I gårdagens NZ Herald (25 november) tog en juridikprofessor upp en intressant aspekt på Greymouth-katastrofen [gruvolyckan i River Pike med 29 döda] – är balansen mellan arbetarnas säkerhet på en arbetsplats och hänsynen till miljön den riktiga? Hans slutsats av det som skett i River Pike var att så är det nog inte. Resonemanget var ungefär följande. Eftersom man vet att underjordbrytning av kol är mycket riskfyllt, främst till följd avgiftiga och explosiva gaser, måste man ställa frågan om inte dagbrott skall tillåtas även om den yttre miljön tar skada. Jag tolkade honom så att miljörörelsen fått politikerna i Nya Zeeland att gå mycket långt – för långt – i sin omtanke om naturen. Lagstiftningen har i praktiken gjort det svårt, eller omöjligt, att bryta kol i dagbrott. Det borde man ändra var professorns budskap.

Jag håller med. För tänker man efter måste det som skett i River Pike de senaste dagarna vara en av de största arbetsplatsolyckorna som överhuvudtaget inträffat i något västland under de senaste decennierna. Man hör visserligen ständigt talas om olyckor där många människor dör men det handlar om färjor som går i kvav, om terrordåd, om människomassor som får panik etc. Och givetvis om krig. Det handlar så gott som aldrig om att flera tiotal dör samtidigt på en arbetsplats (Att det sker arbetsplatsolyckor med många döda i Kina och andra länder under utveckling är en annan sak.) Det sätter fingret på den politiska frågan – har vi inte gått för långt om vi genom en lagstiftning för att skydda naturen mot yttre ingrepp, dagbrott i det här fallet, i praktiken utsätter en hel arbetsplats för risken att utplånas? Mitt svar är ja. Inget högt utvecklat land bör ha en lagstiftning som indirekt kan få sådana följder. Eller uttryckt mera konkret. Antingen får politikerna tillåta dagbrott av kol. Eller också se till att energiförsörjningen i landet klaras av utan kol.