Den politiska filosofin brukar tala om att tre ideal – frihet, rättvisa och jämlikhet – styr var sin av de tre dominerande politiska idélärorna. Friheten är det styrande för libertarianismen, eller nyliberalismen om vi begränsar diskussionen till det ekonomiska området (vilket gäller för det här pappret). Rättvisa är idealet för liberalismen, eller mera precist för socialliberalismen. Och jämlikhet är det politiska nyckelordet för socialismen, och också för socialismens mer verklighetsanpassade variant, socialdemokratin. Två av de tre politiska idébyggena – nyliberalismen respektive socialismen – är ytterlighetspunkter på en skala från höger till vänster (om nu begreppet höger-vänster överhuvudtaget skall användas). Liberalismen, liksom socialdemokratin, ligger i mittfältet av den här skalan, den första något till höger om den andra.

Frågan är vad jag tycker om dessa politiska ideal givet den värld vi lever i. Jag börjar med de två ytterligheterna.

Frihet i Robert Nozicks tappning, och nyliberalism som idé, är inget att uppröras över (vilket många ändå gör). Tvärtom. Ur moralisk synvinkel är det lätt att sympatisera med nyliberalismen som tankebygge. Budskapet är, nu talar vi om dess ekonomiska konsekvenser, att den person som genom hårt arbete, uppfinningsrikedom, sparande och risktagande har lyckats bättre än andra i det samhälle han lever i, skall ha friheten att behålla det mervärde han åstadkommit. Eller uttryckt på annat sätt, han (eller hon) skall ha en oinskränkt rätt till avkastningen av den begåvning och idoghet och kreativitet som han har, liksom rätten till de tillgångar (inklusive avkastningen) han äger och har skaffat på ett lagligt sätt. Ingen, inte heller staten, får begränsa den rätten, till exempel via beskattning. Vidgar man tidsperspektivet kan man föra samma resonemang över generationerna. Den släkt som genom skicklighet, driftighet, sparsamhet etc. har lyckats bli, relativt sett, förmögen, och blivit det med justa metoder och inom lagen, kan med visst moraliskt fog hävda att ingen skall kunna ta ifrån dem denna förmögenhet.

Ur ekonomisk synvinkel finns det särskilt en aspekt på nyliberalismen som är viktig. Den är tillväxtdrivande. Den uppmuntrar beteenden hos människor som leder till tillväxt – girighet, sparsamhet, arbetsamhet, risktagande etc. Och den uppmuntrar entreprenörskap. Det är inte en oväsentlig tillgång så som världen ser ut idag där hög relativ ekonomisk tillväxt kommer att bli alltmera avgörande för hur ett land skall klara sig – och i sista hand för den relativa välfärden i landet.

Problemet med nyliberalismen som samhällsmodell är naturligtvis att den med tiden leder till mycket stora ekonomiska klyftor och andra typer av ojämlikheter, orättvisor och i sista hand övergrepp. Det är nyliberalismens moraliska Akilleshäl. Men det finns också en ekonomisk baksida. Stora ekonomiska klyftor leder erfarenhetsmässigt till höga sjukvårdskostnader och kostnader för kontroll och säkerhet och, ännu viktigare, till att den fulla ekonomiska potentialen i landet inte kan utvecklas. Om stora grupper av medborgare exempelvis inte får en real inkomstökning under lång tid blir konsumtionen lidande, och därmed BNP-tillväxten. Är politiken dessutom alltför ideologisk (i meningen att icke-rationella beslut fattas) kan kostnaden för samhället komma att bli mycket hög. Att de amerikanska politikerna har valt en modell för privat finansiering av sjukvården kan vara ett konkret exempel. Det blev ganska uppenbart i diskussionen kring den stora sjukvårdsreformen (2010) att det var ett ideologiskt ställningstagande.  Och det blir som sagt kostsamt. Det är väl belagt att en privat finansieringsmodell av sjukvården har mycket högre administrativa kostnader än en skattefinansierad modell. Det i sin tur bidrar högst avsevärt till att den amerikanska sjukvården är så där storleksordningen 50% dyrare än i andra OECD-länder (dessutom utan att vården är bättre).

