Den här grafen (klicka för större bild) är intressant. Den visar S&P 500 för en mycket lång tidsperiod, och justerat för inflation (dessutom är det log-skala som används vilket gör trenderna tydligare). Man skulle också kunna säga att diagrammet visar hur de stora amerikanska företagens reala vinster har utvecklats från andra världskriget och fram till idag.

Vad kan vi då se? Ja, för det första att vi efter kriget och ett par decennier framåt, i praktiken 1950- och 1960-talen, hade goda tider. Och så vet vi att det var. Dessa båda decennier kallades i USA för ”the golden years”. Det fanns fog för uttrycket. Det var inte bara företagen som tjänade mycket pengar, och aktieägarna som blev rikare. I det amerikanska samhället fick också medelklassen det mycket bättre, och politiskt var det en progressiv era med bland annat medborgarrättsrörelsen, och allt vad den åstadkom.

För det andra ser vi en femtonårsperiod, grovt sett från mitten av 1960-talet och fram till 1980, med sjunkande kurser. Det vi vet är att det rådde villrådighet vad gäller den ekonomiska politiken under de här åren. Keynesianismen, som hade fungerat så väl under den föregående perioden, blev mer och mer ifrågasatt. Det var under 1970-talet som vi fick stagflation (hög inflation + stagnation samtidigt) som inte stämde alls med Keynes. Samtidigt var det oklart vad som skulle komma istället. Låg tillväxt, hög inflation, lägre vinster, förstelnade marknader, bland annat till följd av mycket regleringar, var kännetecken under dessa två decennier.

För det tredje ser vi att från 1980-talet början fick vi en vändning uppåt. Under två decennier, 1980-talet och 1990-talet, utvecklades de amerikanska S&P 500 företagen mycket  bra. Det är egentligen inte särskilt förvånande att det ser ut som det gör. Inflationen hade kommit under kontroll, tack vare bland annat Paul Volcker’s hårdhänta ingrepp via Federal Reserve. Parallellt slutfördes avregleringarna av de finansiella marknaderna (som hade börjat redan under 1970-talet) och i real sektor privatiserades mer och mer av det som tidigare sköts av politikerna. Sammantaget var det en marknadsorientering av ekonomin över hela linjen, både i finansiell och real sektor. Med Ronald Reagan och Margaret Thatcher som politiska fanbärare hade ett nytt ekonomiskt politiskt paradigm fått fäste, det som jag i annat sammanhang har kallat ”den postmodernistiska klassiska ekonomin” (eftersom paradigmet är en slags utveckling av neo-klassisk ekonomi). Det skapade optimism och tillväxt. Föga förvånande gick vinsterna, och därmed aktiekurserna upp.

Det mest intressanta som diagrammet berättar är kanske ändå att det tycks som om vi återigen – räknat från sekelskiftet – är inne i en period med trendmässigt sjunkande kurser. Och vad mera är, det tycks som om volatiliteten på aktiemarknaden är större än den någonsin tidigare varit sedan andra världskriget. I själva verket har vi under det första decenniet på det nya seklet haft två rejäla djupdykningar i amerikansk ekonomi, dels IT-debaclet 2000-2003, dels subprime-krisen 2008/2009. Min hypotes är att dessa två djupa kriser på kort tid hänger samman med att finanssektorn har kommit att spela en större roll än tidigare. Om vi mäter finanssektorns storlek i hur stor andel av de totala vinsterna som finanssektorn svarar för ser vi att det skett något anmärkningsvärt under de senaste 15-20 åren. Det gäller särskilt efter 1995. Finanssektorns vinster har exploderat, de har lämnat den koppling till BNP som historiskt har funnits, och lever mer och mer sitt eget liv frikopplade från hur vinsterna i real sektor utvecklas.  Idag, 2012, (liksom åren närmast före krisen) svarar finanssektorns vinster för i runda tal en tredjedel av alla amerikanska vinster vilket är långt utöver vad som gällt historiskt. Det är högst sannolikt, i varje fall en rimlig hypotes, att de höga vinsterna har uppstått genom högt risktagande. Eller uttryckt på annat sätt, de stora hacken i S&P 500 indexet under första decenniet av 2000-talet, är ett uttryck för att banker och andra finansinstitut har tagit alltför stora risker, som lett till  bubblor som spruckit

En annan sak man kan misstänka är att precis som under 1970-talet lever vi mitt upp i en villrådighetsperiod vad gäller det ekonomisk-politiska paradigmet. Den postmodernistiska klassiska ekonomin lever idag på övertid, precis som Keynesianismen gjorde under 1970-talet. Just det är emellertid inte en fråga för den här artikeln (men jag har skrivit om det här).