempel  och konsekvensen blev att bankkonkurrensen över delstatsgränserna i praktiken eliminerades. De delstatliga restriktionerna för kontorsetablering skulle respekteras. Ett av argumenten var att de små bankerna som hade överlevt 1930-talets bankkris måste skyddas från utomdelstatlig, särskilt storbankernas, konkurrens. Ett annat element i lagstiftningen med samma mål att värna om bankernas lönsamhet och överlevnad var inlåningsräntetaket, en prisreglering som innebar att ingen bank kunde betala mer än en viss föreskriven ränta på inlåningen från allmänheten. Under lång tid var procentsatsen tre (3) och det var ett av elementen i talesättet “3-6-3” Det stod för att amerikanska banker hade det enkelt nog. De betalade 3 % på inlåningen, lånade ut till 6 % och det gjorde att de alltid kunde stänga banken och gå till golfklubben klockan 3 på eftermiddagen.

Raljerandet döljer en kärna av sanning. De amerikanska bankerna gick efter 1935 in i en period av stabilitet och trögflytande förändring.  Det är det som Gary Gorton syftar på med ”Den tysta perioden”. Han menar att den perioden har varat ända fram till dagens kris. Det kan man ifrågasätta men att 1930-talets bankreform var radikal, och på ett radikalt sätt gjorde om förutsättningarna för bankverksamheten så att det blev färre bankkonkurser, det kan man inte ifrågasätta.

Den principiellt intressanta frågan är naturligtvis om det här har varit en bra lagstiftning om det mäts i samhällsekonomiska termer. Att den har varit framgångsrik i meningen stabil behöver man inte tveka om. Men det är inte hela bilden. Den andra sidan av myntet är effektivitet. Och det kan ju mycket väl vara så att den extrema stabiliteten hos det amerikanska bankväsendet åtminstone fram till 1980-talets början (eller tråkigheten som många vill kalla det), kanske också är förknippad med en hög samhällsekonomisk kostnad.

Utmaningen för dagens lagstiftare

Hur som helst är det den här balansen mellan stabilitet och effektivitet som politikerna idag måste försöka hitta. Det finns säkert personer som gärna skulle se att dagens politiker försökte ta samma fasta grepp som på 1930-talet och ”reglera ner” finanssektorn till en alltigenom stabil och osexig verksamhet. Liksom det lika säkert finns debattörer i den andra änden av spektret, personer som menar att släpp alla särskilda regleringar av finanssystemet och låt marknaden själv bestämma vilka företag som skall klara sig, och därmed hur finanssektorn skall se ut. Men det senare är ett val bara i teorin. Som finanssystemet i USA ser ut med ett antal ”too-big-to-fail”-banker finns inte det handlingsalternativet i praktiken.

Finge jag önsketänka skulle dagens amerikanska politiker vara lika radikala som föregångarna var på 1930-talet men radikaliteten skulle ha en annan inriktning. Syftet skulle inte vara att nagla fast bankerna med allt fler regleringar och allt effektivare tillsyn utan istället skulle man ifrågasätta själva grunden för instabiliteten, banken som organisation. Eller uttryckt på annat sätt, politikerna skulle försöka hitta andra former för sparande och betalningar än nominellt värderad (1 krona in=1 krona ut), omedelbart uppsägningsbar inlåning. För det är den här parivärderingen som lägger grunden för instabiliteten. Det är faktiskt inte av Gud givet att det vi sparar på lönekontot eller checkräkningen skall vara nominellt värderat. Det går att spara i andelar i fonder och koppla kort, checkar och andra betalningssätt till en sådan fond. Och bygger man ett banksystem på den principen, ökar stabiliteten radikalt utan att man betalar med minskad effektivitet. Och det behövs ingen inlåningsförsäkring.

Det skall sägas att Gary Gorton tycker att man skall gå i andra riktningen. Hans grundtes är att 2007 års bankpanik utlöstes inom skuggbankssystemet och att framtidens bankreform bör inriktas mot att bankernas inlåningsförsäkring vidgas till att omfatta också skuggbankssystemets ”inlåning”, de värdepapper som fungerar som säkerheter i den enormt omfattande kortfristiga repofundingen, den som drabbades av panik under 2007 och 2008.

En sak kan man vara säker på. Det som kommer ut ur den pågående lagstiftningsprocessen i Washington, man planerar för ett kongressbeslut under de närmaste månaderna, kanske redan i sommar, kommer inte att tillgodose vare sig mig eller Gary Gorton. Det kommer att bli en ganska omfattande bankreform men den kommer inte att kallas radikal av morgondagens historiker. Vi får vänta till nästa finanskris innan den politiska radikaliteten på finansområdet tvingas fram.

En av fördelarna med Finansiell stabilitet är att den svämmar över informativa diagram. Man kan ”läsa” rapporten bara genom att titta på diagram. I den senaste Finansiell stabilitet (2010:1, juni 2010) finns bland annat det här diagrammet (klicka för större bild). Det säger det mesta om hur dagens bankkris förhåller sig till 90-talets bankkris. I reala termer var 90-talskrisen för de svenska bankerna ungefär dubbelt så allvarlig som den vi just nu går igenom. Det kanske förvånar en del.