Den andra ytterligheten, socialismen, och här talar vi om socialism i klassisk mening (inte om socialdemokrati), som politiskt ideal har också en inneboende moralisk styrka. Det är svårt att inte tycka att det är rätt och riktigt att i viss utsträckning ”ta från de rika och ge till de fattiga”. Eller uttryckt i den klassiska socialistiska parollen: ”från var och en efter förmåga till var och en efter behov”. I synnerhet behovsprincipen är moraliskt tilltalande. Alla människor tycker sannolikt att den som är svårast skadad skall behandlas först för att ta ett exempel.

Det är lätt att förstå att socialismen inte är särskilt bra på att leverera drivkrafter för ökad tillväxt. Hur skall man få människor att arbeta mycket och hängivet, och få företagen att investera mera, ta risker och ha förtroende för framtiden, om både individer och företag på förhand vet att produkten av ansträngningarna till viss del kommer ges till andra via en omfördelningsprocedur? Även med hög grad av solidaritet hos människorna och företagen är det så gott som säkert att dynamiken och tillväxten i den socialistiska ekonomin, allt annat lika, är sämre än i den nyliberala ekonomin. På sikt betyder det att medborgarnas relativa välfärd blir sämre.

Som ekonomisk modell kan man hävda att nyliberalismen faktiskt finns i verkligheten i dagens amerikanska samhälle, i varje fall är det rätt att hävda att politiken från omkring 1980 (Reagan) och fram till 2008-2009 års kris i långa stycken har varit nyliberal. Något liknande kan inte sägas om socialismen. I den mån det överhuvudtaget kan hävdas att det idag finns socialistiska ekonomier handlar det om länder på låg utvecklingsnivå och med stora svårigheter att klara sin konkurrensförmåga. Kuba skulle kunna vara exemplet. Det som däremot finns är länder på hög utvecklingsnivå som har politiska system grundade på socialliberala eller socialdemokratiska ideal. I själva verket är det dessa politiska ideal som dominerar i gruppen OECD-länder.

Det socialliberala idealet är således rättvisa. Det gäller för en liberal att forma en politik som ger medborgarna ett skydd som är rimligt och rättvist sett ur majoritetens perspektiv. Med andra ord, rättvisa är det som i en representativ demokrati skapar legitimitet för att till exempel ta ut de skatter som fordras för att finansiera detta skyddsnät och denna basala välfärd. På det filosofiska planet är John Rawl den mest kände moderne företrädaren för den socialliberala ståndpunkten.

Det socialdemokratiska idealet är jämlikhet, samma som för socialisterna, men med en reformistisk touch där tillväxtskadande verktyg som ”socialisering av produktionsmedlen” för längre sedan har sorterats bort, i Sverige skedde det redan på 1920-talet. Dagens socialdemokrater talar om tillväxt och jämlikhet, en slags symbios som i praktisk politik betyder att man accepterar marknadsekonomin och kapitalismen, och gör vad man kan för att det egna landets företag skall ha så goda konkurrensförhållanden som är möjligt, samtidigt som man bejakar en stark stat som garant för ett rimligt rättvist och jämlikt samhälle med en hög grad av skattefinansierad välfärd.

Det ligger i sakens natur att i verkligheten blir det svårt att se någon stor skillnad mellan socialliberala och socialdemokratiska samhällen när vi talar om den ekonomiska politiken, möjligen är graden av offentlig produktion och finansiering av vård-skola-omsorg-sektorerna något högre, och därmed den offentliga sektorn något större, i länder där socialdemokratin har dominerat under lång tid (som i de nordiska länderna). Men det är sannolik mer av gradskillnad än artskillnad.

Den intressanta frågan är hur dessa politiska ideal, och politiska modeller, står sig i framtiden. Jag ser två stora, delvis motstridiga, utmaningar inför framtiden. För det första måste den politiska modell som vill bli framgångsrik prioritera hög relativ ekonomisk tillväxt. För det andra måste politiken bli kraftfullare, inte minst för att kunna ta sig an den moderna tidens allvarligaste hot mot välfärd och levnadsstandard, det globala miljö- och klimathotet.

Jag skall i en andra artikel i morgon diskutera den första utmaningen – tillväxten som ett grundläggande mål för politiken