Att Washington Post ger ut en så kallad Special Report, Breakaway Wealth, om de enorma inkomstskillnaderna i USA i allmänhet, och om VD-lönerna, “executive pay”, i synnerhet är i sig anmärkningsvärt. Det skedde emellertid för en tid sedan (september 2011).

Rapporten visar att USA spelar i en egen liga vad gäller hur stor del av ett lands inkomster som går till en liten grupp med superinkomster (definierat som ”the top 0,1%”, kring 150 000 personer i USA). Den gruppen har fyrdubblat sin andel av de samlade inkomsterna (exklusive kapitalinkomster) från 1980 och fram till idag. Inget annat västland kommer ens i närheten av en sådan utveckling. De med superinkomster i till exempel Tyskland, Frankrike och Japan har överhuvudtaget inte ökat sin andel av totalinkomsterna sedan 1980. Rapporten visar också att gruppen med superinkomster i USA består av i runda tal 60% höga företagschefer, de allra flesta verkställande direktörer i storföretag. Listan i övrigt domineras av advokater, fastighetsmagnater, entreprenörer, mediaprofiler och sportstjärnor, i den ordningen.

Verkställande direktörerna i S&P 500 företagen tjänade 2010 i genomsnitt $11,4 miljoner, drygt 70 miljoner kronor. Av det var lite drygt $1 miljon lön. Tilldelade aktier och aktieoptioner var i snitt $6 miljoner. Andra resultatrelaterade ersättningar och inbetald pension var resterande $4 miljoner.

Att ersättningarna är höga, eller snarare extremt höga när de jämförs med hur det ser ut i andra jämförbara länder, är en sak. Och den är nog så intressant. Men på sätt och vis ännu intressantare är att ersättningarna till amerikanska verkställande direktörer formligen har exploderat efter 1980. De femtio största amerikanska företagens direktörer tjänade enligt en uppmärksammad studie (se Frydman & Jenter, figuren hämtad från den rapporten, klicka för större bild) i stort sett kring $1 miljon om året från slutet av 1930-talet och fram till och med 1970-talet. (Allt räknat i fasta priser, 2000 års dollar). Därefter, från 1980, har direktörerna i storbolagen på 30 år ökat sin ersättning tiofalt, till omkring $10 miljoner. Det är en nästan obegripligt stor höjning, i synnerhet när man vet att den reala medianlönen i USA under samma tid ökat med mindre än 1% per år. Jag skall försöka reda ut hur det kom sig.

Åren kring 1980 var på många sätt en brytpunkt i västvärldens ekonomier. Ett nytt ekonomisk-politiskt tankebygge slog igenom i början av 1980-talet, först i USA och England med Reagan och Thatcher, senare under 1980-talet undan för undan i andra västländer. Den nya politiken gav större spelutrymme för marknaden och mindre för politisk inblandning. Privatiseringar och avregleringar blev nyckelord. Avregleringarna gällde också arbetsmarknaden som blev friare i bland annat lönesättningen. Det låg i linje med det nya tänkandet att högpresterande, och det gällde på alla nivåer, skulle få större relativinkomster. Facket fick en svagare ställning, inte minst i USA. Den nya politiken luckrade upp gamla strukturer på många områden. Säkert medverkade den också till att VD-lönerna vände uppåt.

Under 1980-talet kom också andra typer av ersättningar att betyda mera. Förutom lön och bonus blev det vanligt att toppledningarna också fick stora belopp i form av aktier och aktieoptioner. En av de mest uppmärksammade fallen i USA var när Disney-chefen Michael D. Eisner under 1980-talet fick $16 miljoner i aktieoptioner (som för övrigt senare gav honom mycket stora vinster när Disney-aktien gick upp). Storleksordningen på kompensationen var något nytt.

Det här var två faktorer som bidrog till att de amerikanska topplönerna gick upp efter 1980. Men samtidigt påverkade dessa förhållanden hela västvärlden. Marknadsorienteringen pågick på liknande sätt i andra OECD-länder. Och även europeiska företag började tidigt under 1980-talet att ge sina högsta ledningar aktier och optioner. Ändå kan man konstatera att vad gäller VD-ersättningarna var USA efter 1980 i en klass för sig. Enligt amerikanska Economic Policy Institute (Michel et al) var den kontanta ersättningen år 2003 till verkställande direktörer i andra västländer 20-40% av vad den amerikanske verkställande direktörens fick i lön och bonus samma år. Och inräknat aktier och optioner (som inte omfattades av jämförelsen) var gapet med all säkerhet ännu större.

