När Ben Bernanke, den amerikanske centralbankschefen, intervjuades av Time Magazine efter det att han blivit utsedd till ”Man of the Year” 2009 fick han bland annat frågan om vad han mest oroades för nu när den akuta finansiella krisen hade klarats av. Han svarade ”too-big-to-fail”. Eller som han mera precist uttryckte det: “I want to be very, very clear: too big to fail is one of the biggest problems we face in this country.”

Begreppet “too-big-to-fail”myntades vid Continental Illinois-debaclet 1984. En av USA:s då största banker, Continental Illinois, räddades av skattebetalarna och finansministern förklarade det federala inhoppet med att banken var för stor för att inte räddas (”too big to fail”, TBTF). Sedan dess har TBTF slagit rot i litteraturen och tänkandet om det finansiella systemet. Det har kommit en mängd böcker och artiklar som handlar om just TBTF, inte minst efter den senaste krisen. En av de mest citerade, och läsvärda böckerna i genren, 13 Bankers är författad av Simon Johnson, professor vid MIT och fd chefsekonom vid IMF. Han visar att Ben Bernanke hade all anledning i världen att lista TBTF-problemet på första plats. Att lösa TBTF-frågan är den största utmaningen för politikerna och reglerarna, det är så gott som alla finansmänniskor (möjligen bortsett från de personer som arbetar i TBTF-bankerna) överens om. TBTF-problemet är särskilt stort i USA.

Banker är inte som andra företag. Banker kan förknippas med systemrisk. Med systemrisk menas att om ett företag får bekymmer kan det sprida sig till konkurrenterna, till branschen, till ”systemet”. Med andra ord, det är betydligt farligare för den amerikanska ekonomin om exempelvis Bank of America får allvarliga problem än om, säg, Microsoft får det. Om en bank får svårigheter finns en akut risk att också andra banker får det. Det beror på att en bank så gott som alltid har tillgångar, till största delen lån till privatpersoner och företag, som inte kan sägas upp omedelbart men som finansieras med omedelbart uppsägbara skulder, till exempel inlåning. En sådan organisation blir ”oberäknelig”. Det kan bara på ryktet om ekonomiska problem uppstå en ”run” där spararna och investerarna bildligt, och ibland även bokstavligt, springer till banken för att ta ut sina pengar. Och en run mot en bank kan lätt sprida sig till andra banker. Det finns mängder av exempel på det i historien. Det är lätt att förstå att då är det kris i det finansiella systemet.

Att det finansiella systemet fungerar är grundläggande för ett samhälle. Det ansvarar för kreditgivningen till hushåll och företag och inte minst viktigt för att det alltid skall finnas pengar tillhands och för att betalningar skall kunna göras. Självklart är de stora bankerna viktigare än de små. Det är mot den bakgrunden man skall förstå att politiker och myndigheter i en viss given situation ingriper för att rädda en stor bank som man aldrig skulle göra mot ett stort industriföretag. Alltså, som när Continental Illinois 1984 var i ett akut läge och det fanns en risk att den krisen skulle sprida sig. Eller i ännu större skala under den senaste krisen i ett skede när några av de allra största finansinstituten i USA (och i andra länder) stod inför hotet om omedelbar konkurs. Det fanns inget annat att göra för politikerna och reglerarna än att ingripa. Det var ett korrekt och rationellt beslut. Dessa institutioner var TBTF.

När det här skrivs, i början av 2010, skulle man kunna säga att i och med att den omedelbara finanskrisen är ur världen, är också TBTF-problemet ur världen. Bankerna, investmentbankerna och den övriga delen av det finansiella systemet håller snabbt på att återgå till vardagen. Men så enkelt är det inte. Det var skälet till att Ben Bernanke uttryckte sig som han gjorde. Det är i allra högsta grad ett problem för USA att man fått ett finanssystem som har ett antal banker som är TBTF. Att sådana banker finns har politiker och reglerare tidigare försökt förneka. Det har sagts att det har varit speciella omständigheter som gjort att myndigheterna fått ingripa mot några få stora banker vid några få tillfällen. Det kan man inte längre hävda.

De amerikanska TBTF-bankerna är inte många. De nästan räknas på ena handens fingrar. Bank of America, JPMorgan, Citigroup, Wells Fargo, Goldman Sachs och Morgan Stanley. Samtidigt är det inte vilka banker som helst. De har tillgångar som tillsammans uppgår till storleksordningen 60% av USA:s BNP. Och ännu mer tankeväckande är att den siffran har vuxit i och med krisen. Bank of America absorberade Merrill Lynch och Countrywide (och balansräkningen växte från $1700 miljarder vid utgången av 2007 till $2300 miljarder i september 2009), JPMorgan köpte Bearns Sterns, Wells Fargo tog över Wachovia etc. TBTF-problemet har växt.

Den logsiska frågan blir då vad är det som gör att Ben Bernanke är oroad och kallar TBTF ”…one of the biggest problem we face in this country”? Det skall jag komma tillbaka till i en senare artikel. Det handlar om att konkurrensen på finansmarknaden snedvrids. Men också om att själva grunden för kapitalismen rubbas genom att det inte finns någon ”exit” från marknaden för en TBTF-bank, den kan definitionsmässigt inte gå i konkurs och därmed försvinna från marknaden, ett av grundvillkoren för en fungerande kapitalism. Dessutom, och det är kanske ännu mer oroande, blir dessa TBTF-banker så stora att de bildligt talat sätter sina egna spelregler. Deras lobbyingkraft gentemot politikerna har kommit att bli så stor att de mer eller mindre gör som de själva vill. I sin förlängning kan de bli en slags västlig variant av ”crony capitalism”, svågerkapitalism.