Det måste med andra ord finnas någon annan orsak till de amerikanska extremlönerna. Och den förklaringen måste vara kulturell snarare än ekonomisk. För hur kan det annars komma sig att styrelserna i de amerikanska storföretagen fattar beslut om ersättningar till sina toppledningar som ligger långt utöver vad som gäller i andra jämförbara länder trots att det inte är nödvändigt? Det finns helt enkelt inga rationella ekonomiska skäl. Det stod till exempel klart för alla att stora företag i andra västländer kunde skötas framgångrikt med mycket lägre ersättningsnivåer till direktörerna. Relationen genomsnittlig VD betalning till genomsnittlig arbetarlön brukar tas som ett mått på snedvridningen av inkomsterna i ett företag. För några år sedan var den för storföretagen 25:1 i England, 13:1 i Sverige, 11:1 i Tyskland och ännu lägre i Japan. Samma år var den 364:1 i USA! Det var ännu värre om man tog bara företagen med de högsta chefsersättningarna. År 2000 hade enligt New York Times företagen med de 10% högst betalda verkställande direktörerna i USA relationen 700:1. Forskningen kunde dessutom visa att det inte fanns något entydigt samband mellan hög relativavkastning och de högsta ersättningarna till direktörerna. Det kunde till och med vara tvärtom. Enligt en studie (Cooper et al) som omfattade 1500 amerikanska företag och avsåg perioden 1994 till 2006 kunde man konstatera att de 10% av företagen som hade de högsta VD-ersättningarna hade en sämre relativavkastning än företagen med de 10% sämst betalda verkställande direktörerna.

Det amerikanska frihetstänkandet in absurdum

Det finns bara en tänkbar förklaring. Den individualism som sköljde över västvärlden från 1970-talet och framåt tog sig extrema former i USA. Det kom att växa fram en uppfattning att den som gjorde extraordinära insatser, också skulle ha extraordinär belöning. Eller snarare hade rätten till en extraordinär belöning. Den uppfattningen slog rot i USA mycket tidigt, och mycket mera tydligt än i Europa. Det är lätt att idag glömma bort att i Sverige i början av 1980-talet var det näst intill fult att tala om att en chef kunde vara betydelsefull för ett företags framgång, det vi idag närmast betraktar som en truism.

Men i USA var det alltså annorlunda. Ett libertarianskt frihetsbegrepp slog tidigt under 1980-talet igenom i amerikanska direktörskretsar. Med det menas ett frihetsbegrepp som i sin mest extrema form ger individen, direktören i det här fallet, oinskränkt frihet att ta för sig (förutsatt att allt gått rätt till). Med andra ord, om jag som ny direktör för ett storföretag och på ett legitimt sätt förhandlat mig till en jättelön är det i mina ögon rätt och riktigt. Liksom det är för alla personer som tänker på det sättet. Följderna för rättvisa, moral och samhällskontrakt berör andra, inte mig. Den praktiska konsekvensen blir också att min rätt till denna jättelön gäller oavsett om det är bra för företaget eller inte (apropå att forskningen närmast entydigt visat att det inte finns något samband mellan höga VD-löner och ekonomisk relativ framgång). Jag bryr mig inte heller om vad politiker, media och vanliga människor tycker. Det outtalade budskapet blir: ”Jag är värd den lön jag har. Basta”.

Sina mest absurda uttryck fick det här sättet att se på saken efter finanskraschen 2008/2009. Trots att i princip alla amerikanska storbanker (möjligen med undantag för JP Morgan) var konkursmässiga och måste få statliga ägartillskott för att överleva, utbetalades varje år mycket stora ersättningar till cheferna. För bara New York-bankerna handlade det för 2009 och 2010 om miljarder dollar i ersättningar. Det verkade som om bankdirektörerna var helt immuna mot politikernas och människornas fördömanden. ”Jag skiter i vad ni tycker, jag är värd mina miljoner.”

Den är min tes att den här friheten in absurdum, en slags överdriven individualism, kom att växa sig in i de amerikanska styrelse- och direktörsrummen steg för steg efter 1980, och så småningom göra extrema VD-löner till något ”naturligt”.  Och att detta är den helt avgörande förklaringen till varför kurvan över ersättningarna vände kraftigt uppåt efter 1980. Att inte samma utveckling spred sig till Europa kan, tror jag, förklaras med att detta brinnande frihetstänkande överhuvudtaget inte finns här. Och förmodligen ingen annan stans utanför USA.

Vän av ordning kan säga att fenomenet berör bara på sin höjd 150 000 amerikaner (om vi utgår från samtliga i gruppen superrika enligt tidigare definition). Och kan tillägga att det verkar som om de värsta excesserna faktiskt minskat under 2000-talet. Det är sant. Men jag är övertygad om att man kan visa att direktörerna med superinkomster i USA bara är ”toppen på isberget”. Mängder av andra amerikaner, och inte minst de välutbildade och etablerade i karriären, tänker på samma sätt men kanske inte lika extremt. Att det är rätt att alltid ta för sig. Att blunda för att andra får mindre när jag får mer. Att inte bry sig om att det själviska beteendet är moraliskt tveksamt. Att samhällskontraktet kan komma i fara. Frihet in absurdum kostar ganska säkert mer än det ger för ett samhälle. Det tycker jag att man kan se i USA.

Litteratur:
“Breakaway Wealth”, 2011, Special Report, Washington Post, September 2011;
Cooper, M. J. et al, 2009, “Performance for pay? The relationship between CEO incentive compensation and future stock price performance”, working paper, Purdue University, December 2009;

Frydman, C. & Jenter, D., 2010, CEO Compensation, Dec 2010, Annual Review of Financial Economics 2(1), December 2010;

Michel, L. et al, 2005, State of Working America 2004/2005, Economic Policy Institute, Cornell University Press;
Pearlstein, S., 2011, “Why they’re winning on CEO pay”, Washington Post, June 25th, 2011;